Så det är alltså så här det känns att ha ett liv...

Jag vet inte ens var jag ska börja. Och hur ska jag skriva det här utan att det låter för tragiskt? Jag kan börja med att säga att jag hade en fantastiskt rolig helg. Ja, det är en bra början. För en gångs skull överträffade verkligheten mina förväntningar. Det var liksom på tiden.

Fredagen var en oändlig myskväll då N kom hem till mig, lagade mat och kliade mig i nacken. Dålig skräckfilm och choklad. Alldeles perfekt. Det borde vara lag på att få somna i en karlfamn varje kväll... eller åtminstone då och då... Tack hjärtat. Du är en värdefull vän.

(och det är jätteroligt med dialektalt charmiga fyllesamtal)

Lördagen då. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av kvällen. Fest hos främmande människor i sällskap med en helt ny bekantskap. Alla som känner mig vet att jag oroade mig, hehe. Det var för det första jätteroligt att träffa Y och hennes söta familj igen. Jag var en pensionär..."Åh så stora ni har blivit!" och allt. Det borde även vara lag på att alla ska få höra kvittrande barnskratt minst en gång i månaden, helst oftare. Från och med nu uttalas mitt namn "Tejes". För det andra var M en jätterolig rackare (och jag fick en fin skiva). Jag har en svag punkt för människor som liksom lutar huvudet lite bakåt när de skrattar. Jag misstänker dock att jag som vanligt drog för många obcena skämt - men det var liksom oundvikligt när jag såg nakna kön var jag än vände mig. Det låter roligare än det var - jag lovar.

(och jag var tydligen snygg också - på bild alltså)

Och så var det söndag - handbollssöndag. RIK vann. Succé. Jag adopterade bort ännu ett par vantar. Succé. Och nu, R, har du faktiskt lovat att komma till Shortvalley så snart du kan. Vin och fantalicious sällskap utlovas.

Hahaha.... helgen miste visst sitt skimmer i min dåliga beskrivning. Vilket egentligen är helt passande med tanke på att jag nu kommer till den tragiska delen av detta inlägg. Den här alldeles vanliga helgen tedde sig alltså helt fantastisk för mig av den enkla anledningen att: jag har inget liv! Jag kan knappt komma på när jag hade så många helt vanliga roliga saker att göra under en helt vanlig helg. Jag är så bra på att vilja vara ensam. Jag tycker om att typ ha en enda sak planerad på helgen och sen lata mig i soffan ensam framför tv:n, eventuellt med Jenny som sällskap. Eller jag trodde åtminstone att det var så. När hände det? Jag försöker tänka tillbaka men minns knappt tiden då jag faktiskt var social. Det måste ha varit under gymnasietiden. Sen kom flytten till Sundsvall och panikångesten, en separation och ett Göteborg utan en enda vän, ingen lägenhet och inget fast jobb. Det tog visst ett tag att komma tillbaka. Jag känner igen mig själv igen. Nu har jag fina vänner, ett utvecklande och utmanande arbete, en ungkarlslya i Ryssland och begynnande armmuskler. Och imorgon ska jag nog banne mig köpa de där stövarna... kanske. Ni som känner mig förstår att jag oroar mig.

Var tar läckerheten vägen efter att bilden är tagen?
Inte finns den kvar i alla fall...