Det är ganska obegripligt. Hur det kan kännas så vemodigt. Det fanns med största säkerhet ingenting kvar som var mitt på de där träplankorna. Det fanns med största säkerhet ingenting av mig inneslutet i kuddrummet eller min favorit: läshörnan. Förmodligen fanns de inte ens kvar innan de brann ned. Helt ärligt talat vet jag inte om jag ens var särskillt lycklig där. Jag var ett förvirrat barn då. Inte ännu medveten om de positiva egenskaper som skilde mig från de andra flickorna i min ålder - men smärtsamt medveten om bristerna som fick mig att känna mig som en halv person. Jag tror faktiskt att det var precis just där jag kom till den insikten. 6 år gammal, förvirrad och rädd. Jag är inte som dem. Jag är nog inte helt riktig. Och jag menade just det. Inte att jag var galen, men inte riktig.
Nu spelar det ingen roll. Vemodskänslan vill inte ge med sig trots att jag tänker tillbaka på hur mina flick-kompisar såg ned på min teckning och förfasade sig över hur hårt jag tryckte med blyertspennan (- man skulle dra lätta svepande drag, det där blev bara kladdigt och svårsuddat). Den släpper inte greppet om mig trots att jag klart och tydligt minns skammen i att ta mjukost på knäckemackan istället för messmör som de andra flickorna i gruppen. Det spelar ingen roll för mitt dagis inrymde också de här minnena: Min pappa som jultomte och stoltheten i mig när alla kände igen honom på öronen. Min gråtande bror som vägrade låta sig tröstas av fröken utan snyftade klart i min famn, min gruvliga hämnd mot hans plågoandar. Det inre jublet när pappa överraskade oss genom att hämta hem oss redan efter frukostsamlingen eftersom han kunde gå tidigare från jobbet (eller hur det nu var). Känslan av att sitta med H på fyrklövergungan och inte ha ett verkligt bekymmer i hela världen. Stoltheten med att äntligen vara stor nog för att få leka utanför grinden.
Har minnena brunnit upp med väggarna? Kommer jag aldrig ha den relationen med min bror igen? Är det för sent? Finns den där känslan kvar hos honom? Tilliten. Jag var storasyster. Jag kunde besegra allt. Är jag reducerad till en frånvarande person 50 mil bort som hälsar på ibland och öser kärlek över brorsonen men bara i smyg kan snegla åt broderns håll och hoppas att han innerst inne vet att jag älskar honom? Rädslan över att det ska vara sant genomborrar mig som den där Volvon som körde rakt in i entrén. Som sattes i brand. Det bränner i mig. Jag är bara så otroligt rädd att göra honom besviken. Jag är så otroligt rädd att han fortfarande är sårad över att jag övergav honom. Älskade bror, jag såg det inte så! Och hade du någonsin talat om för mig hur det kändes kunde jag förklarat för dig...
Har minnena brunnit upp med väggarna? Nej det har de inte. Jag sitter ju här och minns dem nu. Och hoppet är inte förbi. Jag känner fortfarande tomte-stoltheten över min pappa då och då. Jag kan fortfarande vinka av mamma och känna samma känsla som när hon lämnade mig på dagis: "jag vet att det kommer att kännas bättre om en liten stund men lämna mig inte det gör ont!!". Och jag sade det där till min bror i augusti. "Du vet att jag älskar dig". Och jag vet att han hörde mig.
Kanske var det det bästa som kunde hända min värld, att de lät Artisten brinna ner till grunden - det fanns inget kvar att rädda. Kanske kan det hjälpa mig att släppa taget om messmöret. Kanske kan jag och min mjukostmacka stå starkare nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar