2011 - ett skitår. Eller?

Jag har inte velat göra någon årskrönika över 2011. Ingen listning över bra och dåliga saker som hänt. För faktum är att det har känts som att 2011 var ett riktigt skitår för mig. Jag har mått dåligt och varit sjuk mest hela tiden och bara väntat på provsvar och läkartider i all oändlighet. Eller? Jag sitter och tittar igenom bilderna från året som gick, och allt är faktiskt inte alls värdelöst och dåligt. Det finns en hel del fina minnen också.

I januari var Theodore så här bedårande. Till exempel.

Han fick ett par tigertofflor som vi har tappat bort nu.

Jag färgade håret rött.

Vi var ganska många gånger på Världskulturmuseet. Där trivs vi bra.

Theodore hittade ett fint armband som han hade på sig dygnet runt i flera månader.

Vi lekte i lekparker.

Fikade massor.

... och lekte lite mer.

2011 var året då jag började dricka kaffe.

Jag stickade den här fina koftan åt Lova.

Och de hör fina vantarna åt Jenny.

Theodore firade sin tvåårsdag hemma hos morfar och tant Jeanette.

Han hade en så himla snygg keps som vi har tappat bort nu.

Han fick sin älskade älskade cykel.

Vi var på utflykter i skogen.

Och kastade sten i Säveån.

Finaste Jenny och finaste Marie kom och hälsade på.

Jag och Susanne startade upp Hjärtekatten.

Jag stickade den här fina koftan åt Stella.

Vi var på ett fint bröllop i juni.

Vi fick ihop jättemånga Hjärtekatter och fick vara med i Hemmets journal.

500 Hjärtekatter lämnades till barnhjärtavdelningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus en fin dag i juni.
 Foto: Jennie Smith

Theodore hittade en köttslägga och slog sönder vår spishäll. Tur för oss som ändå ville ha en induktionshäll.

Vi åkte båt.

Jag bytte jobb!

Och vi cyklade massor.

Vi var på Liseberg flera gånger, och Theodore är en riktig liten karusellgalning.

Vi åkte till Danmark med mormor, morbror och kusinerna.

Vi semestrade hos morfar.

Jag och mannen åkte till Helsingfors alldeles själva...

... och gjorde vuxna saker.

Men allra oftast var det familjeutflykter som gällde. Som den här till Borås djurpark.

Jag var med och anordnade Gamlestadsgalej.

Och stickade en fin sjal åt Annagreta.

... och låååånga sockor åt Jennie.

Brorsorna hittade verkligen varandra under året och är varandras favoriter.

Och så blev det jul och vi fick hänga med hela våra familjer! En toppenjul, trots allt.

Det är så här det ska se ut när man målar med fingerfärg

Bloggmammefika och sjukhusstress

I dag åkte jag in till stan och fikade med Caroline - mamma till Leia, Stella, lilla bebisen i magen och bloggen Det ljuva livet. Vi pratade, handlade lite och hade så trevligt så. Jag fick en fin present också!

Annars är allt som vanligt. Jag dricker latte, slösurfar, kollar på Pippi på de sju haven med Theo och stickar. Äter gulaschsoppa och fyndar på Tradera.

Jag känner mig lite extra stressad just nu, men kan inte komma på riktigt varför. En massa småsaker hopar sig och blir stora stressmoln. Jag tror att det har att göra med sjukhusvistelsen nästa vecka. Jag oroar mig över att glömma saker jag måste packa. Jag måste köpa tandborste och tandkräm. Välja ut filmer att ladda datorn med. Inte glömma mobilladdaren. Packa stickningar och en lista över mina mediciner. Skriva upp alla mina tusen frågor. Hinna skicka i väg saker jag sålt på Tradera. Komma i håg hur jobbigt det är att sälja saker på Tradera till nästa gång jag får för mig att göra det igen.

När jag nattat pojken ska jag äta en semla och kolla på del två av dokumentärserien Hårdrockens historia. Så jäkla pepp på det va!

En bra mamma, sen en trött Therese

Eget säte på spårvagnen, då sitter man som ett tänt ljus hela vägen.

I dag har jag varit en bra mamma. Mannen har ledigvecka vilket innebär att Theodore inte går på dagis på tisdagar och torsdagar. I dag jobbade dock pappan i alla fall så jag och Theodore hade en heldag tillsammans igen. Jag ville slå på stora mystrumman så vi styrde kosan mot Bergakungen och Theodores första biofilm! Han var jätteduktig hela vägen och satt som ett tänt ljus på spårvagnen och väntade tålmodigt de 35 minuterna innan filmen skulle börja.

Han fick själv välja vad vi skulle se, och det blev Pettson och Findus - Glömligheter. Som vi sett en miljon gånger hemma. Men det var den han ville se så då blev det den vi såg. Med popcorn och äppel-Mer. Pojken var mycket nöjd men tyckte att ljudet var lite väl högt. Vi har alltid rätt låg volym här hemma.

Med popcornlådan i ett stadigt grepp.

Efter bion åt vi hamburgare innan vi åkte hem. Efter fyra timmar ute på stan var vi båda ganska trötta så vi tog fram vattenfärgerna och hade en liten målarstund medan vi sjöng med till låtarna på Theodores egen Spotify-lista. Givna hitlåtar som Hajarna, Vipp på rumpan-affären, Ketchup ska prutta och Tänk om jag hade en liten, liten apa.

När pappan kom hem vid halv fem var jag slut som mamma och människa och var tvungen att sova i två timmar. Sedan dess har jag ätit köttfärssås och försökt piggna till. I morgon ska jag träffa fina Caroline för lunch och tjatter. Sedan ska jag ta några utflyktsfria dagar.

Ull från några får och en och annan alpaka

Tji fick vi i morse när Theodore skulle lämnas på dagis. Det var ju studiedag vilket vi hade glömt helt och hållet. Tur att mannen har ledigvecka.

Vi tog tillfället i akt och gjorde det till en familjemysdag. Först lekte man och pojke i lekparken medan jag duschade och gjorde mig i ordning. Sedan åkte vi in till stan där första stoppet var Strikk. jag köpte fem nystan Drops Karisma, två nystan Drops Alpaka och ett nystan Alpaka Fashion. De ska följa med till sjukhuset nästa vecka tillsammans med lite annat garn och är tänkta att bli två tubsjalar, ett par raggsockor, en basker, ett par fingervantar och ett par småsockor. Det gäller att bunkra upp.

Sedan fikade vi på Magasin 11, åt lite på Donken och åkte hem. Här hemma har vi sett på Pippi och haft supermysig sångstund med alla Theodores favoriter. Som Hajarna, Ketchup ska prutta, Bockarna Bruse och Tänk om jag hade en liten, liten apa.

Nu på kvällskvisten när Theodore sover fortsätter vi aptemat och ser på Rise of the Planet of the Apes. Mys var ordet.

En tröttdag

Våfflor till mellis är passar bra på en söndag. Särskilt med farmors hemkokta körsbärssylt.

Snaaaark! Jag är så vidrigt trött i dag. Fredagens heldag ensam med Theo och gårdagens utflykt till Olskroken kryddat med en natt av usel sömn har nästan tömt mina energilager helt och hållet. Hela dagen har jag gått omkring och försökt piggna till men det händer liksom inget. Jag är trött och seg och allt jag gör går i slow motion. Kroppen väger flera ton och bara att resa mig ur soffan är en nästan övermäktig utmaning. Minsta lilla motgång - som en borttappad säkerhetsnål - och tårarna är nära. På riktigt. Jag är på riktigt så trött att jag kan börja gråta över en borttappad säkerhetsnål.

Just nu har jag dock precis haft en liten andningspaus. Man och son var på ICA Supermarket i Olskroken för att hämta min plånbok som jag glömde där i går. Handlaren var så himla snäll och ringde upp mig i går kväll för att berätta att han hittat den. Jag visste inte ens att den var borta. Och mannen var ännu snällare som tog med sig pojken och hämtade plånboken åt mig. Han är verkligen bäst.

Min andningspaus tog jag till vara på genom att slösurfa. Eh. Dumt. Jag borde kanske sovit i stället, men det gör mig så groggy och konstig att sova på dagarna. Jag kommer liksom aldrig tillbaka till de levande utan går omkring som en zombie till det är dags att sova igen.

Nu sitter jag i soffan och ser på Pippi på de sju haven tillsammans med Theodore och stickar på ett par små svarta vantar åt honom. I köket ordnas med middag. Jo, jag inser att jag har det oförskämt bra.

Det är ni som är bäst!

Jäklar vad fina ni är allihopa! Jag känner mig så lyckligt lottad som har så mycket omtänksamma och snälla människor omkring mig. Jag hoppas att ni förstår att ni betyder så himla mycket för mig. Finingar!

Jag är jag och det är ok

Det här med att surfa runt på olika tjockisboggar har verkligen gjort ett intryck hos mig. De senaste dagarna har jag funderat mycket på det här med att acceptera sig själv. Hur fånigt det egentligen är att gå och avsky sig själv hela dagarna hela livet. Som jag gjort så länge jag kan minnas. Hur onödigt det egentligen är att gå och intala sig själv hur värdelös man är hela dagarna hela livet. Som jag gjort så länge jag kan minnas.

Sanningen är att det är lättare sagt än gjort att acceptera sig själv om man är en självmobbare av naturen. Det är ingenting man bara kan bestämma sig för att göra. Rösterna i huvudet lyder inte så lätt. Det går inte att bara säga att "jag duger som jag är" och så är det så. Man måste vänta på rätt tillfälle. När de elaka rösterna är svagare av någon anledning. När förnuftet har en chans att vinna.

Nu har det tillfället kommit för mig, och jag antar att det är allt det här med sjukdomen som är anledningen. Plötsligt känner jag mig så less på självhatet. Plötsligt orkar jag inte lyssna på den där elaka rösten (min egen givetvis) som maler på om hur ful och värdelös jag är. Äcklig och karaktärslös. Plötsligt vill jag ge mig själv ett break. Plötsligt känner jag att jag är värd det. Att jag är värd att vara lycklig. Att jag är värd någonting över huvud taget.

Vilken lättnad det är!

Jag är på inget sätt perfekt. Jag kommer nog aldrig älska mig själv. Men jag är ok. Och jag accepterar mig själv. Jag kommer förmodligen inte alltid känna så här men jag ska kämpa för att försöka se det positiva i stället för det negativa. försöka att inte älta mina nederlag utan fokusera på det jag lyckas med.

Jag må vara tjock. Men så är det.
Jag må vara sjuk och det syns. Men så är det.
Jag må vara lat och bekväm. Men så är det.

För jag är snäll också. Och omtänksam. Och en bra mamma. Och en ok fru. Jag ställer utan minsta tvekan upp för de jag tycker om. Sätter oftast andra före mig själv. Jag är duktig på mitt jobb och har hög arbetsmoral. Jag är kreativ. Jag gör mitt bästa.

Och när jag inte är sjuk har jag väldigt fina händer. Fötter också. Fina blå ögon och ett snett leende. Benen är rätt ok. Näsan är söt och som frisk har jag fina kindben. Jag hade en tjockiskropp med kurvor på de rätta ställena och jag jag önskar den tillbaka. Får jag det lovar jag att uppskatta den mer.

Det här året tänker jag lära mig att vara snäll mot mig själv. Ge mig själv ett break. Sänka kraven på mig själv och uppmärksamma det jag gör bra i stället för mina misslyckanden. Sluta ljuga för mig själv. Jag ska bli lyckligare och mer tillfreds. Ska jag ha min skjukdom att tacka för det?

Så här är det. Precis så här. Osminkat och ofixat. Trött och svullet.
Så här ser jag ut när jag är sjuk. Jag behöver inte tycka om det. Inte alls.
Men det är så här det är och det är ok.

Jag gjorde det!

Vad blir det till lunch om man får välja precis vad man vill? Fiskbullar såklart!

Pojken sover gott i min säng. Jag gjorde det! Jag klarade att ha pojken alldeles själv en hel dag. Från morgon till kväll. Utan att ringa hem pappan från jobbet. Jag var helt slut ibland, hade sprängande huvudvärk nästan hela dagen, tappade tålamodet några gånger och slumrade till lite i soffan en gång. Dessutom ser lägenheten ut som ett bombnedslag. Men jag gjorde det!

Och jag gjorde det  rätt bra också under förutsättningarna. Pojken har duschat och fått håret tvättat och borstat. Vi har lyssnat på hårdrocksmusik och dansat i köket. Vi har pysslat med pussel och lekt affär. Sett på Pippi och Alvin & gänget. Varit i affären och köpt mjölk. Fikat på bulle, ätit fiskbullar och gosat massor.

Jag tror att pojken har haft en fin dag trots att mamman ofta fick säga att hon inte orkade. Det var ändå han och jag hela tiden. Jag var där och inte borta. Jag tog hand om allt som behövde göras. Jag bytte alla blöjor, tvättade håret och såg till att han åt bra. Jag lekte lekar, till och med lite busiga. Allt det där som jag inte alltid orkar. Som mannen får göra nu.

Det gör ont i mig att se att Theodore blir mer pappig - han som alltid varit mammas pojke - samtidigt som det gör mig glad att se att han uppskattar sin pappa mer såklart. Men jag kan inte låta bli att tänka att det beror på att jag inte orkar lika mycket längre. Att jag inte är lika närvarande. Eller så beror det inte på det alls. Kanske är det bara pappans tur nu. Jag hoppas att det är så. Annars är tanken på att vara borta från familjen i en hel vecka ännu jobbigare.

Jag ska inte sticka under stol med att jag hoppas att det dröjer ett tag innan jag måste ta hand om pojken en hel dag själv igen. Men jag gjorde det! Och jag är nöjd.

"Antingen så tvättar jag öronen, eller så tvättar jag öronen inte"

Pippi på rymmen på tv, en trött pojke med napp i soffan, svart liten stickning i händerna. Tusen hammare innanför pannbenet.

Idag är Theodore och jag ensamma hemma hela dagen från morgon till kväll. Vi har pusslat, sett på film, handlat på Konsum, dansat i köket, lyssnat på hårdrock, ätit fiskbullar och kramats. Nu är klockan halv fem och vi är ungefär lika utmattade båda två. Theodore har slutat sova middag och då blir han lagom mosig vid den här tiden - och så somnar han gott på kvällen. Jag är alltid trött så...

Jag har börjat komma till freds med mitt korta hår nu tror jag. Det är oerhört praktiskt! Dessutom mycket snyggare sedan jag färgade det brunt. Och sedan Sushila klippte till det lite.

Jag har också börjat förbereda mig lite inför sjukhusvistelsen genom att fundera på hur jag ska underhålla mig själv. Serier ska med (jag har sparat Once upon a time för ändamålet), böcker (senaste boken i Game of Thrones-serien), stickningar (oklart vilka - jag måste köpa nytt garn) och kanske någon film (tips på bra?)

Nä nu ska jag gosa lite med Theodore. Och ta dagens femte och sjätte alvedon.

Inskrivning på Sahlgrenska den 16 januari

Så, då var det klart .Jag kommer att bli inskriven på endokrina avdelningen på Sahlgrenska den sextonde januari. Där kommer de att göra i princip samma prover som sist jag var inlagd men under längre tid och med högre doser. Jag kommer alltså att vara inlagd hela veckan, från måndag till lördag minst. Eventuellt kommer en bukröntken att göras också och då kanske jag får stanna till veckan efter. Det får vi se.

Se fram emot livetwittring igen då!

Var hittar alla tjockisar sina fina klänningar?

Nu har jag i flera dagar surfat runt på olika bloggar som drivs av tjocka, glada och snygga kvinnor. Jag är trött på att känna mig ful och värdelös för att jag är tjock och sjuk. Det räcker med självhat för tillfället. Jag orkar inte mer av det. Sjukdomen kan jag ju inte rå på just nu, och alltså kommer jag vara tjock och ful ett tag till. Lika bra att acceptera det. För det är ju som Florence säger: "It's hard to dance with a devil on your back". Dags att skaka av honom.

Jag tittar på bilderna av de här kvinnorna och tycker att de är så jäkla piffiga och snygga. Ta min finaste Annagreta till exempel. Rund om magen och jävligt läcker! Varför kan jag inte se mig själv på det viset? Varför gräver jag ned mig i en djup grop och viskar elakheter till mig själv? Varför känner jag att det inte är någon idé att anstränga mig för att jag ändå är så ful ändå? (Som att försöka sminka upp en gris. Det är fortfarande en gris, liksom.) Fan vad taskigt det hade varit att säga så om någon annan. Varför tycker jag att det är ok att säga så om mig själv?

Det är det ju inte, och jag är less på att vara min egen värsta kritiker. Nog!

Så nu ska jag fortsätta att spana på de här tjocka, glada och vackra kvinnorna, för de inspirerar mig till bättre tankar. Jag ska också bli brunett igen - för det är faktiskt den hårfärg som är mest jag. Som jag trivs bäst i och som jag faktiskt tror är snyggast på mig. Och så ska jag börja sträcka lite på ryggen. Och orka sminka mig lite ibland. Det är värt det.

Och så undrar jag en grej. Alla ni snygga tjockisar där ute, var hittar ni alla era skitsnygga klänningar? Det är ju trots allt det mest smickrande plagget, åtminstone på mig, men jag hittar aldrig några fina som passar. Det är så läskigt att beställa på nätet, särskilt utomlands i från, när man inte vet hur det funkar med storlekar och så vidare. När jag blir lite friskare och gått ned åtminstone det som sjukdomen gjort att jag gått upp (en 20-25 kilo kanske) ska jag boka upp min bästa Sushila i typ ett halvår och låta henne sy upp fina klänningar, kjolar, blusar och riktigt snyggt sittande jeans på löpande band. Men till dess måste jag ju kunna klä mig någorlunda piffigt.

Är det någon som har några tips? Vi snackar alltså storlek 50-52 minst.

Håret - denna eviga följetång

Just nu saknar jag mitt långa hår. Att kunna göra knutar och snedtofsar. Men jag gjorde det som var tvunget när jag klippte det kort. Det var helt enkelt för läskigt att se så mycket hår falla av varje dag, och det började se lite sorgligt ut.

Nu gör jag det bästa av situationen och låter Sushila sätta saxen i frippan i morgon. Förhoppningsvis blir det lite snyggare när det blir lite mer uppklippt.

Ska jag förresten bli brunett igen? Känns inte rött väldigt 2011? Är det inte dags att ta fram den mörkbruna färgbyttan igen? Vad tror ni?

När man ringer Kontaktpunkten kan det gå fort

Det vill till att man orkar engagera sig om man vill få saker att hända. Lite tråkigt såklart att den som inte vill/orkar vara tjatig får vänta längre på sin vård än oss andra, men det är lite skönt att känna att man kan göra någonting - att någon lyssnar när man säger att man mår dåligt.

Förra gången jag ringde till Kontaktpunkten blev jag ju inlagd på Östra för utredning, snabbt som attan. Nu när jag ringde idag igen för att höra hur det går med min remiss blev det tal om inläggning på Sahlgrenska i stället. Jag pratade först med en ... sköterksa tror jag ... som ringde upp avdelningen (132, Endokrin) och frågade om mig. Hon tog mitt nummer och meddelade att de skulle meddela mig någon gång i veckan. En liten stund senare ringde en läkare upp och sa att han skulle tala med sin överläkare imorgon men att vi preliminärt kan tala om en inläggning den sextonde januari. Han ska höra av sig igen i morgon.

Det rör på sig!

Så hjärtskärande

Det krossar verkligen mitt hjärta att ha världens finaste son som kan så mycket och vet så mycket - men vara alldeles för utmattad för att orka ta till vara på honom. Han är så gosig och duktig och bra och jag vill ge honom så mycket kärlek och uppmuntran och engagemang men jag orkar inte. Det finns inte nog av mig och jag är så less!

Idag tröttnade jag på att få darrande muskler efter tio minuters disk. Att bli andfådd av att gå från soffan till toaletten. Att inte kunna böja mig ned till golvet och plocka upp saker. Så jag packade badkläder och gick till simhallen. Där simmade jag långsamt i trettio minuter och cyklade hem. Det kändes så otroligt skönt i vattnet. Det enda stället där jag fortfarande kan känna mig lite normal. Inte lika tung och otymplig.

Tyvärr betydde trettio minuters simning att jag var helt utmattad med huvudvärk resten av dagen. Jag kunde inte göra någonting. Inte ens leka med Theo. Inte ens äta middag.

Både fysisk och psykisk ansträngning gör att kortisolhalterna höjs i kroppen. Är det ens värt att försöka? Jag kanske bara ska lägga mig i sängen och vänta. Medan jag blir tjockare och tjockare och svagare och svagare. Tills jag snart inte kan ta mig upp längre.

Det känns så jäkla värdelöst just nu.

World of Warcraft nästa!

Jag kikar ut ut mitt vinter-ide

Min kropp tyckte att jag behövde en liten julpaus och gav mig en förkylning. Ingen jättefarlig förkylning men i kombination med den gamla vanliga sjukdomen däckade den mig totalt i några dagar. Men nu mår jag äntligen bättre!

Nu har svärisarna och storebror Edward åkt hem och det är tomt här hemma. Men Theodore gör sitt bästa för att hålla låda som vanligt.

Annars har det varit en mycket trevlig jul och ikväll blir det nyårsmys här hemma bara vi tre.

Julen var fin hos familjen Sharp

Mina för'ldrar, pappas sambo och min bror med tillhörande barn kom på besök för att fira med oss. Det blev riktigt fint med mycket mat, tomte och en stoooor julklappshög under granen. Och jag fick ett Knit Pro-kit av min snälle man!

Morgonklappen innehöll en radiostyrd bil.

Det var mäkta populärt-

Vid maten hade barnen ett eget litet barnbord - men det såg mest ut så här hela tiden. Ingen matro på julafton inte!

På kvällen kom tomten. Synd att farfar-morfar var ute och köpte mjölk precis just då.

När alla klappar var öppnade var det två små kusiner som plötsligt var mycket mycket trötta.