Utan socker i nio dagar försmäktar jag i denna stad

Efter sommarens het ohämmade latande och ätande kände jag mig helt enkelt jäkligt trött på att ständigt vara godissugen och ständigt ha dåligt samvete. Varje dag blev det choklad eller fika eller utemat eller snacks till kvällsfilmen. Det var inte ens gott längre och det var nästan mer tvång än mys.

Alltså bestämde jag mig för att jag skulle försöka klara mig helt utan socker (och andra goda och onyttiga saker) i tre veckor, för att liksom avgifta mig. Nu har det gått nio dagar helt utan godis, bullar, glass, sylt, ketchup osv. och det har gått oförskämt bra. Jag har inte ens varit särskilt sugen.

Det är naturligtvis för bra för att vara sant. Det tyder på att sockerberoendet inte är fysiskt betingat utan sitter nästan bara i huvudet. Så nu när jag är trött på ätandet är jag inte sugen - men sen när nyhetens behag är över kommer jag att vilja ha "myset" lika mycket som innan. Det är då det riktiga jobbet börjar. Ett jobb som aldrig kommer att vara över, för jag kommer alltid att se mys och ätande av godsaker som synonyma. Vad är en filmkväll utan chips? Vad är en lördag utan godis? Vad är slappsöndag utan pizza eller indiskt? Ni vet.

Hur som helst. Nu har det gått nio dagar och när de tre veckorna är över får jag äta mina godsaker en dag varannan vecka. Vi börjar där och ser hur det funkar.