Music Monday November 18th 2013: White Lies, Big TV

Last fall, or basically all of 2012, I was all about The National.

...

Erhm, who am I kidding, I am still all about The National, but at the moment Trouble Will Find Me has gotten some competition from Big TV by White Lies.

I love this album. It has all the right ingredients to get me totally hooked: Fantastic melodies, that cosy November feeling and the deep wonderful voice of Harry McVeigh.

This is what I will be listening to for the rest of the year, mark my words.

Favourites: song 2, 4 and 6.

 

Introducing: The Wibbly Wobbly mittens!

As you may or may not have noticed I am an enormously big fan of Doctor Who. But how could I best express my eternal love and fascination for Ten and one of the scariest monsters ever? By designing mittens of course!

Wibbly wobbly quote, weeping angels, Tardises and sonic screwdrivers, all in one friggin fantastic knit.

Be sure to check out my Instagram feed for a behind the scenes picture of when we shot the images for the pdf pattern.

The pattern itself can be foundt at Ravelry and Etsy.

Allons-y!

Lilla ordsmeden

Idag kom Theodore på ett nytt ord. Lurinator. En maskin som lurar alla.

Kan ni komma på några bra lurinatorer?

Kom ombord Moderskeppet

Jag tänker prova någonting nytt, och bloggar här också.

The Mothership

Om du gillar böcker, tv-serier, musik och/eller handarbete får du gärna kika in. Annars också såklart.

Jag heter Therese, och jag är en introvert

En härlig grej med att leva är att det faktiskt verkar vara så att med ålder kommer insikt. Jag älskar att komma till insikt. Att känna hur en av bitarna i det till synes omöjliga livspusslet faller på plats. Polletten trillar ned. Den där känslan av klarsynthet, av självklarhet. Som när man drar i en trådände och det där stora garntrasslet bara löser upp sig i händerna. Den känslan.

Insikten kommer som en belöning för allt jobbigt och dåligt och hemskt och kaotiskt vi får utstå medan vi lever. När dammet lägger sig ser vi plötsligt oss själva i ett annat ljus.

Jag fyller 31 år i år, och har redan fått njuta av ett och annat insiktsfullt tillfälle där jag omvärderat mig själv. Sett på mig själv med visare ögon, varit lite mer rättvis mot mig själv och kanske ibland gett mig själv en klapp på axeln. När jag äntligen var fri från min panikångest, när jag återhämtat mig från en dålig relation, när jag fick nog och lämnade en dålig arbetssituation.

Men givetvis har ingen stor och betungande livshändelse påverkat mig så mycket som de här sjukdomsåren, och nu äntligen får jag njuta av frukterna av den kampen. Nu när livet så sakteligen börjar falla in i normala hjulspår får sinnet ro att utforska vad just den här striden har lärt mig.

För en strid har det varit. En kamp och ett krig. Slaget är vunnet och nu kan jag börja bygga upp mitt liv igen. Som sten på sten lägger jag saker på hög. Saker jag kan göra igen, kläder som passar igen, känslor som känns igen. Leenden som kan les igen.

De krigsbyten jag tar med mig är mina insikter, och jag bär dem en och en som fint inslagna paket, gömda i själen. Då och då hittar jag ett, och utforskar innehållet med finurlig nyfikenhet och en pirrig känsla i maggropen. Och alltid infinner sig en stor lättnad.

En dag kom plötsligt insikten att jag har blivit en introvert, och att det är alldeles ok.

Jag som alltid har sett mig som en extrovert trivs inte alls längre i allas blickfång. Jag känner mig oerhört obekväm i sociala sammanhang och är nervös inför nya situationer och nya människor. Jag längtar efter att få vara för mig själv och njuter av lugnet och tryggheten av mitt eget sällskap, eller sällskap av de som står mig allra närmast.

De här känslorna har legat och skavt ett tag och gett mig dåligt samvete. Jag trodde att de kom som en konsekvens av sjukdomstiden. Att jag varit isolerad så länge att jag helt enkelt var otränad i socialt umgänge och behövde öva mig. Man måste ju vara duktig i sociala sammanhang. Man måste ju vara omtyckt av alla och säga smarta och roliga saker som alla skrattar åt. Man måste ju synas. Eller?

Nej, det måste man faktiskt inte. Nu ska jag sluta känna mig mindre värd i stora sammanhang. Jag ska vara mig själv och bara tala till de som är intresserade av vad jag har att säga. Göra som de flesta av mina dyrköpta insikter talar om för mig: Sluta försöka vara någon jag inte är!

För när allt kommer omkring, och när den här nya insikten slagit rot, är det nog så att jag inte varit en extrovert alls ändå. Jag har som vanligt bara försökt vara som jag trott att "alla" vill att jag ska vara, istället för den jag egentligen är. En person som "några" kan tycka väldigt mycket om. "Alla" kan dra något gammalt över sig.

För er som tycker det är intressant med filosoferande kring introvert och extrovert kan jag som avslutning rekommendera den här föreläsningen på ämnet. Jag fick tipset av min handledare Mia. Tack Mia!

Klarsynt

För en månad sedan var vi på fyraårskontroll på BVC med herr Sharp den yngre. Han var mycket duktig, ritade huvudfotingar, räknade, kunde färgerna, gick balansgång och följde sina tillväxtkurvor till belåtenhet.

Däremot verkade han eventuellt se lite sämre med egna ögat så en ny synkontroll bokades in till idag, och så var det ju det där med uttalet. Han talar ju lite otydligt och byter fortfarande ut många konsonanter med "g". Det börjar bli frustrerande för honom att inte alltid bli förstådd så vi bad om en tid till en logoped.

För någon vecka sedan damp det ned ett datum i posten. På min födelsedag blev det visst. En bra dag med andra ord. Förra året skrevs jag ju in på neurologen på samma datum.

Ja just det, den uppföljande synundersökningen, den gjordes idag. Den här gången gick det alldeles strålande och synen är därmed godkänd.

Så var det med det.

Recept: Jordnötssmör- och Oreo-fyllda chokladmuffins

På allmän begäran ska jag nu dela med mig av det godaste jag bakat i mannaminne. Kladdkakemuffins fyllda med Oreo-kakor och jordnötssmör. Amerikanskt så det förslår och helt vansinnigt gott. Gör dem du med!

Du behöver:
Oreos
Jordnötssmör
Din bästa kladdkakesmet
Muffinsformar

Så här gör du:
Öppna Oreo-paketet och jordnötssmörburken. Ett tips, om du förvarar jordnötssmöret i kylen, är att ta fram burken en stund innan baket. Det är lättare att bre då. För det är nämligen det första du ska göra. Bre jordnötssmör på alla kakorna. På ovansidorna.

När du brett alla kakorna lägger du ihop dem två och två så här:

Förbered muffinsformarna och lägg de bredda dubbla oreosarna i dem på detta vis:

Gör nu i ordning din kladdkakesmet. Alla har sina favoriter men om ni vill ha mitt tips kan ni exempelvis följa det här receptet. En klassisk kladdkaka. Häll smeten i formarna så att de täcker kakorna ordentligt.

Nu är det dags att grädda härligheterna. Hur varmt och hur lång tid beror lite på det kladdkakerecept du valt. Jag gräddade mina i 175 grader i 15 minuter och det var alldeles lagom.

När muffinsarna är färdiga ser de ut så här. Ser delikat ut, eller hur? Men det är bara förnamnet, för så här ser de nämligen ut på insidan:

*dör*

Ofrivilliga sovmorgnar och samvetskval

Just idag, när jag försovit mig en hel timme, passade Theodore på att överraska mig genom att ta på sig både strumpor och kalsonger alldeles själv! Utan bråk. Han bara hämtade dem ur lådorna och klädde på sig!

Visserligen blev det härdsmälta när ytterkläderna skulle på, och all vunnen tid gick förlorad, och visserligen fick jag bära honom på axlarna hela vägen till förskolan - men  han visade klart och tydligt att han kunde ställa upp och vara duktig när det verkligen behövdes. En stund i alla fall. Och felet var ju hela tiden mitt. Jag försov mig, jag var stressad och jag hade inte tålamod. Han fick ju bara hänga med så gott han kunde, och jag tyckte att han gjorde det bra.

Vi kom fram till förskolan i tid och jag hann läsa en saga innan frukosten började. Vi hann bli vänner igen och kramas till det kändes bra. Men ändå sitter jag här som vanligt, och vill rusa bort och hämta honom och köpa glass och busa. Gottgöra.

Jag antar att det är så här det känns att vara förälder.

Flytta till Gamlestaden Linda! Del ett.

Nu du, Linda. Nu ska du få den där flytt-peppen du har frågat efter. Jag ska visa dig hur Gamlestaden ser ut,  åtminstone för vår familj. Jag börjar med en övergripande introduktion, så får vi se var vi landar.

Gamlestaden är alltså en stadsdel i Göteborg som ligger ungefär 4-5 km nordost om centrum.

In till stan tar man sig busenkelt med en spårvagnstur på 6 minuter. Kommunikationerna är utmärkta eftersom  hållplatsen Gamlestadstorget är en knutpunkt där 6 spårvagnslinjer och massor av busslinjer möts. Man behöver sällan planera in en särskild vagn om man bara ska in till stan, när man än kommer till hållplatsen är det som mest ett par minuter till nästa vagn. Har man barnvagn med sig (eller rullstol) kan det dock hända att man får stå över någon vagn för att alla barnvagnsplatserna är upptagna. Värt att planera in.

En annan spårvagnsrelaterad grej är att människor generellt sett verkar oförmögna att förstå att man måste vänta på att folk gått av spårvagnen innan man börjar gå på. Det gör mig vansinnigt arg. Dock får man i stort sett alltid hjälp med barnvagnen utan att behöva fråga. Det är fint.

När Theo var liten tog vi gärna en cykeltur in till stan. Här är vi på mitt gamla jobbs bakgård.

Vill man inte åka spårvagn eller buss kan man utan problem cykla in till stan på 15-20 minuter utan att dö på kuppen. Det är bred och bra cykelväg hela vägen och i princip inga backar alls. Dessutom är det mysigt att åka förbi hamnen med vattnet och båtarna. Man kan också gå såklart. Det tar väl ungefär en timme eller så, om man går i lagom takt.

Man kan givetvis köra bil häromkring också, men det vet jag ingenting om.

Ja, nu vet du var Gamlestaden ligger, nästa gång tänkte jag prata lite om skolor och barnomsorg.

Nytt på Etsy: Ianto Jones!

Herregud så många timmar jag lade ned på det här mönstret, men det var det värt. Ser ni inte hur bedårande han är, lilla Ianto från Torchwood. Vår favourite Teaboy.

Få saker känns så bra som att orka ta sig i kragen

Solen sken glatt genom mitt fönster när jag vaknade och var på så dåligt humör. Redan innan jag öppnade ögonen kändes det som att hela världen var ur led. Jag var inte direkt trött, mest avig. Inget var bra, allt var svårt och fel och jobbigt. Sminket blev fult, håret tråkigt och alla kläder låg i tvätten. Värdelöst!

Jag var vresig mot min man, gnällig mot Theodore och helt enkelt en otrevlig person att vara kring. Jag var en rätt otrevlig person att vara också, för det är inte direkt så att jag njuter av att vada i misär. Ett av mina sätt att hantera livet är ju att se saker positivt - mest för att det är så otroligt jobbigt att göra tvärt om. Men ibland, när allt är så där fel, är det omöjligt att se saker i ett annat ljus än becksvart mörker.

För mig beror de här svackorna oftast på akut brist på energi av en eller annan anledning, om det inte är pms. I perioder har mitt liv varit som ett permanent dåligt humör, när jag inte haft orken eller verktygen att ta mig ur svackorna. Att fylla på energi är inte direkt som att tanka en bil, man vet inte alltid vad som behövs - och ibland funkar det inte ens att fylla på. Otroligt frustrerande.

Därför var jag lite extra glad idag när jag, efter några timmars surande, orkade ta mig i kragen och göra någonting åt mitt dåliga humör. Plötsligt, när jag satt vid mitt skrivbord på jobbet, var jag så trött på att bara se bekymmer och hinder framför mig. En del problem kunde jag faktiskt lösa och de andra är det ju ingen idé att ödsla energi på. En del var inte ens verkliga. Så jag valde att bli på bättre humör, och det kändes så otroligt skönt att orka.

Bättre till mods strosade jag runt lite på stan efter jobbet, hämtade Theodore tidigare från förskolan och fikade på kondiset. Det var tusen gånger mysigare än att åka hem och sura.

Nytt på Etsy: Marilyn Monroe!

Nytt korsstygnsmönster. Går att köpa här.

Therese - nu på Etsy!

Jamenvisst, jag har startat en Etsy Shop. Det finns inte mycket i den ännu, bara ett ynka litet broderimönster faktiskt, men tanken är att jag ska fylla på med saker jag gör som inte har något direkt syfte. Stickade saker som blivit över, broderier jag inte har användning för själv, eller mönster jag knåpat ihop.

Jag förväntar mig inga virtuella köer utanför den virtuella butiksdörren - men tänk vad coolt det skulle vara om jag kunde finansiera min hobby. Vilken lyx!

Här är den i alla fall. Den lilla butiken.

Nä men vad säger ni...

Ska vi blåsa liv i den här bloggen igen?

Min lilla pojke börjar bli stor

Min lilla bebis har för första gången gått hem till en kompis och lekt, alldeles själv! En vän som han dessutom skaffat själv. Inte en dagiskompis alltså. Hur kan han ha blivit så stor?

Att han ens vågar gå hem till någon utan att vi är med betyder att han verkligen gillar den här killen. Och det gör nog vi också. De träffades på gården igår och lekte jättefint, utan minsta bråk eller ledsna miner. Kamraten verkar ganska nyinflyttad, är ett halvår äldre men väldigt lillgammal och gullig. Det passar vår vilde med en lugnare kompis.

De bara tog varandra i hand och traskade upp för trapporna (pappa Sharp följde givetvis med och kollade med pojkens föräldrar att det var ok att släpa hem främmande barn från gården).

Så. Himla. Gulligt!

Den stora komiken i den lille mannen

Det är sant att det bara blir roligare och roligare att ha barn. Hittills i alla fall. Visst var Theodore rolig när han tultade omkring som en fullgubbe när han lärde sig gå, och visst skrattade vi mycket när han provade sin första citronklyfta, men ingenting slår det vi har den stora äran att få uppleva nu. En liten liten man som utforskar sin omvärld och försöker få rätsida på hur allt hänger ihop. Det är obegripligt hur mycket han suger åt sig och gör sitt bästa för att bearbeta i sitt unga sinne.

Mycket i hans liv kretsar givetvis kring hans lilla universum och sådant han upplever på egen hand. Som superhjältar och barnprogram. Men ibland får vi bevis på att han hör och lägger på minnet sådant vi vuxna upplever när han inte är med. Sådant vi exempelvis berättat om för varandra, föräldrar emellan.

Som idag, när jag och Theo satt i gungan på gården och fantiserade ihop spännande scenarion där vi räddade världen på allehanda briljanta sätt. Han var oftast Batman eller Poison Ivy medan jag fick sidekick-rollen som Robin, eller Wonder woman om jag hade tur. Men så plötsligt ändrades berättelsen och han förkunnade att han var "tionde doktorn" och vi slogs mot "robotar som sa exterminate".

Jag dog av skratt, stolthet och förvåning - allt på en gång. För Theodore har av förklarliga skäl aldrig sett Doctor Who, utan måste ha hört mig pladdra om serien och karaktärerna och förstått att det var någonting som betydde mycket för mig. Mina favoriter. Mina superhjältar och barnprogram.

Han har alltså dels lagt på minnet det han tolkat som viktigt för mig, och dels varit storsint nog att ta med det i vår lek. Så att jag också skulle få vara mina hjältar och leka sådant jag tyckte var intressant. Så himla fint när man tänker efter.

Och att han sa just "tionde doktorn" Och inte bara "doktorn" är ju helt hysteriskt roligt alldeles för sig självt.

Efter en stund lät han dessutom mig vara doktorn. Så blev han en yeti som var stark och kunde lyfta och kasta Daleks så att de gick sönder. Briljant.

Annars experimenterar den lille människan mycket med språket, och det ligger mig givetvis lite extra varmt om hjärtat. Här kommer några guldkorn från en nybliven fyraåring:

På tal om ständigt jagade tandtroll:
"De flyr från munnen till håret om det är trassligt. Då borstar vi det med. Tandtroll blir inte förlegade."
Lite tokigt men ändå inte helt fel liksom. Tandtrollen stannar inte länge på samma plats - blir inte förlegade, typ.

På frågan om äpplet var gott:
"Det är inte gott, det är utsökt!"

På frågan om han inte frös när han tagit av sig overalls-ärmarna i den iskalla kvällen:
"Nej jag vill leva. Jag lever när jag fryser."

Som om inte det vore nog har han blivit mycket intresserad av att se på engelska barnprogram, som Dora the Explorer, Go Diego Go och Super Why. Han svarar ofta med "yes" eller "no" och kan räkna till åtta på engelska. Och så kan han säga "nu går vi" på fyra språk. (Vamos, allons-y, let's go)

Jag tror inte att han är mer begåvad än andra barn egentligen, men det spelar ingen roll  - för visst är det väl ändå lite fantastiskt?

Besatt och jag gillar det

Som många av er vet är jag en person som med jämna mellanrum blir besatt av saker. Fixeringarna kan handla om olika saker (skådespelare, kungar eller musiker) och pågå olika länge (ett par veckor, månader eller över ett år), men en sak har de gemensamt: jag blir helt uppslukad, och när en fixering är slut kommer strax en annan. Så har det sett ut så länge jag kan minnas. Jag antar att det är min nördpersonlighet.

För ett par veckor sedan bleknade min besatthet av en viss handbollsmålvakt sakta bort och livet blev plötsligt lite blekare. Lite mindre spännande och liksom... färglöst. Jag väntade tålmodigt på att nästa fixering skulle manifestera sig och nu är den här: Tv-serien Revenge, eller rättare sagt karaktären Nolan Ross som spelas av Gabriel Mann.

Plötsligt fanns det där pockande intresset där, och som en liten skolflicka sitter jag och bläddrar bland bilder och googlar utav hjärtats lust för att hitta smaskiga fakta-godbitar. Som en tok letar jag upp varenda film och serie han varit med i. En del verkligen jättedåliga, men det är som med pizza ni vet?

Låter det lite barnsligt - eller rent av lite rubbat? Jovars, men jag tycker faktiskt mest att det är roligt. Spännande och utvecklande. Jag menar, tänk så många filmer, skivor, böcker och serier jag hade missat om jag inte följt spåren min besatthet lett mig till? Jag hade inte kunnat mycket om amerikansk punkhistoria, vampyrer, Sävehof-spelares adresser eller Henrik den åttonde i alla fall, det kan jag lova.

Leve nörderiet!

Lots of löv AB

Här om dagen var det plötsligt snö ute igen efter en period av regn och barmark. Jag och Theodore pratade på vägen till dagis om att det fortfarande är vinter trots att julen är över, men att sen kommer våren och löven kommer tillbaka på träden. Då säger Theodore med sin naiva och oskyldiga röst:

- Är det jobbargubbarna som sätter upp dem då?

Min resa mot att bli en riktig tant når en ny destination

Trasmattor! Nästa hållplats, trasmattor!

Jag tycker om att sticka och virka. Jag klär mig i klänningar och gillar 40-50-talets inredningsstil bäst. Jag vill i hemlighet vara som Bettie Page. Jag gillar stiliga män i kavajer, kafferep och små godisskålar.

Jag liknar på många sätt en tant (speciellt eftersom det var länge sedan jag frivilligt reste mig från min stickning i soffan), men en del saker fattas. Åldern till exempel. Och barnbarn. Än så länge är jag en mamma, tantmamma, men nu har jag tagit ett litet kliv närmare målet.

Jag har gjort min första trasmatta! Den är liten, rund och virkad (eftersom jag tyvärr inte äger en vävstol, eller plats för en vävstol) och gjord av ett gammalt påslakan. Jag blev nästan nöjd, och väldigt sugen på att göra fler. Jag började fantisera om en trasmatta till köket. I vitt, rött och pasteller.

Det var dock slut på trasbart linne i skåpen så idag tog jag en tur till Holmens marknad och kom hem med fantastiska fynd! För ynka 110 kronor kom jag hem med nio örngott, fyra påslakan och en stilig dokumentportfölj som matchar min handväska. Perfekt nu när jag ska ge mig ut i arbetslivet igen (en till o-tantig grej).

Nu ska jag fortsätta riva remsor.

Nu tänker jag skriva någonting

Den blanka sidans förbannelse. Om jag någonsin ska börja skriva igen så måste jag börja med att bryta den. Och härmed gör jag just det.

Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.

Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.

Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.

Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.

Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.

Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?

Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".

Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!

Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?

Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.

Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.

Cushings, you can go fuck yourself.