Det ösregnar utanför mitt takfönster på jobbet. Nätverket är nere så jag kan faktiskt inte jobba så jag får faktiskt ta en paus. Hur som helst. Det regnar. Jag tycker om regn när det är utomhus och jag är inomhus. Jag tycker mindre om att vakna upp på morgonen till ljudet av spöregn och inte äga ett paraply. Några hundra meter mellan mig och spårvagnen har aldrig känts så långa.
Jag tror i alla fall att det är höst nu. Jag kände årets första höstdoftande vindby igår och den gjorde mig alldeles uppfylld av lycka och energi. Mycket intressant med tanke på att jag brukar bli nedstämd och orkeslös på hösten. Dags för någonting nytt kanske? Det skulle vara trevligt. Jag är försiktigt hoppfull och förvånas över att jag myser till vid tanken på halsdukar, röda kinder och vindrufsigt hår. Köper jag nu bara ett paraply någon gång klarar jag nog av regnet också ska du se.
Ett annat tecken på att det är höst är att jag köpt nästa års kalender från Ordning&Reda (jag tänker inte, på mitt sedvanliga anala vis, gå in på exakt hur den ser ut och varför jag valde just den - men jag kan avslöja att jag bytte ut den svarta snodden mot en röd). Kan det inte bli januari någon gång så att jag får börja använda den. Det är en så skön känsla att börja på en ny kalender och ett nytt år med allt vad det symboliserar. Slippa den gamla trötta med alla alldeles för kladdiga anteckningar och diverse inbokningar jag gärna aldrig ser igen. Men så finns ju de där fina också, som jag ser och minns när jag för över födelsedagar och andra viktigheter från 06 till 07. 051227 var en jobbig men utvecklande dag. 060101 början på någonting stort. 060118 ett sånt där möte som var jobbigt då men som jag ler åt nu. 060126 fikade jag senast med någon det är alldeles för sent att ringa nu. 060217-20 var jag inte mig själv alls. Det här var hemskt underhållande men nu är nätverket uppe och jag måste tidsredovisa... det har jag inte gjort sedan 060928 - or so the kalender says.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar