Om att komma ikapp och hänga med

Jag är så himla stolt över mig och min familj. Vi har inte räddat världen eller stoppat den globala uppvärmningen men vi har löst en nästan omöjlig gåta. Hur man hinner ikapp och hänger med. Hur man får vardagen att gå ihop. Och fortsätta att gå ihop.

Vi har i flera år halkat efter och kommit ikapp, halkat efter och kommit ikapp. Vi har fått jaga och jaga. Jag talar alltså om hushållsarbete och familjetid och egentid. Vi har aldrig fått tiden att räcka till. När köket har varit rent har vi haft åtta fulla tvättkorgar i sovrummet. När tvätten varit gjord har det legat saker och disk i hela lägenheten. Om det var undanplockat i lägenheten var vi för trötta för att laga ordentlig mat. Och aldrig har vi känt att vi haft nog med tid för varandra eller oss själva. Och vi förstod aldrig varför. Var vi så lata att vi inte ens kunde hålla ihop ett vanligt liv?

Nej. Vi var bara oorganiserade. Nu när Theodore börjat på dagis och vi båda jobbar har vi blivit tvungna att organisera vardagen på ett helt annat sätt än innan. Planera och tänka i förväg. Och det fungerar så himla bra!

När min mamma kom hit på besök för två veckor sedan var vår lägenhet i kaos. Tvätt och prylar överallt, inte dammsuget på evigheter, minst sju fulla tvättkorgar och damm damm damm. Vi vantrivdes och försökte hela tiden komma ikapp. Men misslyckades. Min bästa och snällaste mamma hjälpte mig att få ordning på skutan och när hon åkte hem igen var lägenheten ren. Vardagsren, så som vi vill ha den. Kanske inte julstädningsren men helt beboelig. Skurad och dammad och ren!

I vanliga fall hade allt varit tillbaka till noll igen efter två-tre dagar men den här gången vägrade jag släppa taget. Och nu, två veckor senare är vi fortfarande ikapp. Och hänger med. Det är en seger så stor som vilket nobelpris som helst.

God och nyttig måltid.

En pojke som äter själv.

... och ändå, ett rent kök! Och tvätten är ren den med.

... och lägg till elva dagar helt utan socker (och andra godsaker) på det. Jag är så imponerad av mig själv och min familj att jag nästan spricker av stolthet. Det är klart att det finns saker som inte är perfekta ännu. Vi har lyckats med hushållsarbetet och maten, och Theodore får mycket kvalitetstid av oss när han inte är på dagis. Och vi har egentid, jag och min man. Men inte så mycket tillsammanstid tyvärr. Det är svårt att lösa när en jobbar skift och en samma tider vareviga dag men vi ska jobba på det. Vi ska bara lyckas vara hemma samtidigt efter Theos läggdags. Det ska gå.