"Månad 1-18" eller "Är det verkligen min bebis som blivit så stor?"

Åh nej

Jag tror att Theodore har smittat mig med sin förkylning. Fort hem och vitamin-chocka.

Ett och ett halvt år

Hurra hurra, Theodore fyller 18 månader idag! Min stora kille är ett och ett halvt år och ingen bebis längre. Det är så mycket han kan och förstår att jag inte hinner registrera allt. I morse visade han till exempel att han visste hur man gör en kaffe med espresso-maskinen. Vi har aldrig visat honom men han har antagligen observerat oss noga för han visste precis var poden skulle ligga och vilka knappar han skulle trycka på. Så duktig!

Det är tydligt att han är medveten om vad som händer i och omkring honom och om vi frågar om han är hungrig klappar han sig på magen. Han går undan när han ska bajsa och svarar om man frågar om han bajsat. Alltså tyckte vi föräldrar att det var dags att köpa en potta. Inte för att det är dags att vänja av blöjorna utan för att han ska få bekanta sig med företeelsen, och för att vi ska börja prata om att kissa och bajsa och var man gör det, och när. Så att det inte blir en stor grej sen.

Sagt och gjort, vi åkte in till stan för att titta på en potta. Vi kom hem med en rosa Arco från Hoppop. De säljs med 20% rabatt på Babyproffsen vid Kaserntorget just nu. Fin va?

Skatter

Jag måste bara få visa den här bedårande bilden av Theodore som jag hittade i min telefon. Den togs i helgen när vi var på väg till ICA för att veckohandla. Outfiten är mammastickad.

Sötnöt.

Sjuklingen

Idag blir det ugnspannkaka med broccoli och ädelost.

Idag fick pappan hämta Theodore från dagis efter bara några timmar. Hostan och snuvan hade fått sällskap av feber och pojken är riktigt hängig nu. När jag kom hem var han som en liten trasa som bara ville sitta i våra knän och se på F1. Nu på kvällskvisten piggnade han till, åt lite gröt och en glass och hjälpte till med maten. Sedan somnade han som en stock.

Trots att man är sjuk och hängig har man alltid tid för ett litet skratt. Det är trots allt väldigt roligt att borsta tänderna.

Mot bättre tider!

Idag har jag lärt pojken diska också. Han tyckte att det var roligt och visade på lovande talanger. Snart kan vi överlåta hela hushållsarbetet till vår son och koncentrera oss på viktigare saker som datorspel, stickning, teveserier och slösurfning. Gött!

Annars måste jag säga att den här helgen har varit den segaste på mycket länge. Det är helt enkelt omöjligt för mig att komma ur den där känslan av att kropp och hjärna vadar fram i någon slags seg smet. Det som i torsdags började med övertid på jobbet till 23 har fortsatt med på tok för lite sömn varje natt, en krasslig pojke och en helgjobbande man. Alltså en helt slutkörd mamma/fru. Jag hade storslagna planer för helgen som inkluderade städning, sortering, namnbandning av kläder, stickning, räkningsbetalning och parklek. Jag har lyckats städa köket behjälpligt några gånger, plockat upp några böcker i Theos rum, vikt tvätt och tagit en långpromenad in till stan i spöregn för att krassliga pojken skulle få sova i vagnen. That's it.

Och så har jag påbörjat och färdigställt en födelsedagsstickning som, trots att jag följde mönstret, blev för liten. Jag känner mig stick-less och stick-besviken och har tappat lusten lite. Kanske går det att blocka, men det är ju sån där fair isle så det går inte att göra så mycket åt elasticiteten. Vad tror ni?

Hur som helst. Pojken sover middag och jag passade på att ta en liten lur själv. 30 minuter som blev en timme. Känner jag mig piggare? Nope. Men en Berocca Boost senare har jag i alla fall skrivit en matlista och en handingslista så när lilleman vaknar ska vi åka till ICA och handla. Vi tänkte slå på stort och åka till ICA Focus i Gårda istället för våra vanliga MAXI, de har nämligen en viss sorts trasa där som vi inte hittat någon annan stan och inte klarar oss utan.

När man är liten och krasslig orkar man inte riktigt med lekparker. Inte heller när man är stor och aptrött. Så här är en lekparksbild från förra helgen istället.

Men, hallå där! Precis när jag trodde att jag skrivit klart mitt inlägg minns jag att jag i min tröttma glömt att redovisa hur det gick för Theodore på BVC i torsdags. Jättebra. Godkänd på alla punkter. 11,9 kg tung, 84 cm lång, huvudomfång på 46,5 cm, läkarundersökning utan anmärkning och vaccinationen utförd. De ställde som vanligt lite frågor om utveckling och så. Om han gick själv. Ja. Om han ramlade mycket. Ja. Om han talade. Eh, ja men inte vårt språk. Då såg hon lite bekymrad ut, doktorn, men efter att vi kommit fram till att han förstår vad vi säger - och hämtar saker vid uppmaning, vet var mage och näsa sitter osv. - så tyckte hon att vi kunde avvakta till efter nyår och se om talet inte lossnat till dess. Jag är inte orolig över det, jag märker ju att han är med och förstår, det där med att säga ord själv klickar nog så småningom. Fröknarna på dagis höll med och var inte heller oroade. Han är ju bara snart 18 månader och mycket kan hända på väldigt kort tid i den här åldern.

Så, allt bra på den fronten. Nu önskar jag bara att lilleman kunde bli frisk från sin snuva och jobbiga hosta men jag är rädd för att det bara är början vi ser.

På väg in i vuxenvärlden

Barnlatte är bra grejer.

Idag tog Theodore tre nya viktiga steg i livet. Han drack sin första egna latte (bestående av enbart skummad mjölk visserligen - men ändå!), torkade själv bordet för första gången och fortsatte sedan med att dammsuga golvet.

Välkommen till vuxenvärlden lilla son.

Snaaark!

Stora maskiner!

Efter att ha jobbat till elva på kvällen igår utan lunchrast såg jag verkligen fram emot en god natts sömn. Gärna sju-åtta timmar. Men så vaknade Theo klockan fem och de sju-åtta timmarna blev bara fem.

Stressmorgon alltså. Och barnvagnsförråds-nyckeln hos mannen på jobbet. Suck. Som tur är var Theodore duktig och gick själv nästan hela vägen. Åt rätt håll nästan hela tiden.

Nu till jobbet för att jobba som en gris för att slippa jobba över även ikväll. Och mannen jobbar hela helgen så jag och Theo får klara oss alena.

Gnäll gnäll gnäll men ge mig en mjuk plats och någon timme så är jag människa igen. Eller det räcker nog med en latte. Eller fem.

Heja heja heja!

Har just varit och sett Sävehof klå Skövde med stora siffror. Och här hemma i Götet slog Redbergslid Hammarby. Gött é de.

Vardagslunket

Jag har lik som inte så mycket att rapportera om just idag. Vardagen lunkar på som den brukar. Jag har lämnat på dagis, jobbat, ätit mannens rekordgoda pizzabullar, lekt med och nattat Theo, vikt tvätt, duschat ... Det vanliga.

Imorgon ska jag dock på handbollsmatch i Partille med Cecilia. Pepp! Och på torsdag ska Theodore på 18-månaderskontroll på BVC. Längd, vikt, läkarundersökning och vaccination. Spännande att se hur stor han blivit men synd om lillen som ska få spruta. Nu kommer han ju förstå mycket mer än tidigare gånger.

Nu ska jag sitta i soffan och sticka på de här vantarna. De är till mig! Puderrosa, mellanblå och turkos Drops Alpaca. En grej blev färdigstickad igår men den är hemlig.

Jag tror att jag ska tjata på mannen om att få se ett Star Trek Voyager-avsnitt också.

Små grå vantar

Den ena tummen är alldeles för lång, och längre än den andra. Men jag tror inte att Theo bryr sig.

Kassa mobilkameran får agera stand in tills vi har en ny kamera i hemmet. Jag ber om ursäkt för den dåliga kvaliteten. Här är i alla fall ett par vantar till Theodore, stickade i grå Drops Alpaca. Jag följde det här mönstret men gjorde inget mönster och fäste i hop dem med en stickad snodd.

Skräddarns

Så, nu är vi hemkomna från festen/modevisningen på Skräddarns hus. Det var hur fint som helst och stämningen var mysig. Vi det serverades drinkar och tilltugg (Theodore åt typ fem vattenmelonbitar) och vi fick se så mycket fina kläder. De finaste var de i 30-50-talsstil men det är väl ingen överraskning att jag tycker så.

Om ni bor i Göteborgstrakten och behöver få någonting uppsytt - klänning, rock, kappa, kostym, jeans, hatt, you name it - så rekommenderar jag varmt Skräddarns hus. Särskilt Sushila, det var hon som sydde min tjusiga bröllopsklänning. Och så blev vi vänner på köpet. Mycket bra.

Nej men, vilka är de där som hänger på väggen bland alla snygga modeller?

Matpaus

Jag och Theodore myser och äter middag på Max idag. När vi ätit klart ska vi gå på festligheter hos Skräddarns hus.

Mästerkockarnas pannkaka

Det började ju så himla bra ... typ.

Jag kom på två till saker Theodore kan.

1. Han kan säga macka och jacka. Det är samma ord för honom, aa-a, typ. Eller daa-a. Typ. Han säger det i alla fall bara i sammanhang som involverar jacka och macka så jag är rätt säker på att det är det ordet betyder.
2. Han kan laga mat lika bra som sin mamma.

Idag skulle det ätas ugnspannkaka med broccoli och ädelost hos familjen Sharp. Perfekt mat för en mamma och en liten son att laga tillsammans. Jag tog fram alla ingredienserna bara för att upptäcka att vi hade ett ägg för lite. Nåja, det blir nog bra ändå, tänkte jag. Theodore var så himla duktig och hjälpte mig att hälla i mjöl och ägg och salt, och vispade för allt vad den lilla armen höll. Jag knäckte äggen. Och så smörade vi en form som vi lade broccolibuketter i och smulade över osten. I med smeten och in i ugnen på 225 grader i 25 minuter.

När klockan pep var vi så himla hungriga att vi knappt orkade vänta på att maten skull svalna. Jag stack ned en sked i pannkakan. Smet? Varför kommer det fram smet? Ajuste. Ägget kanske. På ytan var pannkakan en pannkaka och broccolin och osten var god, men inuti var det mest en sörja. Tror ni att jag orkade ställa in maten i ugnen igen? Nej. Vi åt ändå och det var rätt ok. Theodore åt bra i alla fall - men det var nog mest för att han var så stolt över att ha lagat maten själv.

Alltså jag är så himla bra på det här med att laga mat.

Vad Theodore kan just nu

Idag har jag haft en mycket bättre dag på jobbet. En vanlig dag. En torr och varm dag. En ganska händelselös dag egentligen. Som en del dagar är.

Istället för att rapportera om min helt vanliga dag kan jag fylla på listan över vad Theo kan. Det var längesen och jag har givetvis glömt minst hälften. Han kan i alla fall:

• Klättra upp för lilla rutschkanan på dagis och åka ned själv.
• Klättra upp för stora rutchkanan på dagis och kasta sig ned. Själv.
• Kasta slängkyssar (eller smälla sig själv på truten och göra ett smackljud).
• Tala om vad grisen, kaninen, hästen, alla stora kattdjur (raaaoo) och ibland kossan gör för ljud. Eller hans tolkning i alla fall.
• Peka på många olika saker i böckerna när jag frågar var de är. Max, Max nalle, Max boll, katten, hunden, lejonet, lastbilen, fisken, elefanten, blomman och så vidare.
• På beställning gå och hämta saker i andra rum.
• Peka på min näsa och sedan sin näsa.
• Nicka när han menar ja och skaka på huvudet när han menar nej. Oftast.

Med andra ord börjar det hända rätt mycket med förståelsen just nu. Vi har länge förstått att han förstår mycket och kan många ord men han börjar mer och mer ge respons och visa att han hänger med. Än så länge kan vi inte urskilja några direkta ord men det är tydligt att vissa läten betyder vissa saker. Tavla till exempel (taaaah) eller djur (iiiIIIhhiii, vilket också betyder häst).

Dessutom blir han mer och mer bedårande för varje dag, den lilla snorkråkan.

Ner som en pannkaka och upp som en sol

Den här dagen är bra och fin. Det vill jag börja det här inlägget med att klargöra. Den är bra och fin men den började (och fortsatte) helt åt skogen. Jag vet faktiskt inte vad som är i görningen men jag har hela dagen (nästan) lyckats förstöra för mig själv genom att vara envis och ha en allmänt dålig attityd. Ibland kan man liksom inte komma ur det och när man försöker faller man tillbaka igen vid minsta motgång. Hänger ni med?

Dagen började i alla fall med att Theodore vaknade klockan sex och ville gå upp. Det ville inte föräldrarna men de hade inte mycket att säga till om. Vi åt god frukost tillsammans vilket var mysigt, och sedan fick jag i lugn och ro göra mig i ordning för jobbet. Allt bra hittills. Det var mulet och blött ute så mannen erbjöd mig att låna hans regnkläder och i stället för att blir glad och prova om de passade surade jag och sa att det minsann inte behövdes några regnkläder. Det regnade ju inte ens för tillfället.

Jag gick ut till cykeln och det första jag kände när jag klev ut ur porten var att det regnade. Äh, tänkte jag, det är inte så farligt. Upp på cykeln och i väg. Efter fem minuter var jag dyngsur ända in på kroppen. Efter tio minuter blev jag alldeles och fullkomligt nedstänkt av en förbipasserande bil. Vid ett övergångsställe i närheten av Lilla Bommen skulle jag stanna för rött ljus varpå cykeln välte (!). Menååååå. Jag kom in till jobbet iskall, genomblöt och fem minuter sen. Sen satt jag och huttrade hela förmiddagen innan en kollega kom in och erbjöd mig sin kofta.

Dagen fortsatte med att jag fick en mild uppläxning för en text som jag inte lyckats helt med. Istället för att i vanlig ordning vara ödmjuk och inse mina misstag, vilka var helt mina egna (nästan), satt jag med sur uppsyn och bet mig i tungan för att inte skylla i från mig. Jag hatar att skylla i från mig. Suck, skriv om skriv rätt.

Ja, och så fortsatte det. Jag fick sitta med i ett spännande möte men i stället för att bidra med smartheter kläckte jag bara ur mig saker som ledde till fler tillrättavisningar. Jag kände mig som en trotsig tonåring och kunde bara inte komma ur det! Till råga på allt var jag tvungen att gå mitt i allt spännande för att klockan var fyra och Theo skulle hämtas på dagis. Det där med att slitas mellan jobb och familj är inte direkt det bästa jag vet. Det kanske bara var jag och mitt tonårshumör men jag tyckte att jag fick lite sneda blickar när jag gick.

Hur som helst. Nu vände äntligen dagen. Det hade slutat regna (symboliskt och fint) så cykelturen mot dagis var angenäm. Jag fick tid att tänka igenom dagen och komma fram till att det kanske inte var så att hela världen var emot mig utan att det kanske var mitt humör det var fel på (förutom nedstänkningen, det var idiotförarens fel helt och hållet). Jag kom fram till dagis och hämtade världens sötaste kille, åkte hem och lagade en nyttig pastarätt som jag och Theodore åt medan vi busade lite med vattenglaset. Humöret var redan bättre.

Sedan lekte vi lite på övervåningen och Theodore övade på att ramla ned från soffan. Det är sant, han gör det med flit, lite sådär halvkontrollerat. Jag låter honom hållas men sitter bredvid på golvet för säkerhets skull. Plötsligt var klockan sju och tandborstning, godnattsaga och -sång följde. För första gången på veckor somnade Theodore utan gnäll. Jag städade undan i köket snabbt och smidigt till tonerna av bob hund och tvättade sedan bort dagens utsmetade smink.

Sedan kom nästa fina överraskningar som pärlor på ett litet halsband. Fina kommentarer från fina läsare och en award! Snälla Caroline tyckte att jag förtjänade den här utmärkelsen:

"När man fått denna award så hör det till att man skall berätta 3 saker som ligger en varmt om hjärtat,visa sitt favoritfoto, och skicka vidare till 5 andra bloggar!"

Det kan jag väl ställa upp på. Tre saker som ligger mig varmt om hjärtat:

Min familj. Den gamla och den nya.
Mina vänner. De gamla och de nya.
Gamlestaden. Här vill jag alltid bo.

Det där med favoritfoto var svårare. Det bästa i hela mitt liv är ju min familj så hur skulle jag kunna välja en bild av någonting annat? Men det är ju så uppenbart att välja en bild på sina barn/hundar/illrar och så vidare, har jag verkligen inget annat favoritmotiv? Nej det har jag inte. Det finns inget mer bedårande än min stilige man och min docksöta son. Här kommer en bild från i somras. Jag vet inte om det är min favoritbild i hela världen men den ger mig en varm känsla i magen och sockerdricka i hjärtat.

Och nu till de fem bloggarna som får min utmärkelse. En del av mina favoriter vill helst vara anonyma här så de länkas inte.

Jenky
Gretas leverne
Ele-vele
Nostalchick
Knit-Marie

Var så goda. Ni förtjänar det bästa allihop. Och ni som inte kom med på listan, jag gillar er med. Ni kanske får vara med nästa gång.

Så som ni ser, dagen föll ned som en pannkaka men steg som en sol. Jag känner mig glad och nöjd och tillfreds just nu. Och Type O Negative mullrar på låg volym.

På fredag ska jag äta godis.

Sista rakan innan mållinjen

Måndag. Type O Negative ur Spotify. 22 dagar helt utan socker. På fredag ska jag kalasa på allt jag vill ha. Allt jag vill ha i små mängder. Jag ska verkligen ta mig tid att fundera ut vad jag verkligen vill ha. Inte klämma i mig en pizza för att jag får utan verkligen känna efter vad jag är sugen på. Välja och vraka. En sak är i alla fall säker - det blir choklad.

Den här veckan är det jag som hämtar på dagis och således går jag hem klockan fyra. Då cyklar jag som blixten till dagis och svingar upp lilleman i barnstolen. Vi brukar dröja en stund på gården och klättra, gunga eller titta på maskinerna. Sedan upp och laga mat innan det blir för sent. Idag stod ugnsstekt torsk, potatis, broccoli och kall sås på menyn. Lite meckigt med en trött och busig Theodore runt fötterna men nu när han sover och köksstöket är undanplockat känns det bara bra. Jag önskar kanske att jag hade lekt lite mer med honom men maten måste ju lagas och ätas, tänder borstas, pyjamasar på och så vidare. Jag läste i alla fall fem böcker för honom. Det får vara bra nog för den här mamman idag.

Stora maskiner är så himla spännande!

Lördagsnöjen

Pojken sover, mannen är på hifi-mässa och jag sitter i soffan och pustar lite. Jag har varit väldigt husmoderlig och förtjänar en liten paus innan Theodore vaknar. De här husligheterna är avklarade:

• Tripp till stan för att fylla på lillemans dagisgarderob. Vi kom hem med en luvtröja, två par jeans, två långärmade T-shirts och en pullover (det är de med lång ärm va, eller är det slipover?). Och så fick jag sammanlagt 150 kronor i rabatt. Bra.
• Lagat (värmt) god och näringsrik (nja) mat till mig och pojken. Fiskpinnar, couscous, tomat och gurka till pojken. Fläskkotlett med apelsinsmak, couscous och sallad på tomat, gurka, rödlök och lite blad till mig.
• Lagt pojke som inte ville somna.
• Städat kök.
• Namnat nya kläder.
• Plockat undan i hallen.
• Städat båda badrummen.
• Plockat undan i vardagsrummet.

När jag bloggat klart ska jag sticka på ett par vantar åt Theodore. Ett par lite tunnare i grå Drops Alpaca. Det passar bra så här när de tidiga höstmorgnarna är lite kyliga i bak på cykeln. Jag utgår från det här mönstret men gör dem helt grå utan mönster. Basic liksom.

Jag har varit mycket effektiv på stickfronten den senaste tiden men nu är det presentstickningssäsong (flera födelsedagar och jul runt hörnet) så det är inte mycket som kan redovisas ännu. Dessutom har vi varit oansvariga föräldrar och låtit Theodore leka med vår kamera så den är numera avliden. Vi är på jakt efter en ny kamera och förhoppningsvis har vi en inom några veckor. Det jag kan avslöja är att den tredje koftan, den multirandiga nu ligger i blockning och knappar väntar på att sys fast. Sen är den klar. Sjalen är kankse 10-15 cm lång och går ganska trögt att sticka. jag har aldrig varit bra på sjalar och halsdukar, eller annat långt och enformigt. Men jag har inte gett upp. Och så de små vantarna. Så ser det ut på den okonfidentiella stickfronten.

Vid femtiden, när mannen kommer hem från mässan, ska jag åka hem till Sushila för en kväll av fruktsallad och vin. Och massor av tjatter. Jag har sett fram emot den här kvällen länge och det ska bli så mysigt!

Later!

Meh! Folkvett?

Alltså, få saker gör mig så irriterad som människor utan folkvett. Just denna morgon (och typ alla andra vardagsmorgnar och eftermiddagar) irriterar jag mig extra mycket på personer utan trafikvett. Vareviga morgon och eftermiddag måste jag väja, tvärnita och plinga på människor som helt sonika går ut i cykelvägen utan att se sig för/går i mitten av cykelvägen eller helt enkelt cyklar/går på fel sida vägen. Hur svårt kan det vara att röra sig på rätt sida vägen? Har man lite svårt för höger och vänster finns för sjutton en pil mitt på vägen som säger vilken sida man ska gå på beroende på vilket håll man ska.

De kan låta som att jag är en gnällkärring och det är jag också. Deal! Jag tycker faktiskt att det är skitirriterande att få bromsa och väja bara för att människor är nonchalanta. Dessutom är det farligt.

Jag vill härmed tillägga att detta sura grininlägg inte har någoning att göra med att Theodore vaknade klockan tre i morse och tyckte att det var morgon. Det har det faktisk inte. Jag är sur över det här varje dag.

Med vänlig hälsning
Surkärringen

Lite mera sömn

Inatt sov jag från tio till halv sju. Theodore vaknade bara 3-4 gånger och det är acceptabelt. Visserligen vaknade han och ville komma upp vid fem men när vi myste ned oss i min säng somnade han om ända till halv sju. Min snälla man kom hem från sitt nattjobb och gjorde iordning frukost som väntade på oss när vi vaknade. Lyxfru var det, ja.

Så, lite mer sömn och lite lyxbehandling senare och jag känner mig som en ny människa. Nej. Inte direkt. Sömnbristens molande huvudvärk sitter där bakom ögonen och huvudet känns tre storlekar större. Det är så svårt att prestera på jobbet när kroppen känns som en blöt filt. Jag skriver och skriver på mitt tangentbord men det kommer liksom ingen text. Jag läser och läser i mina dokument men jag fattar ingenting.

Nog med gnäll, det var en mysig lämning på dagis imorse, helt utan olyckor. Och jag fick cykelsällskap nästan hela vägen till jobbet av mamman till en av Theos dagiskompisar. De bor på samma gård som vi och är jättetrevliga.

Nu ska jag jobba. Försöka.

Tanden

Flisan och den sargade läppen.

Nej, tanden var det ingen fara med. Den är lite kantstött men inte lös eller så. Flisan däremot satt kvar i läppen men den fick tandläkaren bort. Tydligen hade den vandrat ut av sig själv till slut men jag tycker att det är skönt att den är borta. Nu har vi fått saltlösning att badda såret med nu på kvällen.

Han må vara lite ostadig på benen, men han är fingerfärdig som få.

Och nu är det kväll. Gudskelov. Jag är så trött att jag knappt vet vad jag heter. Theodore sover så himla dåligt nu, mest beroende på tand nummer 13 men jag misstänker även begynnande förkylning. Hur som helst så sov han mycket oroligt hela helgen och vaknade mellan sex och halv sju. Inatt vaknade han så många gånger att han till slut fick sova bredvid mig i sängen. Han vaknade klockan fem och vägrade somna om. Tre nätters dålig sömn och tidig vakning tillsammans med morgonens tandhistoria och en dags heltidsarbete är nog för att jag ska ge mig. Snälla mammas lilla gos, kan jag inte få sova inatt? Kanske i all fall tre-fyra timmar oavbrutet? Eller två? Och snälla, vakna inte innan halv sju. Det skulle vara så himla bra. Ok?

En skön syn för en trött mamma. En glad och nöjd pojke som leker och en man som lagar mat. Gött.

Snubblar'n

Min lilla bebis ramlade i dag på väg till dagis och slog av en bit av ena framtanden! Min stackars lilla pojke ramlar hela tiden på munnen och slår sig. Senast i fredags ramlade han och bet ett stort jack i läppen som precis hade läkt. Nu har han alltså ett hack i tanden. Han kommer att se ut som en liten pirat tills han får nya tänder. Världens mest bedårande pirat visserligen, men ändå! Kan inte den här snubbeltiden vara över nu? Tänk om han alltid kommer att trilla över sina egna fötter? Då kommer han snart inte ha några tänder kvar.

I eftermiddag har vi en tandläkartid bokad för att undersöka att ingenting annat blev skadat i munnen. Jag håller alla tummar jag har för att det inte blivit några allvarligare skador på mjölktänderna eller de nya tänderna under dem.

Mammas stackars lilla pojke!

Långlördag

Idag har varit en lång men trevlig lördag. Theodore vaknade pigg som en mört klockan halv sju och eftersom vi har gäster på övervåningen (min bror, hans tjej och hennes ettåriga son Milo) höll vi till på nedre plan. Det gick bra till nio ungefär, sedan var pojken så otålig att vi fick gå ut och leka på gården en timme eller så. Sedan kom gästerna ned och vi gick till Konsum för att handla mat till kvällen.

Sedan var det lunch och middagslur för barnen. Vid två var alla barn och vuxna vakna och vi åkte in till stan och tittade lite. Besökarna hade typ aldrig satt sin fot på en spårvagn så det var ju lite exotiskt kan tro. Vi kom hem runt halv fem eller så och barnen for runt en stund på gården innan vi gick in och utfodrade dem. Sedan lekte de fint till läggdags. Jag ställde mig vid spisen och fixade lördagsmiddagsmyset, vi åt, jag diskade och nu sitter jag här och skriver. När jag är färdig ska jag gå upp och vara social och sätta på en film som jag ska sticka till. Då kanske jag orkar se halva i alla fall.

Barnen blev lite baksugna sådär på kvällskvisten.

Den goda maten. Nachostallriken är min barndomsfamiljs nationalrätt.

Fina presenter till Theodore från morbror Erik. Randig tröja och bruna manchesterbyxor från Polarn och pyret. Snyggast på dagis blir han.

Fredag kväll är officiellt påbörjad

Pojken ligger i sängen, mannen är i Munktorp med storebror, disken är diskad och köket är städat. Golven är sugna, tvätten ligger vikt i skåpen. Maten är lagad och äten. Badrummen tar jag imorgon.

Min lillebror, hans tjej och hennes son är på väg hit men kommer inte fram förrän om minst två timmar. Nu är det Sci-fi-kanalen och stickning som gäller. Kanske visar de Star Trek: Deep Space Nine om jag har tur. Sticknings-wise har jag pausat den tredje Theo-koftan trots att jag bara har ok och krage kvar. Den får ligga till sig lite. Nu stickar jag i stället på en sån här Summit-sjal i turkos Drops Alpaca. Det blir nog hur bra som helst om jag bara orkar igenom hela. Enformiga sjalar och halsdukar är inte min grej men jag vill så gärna ha en.

Till fredagsmys blir det lite ananas. Jag håller fast vid min osockrade plan bra tycker jag själv. Idag var jag till exempel och köpte fika åt jobbet. Morotskaka. Jag åt kiwi. Egentligen tycker jag att jag är rätt präktig men det får mig att må bra så so be it.

Om att komma ikapp och hänga med

Jag är så himla stolt över mig och min familj. Vi har inte räddat världen eller stoppat den globala uppvärmningen men vi har löst en nästan omöjlig gåta. Hur man hinner ikapp och hänger med. Hur man får vardagen att gå ihop. Och fortsätta att gå ihop.

Vi har i flera år halkat efter och kommit ikapp, halkat efter och kommit ikapp. Vi har fått jaga och jaga. Jag talar alltså om hushållsarbete och familjetid och egentid. Vi har aldrig fått tiden att räcka till. När köket har varit rent har vi haft åtta fulla tvättkorgar i sovrummet. När tvätten varit gjord har det legat saker och disk i hela lägenheten. Om det var undanplockat i lägenheten var vi för trötta för att laga ordentlig mat. Och aldrig har vi känt att vi haft nog med tid för varandra eller oss själva. Och vi förstod aldrig varför. Var vi så lata att vi inte ens kunde hålla ihop ett vanligt liv?

Nej. Vi var bara oorganiserade. Nu när Theodore börjat på dagis och vi båda jobbar har vi blivit tvungna att organisera vardagen på ett helt annat sätt än innan. Planera och tänka i förväg. Och det fungerar så himla bra!

När min mamma kom hit på besök för två veckor sedan var vår lägenhet i kaos. Tvätt och prylar överallt, inte dammsuget på evigheter, minst sju fulla tvättkorgar och damm damm damm. Vi vantrivdes och försökte hela tiden komma ikapp. Men misslyckades. Min bästa och snällaste mamma hjälpte mig att få ordning på skutan och när hon åkte hem igen var lägenheten ren. Vardagsren, så som vi vill ha den. Kanske inte julstädningsren men helt beboelig. Skurad och dammad och ren!

I vanliga fall hade allt varit tillbaka till noll igen efter två-tre dagar men den här gången vägrade jag släppa taget. Och nu, två veckor senare är vi fortfarande ikapp. Och hänger med. Det är en seger så stor som vilket nobelpris som helst.

God och nyttig måltid.

En pojke som äter själv.

... och ändå, ett rent kök! Och tvätten är ren den med.

... och lägg till elva dagar helt utan socker (och andra godsaker) på det. Jag är så imponerad av mig själv och min familj att jag nästan spricker av stolthet. Det är klart att det finns saker som inte är perfekta ännu. Vi har lyckats med hushållsarbetet och maten, och Theodore får mycket kvalitetstid av oss när han inte är på dagis. Och vi har egentid, jag och min man. Men inte så mycket tillsammanstid tyvärr. Det är svårt att lösa när en jobbar skift och en samma tider vareviga dag men vi ska jobba på det. Vi ska bara lyckas vara hemma samtidigt efter Theos läggdags. Det ska gå.

Bärhjälp

Jag har funderat på en grej. Nu när jag allt som oftast har cykeln in till stan, och skulle vilja cykla mer, blir det ju lite meckigt om man ska ha med sig Theodore. Han sitter ju bra i cykeln men när man kommer fram måste han ju gå eller bäras eftersom vi inte har vagn med oss. Att han ska gå hela tiden vi är ute kommer inte på fråga eftersom han dels skulle bli trött i benen och dels i princip aldrig vill gå åt samma håll som vi. Det är såklart ok att han vill gå sin egen väg när vi är på promenad men har vi ett ärende blir det lätt tröttsamt. För att inte säga tidskrävande.

Alltså är jag nyfiken på någon slags bärhjälp. En sele eller sjal eller liknande. Vad finns därute för lite större barn? Jag har sett bärselar för upp till 20 kilo, jag har sett stora ställningar man har på ryggen och jag har sett sjalar. Och så har jag hört talas om någon slags platta man har på höften som barnet sitter på. Är det någon som har erfarenhet av någonting liknande?

Jag skulle gissa att Theodore vill ha någonting där han sitter hyfsat "fri". Alltså att han har lite fri sikt och inte sitter med magen vänd mot oss och stirrar in i våra halsar. Det skulle inte vara populärt. Han sitter väldigt gärna på höften. Utöver fri sikt för Theodore är det ju önskvärt att avlastningen för oss bärande föräldrar är så bra som möjligt eftersom pojken ändå väger över elva kilo. Och så ska det vara säkert såklart. Och lätt att ta med i väska/cykelkorg. Och lätt att ta på/av själv.

Där har ni förutsättningarna, har ni några tips?

Utan socker i nio dagar försmäktar jag i denna stad

Efter sommarens het ohämmade latande och ätande kände jag mig helt enkelt jäkligt trött på att ständigt vara godissugen och ständigt ha dåligt samvete. Varje dag blev det choklad eller fika eller utemat eller snacks till kvällsfilmen. Det var inte ens gott längre och det var nästan mer tvång än mys.

Alltså bestämde jag mig för att jag skulle försöka klara mig helt utan socker (och andra goda och onyttiga saker) i tre veckor, för att liksom avgifta mig. Nu har det gått nio dagar helt utan godis, bullar, glass, sylt, ketchup osv. och det har gått oförskämt bra. Jag har inte ens varit särskilt sugen.

Det är naturligtvis för bra för att vara sant. Det tyder på att sockerberoendet inte är fysiskt betingat utan sitter nästan bara i huvudet. Så nu när jag är trött på ätandet är jag inte sugen - men sen när nyhetens behag är över kommer jag att vilja ha "myset" lika mycket som innan. Det är då det riktiga jobbet börjar. Ett jobb som aldrig kommer att vara över, för jag kommer alltid att se mys och ätande av godsaker som synonyma. Vad är en filmkväll utan chips? Vad är en lördag utan godis? Vad är slappsöndag utan pizza eller indiskt? Ni vet.

Hur som helst. Nu har det gått nio dagar och när de tre veckorna är över får jag äta mina godsaker en dag varannan vecka. Vi börjar där och ser hur det funkar.