Min kärlek! #2

Patricia är bättre än pizza. Hon är bättre än rödvin. Eller nej hon är bäst MED rödvin. Patricia I love you. Please marry me.

Lyssning

Ni tjatar!

Jajajaja. Jag veeeet att jag inte skrivit på ett tag, ok? Jag har, som det heter, haft lite mycket på senaste tiden. Men ingen panik, jag vill fortfarande gifta mig med Nick Cave och Patricia Arquette, och jag funderar fortfarande mycket på väldigt triviala saker. Jag har bara inte skrivit om det.

Just nu älskar jag Adam Green och Chet Baker. Julen klättrar på listan och igår lyssnade jag, för första gången för året, på Santa Baby med Marilyn Monroe. Ljuvligt. Den sången ska bli soundtracket för min jul. På fredag/lördag ska julmust och julbaksingredienser inhandlas och jullådan tas ned från vinden. När längtade jag så här mycket sist?

Och jo, jag stickar fortfarande, men nu är ju mina alster hemliga. Kanske kommer det bilder efter jul.

Det går strålande på jobbet. Fan vad bra det går. Jag bryr mig inte ens om att vara rädd för att skriva det. Jag är för bra för att jinxa något på jobbfronten just nu.

Annars var det väl inget nytt.

Möt mig i Lisebergshallen för handboll ikväll!

Lyssning

Bajs

Jenny och Therese i soffan framför en liveinspelning med Nick Cave and the Bad Seeds:

Therese: Nu nu är det The Ship Song! Den är så vacker! Tyst tyst! Nu lyssnar vi. Hur kan någon skriva så vackra sånger?
Jenny: Jag blir mest bajsnödig.
Therese: Meh?
Jenny: Ja alltså ibland när någonting är vackert så blir man liksom bajsnödig. Fattar du?
Therese: Neeej...

*pruttljud under filten*

Ge mig vad jag tål

Varför har jag aldrig tänkt tanken att någon skulle vilja kommentera mina inlägg. Nu kan ni i alla fall det.

Min otyglade innerliga kärlek

Världen är full av enastående under. Varelser för vackra och begåvade för att vi vanliga dödliga någonsin ska kunna förstå deras storhet.
Nick Cave är en av dem. Ta emot min eviga kärlek och beundran.

Er som står oförstående med en osmickrande rynka mellan ögonbrynen råder jag att leta reda på låten Straight to you. Mannen kan skriva kärlekssånger.

All the towers of ivory are crumbling
And the swallows have sharpened their beaks
This is the time of our great undoing
This is the time that I'll come running
Straight to you
For I am captured
Straight to you
For I am captured
One more time

The light in our window is fading
The candle gutters on the ledge
Well now sorrow, it comes a-stealing
And I'll cry, girl, but I'll come a-running
Straight to you
For I am captured
Straight to you
For I am captured
Once again

Gone are the days of rainbows
Gone are the nights of swinging from the stars
For the sea will swallow up the mountains
And the sky will throw thunder-bolts and sparks
Straight at you
But I'll come a-running
Straight to you
But I'll come a-running
One more time

Heaven has denied us its kingdom
The saints are drunk howling at the moon
The chariots of angels are colliding
Well, I'll run, babe, but I'll come running
Straight to you
For I am captured
Straight to you
For I am captured
One more time

Andra vidunderligt vackra sånger är: Papa Won't Leave You Henry, Deanna, Are You the One I've Been Waiting For?, Do You Love Me?, Henry Lee och inte minst The Ship Song. Det är bara att lyssna och njuta.

Mer sjukliga kärleksbevis:

Som sagt, det är de små sakerna...

I am on a roll! Idag hände det igen. Nej, sjuan blev inte en sexa - men någonting minst lika bra! Jag gick som vanligt till Pressbyrån och laddade mitt månadskort med cash, på vägen till jobbet upptäckte jag att tom-datumet var dagens datum. Alltså samma dag som jag laddade kortet. Konstigt, tyckte jag och gick efter jobbet för att kontrollera så att allt var ok. Karln på Pressbyrån såg förbryllad ut... och lite misstänksam. Jag kände mig nästan lite påhoppad. Till slut kom det i alla fall fram att det blivit något fel på aktiveringen förra månaden. Jag hade alltså tjuv-åkt en hel månad helt oavsiktligt och omedvetet. Karln upplyste mig om att om jag hade tur hade jag nu 60 dagar till godo - och mycket riktigt, när jag aktiverade kortet i läsaren på spårvagnen lyste sifferkombinationen "2007-01-01" mot mig. Tack nya kortsystem! Tack Västtrafik!

Det är de små sakerna...

Ibland är livet bara så fantastiskt.

Jag tycker om att åka hem med sexan. Alla som känner mig vet att jag är lat. Sexan stannar ett par tiotal meter närmarem mitt hem än sjuan och elvan. Sånt är viktigt för mig och det gör min dag när sexans lysande orange skylt kommer mot mig på hållplatsen vid Kortedala torg när jag har handlat. Det händer inte så ofta att jag får åka med sexan dock, eftersom den inte går förbi jobbet men en gång hände något fantastiskt: Min sjua förvandlades under resan till en sexa eftersom det var något gudomligt fel på vagnen. Det var nog det bästa som hände mig den veckan. Det representerade liksom någonting större än ett par meter mindre att gå. Det representerade någonting fint och positivt och nästan magiskt.

Jag satt och tänkte på det där tillfället idag på vägen hem från gymmet. På hur kallt och äckligt det skulle vara att gå upp för backen med tung shoppingpåse och otymplig träningsväska. Då hände det igen! Föraren förkunnade i högtalaren att pga förseningar vänder vagnen precis där jag vill att den ska vända. Jag kunde inte tro mina öron. Jag log hela vägen hem till porten. Då kom nästa överraskning: hissen kom åkande utan att jag hade tryckt på knappen och jag tänkte "Tjoho! Någon är på väg ner och jag slipper vänta". Men det var ingen i hissen. Och ingen i porten. Hissen kom ner som av sig själv! Någon tycker om mig.

Desperat

Jag älskar mina husfruar. Det smärtar mig att det är säsongsavslutning ikväll. Jag älskar dem allesammans men mest av allt kommer jag sakna min Lynette. Och i dagens avsnitt är hon sjävfallet extra underbar och fantastisk. Denna starka vackra reklamkvinna. Här kommer sjukligt kärleksbevis:

Och så får ni en fin en på Bree också. Jag vill ju ha lite av henne också...

Jag tror att det är höst nu

Det ösregnar utanför mitt takfönster på jobbet. Nätverket är nere så jag kan faktiskt inte jobba så jag får faktiskt ta en paus. Hur som helst. Det regnar. Jag tycker om regn när det är utomhus och jag är inomhus. Jag tycker mindre om att vakna upp på morgonen till ljudet av spöregn och inte äga ett paraply. Några hundra meter mellan mig och spårvagnen har aldrig känts så långa.

Jag tror i alla fall att det är höst nu. Jag kände årets första höstdoftande vindby igår och den gjorde mig alldeles uppfylld av lycka och energi. Mycket intressant med tanke på att jag brukar bli nedstämd och orkeslös på hösten. Dags för någonting nytt kanske? Det skulle vara trevligt. Jag är försiktigt hoppfull och förvånas över att jag myser till vid tanken på halsdukar, röda kinder och vindrufsigt hår. Köper jag nu bara ett paraply någon gång klarar jag nog av regnet också ska du se.

Ett annat tecken på att det är höst är att jag köpt nästa års kalender från Ordning&Reda (jag tänker inte, på mitt sedvanliga anala vis, gå in på exakt hur den ser ut och varför jag valde just den - men jag kan avslöja att jag bytte ut den svarta snodden mot en röd). Kan det inte bli januari någon gång så att jag får börja använda den. Det är en så skön känsla att börja på en ny kalender och ett nytt år med allt vad det symboliserar. Slippa den gamla trötta med alla alldeles för kladdiga anteckningar och diverse inbokningar jag gärna aldrig ser igen. Men så finns ju de där fina också, som jag ser och minns när jag för över födelsedagar och andra viktigheter från 06 till 07. 051227 var en jobbig men utvecklande dag. 060101 början på någonting stort. 060118 ett sånt där möte som var jobbigt då men som jag ler åt nu. 060126 fikade jag senast med någon det är alldeles för sent att ringa nu. 060217-20 var jag inte mig själv alls. Det här var hemskt underhållande men nu är nätverket uppe och jag måste tidsredovisa... det har jag inte gjort sedan 060928 - or so the kalender says.

Så det är alltså så här det känns att ha ett liv...

Jag vet inte ens var jag ska börja. Och hur ska jag skriva det här utan att det låter för tragiskt? Jag kan börja med att säga att jag hade en fantastiskt rolig helg. Ja, det är en bra början. För en gångs skull överträffade verkligheten mina förväntningar. Det var liksom på tiden.

Fredagen var en oändlig myskväll då N kom hem till mig, lagade mat och kliade mig i nacken. Dålig skräckfilm och choklad. Alldeles perfekt. Det borde vara lag på att få somna i en karlfamn varje kväll... eller åtminstone då och då... Tack hjärtat. Du är en värdefull vän.

(och det är jätteroligt med dialektalt charmiga fyllesamtal)

Lördagen då. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av kvällen. Fest hos främmande människor i sällskap med en helt ny bekantskap. Alla som känner mig vet att jag oroade mig, hehe. Det var för det första jätteroligt att träffa Y och hennes söta familj igen. Jag var en pensionär..."Åh så stora ni har blivit!" och allt. Det borde även vara lag på att alla ska få höra kvittrande barnskratt minst en gång i månaden, helst oftare. Från och med nu uttalas mitt namn "Tejes". För det andra var M en jätterolig rackare (och jag fick en fin skiva). Jag har en svag punkt för människor som liksom lutar huvudet lite bakåt när de skrattar. Jag misstänker dock att jag som vanligt drog för många obcena skämt - men det var liksom oundvikligt när jag såg nakna kön var jag än vände mig. Det låter roligare än det var - jag lovar.

(och jag var tydligen snygg också - på bild alltså)

Och så var det söndag - handbollssöndag. RIK vann. Succé. Jag adopterade bort ännu ett par vantar. Succé. Och nu, R, har du faktiskt lovat att komma till Shortvalley så snart du kan. Vin och fantalicious sällskap utlovas.

Hahaha.... helgen miste visst sitt skimmer i min dåliga beskrivning. Vilket egentligen är helt passande med tanke på att jag nu kommer till den tragiska delen av detta inlägg. Den här alldeles vanliga helgen tedde sig alltså helt fantastisk för mig av den enkla anledningen att: jag har inget liv! Jag kan knappt komma på när jag hade så många helt vanliga roliga saker att göra under en helt vanlig helg. Jag är så bra på att vilja vara ensam. Jag tycker om att typ ha en enda sak planerad på helgen och sen lata mig i soffan ensam framför tv:n, eventuellt med Jenny som sällskap. Eller jag trodde åtminstone att det var så. När hände det? Jag försöker tänka tillbaka men minns knappt tiden då jag faktiskt var social. Det måste ha varit under gymnasietiden. Sen kom flytten till Sundsvall och panikångesten, en separation och ett Göteborg utan en enda vän, ingen lägenhet och inget fast jobb. Det tog visst ett tag att komma tillbaka. Jag känner igen mig själv igen. Nu har jag fina vänner, ett utvecklande och utmanande arbete, en ungkarlslya i Ryssland och begynnande armmuskler. Och imorgon ska jag nog banne mig köpa de där stövarna... kanske. Ni som känner mig förstår att jag oroar mig.

Var tar läckerheten vägen efter att bilden är tagen?
Inte finns den kvar i alla fall...

Sånt jag egentligen inte förtjänar

Det är helt enkelt omöjligt att ha bättre föräldrar än mina.
Det här damp ner i min inbox utan vidare:

"du är född till en fri och fritt tänkande människa!!!
och du är värdens bästa dotter.
kram//pappi"

Ren och skär lycka.

Visitor Attractions

Så heter namnet på boken jag läser just nu. Mycket stor skillnad mot Marketing for Tourism som jag nyss avslutat. Sedan är det dags för Consumer Behaviour in Tourism. Sen är det bara en kvar. Snaaaark... Jag vet att jag inte ska klaga. Jag älskar den här delen av mitt jobb och det är superspännande att få vara med i strategiarbetet. Men kom igen... man fååår klaga när man läser fyra böcker på ca 400 sidor vardera... på svår marknadsföringsamerikanska. Jag har till måndag på mig.

Anyhow. Helgen ser ut att arta sig, biljettmissöden till trots. På fredag kommer N och sover över (och eventuellt lagar middag. Se på fan!). På lördag är det någon slags releasefest av något designslag med Y. Nya bekanten M följer med och efteråt dricker vi öl. Söndag är en glädjens dag för då är det handboll igen. Den här gången har jag fått med mig R. Tror jag. Det kan bli en ypperligt trevlig helg indeed.

Nu ska jag sluta blogga på arbetstid och gå och träna istället.

Not fair!

Buhuuu! Alla biljetter till White Rose Movement är slut! Det hade jag inte väntat mig. Det är inte rättvist att jag ska missa dem två gånger. Först när de ställde in Emmabodaspelningen och så nu när jag varit en fuck-up och inte bokat biljetter i tid. Fuckit! BESVIKEN.

Nåja. En tröst är åtminstone att jag måste gå upp klockan 05.45 imorgon bitti för att vara extra tidig till jobbet.

För profilen

Vackra ting och niometerslinjer

13 bra saker man kommer på sista halvtimman av arbetsdagen:

• Den nya fina stickboken jag köpte på lunchen.
• Att jag hade lite mer pengar på kontot än jag vågade hoppas på.
• Blågrått raggsocksgarn till lillebrors sockor.
• Jenny var rar igår.
• Handboll ikväll! Och RIK-Skövde dessutom!! Live!!! Mmm... mina handbollskillar. (Ok, det är lite sjukt jag vet, men sedan när har jag varit normal när det gäller mitt karltycke?)
• White Rose Movement på Sticky den 14.
• Jag har ätit godis idag. Och igår. Och i förrgår.
• N hälsar på på lördag.
• Åh! Camera Obscura på jobbradion.
• Medium kväll! Säsongsstart till och med. Me loves Patricia.
• Tjoho! Mitt nya minneskort har kommit! Det blev 2gb. tack jobbet. I love you too.
• Stor handbollshelg i helgen. Champions League på lördag 16:30. Elitseriematch söndag 18:10. Tjoho!
• *Censurerat*
  

I'm on a train - I can't complain

18 bra saker man kan komma på när man sitter på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg:

• Jag kom iväg till Stockholm till pappas födelsedagskalas och fick träffa alla i familjen, farmor + lite annan släkt.
• HampeStampe min lilla ögonsten.
• Relationen till mamma och pappa känns jättebra och mellan mig och brorsan känns det en aning avfrostat.
• N lät pigg i telefonen tidigare idag.
• *Censurerat*
• Jag längtar hem till träningen och det är ett bra tecken. Jag känner mig lycklig av tanken på mina nya träningsskor. Det är bara lite sjukt. Lite.
• Det går bra på jobbet och nästa vecka ska det gå ännu bättre. Mark my words.
• Styrketräningen ger faktiskt resultat. Jag är banne mig starkare!
• Vantarna jag stickar blir bara snyggare och snyggare! Ända sedan jag stickade bubbelgumvantana med de ljusblå sidenrosetterna har det blivit roligare och roligare. Pågående är ett par hysteriska i ceriserosa/ultraviolett garn av 65% akryl och 35% mohair med randning med ett tunnare, lite oelastiskt garn i olika färger (orange, rosa glitter i olika färger). Det blir alldeles fantastiskt tror jag.
• Fantastiskt just nu är: Into My Arms med Nick Cave and the Bad Seeds.
• Efter det här vantparet blir det kanske sockor igen. Men jag måste kolla upp Hampevantstorlekar först.
• Att sitta på ett tåg hem från Stockholm med mörkret och ljusen utanför fönstret och melankolisk musik i hörlurarna. Det är snudd på poetiskt.
• Minneskortet till min mp3-telefon som jag ska få från jobbet. Blir det ett eler två gb? När kommer det? Jag längtar!
• Fantastiskt just nu: Ode to Divorce med Regina Spektor.
• *Censurerat*
• *Censurerat*
• Fantastiskt just nu: Our Swords med Band of Horses.
• Fantastiskt just nu: Extraordinary Machine med Fiona Apple.

Life is sweet.

Vant-uppdatering

Jag blev ju inte alls nöjd med de brunrandiga vantarna, så nu har jag gjort om dem lite... Istället för svart sammetsband runt mudden har de nu varsin svart sammetsblomma på mudden. Mycket bättre. Både snyggare och mer praktiskt. Nu är jag nöjd. Ska orka ta en bild snart någon gång.

Idag har varit en omtumlande dag. Men jag tror att allt ordnar upp sig till det bästa.

Det har för övrigt varit en jobb-intensiv vecka och jag är lite lite sliten. Tränade dessutom igår för första gången efter förkylningen och nu ömmar varenda muskel i kroppen... men de e la gött.

Snart är det helg och det känns som att jag kommer sova minst ett dygn... om ingen kommer med några andra förslag...

Bilduppdatering: Partners in Crime

Världens snyggaste roomies.

Senaste alstret

Bruna och svarta med svart sammetsband. De blev riktigt snygga men tyvärr inte så funktionella som jag hoppades på. De är lite krångliga att få på och av... och ena tummen är fan längre än den andra... helt obegripligt eftersom det är lika många maskor!

Jag är så jäkla skadad

När Jenny tvingade mig att kolla på Idol:

"Han är ju inte så himla dålig. Lyssna... Det är rätt bra. Ja, alltså jag skulle ju inte ligga med honom men..."

Herregud.

Jag vill inte att det ska vara sant!!

Jag måste på något sätt lära mig leva med att Danzig spelade här 04 OCH JAG VISSTE INTE ENS OM DET. Och nu ska han inte turnera mer. Livet är jävligt orättvist.

Min kärlek!

Den här veckan har jag fått så många anledningar att skratta mig lycklig att jag bara måste sprida min glädje. Här kommer därför en lista på underbara människor som förtjänar allt gott världen kan erbjuda. Och finns du inte med här betyder det bara att fingrarna fick kramp och jag inte orkade skriva mer (eller i sällsynta fall att du är ett ass). Utan inbördes ordning:

• Jenny - Du är min glädje och kärlek (förutom när du är en reptil). Grattis till nyförvärvet.
• H - Min oförtstörda oskyldiga underbara fantastiska ängel.
  
• Mamma - Jag saknar dig! Kommer du hit i september eller blir det oktober?
• Pappa - Jag tänker fortfarande på Alan Jackson när jag åker förbi Redbergsplatsen. Hoppas det fixar sig med brunnen... jag vill att ni kommer hit snart igen!
• Bror - Tack för att vi pratade så bra den där kvällen. Det betyder mer för mig än du anar.
• A-G - Jag blev så glad över sms:et igår! Jag är en idiot som inte hör av mig.
• N - Tack för helgen. Du är en stjärna och den finaste vän en människa kan få.
• M - Nu blir ju ännu en helg upptagen med besök till Jenny... men hur ser nästa helg ut för dig? Jag vill komma och hälsa på!
• Chef-M - Tack för att du lyssnade på all musik... Du lär dig gilla Hets... om jag så ska tvinga dig!
• Chef-J - Cash-boken finns fortfarande i mitt hjärta. En av de bästa födelsedagspresenterna i år (ja, det skulle vara den där löneförhöjningen dårå). Jag väntar spänt på blandskivan.
• Chef-F - Jag vet inte ens var jag ska börja... men du vet redan allt jag vill säga.
• A - Din blandskiva var fantastisk. Jag glömmer alltför ofta bort vilken mångsidig person du är.
• R - En helt ny bekantskap som förtjänar sin plats på den här listan för att han bevisat för mig att alla män på det där stället inte är idioter. Och för att han kan konsten "Ytterst angenäm konversation".
• J som jag trodde hette H - Tillfällig förbindelse som förvånade mig med sin ömhet. Hoppas du överlevde dagen i lördags.

Nu är jag helt utmattad av kärleksförklarande... Nu måste jag sova.

Helgens lustigaste:

Lapp på köksbordet, lördag morgon 04.00:

"Jag har gått ut på parkeringsplatsen för att
hångla med en främmande karl.

Om jag blir kidnappad tror jag att han heter H.
Han finns uppe på min skärm. I alla fall emailadressen.

T

... eller vänta - J heter han"


Lördag morgon 07.00:

"... eller vaffan han kom upp. Och nu har han gått igen"


Vissa delar av meddelandet har cencurerats och rättstavats.

Min barndoms röda väggar har brunnit ned

Det är ganska obegripligt. Hur det kan kännas så vemodigt. Det fanns med största säkerhet ingenting kvar som var mitt på de där träplankorna. Det fanns med största säkerhet ingenting av mig inneslutet i kuddrummet eller min favorit: läshörnan. Förmodligen fanns de inte ens kvar innan de brann ned. Helt ärligt talat vet jag inte om jag ens var särskillt lycklig där. Jag var ett förvirrat barn då. Inte ännu medveten om de positiva egenskaper som skilde mig från de andra flickorna i min ålder - men smärtsamt medveten om bristerna som fick mig att känna mig som en halv person. Jag tror faktiskt att det var precis just där jag kom till den insikten. 6 år gammal, förvirrad och rädd. Jag är inte som dem. Jag är nog inte helt riktig. Och jag menade just det. Inte att jag var galen, men inte riktig.

Nu spelar det ingen roll. Vemodskänslan vill inte ge med sig trots att jag tänker tillbaka på hur mina flick-kompisar såg ned på min teckning och förfasade sig över hur hårt jag tryckte med blyertspennan (- man skulle dra lätta svepande drag, det där blev bara kladdigt och svårsuddat). Den släpper inte greppet om mig trots att jag klart och tydligt minns skammen i att ta mjukost på knäckemackan istället för messmör som de andra flickorna i gruppen. Det spelar ingen roll för mitt dagis inrymde också de här minnena: Min pappa som jultomte och stoltheten i mig när alla kände igen honom på öronen. Min gråtande bror som vägrade låta sig tröstas av fröken utan snyftade klart i min famn, min gruvliga hämnd mot hans plågoandar. Det inre jublet när pappa överraskade oss genom att hämta hem oss redan efter frukostsamlingen eftersom han kunde gå tidigare från jobbet (eller hur det nu var). Känslan av att sitta med H på fyrklövergungan och inte ha ett verkligt bekymmer i hela världen. Stoltheten med att äntligen vara stor nog för att få leka utanför grinden.

Har minnena brunnit upp med väggarna? Kommer jag aldrig ha den relationen med min bror igen? Är det för sent? Finns den där känslan kvar hos honom? Tilliten. Jag var storasyster. Jag kunde besegra allt. Är jag reducerad till en frånvarande person 50 mil bort som hälsar på ibland och öser kärlek över brorsonen men bara i smyg kan snegla åt broderns håll och hoppas att han innerst inne vet att jag älskar honom? Rädslan över att det ska vara sant genomborrar mig som den där Volvon som körde rakt in i entrén. Som sattes i brand. Det bränner i mig. Jag är bara så otroligt rädd att göra honom besviken. Jag är så otroligt rädd att han fortfarande är sårad över att jag övergav honom. Älskade bror, jag såg det inte så! Och hade du någonsin talat om för mig hur det kändes kunde jag förklarat för dig...

Har minnena brunnit upp med väggarna? Nej det har de inte. Jag sitter ju här och minns dem nu. Och hoppet är inte förbi. Jag känner fortfarande tomte-stoltheten över min pappa då och då. Jag kan fortfarande vinka av mamma och känna samma känsla som när hon lämnade mig på dagis: "jag vet att det kommer att kännas bättre om en liten stund men lämna mig inte det gör ont!!". Och jag sade det där till min bror i augusti. "Du vet att jag älskar dig". Och jag vet att han hörde mig.

Kanske var det det bästa som kunde hända min värld, att de lät Artisten brinna ner till grunden - det fanns inget kvar att rädda. Kanske kan det hjälpa mig att släppa taget om messmöret. Kanske kan jag och min mjukostmacka stå starkare nu...

Therese hjärta Ade Edmondson är lika med sant

Jag har hållt någonting inom mig. Ända sedan gymnasietiden har jag dolt en hemlghet för alla i min närhet (utom kanske en). Jag när en öm förtjusning gällande en viss alldeles bedårande Ade Edmondson. Det började någon gång i gymnasiet... fascinationen kom smygande under en period av flitigt Young Ones-tittande... Kanske slog det mig under en förfest i vinets tecken (då Vyvyan, Rik, Mike och Neil oftast syntes i tv-rutan). Jag skämdes nog lite, inte kan man väl vara hot på Vyvyan? Hallå, Very Metal och nitar i pannan? Då hade jag väl inte den distansen till punkrock som krävs för att verkligen förstå det geniala. Hehe. Jag sneglade lite på Bottom men förstod inte alls det roliga.

Flera år senare sprang jag på Bottom igen och den här gången var samma obegripliga humor plötsligt hur roligt som helst. Och vemvemvem ser INTE hot ut bredvid Richard Richard? Huh?

Såååå efter helt hysteriskt roliga klipp på youtube (som Bottom Live-goofs och Ade på engelska fame factory), här kommer jag ut: Ade, I love you baby!

Vyvyan my sweetness!

Edward Hitler.

Good old regular Ade.

Och här får ni en bild på parhästen. Jag vet inte om jag hoppas på förståelse eller vad...

Arbetsvecka 1

Så. Då har jag jobbat en vecka då. Det var ju inte så farligt. Skönt att bli påmind om att jag faktiskt älskar mitt jobb och mina arbetskamrater. Igår åkte jag till exempel runt i Lerum hela dagen. Sweet! Dessutom har det gått jäkligt bra på jobbet... nu saknar jag bara Chef-F... han kommer hem från The U S and A idag. Snart ska jag och Jenny laga Hellfish... ett recept som Chef-J tipsade om, sen ska jag svulla rocky road-glass och se på skräckfilm hela kvällen... imorgon planerar jag att dra ut Jenny på härjeleden.

Jajuste... vi var ju ute förra helgen. Det var roligt... men inte lika roligt som Borat. Och inte lika bra som Band of Horses....

Senaste alstret

Luddiga bubbliga skönheter.



Randiga vants for ants tll Jenny.

Yes I am sick

På marken utanför min port. Hehehe.

(För er som inte är lika sjuka/insnöade/anala/vad ni vill, berättar jag gärna att detta är symbolen för beskärningsverktyget i Photoshop)

Whatta night!

Hahaha. Livet - de e la härligt! Pappa och hans tant har varit här ett par dagar och hälsat på. Vi har gjort om en massa i lägenheten och varit på IKEA och allt är superfint! Dessutom har jag numera ett kylskåp till bredden fyll med mat och en proppfull frys. Tack pappa! Inte trodde jag att det kunde bli bättre men vipps så bestämdes det att vi skulle ta en biltur till Lejonet&Björnen. Det är så lyxigt att få åka bil när man är van vid spårvagnen (inget ont om spårvagnar!). Vi åt glass och sen ville vi åka till havet. Vi snurrade runt i Majorna och åkte till exempel förbi A:s hus! Vi kom till Öckerö till slut och åkte färja över. Färja! Haha! Jenny och jag satt i bak och betedde oss. Lekte ordlekar som "ta bort alla vokaler från bandnamn och skratta tills du kissar på dig"-leken. Men hallå: m frm brcln! Hahahahaha! Säg det högt och snabbt om du vågar!

Vi åkte runt och tittade på alla små fiskebodar och småstadsfolk. Sen tog vi färjan tillbaka. På vägen ven en röd bil förbi i tusen miljoner km/h. Sen kom en mörk skåpbil förbiilande i samma fart. Plötsligt började hela skåpbilen blinka blått och vid ett rödlyse klev en polis ur och haffade mannen i den röda bilen. Med pickadoll och allt! Det var så dramatiskt och spännande! Sen åkte vi till Nobelgrillen och käkade halv special med räksallad. När vi svängde ut från parkeringen rullade vi ner alla rutor och sjöng med i "It's five o'clock somewhere" med Alan Jackson och Jimmy Buffett på högsta voym. Kiddsen höll på att glo ögonen ur sig. Vi höll på att kissa på oss av skratt.

Åååh.... jag har så roligt och jag vill inte att de ska åka hem!

Bilduppdatering: Emmaboda06

Jag är precis hemkommen från festivaliteterna och orkar på inget sätt skriva ner alla anekdoter. Allt vimlar bara runt i huvudet och jag fastnar alltid på samma ställe (Midlake, Band of Horses, Midlake, Band of Horses, Pipettes osv). Istället får ni nu ett par bilder att vila ögonen på...

Lycklig The Reese väntar på spårvagnen mot festivallivet med 24-timmarssprit och ett pärlband av fantastiska spelningar.

Band of Horses-Ben.

Hets-Markus och den där Fireside.

Oh, those festival nights...

Otroligt läcker gitarrist i Midlake...

Mm... minsann. Who got super lucky?



Trött stackare väntar på tåget hem till det vanliga livet utan 24-timmarssprit och ett pärlband av fantastiska spelningar.

Nu lägger jag inte in fler för det börjar bli löjligt...

Semestervecka 1:

Swoosh så hade en semestervecka gått. Eller, egentligen har det inte gått "swoosh". Jag har hunnit med en massa roliga saker. Här kommer ett litet utdrag:

• Haft besök av mamma och tagit henne till Lärjeleden där hon fick ett getingstick. Vi festade med jobbet vilket var hemskt trevligt.
• Åkt med mamma hem till sthlm. Vi passade på att ge Jönköping en närmare granskning då vi letade efter Max och Jet. We were successful.
• Hälsat på moster, gudbarn och nya kusinen. Alla var söta.
• Varit i storstan och handlat bandtröjor. (Inga överraskningar. Misfits Danzig och Ramones)
• Åkt hem till pappas nya fina hus ute på landet. Komplett med öppen spis, golvvärme i badrummet och adsl.
• Hälsat på olika släktingar jag inte sett på åratal.
• Badad i CocaCola-sjön aka Bergasjön.
• Gratulerat Lill-hampe på ettårsdagen.

Ja och en massa andra saker som jag inte kommer på... inte illa för en enda semestervecka. Nu följer träning, lateri och sen Emmaboda.

Same ol' same ol'

Det är väl rätt cool just nu... inte mycket händer i livet. Och det känns alldeles förträffligt. Det känns absolut lagom att det går lugnt och långsamt. Jag är förnöjd (förutom att jag, som straff för att jag slutat med p-piller efter 9 år, fått löjligt mycket finnar. Vad är det? Vid 24 ska man inte se ut som 14 i ansiktet! Vafalls!)

Men om jag ska försöka komma på lite nyheter att rapportera om då... i listformen ni älskar:

1. Mamma är här om fyra mil.
2. Jag är nyklippt/nyfärgad. Läckert svart och mörkbrunt... som förr men mörkare - mer svart. Frisyren är inte så annorlunda men mer friserad och rätt rejält mycket kortare (5 cm minst) på längden. Det var hemskt slitet.
3. Jag är snart klar med nuvarande vantprojekt. De blir absolutely fabulous.
4. Jag lyckas riktigt bra med träningen. Det känns toppen.
5. Semester om två dagar!!!
6. Jag lyssnar på Waylon Jennings och Kris Kristofferson varvat med Metallica, Megadeath, Danzig och Misfits. Rekommenderas.
   

Nu ska jag sticka... surprise.

Senaste alstret

Jag är såååå nöjd! Jag vill bara sitta och titta och titta på dem i timmar! Men underbart är kort - jag har redan börjat på nästa par. De blir lite guldiga. Håll utkik...

Bilduppdatering: Slottet

Ja, just det, så var det ju fyllan på slottet. Ahh... the good times! För fler bilder... kom på besök.

Senaste alstret

När frugan är på vift stickar fruga nr 2 vantar. Här är ett turkost par helt i stil med min nya besatthet av 50-talspasteller. De är ett experimentpar... nytt spännande sätt att sticka tummar. Nästa par ska bli ännu snyggare...

Hostmaraton

Än en gång vaknade jag i natt arg och irriterad över att någon hostat så högt att jag vaknade... Bara för att på morgonen inse att det var jag, ingen mystisk inkräktare, som hostat så våldsamt. Tur att det finns hostmedicin med saltlakritssmak (tack pappa) annars hade jag hostat ihjäl mig som på slottet. Nu vill jag bara hitta en medicin mot nästäppa (så man inte behöver fräta sönder hjärnan med nässpray som jag gör nu) och utmattning. Jag är utmattad av hostiga nätter och snörvliga dagar... Om jag inte får sova inatt blir jag vansinnig.

Försökte promenera till Hemköp för att kompensera för att jag inte orkar träna idag... men när jag kom dit var jag så svettig och utpumpad att jag var tvungen att åka spårvagn hem... och även då vqr jag helt utslagen när jag kom fram... Fucking retarded lungs.

Vad är en konferens på slottet?

Så... då var kvällens härjeledspromenad avklarad. Och nu behöver jag inte röra en enda påk förrän på söndag. Det här kommer jag få äta upp inom en snar framtid men jag tycker faktiskt att det är ganska roligt att träna. Det tar inte emot lika mycket att gå de där trapporna upp mot gymmet som det gjorde förra omgången... Och då tränar jag ändå hårdare nu. Kanske beror det på att jag har en helt annan typ av motivation nu. Inte: Jag ska komma i de där brallorna. Utan: Jag vill bli frisk och stark och inte dö när jag är 30. Hehe. Hur som helst. Det känns bra.

Imorgon är en bra dag. Då ska vi till slottet med jobbet på konferens med tillhörande fylla. I love my job. Nu ska jag måla tånaglarna så jag kan ha mina nya öppna skor. Man måste ju vara fin på slottet. Inga jeans och urtvättade teshörtar här inte. Jag planerar att ha svartabyxor/svart kjol och pölsabrallerna och svarta linnet och rosa cardigan. Så tånaglarna blir rosa. Jag har aldrig rosa längre... inte sedan 15-årsåldern egentligen. Men nu har jag blivit så förtjust i femtiotalspasteller. lusljus rosa... ljus turkos.... ljus gul.

Men jag måste verkligen färga håret...

Duktighetsmästarn

Hehehe... Jag är omringad av duktiga och rediga människor som tex finner nöje i att städa. Men det spelar ingen roll. Jag tycker att jag har varit skitduktig när jag för en gångs skull lyckats

1. få en tvättid (som jenny fixade)
2. tvätta på den tvättiden
3. städa/sortera/rensa garderoben och byrån så alla kläder faktiskt får plats och slipper ligga på fåtöljen tills de blir använda och sedan tvättade igen

Medan jag kämpade med denna uppgift hann andra, rediga personer, städa hela hemmet inklusive badrummet och köket samt måla sitt skrivbord och lite av min(!) vägg. Men det gör inget... jag säger som de ljög om i skolan: man ska inte jämföra sig med någon annan än sig själv. Och då har jag varit duktig!


Jag har faktiskt varit duktig på andra sätt också. Jag har börjat träna duktigt (helt ofrivilligt dock) men det känns bra. Mycket bra. Hemskt mycket bättre än väntat. Se fram emot en gladare, piggare och uppdaterad thepas inom kort.

Midsommarbild och Lassgård i Ryssland

Sweeeeetness! Tänk att jag är faster åt den här lilla älsklingen! Hampestampe och Jenny är värsta polarna här. Man får inte ha både mohawk och enbart två tänder i truten. Det är bara för underbart.

Förresten verkar det som att Rolf Lassgårds dotter bor här i Rysslandändå , i samma hus som vi, för han höll upp dörren för mig i spöregnet idag. Och Jenny mötte honom i tvättstugan.

Nu ska jag fixa lasagne med sallad gjord på solrosskott, tomat och fetaost. Ikväll blir det L Word och fruktsallad. Life is good.

Midsommarmys!

Den här helgen ska inte en Fuck Up supa sig pinsam. Hon ska ta sin Jenny i tassen och ta tåget till morfars land. Där ska mamma, bror, brors flickvän och min älskling Hampestampe vara. Vi ska äta god midsommarmat och tårta mistänker jag. Det ska bli supermysigt!

På lördagen ska jag och Jenny ut och shoppa. Jag ska köpa minst två till luddiga cardigans (likadana som jag köpte när mamma var här) och förmodligen en ny nyckelkedja för min gamla börjar bli så skabbig.

Återkommer med nyheter och förmodligen bilder från morgondagens sammankomst.

One horse town

Igår var det big night out för Thepas och Jenny... Eller, det skulle ha varit. Vi var på yttersta festhumör (läs:fulla) redan på sena eftermiddagen och hade världens bästa rockenrollparty hemma i Ryssland. Vid... tja... vad kan det ha varit, åttatiden, åkte vi in till stan och träffade pirater (ja, i full mundering... skinnvästar och tennstop och allt) på spårvagnen. Vi anlände utanför Diamond Dogs portar och inte fanns det en uteplats ledig i sikte på minst sju mil. Och inomhus visade de fotboll på tv. Inte direkt rockenroll om man är full och har lyssnat på Danzig en hel dag. Vi drack två drinkar (en med äppelsmak och en "med det där blåa" som var grön) sen tröttnade vi på USA-Italien och gick till Burger King och tryckte ner hamburgare i strupen. Efter det gick vi runt hörnet till sjuelva där jenny åt glass och jag chips. Och så köpte jag wokade nudlar som jag glatt nyss ätit till frukost. Jag hade till och med varit duktig och lagt kartongen i en påse så att jag inte skulle ha hela väskan full av nudeljox när jag vaknade. Jag är så begåvad när jag är full!

Sen tröttnade vi på det också och vi fick båda akut huvudvärk och åt alvedon. Jag svalde mina båda utan vatten genom en strupe torr likt Saharas öken. Alvedonsmaken hotade att kväva mig så Jenny fick köpa vatten hehe.

Nu gick vi till Rockbaren för att kolla läget. Det fanns väl en del killar som var mer eller mindre liggbara men hårdrockare är ju så blyga och frigida så det var ingen idé att försöka ens. De hade något slags Guns'n'Roses-maraton kändes det som men just som jag minst anade det kom TRE, och jag upprepar: TRE, Danziglåtar i rad! Jag var i himlen (eller snarare motsatsen hehe) men ingen utom Jenny ville förstå min lycka. Jävla torrisar.

Efter Danzig blev det i alla fall trist och vi gick tillbaka till Diamond för där är det i alla fall billigt. Och döm om min förvåning när de visade HANDBOLL på tv! På storskärm! I alla fall i typ tre minuter, sen mobbade de mig genom att stänga av skärmen och jag fick sitta vid ett bord och kolla på en liten tv istället. Skit samma, det såg ut att gå kasst i alla fall. Handbollens fördärv och förfall. Plötsligt blev vi attackerade av en massa afrikaner som ville gifta sig med oss. Jenny snackade vitt och brett om sina två barn men jag stirrade stint på Skräckens hus på tv4. Jag gillar inte limmande karlar. När karlarna skrivit klart i Jennys bok blev jag akuttrött och vi började gå hemåt. Jenny ville äta men jag tog fram storpiskan och sa att, nej för nu kommer spårvagnen. När vi kom hem fick jag dåligt samvete och gav bort mitt bröd. Sen somnade jag i trötthetspanik med Glenn i famnen.

Danzigness

Jamen aaallvarligt! Vad är det här för hotness? Vem vill se på tråkiga män som springer efter en tråkig boll på en tråkig plan när man kan vila ögonen på Glenn? Och Ja, jag är fullt medveten om att han är ung och gorgeous på den här bilden... men kolla här då! Jag skulle!



Han ska sjunga Sistinas för mig med sin Elvisröst och jag ska gråta av lycka. Mmm...

Zlatan kan gå hem och lägga sig (men Wilhelmsson tar jag gärna en bit av).

24 club

Vad är det för en dag? Är det en vanlig dag? Nej det är ingen vanlig dag för det är Thepas födelsedag, hurra hurra hurra! Tjohooo!


Ja idag fyller jag år och det har varit en fantastisk dag! Jag fick blommor budade till jobbet, fina presenter, tusen sms, lunch, fika, marängsuisse, födelsedagskort och löneförhöjning. Heja! Jag älskar min födelsedagsdag! Och vilka fantastiska presenter sen då! Tack alla! I love eeeverybody!


Bara jag inte blir smittad av Jennys halsfluss... det har jag då rakt inte tid med. Så mycket Desam som jag har att göra klart. Men med min tur och mitt kassa imunförsvar och min halsflusshistoria är det väl rätt stor risk...


Jag är mätt på marängsuisse men sugen på tonfisksallad. På något sätt känns det lite bakvänt.

Bilduppdatering: Reklamfesten

Fantastiskt läcker i min 50-talsutstyrsel.

Hutlöst beteende

Hahahaha! Så jag har betett mig! Vilken toppenhelg det har varit. Jag och Jenny började lördagen med att åka till IKEA och shoppa på oss diverse nödvändiga saker. Här kommern en förtjusande lista över allt jag shoppade till mig:

• Förvaringskartonger med läckert medaljongmönster
• Sugrör i massor
• Förvaring för mina stickor
• Badrumshylla med sugproppar
• Fina vita ramar

Vi åkte hem och åt supergod middag och lyssnade på fantastiskt bra musik i form av Glenn i alla former. Sen tog vi fram spriten och groggade jordgubbsvodka natten lång. I övrigt gick natten i rockenrollens tecken med Metallica och Danzig. När vodkan tog slut tog vi persikolikör och jag slog sönder en hel flaska svartvinbärslikör över hela golvet.

När klockan slog 05:30 åkte vi till lekparken at the end of the line där vi gungade i diverse gungor (som vi faktiskt fick plats i!) och åkte linbana. Vi sprang barfota i sanden och kände oss som unga på nytt. Efter leken tog vi spårvagnen in till centralen och vi somnade båda två till tonerna av The Concretes. Väl på centralen gormade vi oss hesa till Buttons med Pussycat Dolls och var allmänt hutlösa och odrägliga. Vi tog första bästa spårvagn tillbaka till Torget och satt i solen och väntade på att Hemköp skulle öppna. Prick 08:00 slog de upp sina himmelska dörrar och vi skred in för att handla våra livsnödvändigheter i form av:

• Korv
• Korvbröd
• Räksallad
• Smågodis
• Kechoklad
• Brejk
• Cola
• Toalettpapper

Jenny gjorde sin Phoenix From the Flames-imitation och livet lekte. Vi åkte hem och åt och såg på morgon-tv. Vid 10 tog våra krafter slut och vi lade oss som slagna hjältar. What a night!

Imorse (17:00) vaknade jag med grus i håret och ömmande kropp. Och dagen kunde enbart förstöras av en oerhört otrevlig säljare från Mr Music. Men screw him. Nu är det supernördarna på tv!