Shop-o-holics of the world unite!

Mellandags-rea, mellandags-rea - hur fagert är inte Ditt namn.

Jag är överlycklig. Jag älskar att konsumera, det gör mig varm ända in i själen. Idag var jag ute med mamma och gjorde Kista Galleria osäker. Jag hittade nästan allt jag var ute efter. Som vanligt även tusen andra saker.

Här kommer lista:

• Ett stycke svart BH.
• En lång stickad ljusblå (ja, ljusblå - inte randig, inte röd, inte svart, inte leopardmönstrad) tröja.
• En leopardmönstrad cardigan (hehe, ja cardigan och ja leopard).
• Ett par vita strumpbyxor.
• Ett par gråa strumpbyxor.
• Bomullsrondeller.
• Ett rött linne.
• Ett vitt linne.
• En stickad långärmad gråsvartrandig klänning.
• En röd klänning i babydoll-modell.
• En blå tandborste.
• Tandkräm.
• En "Black dress approved" deo.
• Svart eyeliner.
• Mörkbrun ögonskugga.
• Guldfärgad ögonskugga.
• En svart tallrik för att ersätta den jag diskat sönder.
• Två svarta assietter som matchar de tallrikar jag inte diskat sönder.
• Ett par röda stövletter. (Jag är kär).
• Ett par svarta stövlar.
• Ett par svartvita gumistövlar med spänne.

Vad detta uppsteg till för summa vill jag inte tänka på så jag tänker inte räkna. Jag nöjer mig med att sitta hör och beundra mina nya älsklingar.

Vafalls!

Ja. Vafalls förresten! Nu har det gått för långt! Jag har alltid skonats från den här "ska du inte slå dig ner snart med en fin man och blablabla"-grejen - av den enkla anledningen att jag alltid har varit den som är nedslagen. Så att säga. Det är inte jag som brukar vara släktens singeltjej/-kille. Nu är det dock så, och genast kommer kommentarerna. Det var hemskt oväntat eftersom de flesta i min släkt är rätt moderna människor som inte anser att man så snabbt som möjligt efter gymnasiet bör gifta sig med sin skolkärlek och skaffa hus och barn. Om man inte vill, det vill säga. Så jag satt där, mätt och lycklig med min brorson i knäet, hemma hos morfar. De börjar, som vanligt, tala om att jag är en sådan stark och duglig människa med åsikter och huvudet på skaft. Det är jag van vid och jag ska inte sticka under stol med att jag inte har någonting emot det. Plötsligt tar dock samtalet en, för mig, mycket obehaglig och oväntad vändning och landar i en uppmaning om att jag kanske borde tona ner mig lite. VA? Det kommer aldrig ske. De talade om kompromisser, om att man inte alltid kan få som man vill. De talade om att inte vara för kräsen. Om att inte vara rädd för att ge upp sig själv. Jag trodde inte mina öron. Detta är människor jag suttit och diskuterat politik och email med. De må vara i morfars-ålder men de är ingalunda gamla i sinnet. Or so I thought. Jag blev mer och mer arg och ledsen och när ämnet om jobb kom upp och jag hörde "men han kan ju mycket möjligt kräva att du slutar jobba" ville jag bara gå hem. Jag kan ju inte argumentera emot dem hur mycket som helst. Jag vill inte hamna i en tråkig stämning hos dem. Jag älskar ju dem! Därför tänker jag avreagera mig här och hoppas att de inte läser. De är faktiskt rätt bevandrade i internetvärlden.

Nummer ett: Jag är fullt medveten om att livet är fullt av kompromisser. Jag kompromissar varje dag av mitt liv. Jag får inte alltid som jag vill. Jag skulle säga att mer än hälften av gångerna får jag inte som jag vill alls. Jag har i mitt liv haft, och har fortfarande, massor av fina och fungerande relationer. Jag är ingen idiot som skövlar mig fram och får som jag vill. Helt tvärt om. Jag avskyr sådana människor och tänker varje dag på att inte bli som dem. Framstår jag som en sådan hoppas jag att ni säger det så lovar jag att försöka ändra mig. (Och nej Jenny, att alltid vilja bestämma spellistan gills inte).

Nummer två: Varför i hela fridens namn ska man INTE vara kräsen? Varför ska man ta någon bara för at han/hon står framför en, ledig och villig? Visst, man kan ha ofantlig tur, som morfar och hans tant, men enligt min erfarenhet blir det mest fel. Jag har prövat. Jag har varit tillsammans med killar bara för att de funnits där. För att det "bara blivit så". Det har inte fungerat jättebra hittills kan man säga. Varför ska jag inte få ha lite önskemål? Det handlar inte om att det är trevligt med långa killar. Eller att det är bekvämt om han lyssnar på liknande musik. Det är så mycket viktigare än så. För det första måste det finnas en attraktion, och för det krävs olika saker för olika människor. Jag råkar veta vad jag attraheras av, och då letar jag efter det. För det andra har jag genom åren (och förhållandena) lärt mig vad som fungerar och inte fungerar - vilka personlighetsdrag som fungerar med mina. Jag vill inte göra samma misstag igen och igen. Därför är jag kräsen. Och kräsen, vad är det för ord egentligen? Det låter ju som om jag förkastade karlar till höger och vänster. Nejdu. Jag vill bara ha en som är rätt. Det är faktiskt inte för mycket begärt.

Nummer tre: Ge upp mig själv? Är du galen kvinna! Skulle jag enbart leva för min man då? Nädu. Vet du hur mycket jag kämpar för att försöka sätta mig själv före andra? Vet du hur svårt det är för mig? Jag blir stolt över mig själv när jag säger nej för att jag inte har lust eller inte orkar eller inte kan. För oftast gör jag inte det. Du må tro att jag är tuff och står på mig. Ja, visst gör jag det i teorin, men det är en kamp i praktiken! Jag tror inte på att leva för någon annan mer än för sig själv. Om det inte är barn det handlar om. Men jag kommer inte att leva som jag lär. Jag kommer alltid sätta de jag älskar (min familj, mina vänner, karln om jag har en) före mig själv - men jag vill aldrig känna att det är det enda rätta. Att det är det självklara. Att det ska vara så. Att inte få ha ett eget rikt liv med egna intressen och egna vänner. Och hur roligt är det för mannen i fråga? Att ha en flickvän/fru/whatever som enbart lever för honom. Som tar över hans liv och hans intressen. Hur hållbart är det? Nejdu. Där har jag varit. Dit vill jag inte igen.

Puh. Jag har mer men jag orkar inte. Jag blir så upprörd och ledsen. Låt mig bara vara...

Jag vill aldrig äta igen... förrän imorgon

Suuuuuuuck.

Jag är så mätt! Tre dagars oavbrutet ätande har gjort mig nästintill likgiltig vid synen av en chokladask. Jag förvånar mig själv gång på gång genom att äta och äta fast jag egentligen är så mätt att jag skulle hålla mig ohungrig i ett dygn. Nu är jag hemkommen från morfar i Norrköping. Julmat igen. God julmat. Och glass med grädde och hallon. Och godis godis godis. Jag vill borsta tänderna och dricka mineralvatten.

And there was more!

Just det! Jag köpte en stor tvättpåse också. I samma material som revolverpåsen. Den är gul med texten: Let's Talk Dirty. Laundry & Dry Cleaning Service.

Announcement!

Du, Gustav, som kommenterade min blogg. Berätta vem du är. Jag blev glad.

Hemma i föräldrafamnen

Så var det plötsligt jul. Jag har knappt haft en äkta julkänsla över huvud taget i år. Det var tills jag fick se första skymten av pappas julskimrande hus. Det första jag såg var de varmt lysande fönstrena med stora stjärnor och julstakar. En känsla av värme och vemod fullkomligt dränkte mig där jag satt, trött och kissnödig. Maken till ombonat hus har jag då aldrig sett. Väl inne fick jag smaka pappas julskinka. Då var jag tio år igen. Hemma i radhuset. (nostalgiska snyftningar) Jag saknar mamma.

Imorse fick jag, till min stora förvåning, sova tills jag vaknade av mig själv. Jag låg och drog mig och läste herr Kilmisters visa (och inte så visa) ord innan jag gjorde mig redo för en dag fylld av.... ja, det visste jag inte. Och det kändes alldeles fantastiskt. Pappa med tillbehör kom hem efter att ha handlat godsaker och tillsammans slog vi in en massa paket. Sedan åkte vi iväg för att besöka en affär som min pappa trodde att jag skulle älska. Den heter Hem Ljuva Hem och skulle sälja "allt möjligt krimskrams". Jag såg framför mig en liten butik ägd av en tant som sålde porslinsprydnader. Så fel jag hade. Butiken var stor och ägdes av två hårdrockare. Jag bajsade nästan på mig av lycka. Bredvid Kungsörnen i Järna liksom! Landet! De sålde hur mycket roliga saker som helst. Jag shoppade tills jag storknade och här är vad jag lyckades komma hem med:

• Ett jätteäckligt litet skelett där skallen är som en sorts stressboll men mycket sladdrigare. Helt underbar grej.
• 2 st whiskeyglas med döskallar på. (Det blev mycket döskallegrejer. Jag älskar att trenden börjar dö ut så att jag kan börja stoltsera med skallar igen.)
• Ett stycke röd duk/bordstablett i silikon (tror jag) i form av spets.
• En necessär prydd av en femtiotalsbrud i badet och texten: Can I pay my VISA with my Mastercard?
• En jäkligt snygg vit påse.. typ plastig textil med en revolver på. Den sitter som om man hade hållt i skaftet... typ.
• Ett påslakan-set med olikfärgade döskallar (där var de igen).
• 2 st rosa ljuslyktor prydda med små stenar och bilder på pinuppor.
• 4 st enfärgade örngott (vitt, brunt, grönt, beige).
• Ett vitt garnnystan med små silverstänk i.
• 2 röda garnnystan av supertjockt ullgarn.
• Ett Fia-med-knuff-spel med döskalle-shot-glas som pjäser.
• En bag-in-box-låda med JR Ewing på.
• En liten.. tja... skylt. En fyrkantig lampa med texten Danger och två döskallar.
• Ett par rosa döskalletrosor av hipstermodell.
• Ett par vita döskalletrosor av hipstermodell.
• Ett par tights, svarta med vita prickar.
• 2 st dricksglas med flames-motiv.
• 2 st dricksglas med biljardbolls-motiv.
• 2 st dricksglas med Elvis-motiv.
• Servetter med flames (som tagit slut hemma... and it burns burns burns...)
• Servetter med femtiotalspar drickandes Martini och texten: Martinis! Helping people lower their standards since 1927! (som tagit slut hemma)
• Röda hårsnoddar.
• En öl-öppnar-ring.
• En korthållare med samma motiv som necessären.

That was it. Till den blygsamma kostnaden av 1374 riksdaler.

Imorgon är det julafton. Jag ska få träffa så många nära och kära att jag inte ens kan tänka på det utan att få pirr i magen.

Godnatt och massor av julkärlek till er alla.

Sad Music for Sad People

Jesus vilken helg.

I fredags tog jag äntligen mod till mig och formaterade om hårddisken. Jag är mycket nöjd och stolt över att datorn nu fungerar mycket bättre än innan. Dock har jag, backuper till trots, förlorat mapp 10-30 i Mina Bilder. Mycket upprörande. Jag kan egentligen inte prata om det ännu. Jag är fortfarande in denial. Dessutom får jag inte dc++ att fungera. Fucking router'n'shit.

Lördagen gick åt till att sova länge och klämma på alla fina julklappar jag köpt/gjort. Jag är nöjd. Framåt kvällen träffade jag M och vi gick med hans sportfånecrew till Rockbaren. En vänlig själ köpte en massa massa öl och jag drack minst dubbelt så mycket som jag borde (ja, det var jag som spillde ut en hel öl över hela bordet-golvet-soffan-främmande killes jacka). Jag hade jätteroligt och M, nu var du sådär fantastiskt rolig igen. Du kommer inte undan när jag kommer hem från Stockholm. Den 5:e va? Då gör vi det igen!

Jaha och så blev det i alla fall en rätt tidig kväll för pensionärs-M (tror jag, min tidsuppfattning kan ha varit lite off redan här). Jag var totally hammered och ville inte alls gå hem - så jag gick till Sticky. Jag vet inte om det var ett medvetet val egentligen för jag minns att jag sade hejdå till M och sen stod jag plötsligt på dansgolvet. Och där stod J. Suck. Jag måste antingen gå fram eller gå hem. Jag gick fram. Jag har ingen aning om vad han eller jag sa men det kan inte ha varit bra. Nästa sak jag minns är att jag (med stolta tårar brännande bakom ögonlocken) köper glass på sjuelva. Nästa sak jag minns är att jag vaknar med ett ryck vid min hållplats. Jag stapplar hemåt och somnar om.

Jag vaknar någon gång på söndagsförmiddagen av att mina föräldrar och min bror pratar ute i tv-rummet. Jag ligger i mitt gamla flickrum hemma i Kungsängen. Ljuset är varmt och mjukt och jag tänker att jag skäms för att jag är bakfull på julafton. Min bror har säkert redan öppnat sin morgonjulklapp och här ligger jag och har bakfylleångest. Då slår det mig plötsligt: Det är ju inte julafton förrän imorgon!! Jag somnar om med ett nöjt leende på läpparna. Först när jag vaknar andra gången inser jag hur sjukt det var. Jag ligger ensam hemma i Shortvalley. Mina föräldrar är skilda och bor inte längre kvar i radhuset med det gula varma ljuset. Min bror är vuxen och har barn - han sitter inte och öppnar morgonjulklappar. Det är varken julafton eller dagen före. Det är söndagen den 17 december och Dagen Efter. And here comes the bakisångest. Och lite hemlängtan och... tillbakalängtan.

Som tur är har jag N. Fina, snälla, omtänksamma, söta N. Han förkunnar att han är på väg. Ungefär samtidigt ringer F från jobbet. Panik. Jag måste komma in. Jag har inte ens kommit till stadiet att jag kan stå upprätt. N kommer, jag släpper in honom och rusar iväg till spårvagnen och upp på kontoret. Där jobbar jag i fyra timmar (fortfarande dödligt bakfull) medan fina, snälla, omtänksamma, söta N sitter i min soffa och väntar på mig. Det har sällan varit så skönt att komma hem. Cola, pizza och fina vänner var vad kvällen bjöd på.

Allt som allt bjöd helgen på i princip alla känslor. Glädje, vemod, ilska, vänskaplig kärlek, spänning... ångest, hehe. Bitterljuvt, men hellre mycket känslor än inga alls.

I am a good sport

Jaha. Så var det bekräftat att mina arbetskamrater tycker att jag är en sorglig figur. De har, utan min vetskap, anmält mig till Fredagsflirten på P3. Inte nog med det. Även P3 tyckte att jag var sorglig nog för att välja mig bland många andra sorgliga människor. Igår ringde de för en kort intervju och jag blev självklart helt chockerad och babblade skrattande om musiknördighet och reklambranschen. Idag ska Christer eller Morgan ringa och göra en mer utförlig förintervju och imorgon mellan 14 och 15 är det bäst att ni slänger er på telefonerna och ringer. Annars kan ni åtminstone lyssna till mitt åtlöje när jag pratar för gällt och för snabbt och inte förstår frågorna och inte kan välja mellan 1, 2 och 3. Det kan blir spektakulärt. Om jag inte var jag skulle jag inte missa det. Spela gärna in inslaget och spela upp det för mig om och om igen. Redigera fram vissa extra intressanta delar då jag stakar mig eller kläcker ur mig en extra gåsig kommentar. Kom igen! I dare you!

Kärleken är evig. (fylleblogg)

Jag älskar Danzig. Det gör jag verkligen.

Min kärlek! #2

Patricia är bättre än pizza. Hon är bättre än rödvin. Eller nej hon är bäst MED rödvin. Patricia I love you. Please marry me.

Lyssning

Ni tjatar!

Jajajaja. Jag veeeet att jag inte skrivit på ett tag, ok? Jag har, som det heter, haft lite mycket på senaste tiden. Men ingen panik, jag vill fortfarande gifta mig med Nick Cave och Patricia Arquette, och jag funderar fortfarande mycket på väldigt triviala saker. Jag har bara inte skrivit om det.

Just nu älskar jag Adam Green och Chet Baker. Julen klättrar på listan och igår lyssnade jag, för första gången för året, på Santa Baby med Marilyn Monroe. Ljuvligt. Den sången ska bli soundtracket för min jul. På fredag/lördag ska julmust och julbaksingredienser inhandlas och jullådan tas ned från vinden. När längtade jag så här mycket sist?

Och jo, jag stickar fortfarande, men nu är ju mina alster hemliga. Kanske kommer det bilder efter jul.

Det går strålande på jobbet. Fan vad bra det går. Jag bryr mig inte ens om att vara rädd för att skriva det. Jag är för bra för att jinxa något på jobbfronten just nu.

Annars var det väl inget nytt.

Möt mig i Lisebergshallen för handboll ikväll!

Lyssning

Bajs

Jenny och Therese i soffan framför en liveinspelning med Nick Cave and the Bad Seeds:

Therese: Nu nu är det The Ship Song! Den är så vacker! Tyst tyst! Nu lyssnar vi. Hur kan någon skriva så vackra sånger?
Jenny: Jag blir mest bajsnödig.
Therese: Meh?
Jenny: Ja alltså ibland när någonting är vackert så blir man liksom bajsnödig. Fattar du?
Therese: Neeej...

*pruttljud under filten*

Ge mig vad jag tål

Varför har jag aldrig tänkt tanken att någon skulle vilja kommentera mina inlägg. Nu kan ni i alla fall det.

Min otyglade innerliga kärlek

Världen är full av enastående under. Varelser för vackra och begåvade för att vi vanliga dödliga någonsin ska kunna förstå deras storhet.
Nick Cave är en av dem. Ta emot min eviga kärlek och beundran.

Er som står oförstående med en osmickrande rynka mellan ögonbrynen råder jag att leta reda på låten Straight to you. Mannen kan skriva kärlekssånger.

All the towers of ivory are crumbling
And the swallows have sharpened their beaks
This is the time of our great undoing
This is the time that I'll come running
Straight to you
For I am captured
Straight to you
For I am captured
One more time

The light in our window is fading
The candle gutters on the ledge
Well now sorrow, it comes a-stealing
And I'll cry, girl, but I'll come a-running
Straight to you
For I am captured
Straight to you
For I am captured
Once again

Gone are the days of rainbows
Gone are the nights of swinging from the stars
For the sea will swallow up the mountains
And the sky will throw thunder-bolts and sparks
Straight at you
But I'll come a-running
Straight to you
But I'll come a-running
One more time

Heaven has denied us its kingdom
The saints are drunk howling at the moon
The chariots of angels are colliding
Well, I'll run, babe, but I'll come running
Straight to you
For I am captured
Straight to you
For I am captured
One more time

Andra vidunderligt vackra sånger är: Papa Won't Leave You Henry, Deanna, Are You the One I've Been Waiting For?, Do You Love Me?, Henry Lee och inte minst The Ship Song. Det är bara att lyssna och njuta.

Mer sjukliga kärleksbevis:

Som sagt, det är de små sakerna...

I am on a roll! Idag hände det igen. Nej, sjuan blev inte en sexa - men någonting minst lika bra! Jag gick som vanligt till Pressbyrån och laddade mitt månadskort med cash, på vägen till jobbet upptäckte jag att tom-datumet var dagens datum. Alltså samma dag som jag laddade kortet. Konstigt, tyckte jag och gick efter jobbet för att kontrollera så att allt var ok. Karln på Pressbyrån såg förbryllad ut... och lite misstänksam. Jag kände mig nästan lite påhoppad. Till slut kom det i alla fall fram att det blivit något fel på aktiveringen förra månaden. Jag hade alltså tjuv-åkt en hel månad helt oavsiktligt och omedvetet. Karln upplyste mig om att om jag hade tur hade jag nu 60 dagar till godo - och mycket riktigt, när jag aktiverade kortet i läsaren på spårvagnen lyste sifferkombinationen "2007-01-01" mot mig. Tack nya kortsystem! Tack Västtrafik!

Det är de små sakerna...

Ibland är livet bara så fantastiskt.

Jag tycker om att åka hem med sexan. Alla som känner mig vet att jag är lat. Sexan stannar ett par tiotal meter närmarem mitt hem än sjuan och elvan. Sånt är viktigt för mig och det gör min dag när sexans lysande orange skylt kommer mot mig på hållplatsen vid Kortedala torg när jag har handlat. Det händer inte så ofta att jag får åka med sexan dock, eftersom den inte går förbi jobbet men en gång hände något fantastiskt: Min sjua förvandlades under resan till en sexa eftersom det var något gudomligt fel på vagnen. Det var nog det bästa som hände mig den veckan. Det representerade liksom någonting större än ett par meter mindre att gå. Det representerade någonting fint och positivt och nästan magiskt.

Jag satt och tänkte på det där tillfället idag på vägen hem från gymmet. På hur kallt och äckligt det skulle vara att gå upp för backen med tung shoppingpåse och otymplig träningsväska. Då hände det igen! Föraren förkunnade i högtalaren att pga förseningar vänder vagnen precis där jag vill att den ska vända. Jag kunde inte tro mina öron. Jag log hela vägen hem till porten. Då kom nästa överraskning: hissen kom åkande utan att jag hade tryckt på knappen och jag tänkte "Tjoho! Någon är på väg ner och jag slipper vänta". Men det var ingen i hissen. Och ingen i porten. Hissen kom ner som av sig själv! Någon tycker om mig.

Desperat

Jag älskar mina husfruar. Det smärtar mig att det är säsongsavslutning ikväll. Jag älskar dem allesammans men mest av allt kommer jag sakna min Lynette. Och i dagens avsnitt är hon sjävfallet extra underbar och fantastisk. Denna starka vackra reklamkvinna. Här kommer sjukligt kärleksbevis:

Och så får ni en fin en på Bree också. Jag vill ju ha lite av henne också...

Jag tror att det är höst nu

Det ösregnar utanför mitt takfönster på jobbet. Nätverket är nere så jag kan faktiskt inte jobba så jag får faktiskt ta en paus. Hur som helst. Det regnar. Jag tycker om regn när det är utomhus och jag är inomhus. Jag tycker mindre om att vakna upp på morgonen till ljudet av spöregn och inte äga ett paraply. Några hundra meter mellan mig och spårvagnen har aldrig känts så långa.

Jag tror i alla fall att det är höst nu. Jag kände årets första höstdoftande vindby igår och den gjorde mig alldeles uppfylld av lycka och energi. Mycket intressant med tanke på att jag brukar bli nedstämd och orkeslös på hösten. Dags för någonting nytt kanske? Det skulle vara trevligt. Jag är försiktigt hoppfull och förvånas över att jag myser till vid tanken på halsdukar, röda kinder och vindrufsigt hår. Köper jag nu bara ett paraply någon gång klarar jag nog av regnet också ska du se.

Ett annat tecken på att det är höst är att jag köpt nästa års kalender från Ordning&Reda (jag tänker inte, på mitt sedvanliga anala vis, gå in på exakt hur den ser ut och varför jag valde just den - men jag kan avslöja att jag bytte ut den svarta snodden mot en röd). Kan det inte bli januari någon gång så att jag får börja använda den. Det är en så skön känsla att börja på en ny kalender och ett nytt år med allt vad det symboliserar. Slippa den gamla trötta med alla alldeles för kladdiga anteckningar och diverse inbokningar jag gärna aldrig ser igen. Men så finns ju de där fina också, som jag ser och minns när jag för över födelsedagar och andra viktigheter från 06 till 07. 051227 var en jobbig men utvecklande dag. 060101 början på någonting stort. 060118 ett sånt där möte som var jobbigt då men som jag ler åt nu. 060126 fikade jag senast med någon det är alldeles för sent att ringa nu. 060217-20 var jag inte mig själv alls. Det här var hemskt underhållande men nu är nätverket uppe och jag måste tidsredovisa... det har jag inte gjort sedan 060928 - or so the kalender says.

Så det är alltså så här det känns att ha ett liv...

Jag vet inte ens var jag ska börja. Och hur ska jag skriva det här utan att det låter för tragiskt? Jag kan börja med att säga att jag hade en fantastiskt rolig helg. Ja, det är en bra början. För en gångs skull överträffade verkligheten mina förväntningar. Det var liksom på tiden.

Fredagen var en oändlig myskväll då N kom hem till mig, lagade mat och kliade mig i nacken. Dålig skräckfilm och choklad. Alldeles perfekt. Det borde vara lag på att få somna i en karlfamn varje kväll... eller åtminstone då och då... Tack hjärtat. Du är en värdefull vän.

(och det är jätteroligt med dialektalt charmiga fyllesamtal)

Lördagen då. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av kvällen. Fest hos främmande människor i sällskap med en helt ny bekantskap. Alla som känner mig vet att jag oroade mig, hehe. Det var för det första jätteroligt att träffa Y och hennes söta familj igen. Jag var en pensionär..."Åh så stora ni har blivit!" och allt. Det borde även vara lag på att alla ska få höra kvittrande barnskratt minst en gång i månaden, helst oftare. Från och med nu uttalas mitt namn "Tejes". För det andra var M en jätterolig rackare (och jag fick en fin skiva). Jag har en svag punkt för människor som liksom lutar huvudet lite bakåt när de skrattar. Jag misstänker dock att jag som vanligt drog för många obcena skämt - men det var liksom oundvikligt när jag såg nakna kön var jag än vände mig. Det låter roligare än det var - jag lovar.

(och jag var tydligen snygg också - på bild alltså)

Och så var det söndag - handbollssöndag. RIK vann. Succé. Jag adopterade bort ännu ett par vantar. Succé. Och nu, R, har du faktiskt lovat att komma till Shortvalley så snart du kan. Vin och fantalicious sällskap utlovas.

Hahaha.... helgen miste visst sitt skimmer i min dåliga beskrivning. Vilket egentligen är helt passande med tanke på att jag nu kommer till den tragiska delen av detta inlägg. Den här alldeles vanliga helgen tedde sig alltså helt fantastisk för mig av den enkla anledningen att: jag har inget liv! Jag kan knappt komma på när jag hade så många helt vanliga roliga saker att göra under en helt vanlig helg. Jag är så bra på att vilja vara ensam. Jag tycker om att typ ha en enda sak planerad på helgen och sen lata mig i soffan ensam framför tv:n, eventuellt med Jenny som sällskap. Eller jag trodde åtminstone att det var så. När hände det? Jag försöker tänka tillbaka men minns knappt tiden då jag faktiskt var social. Det måste ha varit under gymnasietiden. Sen kom flytten till Sundsvall och panikångesten, en separation och ett Göteborg utan en enda vän, ingen lägenhet och inget fast jobb. Det tog visst ett tag att komma tillbaka. Jag känner igen mig själv igen. Nu har jag fina vänner, ett utvecklande och utmanande arbete, en ungkarlslya i Ryssland och begynnande armmuskler. Och imorgon ska jag nog banne mig köpa de där stövarna... kanske. Ni som känner mig förstår att jag oroar mig.

Var tar läckerheten vägen efter att bilden är tagen?
Inte finns den kvar i alla fall...

Sånt jag egentligen inte förtjänar

Det är helt enkelt omöjligt att ha bättre föräldrar än mina.
Det här damp ner i min inbox utan vidare:

"du är född till en fri och fritt tänkande människa!!!
och du är värdens bästa dotter.
kram//pappi"

Ren och skär lycka.

Visitor Attractions

Så heter namnet på boken jag läser just nu. Mycket stor skillnad mot Marketing for Tourism som jag nyss avslutat. Sedan är det dags för Consumer Behaviour in Tourism. Sen är det bara en kvar. Snaaaark... Jag vet att jag inte ska klaga. Jag älskar den här delen av mitt jobb och det är superspännande att få vara med i strategiarbetet. Men kom igen... man fååår klaga när man läser fyra böcker på ca 400 sidor vardera... på svår marknadsföringsamerikanska. Jag har till måndag på mig.

Anyhow. Helgen ser ut att arta sig, biljettmissöden till trots. På fredag kommer N och sover över (och eventuellt lagar middag. Se på fan!). På lördag är det någon slags releasefest av något designslag med Y. Nya bekanten M följer med och efteråt dricker vi öl. Söndag är en glädjens dag för då är det handboll igen. Den här gången har jag fått med mig R. Tror jag. Det kan bli en ypperligt trevlig helg indeed.

Nu ska jag sluta blogga på arbetstid och gå och träna istället.

Not fair!

Buhuuu! Alla biljetter till White Rose Movement är slut! Det hade jag inte väntat mig. Det är inte rättvist att jag ska missa dem två gånger. Först när de ställde in Emmabodaspelningen och så nu när jag varit en fuck-up och inte bokat biljetter i tid. Fuckit! BESVIKEN.

Nåja. En tröst är åtminstone att jag måste gå upp klockan 05.45 imorgon bitti för att vara extra tidig till jobbet.

För profilen

Vackra ting och niometerslinjer

13 bra saker man kommer på sista halvtimman av arbetsdagen:

• Den nya fina stickboken jag köpte på lunchen.
• Att jag hade lite mer pengar på kontot än jag vågade hoppas på.
• Blågrått raggsocksgarn till lillebrors sockor.
• Jenny var rar igår.
• Handboll ikväll! Och RIK-Skövde dessutom!! Live!!! Mmm... mina handbollskillar. (Ok, det är lite sjukt jag vet, men sedan när har jag varit normal när det gäller mitt karltycke?)
• White Rose Movement på Sticky den 14.
• Jag har ätit godis idag. Och igår. Och i förrgår.
• N hälsar på på lördag.
• Åh! Camera Obscura på jobbradion.
• Medium kväll! Säsongsstart till och med. Me loves Patricia.
• Tjoho! Mitt nya minneskort har kommit! Det blev 2gb. tack jobbet. I love you too.
• Stor handbollshelg i helgen. Champions League på lördag 16:30. Elitseriematch söndag 18:10. Tjoho!
• *Censurerat*
  

I'm on a train - I can't complain

18 bra saker man kan komma på när man sitter på ett tåg mellan Stockholm och Göteborg:

• Jag kom iväg till Stockholm till pappas födelsedagskalas och fick träffa alla i familjen, farmor + lite annan släkt.
• HampeStampe min lilla ögonsten.
• Relationen till mamma och pappa känns jättebra och mellan mig och brorsan känns det en aning avfrostat.
• N lät pigg i telefonen tidigare idag.
• *Censurerat*
• Jag längtar hem till träningen och det är ett bra tecken. Jag känner mig lycklig av tanken på mina nya träningsskor. Det är bara lite sjukt. Lite.
• Det går bra på jobbet och nästa vecka ska det gå ännu bättre. Mark my words.
• Styrketräningen ger faktiskt resultat. Jag är banne mig starkare!
• Vantarna jag stickar blir bara snyggare och snyggare! Ända sedan jag stickade bubbelgumvantana med de ljusblå sidenrosetterna har det blivit roligare och roligare. Pågående är ett par hysteriska i ceriserosa/ultraviolett garn av 65% akryl och 35% mohair med randning med ett tunnare, lite oelastiskt garn i olika färger (orange, rosa glitter i olika färger). Det blir alldeles fantastiskt tror jag.
• Fantastiskt just nu är: Into My Arms med Nick Cave and the Bad Seeds.
• Efter det här vantparet blir det kanske sockor igen. Men jag måste kolla upp Hampevantstorlekar först.
• Att sitta på ett tåg hem från Stockholm med mörkret och ljusen utanför fönstret och melankolisk musik i hörlurarna. Det är snudd på poetiskt.
• Minneskortet till min mp3-telefon som jag ska få från jobbet. Blir det ett eler två gb? När kommer det? Jag längtar!
• Fantastiskt just nu: Ode to Divorce med Regina Spektor.
• *Censurerat*
• *Censurerat*
• Fantastiskt just nu: Our Swords med Band of Horses.
• Fantastiskt just nu: Extraordinary Machine med Fiona Apple.

Life is sweet.

Vant-uppdatering

Jag blev ju inte alls nöjd med de brunrandiga vantarna, så nu har jag gjort om dem lite... Istället för svart sammetsband runt mudden har de nu varsin svart sammetsblomma på mudden. Mycket bättre. Både snyggare och mer praktiskt. Nu är jag nöjd. Ska orka ta en bild snart någon gång.

Idag har varit en omtumlande dag. Men jag tror att allt ordnar upp sig till det bästa.

Det har för övrigt varit en jobb-intensiv vecka och jag är lite lite sliten. Tränade dessutom igår för första gången efter förkylningen och nu ömmar varenda muskel i kroppen... men de e la gött.

Snart är det helg och det känns som att jag kommer sova minst ett dygn... om ingen kommer med några andra förslag...

Bilduppdatering: Partners in Crime

Världens snyggaste roomies.

Senaste alstret

Bruna och svarta med svart sammetsband. De blev riktigt snygga men tyvärr inte så funktionella som jag hoppades på. De är lite krångliga att få på och av... och ena tummen är fan längre än den andra... helt obegripligt eftersom det är lika många maskor!

Jag är så jäkla skadad

När Jenny tvingade mig att kolla på Idol:

"Han är ju inte så himla dålig. Lyssna... Det är rätt bra. Ja, alltså jag skulle ju inte ligga med honom men..."

Herregud.

Jag vill inte att det ska vara sant!!

Jag måste på något sätt lära mig leva med att Danzig spelade här 04 OCH JAG VISSTE INTE ENS OM DET. Och nu ska han inte turnera mer. Livet är jävligt orättvist.

Min kärlek!

Den här veckan har jag fått så många anledningar att skratta mig lycklig att jag bara måste sprida min glädje. Här kommer därför en lista på underbara människor som förtjänar allt gott världen kan erbjuda. Och finns du inte med här betyder det bara att fingrarna fick kramp och jag inte orkade skriva mer (eller i sällsynta fall att du är ett ass). Utan inbördes ordning:

• Jenny - Du är min glädje och kärlek (förutom när du är en reptil). Grattis till nyförvärvet.
• H - Min oförtstörda oskyldiga underbara fantastiska ängel.
  
• Mamma - Jag saknar dig! Kommer du hit i september eller blir det oktober?
• Pappa - Jag tänker fortfarande på Alan Jackson när jag åker förbi Redbergsplatsen. Hoppas det fixar sig med brunnen... jag vill att ni kommer hit snart igen!
• Bror - Tack för att vi pratade så bra den där kvällen. Det betyder mer för mig än du anar.
• A-G - Jag blev så glad över sms:et igår! Jag är en idiot som inte hör av mig.
• N - Tack för helgen. Du är en stjärna och den finaste vän en människa kan få.
• M - Nu blir ju ännu en helg upptagen med besök till Jenny... men hur ser nästa helg ut för dig? Jag vill komma och hälsa på!
• Chef-M - Tack för att du lyssnade på all musik... Du lär dig gilla Hets... om jag så ska tvinga dig!
• Chef-J - Cash-boken finns fortfarande i mitt hjärta. En av de bästa födelsedagspresenterna i år (ja, det skulle vara den där löneförhöjningen dårå). Jag väntar spänt på blandskivan.
• Chef-F - Jag vet inte ens var jag ska börja... men du vet redan allt jag vill säga.
• A - Din blandskiva var fantastisk. Jag glömmer alltför ofta bort vilken mångsidig person du är.
• R - En helt ny bekantskap som förtjänar sin plats på den här listan för att han bevisat för mig att alla män på det där stället inte är idioter. Och för att han kan konsten "Ytterst angenäm konversation".
• J som jag trodde hette H - Tillfällig förbindelse som förvånade mig med sin ömhet. Hoppas du överlevde dagen i lördags.

Nu är jag helt utmattad av kärleksförklarande... Nu måste jag sova.

Helgens lustigaste:

Lapp på köksbordet, lördag morgon 04.00:

"Jag har gått ut på parkeringsplatsen för att
hångla med en främmande karl.

Om jag blir kidnappad tror jag att han heter H.
Han finns uppe på min skärm. I alla fall emailadressen.

T

... eller vänta - J heter han"


Lördag morgon 07.00:

"... eller vaffan han kom upp. Och nu har han gått igen"


Vissa delar av meddelandet har cencurerats och rättstavats.

Min barndoms röda väggar har brunnit ned

Det är ganska obegripligt. Hur det kan kännas så vemodigt. Det fanns med största säkerhet ingenting kvar som var mitt på de där träplankorna. Det fanns med största säkerhet ingenting av mig inneslutet i kuddrummet eller min favorit: läshörnan. Förmodligen fanns de inte ens kvar innan de brann ned. Helt ärligt talat vet jag inte om jag ens var särskillt lycklig där. Jag var ett förvirrat barn då. Inte ännu medveten om de positiva egenskaper som skilde mig från de andra flickorna i min ålder - men smärtsamt medveten om bristerna som fick mig att känna mig som en halv person. Jag tror faktiskt att det var precis just där jag kom till den insikten. 6 år gammal, förvirrad och rädd. Jag är inte som dem. Jag är nog inte helt riktig. Och jag menade just det. Inte att jag var galen, men inte riktig.

Nu spelar det ingen roll. Vemodskänslan vill inte ge med sig trots att jag tänker tillbaka på hur mina flick-kompisar såg ned på min teckning och förfasade sig över hur hårt jag tryckte med blyertspennan (- man skulle dra lätta svepande drag, det där blev bara kladdigt och svårsuddat). Den släpper inte greppet om mig trots att jag klart och tydligt minns skammen i att ta mjukost på knäckemackan istället för messmör som de andra flickorna i gruppen. Det spelar ingen roll för mitt dagis inrymde också de här minnena: Min pappa som jultomte och stoltheten i mig när alla kände igen honom på öronen. Min gråtande bror som vägrade låta sig tröstas av fröken utan snyftade klart i min famn, min gruvliga hämnd mot hans plågoandar. Det inre jublet när pappa överraskade oss genom att hämta hem oss redan efter frukostsamlingen eftersom han kunde gå tidigare från jobbet (eller hur det nu var). Känslan av att sitta med H på fyrklövergungan och inte ha ett verkligt bekymmer i hela världen. Stoltheten med att äntligen vara stor nog för att få leka utanför grinden.

Har minnena brunnit upp med väggarna? Kommer jag aldrig ha den relationen med min bror igen? Är det för sent? Finns den där känslan kvar hos honom? Tilliten. Jag var storasyster. Jag kunde besegra allt. Är jag reducerad till en frånvarande person 50 mil bort som hälsar på ibland och öser kärlek över brorsonen men bara i smyg kan snegla åt broderns håll och hoppas att han innerst inne vet att jag älskar honom? Rädslan över att det ska vara sant genomborrar mig som den där Volvon som körde rakt in i entrén. Som sattes i brand. Det bränner i mig. Jag är bara så otroligt rädd att göra honom besviken. Jag är så otroligt rädd att han fortfarande är sårad över att jag övergav honom. Älskade bror, jag såg det inte så! Och hade du någonsin talat om för mig hur det kändes kunde jag förklarat för dig...

Har minnena brunnit upp med väggarna? Nej det har de inte. Jag sitter ju här och minns dem nu. Och hoppet är inte förbi. Jag känner fortfarande tomte-stoltheten över min pappa då och då. Jag kan fortfarande vinka av mamma och känna samma känsla som när hon lämnade mig på dagis: "jag vet att det kommer att kännas bättre om en liten stund men lämna mig inte det gör ont!!". Och jag sade det där till min bror i augusti. "Du vet att jag älskar dig". Och jag vet att han hörde mig.

Kanske var det det bästa som kunde hända min värld, att de lät Artisten brinna ner till grunden - det fanns inget kvar att rädda. Kanske kan det hjälpa mig att släppa taget om messmöret. Kanske kan jag och min mjukostmacka stå starkare nu...

Therese hjärta Ade Edmondson är lika med sant

Jag har hållt någonting inom mig. Ända sedan gymnasietiden har jag dolt en hemlghet för alla i min närhet (utom kanske en). Jag när en öm förtjusning gällande en viss alldeles bedårande Ade Edmondson. Det började någon gång i gymnasiet... fascinationen kom smygande under en period av flitigt Young Ones-tittande... Kanske slog det mig under en förfest i vinets tecken (då Vyvyan, Rik, Mike och Neil oftast syntes i tv-rutan). Jag skämdes nog lite, inte kan man väl vara hot på Vyvyan? Hallå, Very Metal och nitar i pannan? Då hade jag väl inte den distansen till punkrock som krävs för att verkligen förstå det geniala. Hehe. Jag sneglade lite på Bottom men förstod inte alls det roliga.

Flera år senare sprang jag på Bottom igen och den här gången var samma obegripliga humor plötsligt hur roligt som helst. Och vemvemvem ser INTE hot ut bredvid Richard Richard? Huh?

Såååå efter helt hysteriskt roliga klipp på youtube (som Bottom Live-goofs och Ade på engelska fame factory), här kommer jag ut: Ade, I love you baby!

Vyvyan my sweetness!

Edward Hitler.

Good old regular Ade.

Och här får ni en bild på parhästen. Jag vet inte om jag hoppas på förståelse eller vad...

Arbetsvecka 1

Så. Då har jag jobbat en vecka då. Det var ju inte så farligt. Skönt att bli påmind om att jag faktiskt älskar mitt jobb och mina arbetskamrater. Igår åkte jag till exempel runt i Lerum hela dagen. Sweet! Dessutom har det gått jäkligt bra på jobbet... nu saknar jag bara Chef-F... han kommer hem från The U S and A idag. Snart ska jag och Jenny laga Hellfish... ett recept som Chef-J tipsade om, sen ska jag svulla rocky road-glass och se på skräckfilm hela kvällen... imorgon planerar jag att dra ut Jenny på härjeleden.

Jajuste... vi var ju ute förra helgen. Det var roligt... men inte lika roligt som Borat. Och inte lika bra som Band of Horses....

Senaste alstret

Luddiga bubbliga skönheter.



Randiga vants for ants tll Jenny.

Yes I am sick

På marken utanför min port. Hehehe.

(För er som inte är lika sjuka/insnöade/anala/vad ni vill, berättar jag gärna att detta är symbolen för beskärningsverktyget i Photoshop)

Whatta night!

Hahaha. Livet - de e la härligt! Pappa och hans tant har varit här ett par dagar och hälsat på. Vi har gjort om en massa i lägenheten och varit på IKEA och allt är superfint! Dessutom har jag numera ett kylskåp till bredden fyll med mat och en proppfull frys. Tack pappa! Inte trodde jag att det kunde bli bättre men vipps så bestämdes det att vi skulle ta en biltur till Lejonet&Björnen. Det är så lyxigt att få åka bil när man är van vid spårvagnen (inget ont om spårvagnar!). Vi åt glass och sen ville vi åka till havet. Vi snurrade runt i Majorna och åkte till exempel förbi A:s hus! Vi kom till Öckerö till slut och åkte färja över. Färja! Haha! Jenny och jag satt i bak och betedde oss. Lekte ordlekar som "ta bort alla vokaler från bandnamn och skratta tills du kissar på dig"-leken. Men hallå: m frm brcln! Hahahahaha! Säg det högt och snabbt om du vågar!

Vi åkte runt och tittade på alla små fiskebodar och småstadsfolk. Sen tog vi färjan tillbaka. På vägen ven en röd bil förbi i tusen miljoner km/h. Sen kom en mörk skåpbil förbiilande i samma fart. Plötsligt började hela skåpbilen blinka blått och vid ett rödlyse klev en polis ur och haffade mannen i den röda bilen. Med pickadoll och allt! Det var så dramatiskt och spännande! Sen åkte vi till Nobelgrillen och käkade halv special med räksallad. När vi svängde ut från parkeringen rullade vi ner alla rutor och sjöng med i "It's five o'clock somewhere" med Alan Jackson och Jimmy Buffett på högsta voym. Kiddsen höll på att glo ögonen ur sig. Vi höll på att kissa på oss av skratt.

Åååh.... jag har så roligt och jag vill inte att de ska åka hem!

Bilduppdatering: Emmaboda06

Jag är precis hemkommen från festivaliteterna och orkar på inget sätt skriva ner alla anekdoter. Allt vimlar bara runt i huvudet och jag fastnar alltid på samma ställe (Midlake, Band of Horses, Midlake, Band of Horses, Pipettes osv). Istället får ni nu ett par bilder att vila ögonen på...

Lycklig The Reese väntar på spårvagnen mot festivallivet med 24-timmarssprit och ett pärlband av fantastiska spelningar.

Band of Horses-Ben.

Hets-Markus och den där Fireside.

Oh, those festival nights...

Otroligt läcker gitarrist i Midlake...

Mm... minsann. Who got super lucky?



Trött stackare väntar på tåget hem till det vanliga livet utan 24-timmarssprit och ett pärlband av fantastiska spelningar.

Nu lägger jag inte in fler för det börjar bli löjligt...