28 maj 2013

Jag heter Therese, och jag är en introvert

En härlig grej med att leva är att det faktiskt verkar vara så att med ålder kommer insikt. Jag älskar att komma till insikt. Att känna hur en av bitarna i det till synes omöjliga livspusslet faller på plats. Polletten trillar ned. Den där känslan av klarsynthet, av självklarhet. Som när man drar i en trådände och det där stora garntrasslet bara löser upp sig i händerna. Den känslan.

Insikten kommer som en belöning för allt jobbigt och dåligt och hemskt och kaotiskt vi får utstå medan vi lever. När dammet lägger sig ser vi plötsligt oss själva i ett annat ljus.

Jag fyller 31 år i år, och har redan fått njuta av ett och annat insiktsfullt tillfälle där jag omvärderat mig själv. Sett på mig själv med visare ögon, varit lite mer rättvis mot mig själv och kanske ibland gett mig själv en klapp på axeln. När jag äntligen var fri från min panikångest, när jag återhämtat mig från en dålig relation, när jag fick nog och lämnade en dålig arbetssituation.

Men givetvis har ingen stor och betungande livshändelse påverkat mig så mycket som de här sjukdomsåren, och nu äntligen får jag njuta av frukterna av den kampen. Nu när livet så sakteligen börjar falla in i normala hjulspår får sinnet ro att utforska vad just den här striden har lärt mig.

För en strid har det varit. En kamp och ett krig. Slaget är vunnet och nu kan jag börja bygga upp mitt liv igen. Som sten på sten lägger jag saker på hög. Saker jag kan göra igen, kläder som passar igen, känslor som känns igen. Leenden som kan les igen.

De krigsbyten jag tar med mig är mina insikter, och jag bär dem en och en som fint inslagna paket, gömda i själen. Då och då hittar jag ett, och utforskar innehållet med finurlig nyfikenhet och en pirrig känsla i maggropen. Och alltid infinner sig en stor lättnad.

En dag kom plötsligt insikten att jag har blivit en introvert, och att det är alldeles ok.

Jag som alltid har sett mig som en extrovert trivs inte alls längre i allas blickfång. Jag känner mig oerhört obekväm i sociala sammanhang och är nervös inför nya situationer och nya människor. Jag längtar efter att få vara för mig själv och njuter av lugnet och tryggheten av mitt eget sällskap, eller sällskap av de som står mig allra närmast.

De här känslorna har legat och skavt ett tag och gett mig dåligt samvete. Jag trodde att de kom som en konsekvens av sjukdomstiden. Att jag varit isolerad så länge att jag helt enkelt var otränad i socialt umgänge och behövde öva mig. Man måste ju vara duktig i sociala sammanhang. Man måste ju vara omtyckt av alla och säga smarta och roliga saker som alla skrattar åt. Man måste ju synas. Eller?

Nej, det måste man faktiskt inte. Nu ska jag sluta känna mig mindre värd i stora sammanhang. Jag ska vara mig själv och bara tala till de som är intresserade av vad jag har att säga. Göra som de flesta av mina dyrköpta insikter talar om för mig: Sluta försöka vara någon jag inte är!

För när allt kommer omkring, och när den här nya insikten slagit rot, är det nog så att jag inte varit en extrovert alls ändå. Jag har som vanligt bara försökt vara som jag trott att "alla" vill att jag ska vara, istället för den jag egentligen är. En person som "några" kan tycka väldigt mycket om. "Alla" kan dra något gammalt över sig.

För er som tycker det är intressant med filosoferande kring introvert och extrovert kan jag som avslutning rekommendera den här föreläsningen på ämnet. Jag fick tipset av min handledare Mia. Tack Mia!



3 kommentarer:

Anonym sa...

Värna om ditt eget och dina förfäders hemspråk SVENSKAN. Du använder engelska lite varstans och det är ju bra både att kunna och förstå andra människors hemspråk. De är rädda om sina hemspråk - var rädd om ditt eget. Man framstår inte - och blir inte heller - mer betydande och duktigare bara för att man sviker sitt eget språk.

Thepas sa...

Om alla människor ville kämpa lite mer med att vidga sina vyer, istället för att inskränka dem skulle världen vara lite lyckligare.

Det är fint att du har en åsikt om mitt språkbruk, Anonym. Det är din fulla rätt att uttrycka den, på samma vis som det är min fulla rätt att helt skita i den.

Tack!
Thanks!
Merci!
Danke!
Gracias!
Grazie!
Kiitos!

Anonym sa...

Hej Therese! Min namn är Elin. Jag hamna på din sida då jag googlade på cushing syndrom. Kom då in på ett gammalt inlägg du har gjort.

Jag har också gått igenom denna underbara sjukdom!!!
Jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt... jag vet hur det är och har haft allt du beskrev.
jag opererade mig för ca 10 år sedan men tycker att den spökar för mig än idag. det är så mycket läkarna inte vet och inte vill ta sig ann!
Om du hade velat prata eller bolla lite frågar så får du gärna maila mig elin.berndtson@hotmail.com