Så hjärtskärande

Det krossar verkligen mitt hjärta att ha världens finaste son som kan så mycket och vet så mycket - men vara alldeles för utmattad för att orka ta till vara på honom. Han är så gosig och duktig och bra och jag vill ge honom så mycket kärlek och uppmuntran och engagemang men jag orkar inte. Det finns inte nog av mig och jag är så less!

Idag tröttnade jag på att få darrande muskler efter tio minuters disk. Att bli andfådd av att gå från soffan till toaletten. Att inte kunna böja mig ned till golvet och plocka upp saker. Så jag packade badkläder och gick till simhallen. Där simmade jag långsamt i trettio minuter och cyklade hem. Det kändes så otroligt skönt i vattnet. Det enda stället där jag fortfarande kan känna mig lite normal. Inte lika tung och otymplig.

Tyvärr betydde trettio minuters simning att jag var helt utmattad med huvudvärk resten av dagen. Jag kunde inte göra någonting. Inte ens leka med Theo. Inte ens äta middag.

Både fysisk och psykisk ansträngning gör att kortisolhalterna höjs i kroppen. Är det ens värt att försöka? Jag kanske bara ska lägga mig i sängen och vänta. Medan jag blir tjockare och tjockare och svagare och svagare. Tills jag snart inte kan ta mig upp längre.

Det känns så jäkla värdelöst just nu.