Just det

----------------------------------------------

3 dagar kvar att jobba 75%.
15 dagar kvar att jobba 50%.
37 dagar kvar till beräknad födsel.

Den spännande utlottningen!

Alltså... om mina vänner vill ha saker som jag har stickat så ska mina vänner bara säga det. Så fixar jag. Jag skulle gärna ge bort mer men jag vågar inte, för det är inte alls säkert att stickade presenter uppskattas. De håller ju kanske inte så bra, passformen är kanske inte jättebra och det mesta går inte att tvätta i maskin. Dessutom blir inte allt så fint heller... och alla kanske inte tycker att mina färgval osv är ballaste ballen. Så den här utlottningsgrejen känns rätt sjysst. Jag gör nog fler, men kom ihåg att ni inte måste känna er tvingade att delta. Om jag lägger ut något för lottning och ingen vill ha det så är ingen större skada skedd. Alltid fyller någon svärmor år eller så...

Så nu kör vi då! Första utlottningen... Jag har följt alla konstens regler och min man har assisterat mig och kan intyga att allt gått rätt till. Låt oss börja!

Namnen skrevs på lika stora vita lappar.

De veks i hop till lika stora vita i hopvikta lappar och lades i en stickad mössa...

... som skakades ordentligt.

Jag valde en av dem...

... och vinnaren är Jenny!

Nästan lite fuskigt eftersom hon nyss fyllt år och ändå fått en massa pressies men sånt är lotteriet. Det var rättvist. Jenny vann den lilla misslyckade sjalen men det kommer andra saker att vinna inom kort...

Bortskänkes

Är det för övrigt någon av mina vänner/bloggvänner som vill ha den lilla blå sjalen? Den är mer som en scarf och används typ som en halsduk... Jenny, Mary, AG, Linda, någon?

På repeat

Jag kan kopiera mina inlägg och spara min tangentbordsenergi till andra saker. Det är nämligen samma visa varje dag. Jag är trött. Jag vill sova. Det är alldeles för mycket att jobba 75 % nu. Även om det bara är 5 dagar kvar. Jag börjar rent av känna lite panik över att jobba 50 % i 15 dagar. Då måste jag ju ändå gå upp och vara här från 9. Fortfarande sovpanik på kvällen. Och så har jag snart slut på Lergigan också... så jag måste ringa läkaren för att få mer. Annars blir det sannerligen inte mycket sömn av. Nu måste jag nog börja ta panodil till natten också (och förmodligen lite på dagen också) för nu gör bäcken och rygg och höfter mer ont än förut och det börjar bli lite mer än besvärande.

Bara en massa jäkla gnäll och inget WoW:ande i helgen. Dock stickade jag bakstycke och ett och ett halvt framstycke på en bebiskofta i Eskimo. Den blir randig och söt. Dessutom lyssnade jag äntligen på fin musik. Vi har varit utan fungerande musiksystem sedan flytten men nu fick vi nog och gjorde en provisorisk lösning (som innefattar massor av saker på fel ställen och tusen meter sladd. Jag har bara lite panik.). Mest lyssnade jag på nya Mozz på lagom hög sjunga-med-volym. Det var kärlek.

För att ni inte ska börja avsky mig alldeles för att jag är ett klagomonster bjuder jag på bilder av en färdigstickad sak och en påbörjad likadan. Tänka sig! Den här Laminarian var min första ever sjal och den var rolig! Dock stickade jag den lilla versionen och den blev verkligen jätteliten.

Laminaria 1 i ljusblått Baby og Hosegarn från Løve Garn, stickad med rundsticka nummer 3,5.

Jag har påbörjat en större i förhoppningen att jag kommer att orka hela vägen.

Laminaria 2 i mörkbrunt Titan Wool Merinos Extra på rundsticka nummer 6.

----------------------------------------------

4,5 dagar kvar att jobba 75%.
15 dagar kvar att jobba 50%.
38 dagar kvar till beräknad födsel.

Vad avgör om man blir en bra förälder?

Sent omsider läste jag Agatas kommentar till inlägget angående föräldrautbildning. Är det bara jag som tycker att det är helt vansinnigt att adoptivföräldrar måste genomgå massor av utbildning för att få ett barn, medan det är frivilligt att utbilda sig när man skaffar biologiska barn?

Självklart kan det vara till fördel för en blivande adoptivförälder att få stöd och information kring exempelvis anknytning, på samma vis som det för ett preggo-par kan vara skönt att få stöd och info kring förlossning etc. Och båda paren kan också behöva prata om hur det känns att bli föräldrar till ett litet barn. Att bli en familj.

Jag är väldigt tacksam för att jag fått gå på så bra föräldrautbildning som jag har och anser att alla blivande föräldrar har nytta av den information vi fått. Dock är det inte för att jag känner mig utbildad och skolad till förälder (haha, vilken befängd tanke), utan för att jag fått så mycket stöd och peppning. Vi har inte skrivit några prov eller haft några föreläsningar. Vi har samtalat och ställt frågor.

Jag tycker att alla blivande föräldrar ska gå föräldrautbildningar för att förbereda sig mentalt, men att det finns ett krav på adoptivföräldrarna insinuerar att de skulle vara sämre rustade att bli föräldrar än ett par som väntar ett barn som växer i ena förälderns mage. Det tycker jag är helt idiotiskt.

Visst, det är en särskild situation när man adopterar ett barn, för det bär ju på sin ryggsäck och ursprung och har vissa förutsättningar. Men så kan det ju även vara för biologiska föräldrar. Man kan få ett sjukt eller skadat barn till exempel, eller så kan mamman drabbas av en förlossningsdepression och inte klara av att anknyta till barnet. Men det tas inte upp. Man utgår från att allt ska gå på räls.

Så när man adopterar utgår man ifrån att det ska bli problem, men när man föder barn så ugår man från att det ska gå problemfritt. Är inte det orättvist? Borde inte biologiska- och adoptivföräldrar behandlas lika utifrån sina förutsättningar? Borde man inte ge stöd åt båda och i båda fallen utgå från att det ska gå bra men ge information om vilket stöd som finns att få om det inte gör det?

Eller så är det bara jag som är överkänslig och inte har tillräcklig insikt och information kring ämnet...

Hur som helst. Jag fortsätter att räkna ned till min stora bebisdag.

6 dagar kvar att jobba 75%.
15 dagar kvar att jobba 50%.
41 dagar kvar till beräknad födsel.

Idag är en sån där trött... trött... t.r.ö.t.t... t-r-ö-t-t... dag

Gäääsp!

Jag har gått och lagt mig i tid hela veckan. Aldrig somnat senare än 23. Gått upp vid 7-8. Lagom plus lite mer alltså. Men nej, jag blir inte piggare. Bara tröttare. Kroppen känns otroligt tung, alla rörelser och tankar går i slow motion.

Jag fick i alla fall tvätten vikt igår. Och lilla lila hjälmmössan stickad. Mannen virkade snörena och när de är fastsydda är mössisen klar. Blanket Bob fick för övrigt sova i vår säng inatt så att han kan ta åt sig våra lukter och lugna lilla bebisen när den ska sova i egen säng/vagn sen.

Idag är det tänkt att jag ska möta upp en Tradera-person och betala en tågbiljett åt min man. Han vann en auktion på en förstaklassresa Göteborg-Stockholm med x2000 för 100:-. Precis den dagen han ska hämta lillpojken. Tjoho! Vi älskar att spara pengar. Jobbigt bara att jag måste styra upp att hämta och betala biljetten, tycker sånt är så meckigt och jobbigt.

Senare idag ska vi, som jag tidigare nämnde, på information om förlossningsavdelningen/BB på Östra sjukhuset. Det ska bli spännande. Information och bildvisning ska det tydligen bjudas på. Jag ser fram emot den här milstolpen men tyvärr innebär den att jag inte kommer hem förrän typ 19 och det är ju hur sent som helst för mig nuförtiden. Jag kommer vilja gå och sova med en gång. Gnäll gnäll.

Annars är det 52 minuter kvar till lunch. Då ska jag sova en timme, sedan äta mat framför datorn.

7 dagar kvar att jobba 75%.
15 dagar kvar att jobba 50%.
Sedan går jag hem.

------------------------------------------------

Nej, när jag kommer hem ska jag inte sova. Då ska Hunteressa få boost av Jenny och Myran. Det behöver hon för på sista tiden har hon varit lite sliten och nere. Det är jobbigt att fyla lvl 40.

"Jag är en bra förälder - jag har ett diplom"

Hahaha, jag skrattade när jag läste Knit Maries kommentar till det förra inlägget. Jag har själv tänkt tanken att man borde få ett diplom efter föräldrautbildningen. Som ett bevis på att man faktiskt försökt och gjort sitt bästa. Ett certifikat som man kan visa barnet när det säger att man är dummast i hela världen. "Ja, men jag gör faktiskt mitt bästa. Det gjorde jag redan innan du föddes - titta bara på diplomet på väggen". Nä, vi fick bara en massa goda råd och vatten. Kaffe och kaka om man betalade en femma, och det kunde det vara värt klockan åtta på morgonen.

Nu har jag för övrigt börjat sticka lite smått till bebisen plus att jag hittat några plagg som jag stickade för flera år sedan till en eventuell bebis. Jag tror att jag hittills har en hjälmmössa, två vanliga mössor, en luvkofta, två par sockor och en blanket bob. En tröja väntar på knappar och ännu en hjälmmössa sitter på stickorna.

Vi hade för övrigt en mysig bebisstund igår i soffan framför tvn. Vi kunde tydligt känna en liten rumpa som buffade ut högt upp på höger sida. Magen var helt mjuk och tom på vänster sida men på höger sida var den helt hård och bullig. Det känns mer och mer att det är en verklig människa därinne.

Idag tänker jag snåla in på lunchen (som faktiskt egentligen var min snålmiddag) och köpa några garnnystan istället för god kebabrulle som jag egentligen vill äta.

8 dagar kvar att jobba 75%.
15 dagar kvar att jobba 50%.
Sedan går jag hem.

-------------------------------------

Nä, det blev inget garn. Jag snålade ur i sista stund. Vi behöver spara pengar just nu och tyvärr är garn inte det viktigaste ur budgetsynpunkt. Jag vet vad jag vill ha i alla fall, och kanske att nästa månad bjuder på ett par nystan.

Sista föräldrautbildningen innan bebisen

Då var det gjort. Man är föräldrautbildad. Nu ska jag vara redo för att möta föräldraskapet. Istället för att få panik tänker jag ta det som det kommer. Det ordnar sig.

Annars har jag, nu när jag identifierat dem, börjat få fler förvärkar. De verkar nästan uteslutande komma på jobbet och det är logiskt för de framkallas ofta av stress av olika slag. Nu känner jag mig inte så stressad av just jobbet eftersom jag kopplat ifrån lite av prestationspressen men det är mycket som händer samtidigt just nu. Det börjar bli dags att skriva förlossningsbrev och packa väskan (men det väntar jag nog med två-tre veckor till) och på torsdag ska vi på informationsträff på Östra sjukhuset.

9 dagar kvar att jobba 75%.
15 dagar kvar att jobba 50%.
Sedan går jag hem.

Moooonday morning (tänk typ Nico)

Eller egentligen är det väl måndag förmiddag nu såhär 45 minuter innan lunch. (Nedräkning pågår). Jag är så jäkla hungrig! Det var jag mitt i natten (tjugo i fem) också när jag utan omsvep åt upp två pannkakor med socker på som maken så snällt hade stekt kvällen innan. Visst, jag hade tänkt äta dem till mellanmål på jobbet men hur lockande var den tanken inatt när jag var hungrig?

Natt-ätandet ledde i alla fall till att jag inte var jättehungrig imorse och bestämde mig för att sova 10 minuter längre och skippa frukosten. Ja, jag är en dålig frukost-ätare. Det var ett dumt beslut av så många anledningar men främst för att jag nu sitter på jobbet och är vrålhungrig. Jag glömde dessutom matlådan hemma som vanligt. Minuterna tickar så långsamt framåt när man svälter ihjäl.

Dessutom funderar jag lite för mycket kring att bebisen blivit så stillsam de senaste dagarna. Jag vet att det inte finns så mycket rörelseutrymme längre men i lördags var det high life medan söndagen och måndagen hittills har varit mycket stillsamma. Lite småsprattel känns men inga rejäla rörelser. Kan den inte köra ett litet boxningspass så att mamma slipper oroa sig?

Nä, jag har det ganska bra. Faktiskt.

Jag gjorde samma sak idag som igår. Tog ut övertidstimmar och gick hem tidigare. Det fanns inte mycket att göra idag i alla fall. Det är bäst att ta tillvara på den tiden.

Nu sitter jag i soffan med laptopen i knät. Solen skiner fint genom fönstret, himlen är klarblå och maken hade köpt godis när han handlade förut! Morrissey sjunger vackert i mina öron och jag ska spela WoW tills fingrarna blöder!

Ibland är det bara orättvist (OBS! Lyxproblem)

Idag är jag så otroligt sugen på att köpa nytt och färgglatt garn! Jag vill sticka söta saker till bebisen i vårgrönt, ljusblått (inte babyblå), solgult, rött, rosa och massor av andra fina färger. Allt jag stickat hittills har kommit från stashen och allt allt allt är brunt. Bruna mössor, bruna sockar. Jag vill köpa vårigt och vackert garn och sticka våriga och vackra bebissaker.

Men det tillåter inte budgeten. Den tillåter inte ens lördagsgodis en fredag som denna. Så går det när man köper en stor fin etagelägenhet.

Huset vecka 34

Idag går vi in i vecka 34. Av ungefär 40 alltså. Vilket betyder ungefär 6 veckor kvar. För att fira det tänkte jag bjuda på en av de ack så sällsynta magbilderna. Det här är jag i vecka 34. Hus och allt.

När det gäller utveckling osv känns det nästan meningslöst att redovisa längre för allt bebisen gör är att lägga på sig. Generellt sett ska bebisar nu vara ungefär 45 cm långa (vilket betyder att de inte växer så himla mycket mer på längden, en 5-7 cm kanske) och väga omkring 2 kg (vilket betyder att de lägger på sig en hel del vikt i slutet, typ 100% till). Lungorna är i princip redo att börja andas och alla andra organ är färdiga. Med andra ord ska bebisen mest ligga och svulla upp sig resten av tiden.

Den rör fortfarande på sig rätt mycket. Vissa dagar är den iofs så lugn att jag måste puffa igång den för att se att den är kvar, men oftast är det liv och rörelse i stort sett hela dagarna (även på natten säger mannen). Det som förut var värsta karatesparkarna är nu mer som buffar och jag känner när den vrider sig eller byter läge. Skillnaden är att det finns så mycket mindre plats att typ allt den gör känns. Det är mer mysigt än jobbigt.

Jobbigt är det däremot att inte kunna andas ordentligt, eller att inte få plats i sin egen kropp. Att sitta i soffan känns ungefär som när man ätit aaaalldeles för mycket mat och magen vill sprängas. Ja, så känns det. Fast bebis istället för mat. Bebis från urinblåsan till lungorna. För mig känns det som att jag är fullkomligt enorm, för magen sticker ut och är i vägen och jag kan inte andas och inte ligga och inte sitta och inte stå osv. Andra verkar dock inte tycka att jag är så stor (även om jag ligger över mittkurvan hos mvc) och jag tror att det kan ha att göra med att jag gått ned i vikt på resten av kroppen under graviditeten. Just nu står jag på minus två ungefär och det är svårt att säga hur mycket minus det är om man tar bort gravid-kilona. Det återstår att se i april. Jag har inte tagit så mycket magbilder men för att se skillnaden lägger jag de få jag har bredvid varandra. Det är lite svårt att avgöra eftersom alla inte är fotade i samma vinkel och med samma kläder etc men faktum är att bebishuset är större och resten av jag är mindre.

Vi kan konstatera att jag har en förkärlek för randiga kläder.

Ibland måste man bara skärpa sig och ta tag i saker

Jag är den som alltid säger att ingenting blir bättre på riktigt om man inte anstränger sig själv. Ändå sitter jag och klagar över saker som är så hiiimla jobbiga och som jag aaabsolut inte orkar göra. Skärpning fru Sharp! Alltså gjorde jag det enda rätta.

Efter att ha sovit på min lunchtimme tog jag mitt förnuft till fånga, tog ut två övertidstimmar och slutade jobbet för dagen. Jag hade ändå ingenting pressande att göra. Jag gick till Lydias och åt en flottig lunch varefter jag begav mig till H&M och köpte fem par bebissockor för 79 kronor. Bra. Nu kan bebisen komma för det finns sockor att ha på fötterna. Jag tog vagnen hem och köpte enochenhalv liter mjölk på livset eftersom jag tog sista filen imorse. Jag mötte fastighetsskötarna på gården och såg till att namnet på dörren ska bytas ut. Larsson Sharp behövs inte längre nu när vi ändå varit gifta i snart fyra månader. Sedan bytte jag till en full toarulle i badrummet, diskade disken, gjorde rent spisen så gott jag och Jif kunde, betalade den där SJ-biljetten och nu sitter jag här och ska sticka på den där rosa scarfen åt mamma. 

Vad är egentligen skillnaden mellan en scarf och en halsduk? Tjockleken eller bredden? Tjockleken va? Då blir det här en scarf... men den är mer som en halsduk breddmässigt.

Nu har jag alltså varit duktig och tagit tag i saker. Det är mycket kvar och jag hittade självklart mer disk på övervåningen, men det gör ingenting. Jag har gjort något i alla fall. Lite mindre kvar. Och trots att ryggen värker och  magen väger 75 kilo känns det mycket mycket bättre.

Aha-ögonblick

Och så har jag kommit på att den där speciella känslan jag får ibland är sammandragningar. Förvärkar alltså. Jag vet inte när de började komma men det var längesedan i alla fall. Månader. Jag vet inte när de kommer heller - lite som de vill verkar det som. De gör inte ont men spänner liksom utåt längst ned. Idag var första gången jag kopplade eftersom det kom en som var lite mer distinkt än vanligt och den var som en våg. Då ramlade poletten ned. Bra. Att livmodern vet vad den ska göra.

Snörvel och snark

Alltså. Jag var ju förkyld och hemma från jobbet torsdag och fredag förra veckan. Under helgen blev jag frisk och gick till jobbet som vanligt på måndagen. Allt var frid och fröjd och jag kände mig under omständigheterna frisk och pigg (pigg är ett relativt uttryck). Igår kände jag mig lite trött och hängig på jobbet och gäspningarna avlöste varandra hela dagen. På kvällen stickade jag klart Edwards mössa och en matchande pytteliten till bebisen. Jag älskar garnet men är inte så förtjust i färgkombinationen. En jättefin solgul som på minner mig om vår och april - och så en aprikostonad beige. För lite kontrast för att ge en effekt och resultatet blir någon slags jämn välling istället för fina ränder. Men men, garnkvaliten är fantastisk och det är oerhört skönt att sticka med... och lillpojken har ju valt färgerna själv.

Hur som helst - tillbaka till tröttklagandet. Jag stickade klart ovan nämnda mössor och funderade på vad jag skulle sticka näst. En fin liten scarf till mamma i det rosa fina vunna garnet kanske? Jag tog fram nystanet och stickor, valde ett fint mönster. Och blev plötsligt helt utmattad. Klockan 20:20 gick jag och lade mig i sängen och somnade. Strax efter 22 kom mannen hem med överraskningssemla och jag åt yrvaken och lycklig upp den i sängen. Sedan somnade jag om igen. Och sov till 07:40 imorse.

Skönt med en lång natts sömn, eller hur? Förutom att jag fortfarande är helt slut och sneglar längtandes på jobbsoffgruppen härintill. Visst är det värt att inte få någon lunch i magen för att få sova en timme? Mat är väl ändå överskattat när alllt kommer omkring? Sömn, där har vi det viktiga i livet. Ge mig min säng! Ge mig min kudde med får på. Eller låt mig bara få lägga huvudet här på tangentbordet en stund.

Hur är det egentligen tänkt att jag ska orka tänka på saker som att:

• jobba effektivt i sex timmar
  
• diska disken
• skriva en mat/handlingslista
• betala den där sj-biljetten
• handla
• färga håret
• klippa den löjligt långa pannluggen
• läka den där hud-infektionen
• få lägenheten respektabel inför helgens trevliga middagsgäster (yey! äntligen vuxet umgänge!)
• slänga soporna
• få tvätten tvättad (jagharminasistarenastrumporpåmig)
• hitta ett botemedel mot nästäppa
• fundera över saker som rullgardiner, babyskydd, pyttesmå sockor och annat som behövs innan bebisen kommer.
• öva på andningsövningarna
• skriva ett förlossningsbrev
• packa bb-väskan
• komma på vad jag vill äta till lunch istället för att sova på soffan
• gå ut och handla lunchen (orka!)

... när jag egentligen bara vill lägga mig ned varsomhelst och sova sova sova sova sova. I många timmar. Sova sova sova tills jag är pigg igen (ok, jag vet, det kommer aldrig hända igen om inte barnen är hos mormor eller morfar och vi fått sovmorgon typ). Ge mig sömn nu annars börjar jag grina!

Uppdatering

Ja alltså, jag försökte diska men sen började nåt som jag tror är en slang läcka och det går ju faktiskt inte att diska om köksgolvet ska bli en pool samtidigt. Och inte kan man väl vänta sig att en höggraviding som jag ska behöva krypa in i skåpet under diskhon för att se efter vad som är fel och vad som bör göras. Nej. Just det. Alltså är det inte mitt fel. Jag plockade i alla fall in all ren disk i skåpen. Det var jobbigt bara det.

Istället fick jag äta en hemköpt macka från Steinbrenner och Nybergs och levla upp Hunteressa till 38. Nu ska jag se om det finns något alls på tv och sticka klart den där gulrandiga mössan. Tror jag.

Allt står bra till, tack!

Igår var jag och bebisen hos mvc och mätte och kontrollerade. Allt såg ut att gå enligt planerna. Bebisen ligger troligen med huvudet nedåt och ryggen till vänster. Som en liten present fick vi med oss en första hälsobok till barnet. Där fanns info om vår tilldelade bvc-sköterska och ställen där vi ska fylla i saker som sprutor och sånt tror jag. Det blir verkligen mer och mer allvar nu. Alla tar nu för givet att det kommer en bebis. Då kanske jag också borde göra det.

Hemmet är en enda röra och inget rum är en städad fristad där jag kan ställa mig och andas. Ikväll blir det diskning av för fru Sharp. Köket ska bli rent, ehm, städat åtminstone.

Det går trööögt med stickingen. Jag har massor färdigt som kan fotas men inga lämpliga modeller och inget accpetabelt fotoljus. Det kommer. På stickorna sitter lite av varje. En Laminaria, en vanlig gul-och-beige-randig mössa till Edward, ett par Manly mitts som aldrig blir klara för att de är det tråkigaste i hela världen att sticka... ja... och lite annat. Jag ska försöka bli klar med mössan snart. Jag är lite sugen på att sticka en hjälmmössa till bebisen.

Hunteressa har fått alla sina talent points omfördelade och är nu inte längre efterbliven på det området. Sedan sist har hon även fått en ny röd snajdig hårfärg men inte levlat upp till 38 ännu. Dock har hon äntligen lämnat sin hemvärldsdel och befinner sig nu i Eastern Kingdom. Hon har även tagit tag i den där nedrans herbalismen och har kommit upp i nivå 100 eller så. Det går framåt.

På jobbet går det som vanligt. Jag jobbar 75% och det är alldeles lagom just nu. Jag är lika trött klockan 16 när jag går hem som jag innan graviditeten var vid hemgången klockan 18. All good. I början av mars börjar jag jobba 50% istället i tre veckor, sedan börjar föräldraledigheten. Det är planen.

Det gifta livet är toppen och i alla fall jag känner mig mer älskad än någonsin förut. Jag upptäcker fortfarande fina nya saker med min man och även om hormoner kan ha ett finger med i spelet så var jag tvungen att väcka honom en helgmorgon storgråtandes över att det vi har någon gång måste ta slut. Även om vi är 100 år då. Det var så sorgligt!

Och så har jag bakat också. Två chokladkakor som mannen slukade ca 75% av. Den ena med hallon och hasselnötter, den andra med hallon och blåbär. Den första var godast. Den andra jagade han upp mig ur sängen för att kvällsbaka. Allt för sin man.

Jag har även läst tre av John Ajvide Lindqvists fyra böcker och är lika delar äcklad och förtjust. Toppbetyg alltså. Tyvärr såg jag Låt den rätte komma in-filmen också och den var en stor besvikelse. Boken är så otroligt mycket bättre.

Jag har varit förkyld också.

Nu ska jag gå hem och vila, diska och WoW:a. Hoppas Jenny är online igen.

Vecka 33

Ja, så har vi 7 veckor kvar till beräknad förlossning. Det betyder alltså att vi nu är inne i den nionde graviditetsmånaden. Jävligt lång nionde månad, men så funkar det iaf.

Jag har börjat gå upp i vikt i lite snabbare takt och jag tycker att det känns som att magen är helt gigantisk men det verkar inte andra tycka. De flesta kommenterar att den är liten. Jaja, det spelar ingen roll, så länge bebisen mår bra får huset vara hur stort eller litet det vill.

Hur som helst. idag/ikväll är jag gräsänka och planerar att inte göra så mycket alls. WoW:a lite förmodligen (är lvl 37 nu, snart 40!), kolla lite på tv om det går nåt bra, kanske sticka lite på Edwards mössa om lusten faller på. Förmodligen inte städa alls. Någon måtta får det faktiskt vara för jag städade köket i vad som kändes som en timme igår. Det blev fint. Mannen byggde ihop den sista bebismöbeln, en liten bokhylla där vi tänkte ha diverse bebissaker. Vad vet jag inte. Vad har en bebis?

Tänk att det faktiskt fanns en gång i tiden då jag såg ut så här

Jag satt och slösurfade igenom bilder på Fejjan och såg massor jag sett hundra gånger förut. Denna gången slog det mig att de här sakerna faktiskt har hänt. Det är jag som står där. Det fick mig att fundera på att livet såg väldigt annorlunda ut på den tiden... och att livet snart är väldigt annorlunda igen. På ett helt annat sätt.

Annars sitter jag mest i soffan och är störtförkyld.

Nästa!

Linda gissade rätt först och det är hennes tur att bestämma!

Staffett-staven passas vidare

Här är mitt bidrag till maraton-teckningen. Jag hade ett uppenbart val, men valde ett annat. Annars blir det för lätt och nästan fusk.

Jag har vunnit!

Tjoho tjoho tjoho!

Jag har vunnit garn! Det var Mia som lottade ut och det är nystanet ovan som ska bli mitt (bilden har jag lånat från Mia)!

Jag tror att det blir en sjal till mamma eller något till bebisen...