25 december 2006

Vafalls!

Ja. Vafalls förresten! Nu har det gått för långt! Jag har alltid skonats från den här "ska du inte slå dig ner snart med en fin man och blablabla"-grejen - av den enkla anledningen att jag alltid har varit den som är nedslagen. Så att säga. Det är inte jag som brukar vara släktens singeltjej/-kille. Nu är det dock så, och genast kommer kommentarerna. Det var hemskt oväntat eftersom de flesta i min släkt är rätt moderna människor som inte anser att man så snabbt som möjligt efter gymnasiet bör gifta sig med sin skolkärlek och skaffa hus och barn. Om man inte vill, det vill säga. Så jag satt där, mätt och lycklig med min brorson i knäet, hemma hos morfar. De börjar, som vanligt, tala om att jag är en sådan stark och duglig människa med åsikter och huvudet på skaft. Det är jag van vid och jag ska inte sticka under stol med att jag inte har någonting emot det. Plötsligt tar dock samtalet en, för mig, mycket obehaglig och oväntad vändning och landar i en uppmaning om att jag kanske borde tona ner mig lite. VA? Det kommer aldrig ske. De talade om kompromisser, om att man inte alltid kan få som man vill. De talade om att inte vara för kräsen. Om att inte vara rädd för att ge upp sig själv. Jag trodde inte mina öron. Detta är människor jag suttit och diskuterat politik och email med. De må vara i morfars-ålder men de är ingalunda gamla i sinnet. Or so I thought. Jag blev mer och mer arg och ledsen och när ämnet om jobb kom upp och jag hörde "men han kan ju mycket möjligt kräva att du slutar jobba" ville jag bara gå hem. Jag kan ju inte argumentera emot dem hur mycket som helst. Jag vill inte hamna i en tråkig stämning hos dem. Jag älskar ju dem! Därför tänker jag avreagera mig här och hoppas att de inte läser. De är faktiskt rätt bevandrade i internetvärlden.

Nummer ett: Jag är fullt medveten om att livet är fullt av kompromisser. Jag kompromissar varje dag av mitt liv. Jag får inte alltid som jag vill. Jag skulle säga att mer än hälften av gångerna får jag inte som jag vill alls. Jag har i mitt liv haft, och har fortfarande, massor av fina och fungerande relationer. Jag är ingen idiot som skövlar mig fram och får som jag vill. Helt tvärt om. Jag avskyr sådana människor och tänker varje dag på att inte bli som dem. Framstår jag som en sådan hoppas jag att ni säger det så lovar jag att försöka ändra mig. (Och nej Jenny, att alltid vilja bestämma spellistan gills inte).

Nummer två: Varför i hela fridens namn ska man INTE vara kräsen? Varför ska man ta någon bara för at han/hon står framför en, ledig och villig? Visst, man kan ha ofantlig tur, som morfar och hans tant, men enligt min erfarenhet blir det mest fel. Jag har prövat. Jag har varit tillsammans med killar bara för att de funnits där. För att det "bara blivit så". Det har inte fungerat jättebra hittills kan man säga. Varför ska jag inte få ha lite önskemål? Det handlar inte om att det är trevligt med långa killar. Eller att det är bekvämt om han lyssnar på liknande musik. Det är så mycket viktigare än så. För det första måste det finnas en attraktion, och för det krävs olika saker för olika människor. Jag råkar veta vad jag attraheras av, och då letar jag efter det. För det andra har jag genom åren (och förhållandena) lärt mig vad som fungerar och inte fungerar - vilka personlighetsdrag som fungerar med mina. Jag vill inte göra samma misstag igen och igen. Därför är jag kräsen. Och kräsen, vad är det för ord egentligen? Det låter ju som om jag förkastade karlar till höger och vänster. Nejdu. Jag vill bara ha en som är rätt. Det är faktiskt inte för mycket begärt.

Nummer tre: Ge upp mig själv? Är du galen kvinna! Skulle jag enbart leva för min man då? Nädu. Vet du hur mycket jag kämpar för att försöka sätta mig själv före andra? Vet du hur svårt det är för mig? Jag blir stolt över mig själv när jag säger nej för att jag inte har lust eller inte orkar eller inte kan. För oftast gör jag inte det. Du må tro att jag är tuff och står på mig. Ja, visst gör jag det i teorin, men det är en kamp i praktiken! Jag tror inte på att leva för någon annan mer än för sig själv. Om det inte är barn det handlar om. Men jag kommer inte att leva som jag lär. Jag kommer alltid sätta de jag älskar (min familj, mina vänner, karln om jag har en) före mig själv - men jag vill aldrig känna att det är det enda rätta. Att det är det självklara. Att det ska vara så. Att inte få ha ett eget rikt liv med egna intressen och egna vänner. Och hur roligt är det för mannen i fråga? Att ha en flickvän/fru/whatever som enbart lever för honom. Som tar över hans liv och hans intressen. Hur hållbart är det? Nejdu. Där har jag varit. Dit vill jag inte igen.

Puh. Jag har mer men jag orkar inte. Jag blir så upprörd och ledsen. Låt mig bara vara...

1 kommentar:

jenny sa...

trist att få såna kommentarer! dom har väl inte direkt någon insyn i ditt kärleksliv och vet vad som är rätt eller fel? jag skulle tro att det där handlade mer om dom själva än om dig. tro mig, jag vet hur det är. gott nytt år! ses nästa år! xxx