Koftorna

Två koftor med matchande mössor är ju färdigstickade och nu är åtminstone koftorna invigda och använda. Den första och finaste - den grå - hade Theo till dagis igår och den randiga hade han idag. Eftersom vi glömde den första på dagis. Jag vet inte om jag är särskilt objektiv i frågan men de är faktiskt jättefina. Det finaste jag stickat tror jag. Eller om det är modellen som lyfter plaggen. Förmodligen både och. Hur som helst är det jag som har skapat dem alla så klapp på axeln till mig!

Just nu stickar jag på oket till en ny kofta av samma modell som den grå. Fast den här är multirandig på ärtgrön botten. Restgarnskofta. Jag är redan trött på färgerna men den blir säkert fin när den fått lite knappar och så. Sen måste jag nog sluta sticka koftor, för hur många behöver egentligen en 1,5-2-åring? En matchande mössa till det randiga spektaklet ska stickas och så några par sockor att ha i stövlarna. Sen vet jag inte mer. En mjuk halsduk att ha till koftan/jackan innan det är dags för overall? Några par vantar kanske? Vantar är bra för när barnen är så här små behöver vantarna inte vara så praktiska. De behöver inte klara att krama snöbollar i flera timmar. Kanske behövs inte ens en tumme. Då är det lättstickat.

Nej nu åter till oket.

Nästa morgon

Klockan är kvart i sju och två ägg kokar i en kastrull på spisen. Theodore sover men jag har varit vaken sedan klockan ringde nollsexnollnoll.

Jag hade bävat lite inför den här morgonen eftersom Theodore vaknat så himla tidigt de senaste veckorna, och varit på riktigt dåligt morgonhumör dessutom. Hur skulle jag hinna göra mig och honom i ordning i tid för att hinna till dagis och jobbet när han bara hänger i min kjolar och gnäller? Då tar allt minst dubbelt så lång tid.

Så jag satte klockan på extra tidigt och höll tummarna för att jag skulle få i alla fall en halvtimme på mig innan pojken slog upp sina stora blå bebisögon. Men som så ofta överraskar min lilla skatt, och han sover fortfarande gott. Han vaknade visserligen både halv sex och sex men somnade om med hjälp av ett nappbyte. Jag sitter alltså här vid köksbordet, färdigklädd och färdigsminkad med håret i ordning, matlåda och frukt packad och frukost framför mig. Fil, müsli, kiwi och snart ägg. Alldeles och fullkomligt ostressad.

Ibland är bebisar (jaja, små barn) verkligen det bästa som finns.

Det gick för övrigt galant på dagis igår. Fröken Mia ringde mig strax efter två och meddelade att Theodore hade vaknat och undrade när vi skulle hämta honom. I vanliga fall hämtar vi honom halv fyra en vecka som denna (förmiddagsvecka för mannen) men den här första "riktiga" veckan hämtar vi honom kvart över två så att dagarna inte blir så långa. Det passade fröknarna bra eftersom de har tre nya inskolningsbarn och dessutom en fröken kort. När vi kom in blev Theodore sååå glad men ville helst fortsätta leka. Vi fick till exempel se honom krama omkull lilla Emil. Det var bedårande.

Nu är äggen klara och uppätna. Ett fick lilla Theo som sitter nyvaken i sin lilla frackpyjamas. Han ska äta frukost på dagis men eftersom han verkligen älskar ägg fick han ett ändå. Strax ska vi borsta tänderna, klä på lilleman och borsta hans vilda man. Sen går vi till dagis.

Dagisproffset

I morse klockan nio kom jag och Theodore till dagis. Tjugo över nio gick jag hem och hängde med mamma. Jag hade hela tiden telefonen bredvid mig utifall att de skulle ringa från dagis och säga att Theo var ledsen och att jag skulle komma. Det var dealen.

Nu är klockan alldeles strax ett och ingen har ringt. Förutom mannen som har ringt flera gånger och undrat om jag inte hört något. Hehe. Hönspappa. Jag har just vinkat av mamma som ska åka hem till Stockholm igen och nu börjar jag bli lite rastlös. Alldeles ensam hemma utan bebis. Och lägenheten är (tack var massor av hjälp från mamma) nystädad. Lunchen är lagad, äten och undandiskad. Det här är lyx!

Jag ska lägga mig på sängen och läsa lite innan jag möter upp mannen för att hämta Theo. Det kan jag behöva efter många dygn av väldigt dålig sömn då Theodore både varit sjuk och allmänt orolig på nätterna. Jag tror att det är mycket nytt att bearbeta när han ligger där och ska sova. Många nya ansikten och platser och färdigheter. Det är inte alldeles lätt att vara ett dagisproffs.

Snabbrapport

Min mamma är här och det är toppen. Det är alltid skönt att ha mamma nära, tryggt på något vis.

Theodore blev sjuk igen igår med feber och ont i halsen. Efter typ fem feberfria dagar. Vi har just varit hos doktorn och konstaterat att det inte är någon bakterie utan ett nytt elakt virus. Frågan är om vi kan fortsätta inskolningen på måndag. Jag har i alla fall nu tagit ut min allra första vabb-dag.

Nu kommer snart mannen hem och då är det äntligen helg. Jag och mamma ligger redan i tv-soffan och äter chips.

Inskolningsdag två

gick lika bra som ettan.

Mannen tog första delen, mellan elva och halv två, sedan var det jag fram till halv fem. Imorgon blir det åtta till halv fyra.

Det märks att det är ett helt annat tempo under dagisdagarna. Theodore är trött som ett väldigt litet tåg när vi kommer hem. Igår fick han lägga sig halv åtta, en halvtimme tidigare än vanligt, och idag redan sju. Han bara bad om att få sova så det fick han. Kanske är sju den nya nattningstiden från och med nu. Det är självklart tråkigt de veckorna jag jobbar till sex (vilket kommer att vara varannan, och varannan till fyra) och kommer hem halv sju, men det är inte mycket att göra åt.

Nu ska jag sura lite över att digitalboxen hänger sig hela tiden men vara glad över att den splitternya datorn är tillbaka från servicen. Jag tror att jag ska sticka lite och se en film.

Inskolningsdag ett

Theodore i sin första-dagen-på-dagis-outfit.

Imorse vaknade vi med ett litet pirr i magen. Vi gjorde oss i ordning och åt frukost med en känsla av att den här dagen var speciell. Theodore fick håret tvättat och hoppade i sina splitternya första-dagen-på-dagis-kläder. Han var det stiligaste jag sett sedan mannen på bröllopsdagen.

Theodores alldeles egna lilla hylla.

Vi kom fram till Varnhemsgatans förskola klockan nio och blev mottagna av en av fröknarna. Hon visade oss Theodores lilla hylla och en krok för regnkläder. De två andra inskolningsbarnen var redan där och Theo satte igång med att leka på en gång. Till vår förtjusning såg vi att ett av barnen på gården går i samma grupp som Theo, trots att hon är lite lite äldre är det fint om de kan leka både på gården och dagis.

Efter en stund var mannen tvungen att gå för tydligen fick man bara vara en förälder. Synd.

Sedan var det fruktstund. Alla barn samlades runt ett bord i köket och så sjöng vi några ramsor om en kanin och en räv. Och en till som jag inte minns. Sedan fick barnen äta äpple i bitar. Jag var mycket stolt och förvånad när Theodore satt helt stilla på sin lilla helt vanliga stol (inte någon barnstol med remmar och spännen osv.) och åt sina äppelbitar. Han var så duktig!

Sedan lektes det lite mer och som jag trodde brydde sig pojken inte nämnvärt om var jag höll hus. Vi gick ut på gården och lekte och det var toppen att utforska gården helt fritt. Tyckte Theo alltså. Sedan blev han trött och då var det dags för lunch. Detta skulle bli intressant, tänkte jag. Hemma måste vi ta av pojken alla kläder och låta honom slänga mat omkring sig för att han ska äta. Och sedan måste vi sanera halva köket. Pasta med köttfärssås stod på menyn och jag sa ett sorgset hejdå till de nya kläderna.

Innan vi satte oss till bords samlades vi på en madrass i lekhallen där vi sjöng en ramsa igen. Den där "jag heter si och så vad heter du". Sedan kom en grön groda fram och sa "jag är en grön liten groda, var så goda" eller något liknande, och då fick vi gå in till köket och sätta oss. Jag var nervös, kanske till och med lite rädd. Theodore skulle sitta på en tripp-trapp-stol. Helt utan bygel och inte en sele i sikte. Skulle han ens kunna låta bli att ramla på huvudet? Det var dukat med tallrikar i hårdplast men riktiga bestick och små glas av glas. Hur skulle det här gå?

Jag lade upp en portion åt Theodore och gav honom skeden. Han började genast stoppa pastasnäckor i munnen med hjälp av fingrar och bestick. Sedan drack han lite mjölk. Själv. Sedan åt han igen. Jag åt min portion. Theodore satt still och åt upp. Fick mer. Åt upp. Stilla.

Det var helt otroligt! Han bara satt där och åt! Kastade inte mat och försökte inte rymma. Jag var så stolt att jag fick tårar i ögonen på riktigt. Och kläderna klarade sig nästan helt - och det med hjälp av bara en liten vanlig haklapp. Succé!

Efter maten var det dags för middagslur och om jag var nervös över lunchen så var det här någonting jag verkligen bävade inför. Theodore var visserligen jättetrött men han har aldrig somnat sådär på en madrass på golvet bland massa andra barn och vuxna. Jag var beredd på en rymlig och skrikling. Inte då. Jag lade honom på madrassen, lade en liten filt över honom och lade mig bredvid. Höll om honom. Fem minuter senare sov han. Många andra barn somnade efter honom. Och så sov han i en och en halv timme då han blev väckt av en liten flicka. Succé igen!

Nu var klockan två och dagisdagen var slut. Theodore ville inte alls gå hem och det kändes bra. På vägen hem bestämde jag att vi skulle fira med fika på kondiset och där träffade vi en av de andra inskolningsbarnen med mamma och storasyster. De hade precis samma plan och vi slog oss ned tillsammans och fikade. Det var jättetrevligt. Den lilla flickan var en månad och en dag yngre än Theo och storasystern var lika gammal som Edward. Det skulle vara roligt om vi kunde träffas någon gång så att alla barn fick leka.

Hemgång. Theodore poserar på dagsigården.

Det var den första inskolningsdagen det. Och det gick jättebra! Nu följer två dagar då mannen och jag byter av varandra. Han och Theo går till dagis till elva, jag byter av vid tjugo över två och så går vi hem halv fem. På fredag är det studiedag och på måndag är första dagen vi ska pröva att lämna Theo en stund. Det kommer att gå hur bra som helst!

Dagisbarn

Theodore ligger i sin säng och sover. Ibland vaknar han av förkylningshostan som envist hänger kvar men äntligen sover han bra igen. Det behöver han, för imorgon är en stor dag. Imorgon blir han ett dagisbarn. Jag blir förskolebarnförälder. Jag och mannen ska båda vara med under första inskolningsdagen som är från nio till två. Det känns fint och bra. Jag hoppas bara att förkylningen är helt borta imorgon så att han inte är så mammig/pappig. Annars får det gå bra ändå. Det ska bli spännande!

Annars har vi repat oss rätt bra, mannen är piggare och jobbar och jag håller ihop trots tungt huvud och rinnande näsa.

Jag vill förresten rapportera om ännu en sak som Theo kan. Han vet var han bor! Vi gick hem från Konsum och pojken fick gå själv eftersom det är tråkigt att åka vagn hela tiden. Vi gick över gården och han följde snällt efter mig. När vi närmade oss vår port bestämde jag mig för att gå vidare och låta honom leka lite vid klätterställningen men Theodore gick bestämt mot vår port och stannade utanför. Alltså, det tog mig ett par veckor innan jag fattade vilken port som var vår. Alla är ju likadana. Duktig!

Theodore börjar förstå så mycket och det är roligt att göra saker med honom. Han förstår precis när jag säger att vi ska ta hostmedicin - då går han mot kylskåpet och sträcker upp armarna. Eller när vi är på övervåningen och jag säger att vi ska gå och sova - då traskar han fram till trappgrinden och börjar fippla med låset. Duktiga karln! Dessutom börjar han bli en hejare på att äta själv och han är i princip proffs på att dricka ur glas. Min lilla kille!

Vi ses imorgon, då får ni se bilder på dagisbarnet!

Ett-stuga, två-stuga, tre-stuga ...

sju-k-stuga.

Den här helgen skulle jag åka med jobbet på barnmodemässa i Köpenhamn. Det blev inget med det. Inget barnmode, ingen oavbruten nattsömn i sköna lakan och ingen hotellfrukost. Mannen har smittats med barnets förkylning och jag kunde omöjligt lämna en sjuk man att ta hand om en sjuk son. Jag är besviken men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Snörvlar gör jag dock, eftersom det verkar som att jag står på tur.

Theodore hostar och snorar vidare men verkar aningens piggare. Mannen har varit helt utslagen större delen av dagen och jag har börjat få nästäppa och sträv hals. Hej familjeförkylning.

Det här har vi inte tid med så jag dricker Echinagard för allt vad tömmarna håller. Hål tummarna!

Nu är det klippt!

De svallande lockarna är borta men luggen är kvar - och den lilla pojken är mer bedårande än någonsin. Theodore-karaktären är kvar och det känns skönt. Själva klippupplevelsen gick bra under omständigheterna. Pojken är ju sjuk och sover därför lite mer oförutsägbart, han somnade i vagnen typ 20 meter från frisörsalongen (Salong Edward i Linné, för övrigt - rekommenderas varmt). Han fick sova medan mannen klipptes och sedan väckte jag honom. Kombinationen av sina föräldrars nyvaken-humör och förkylningen gjorde att han grät sig igenom sin första klippning. Han brukar annars gilla när man borstar och fixar med hans hår. Han satt i alla fall helt still hela tiden och efter en belöningskaka från The English Shop såg livet lite ljusare ut. Slutsatsen är i alla fall att vi är mycket nöjda med salongen och de två pojkarna Sharp är hur snygga som helst.

Idag gör vi inte mycket här hemma. Theodore är fortfarande sjuk. Ingen feber men en rosslig hosta och snor och dregel i en aldrig sinande ström. Han är trött men mysig och sover nu bredvid mig i soffan.

Mera bilder på koftan

Bilderna blev inte särskilt bra men lilleman var duktig som ställde upp trots sin förkylning. Koftan är lite stor i halsen men en halsduk på det så håller den säkert både den här och nästa höst.

Sjukstugan

När man är sjuk och hängig är det skönt att vila lite i soffan hos mamma. Speciellt när man har fått en specialbyggd liten bädd.

Här bor en liten krasslig pojke. Han hostar och snorar och dreglar och gråter. Vi har haft på känn att någonting varit på gång ett par dagar eftersom han sovit dåligt och varit lite extra krävande. Vi visste dock inte exakt vad som var på gång eftersom samma tecken kan tyda på allt från begynnande sjukdom till nya tänder eller en jobbig utvecklingsfas. Men nu vet vi. Lilla stackaren är förkyld och det verkar vara lite strul med magen också, som det kan vara när man är sjuk.

Natten var inte så rolig men nu på morgonen är det lite bättre efter lite juice, vindruvor, hostmedicin, smärtstillande och en lur i soffan.

Idag kurerar vi liten man och hoppas att han är pigg nog för sin första tur till frisören i eftermiddag.

... då kan det till och med hända att man slumrar till lite.

Stickad tvååringskofta nummer två

Nu är kofta nummer två färdigstickad, trådfäst och knappad. Precis som den förra är den stickad i ull, Karisma från Drops. Knapparna är utav trä och köpta på Knapp-Carlsson. Mannen var med och bestämde. Den förra koftan är klart finare men jag är ändå nöjd att jag lyckats sticka färdigt ännu en kofta. Nu stickar jag på den matchande mössan i samma stil med förkortade varv.

Bilderna är tyvärr lite dåliga eftersom de är tagna inomhus i glödlampe-sken klockan tio på kvällen. Kanske kan jag övertala Theodore att modella imorgon ...

Knapparna i närbild.

Klättraren och chatterboxen

"Ajaj, Theodore, du måste sitta ned i soffan."

Theodore är en fenomenal klättrare till föräldrarnas stora skräck och fasa. Lådor, soffor, fåtöljer, sängar, leksaksgarage, köksstolar. Ingenting går säkert. Han klättrar upp och ställer sig på sina vingliga ben - och vi måste hela tiden vara en centimeter bakom för att se till att han inte ramlar och slår sig på riktigt.

Han är inte bara en hejare på att klättra, han är en riktig liten tjattermästare också. Det är ganska imponerande faktiskt att en 16-månaders storbebis kan ett helt språk, främmande för hans föräldrar. Här pratar han i sin fjärrkontrollstelefon, gud med vem, och gud vet vad de säger.

Apropå någonting helt annat så har jag nu lärt mig sticka flätstickning. Resultatet blev de här vita sockorna i Drops Karisma.

Stora dagiskillen

Nu är det bara lite mer än en vecka kvar innan min lilla bebis ska börja på dagis. Är inte det helt sjukt? Håller inte ni som läst bloggen lite längre med om att det var typ ett halvår sedan han föddes? Högst. Hur som helst så är han stora killen nu och stora killar börjar på dagis. Hittills har vi föräldrar ingen ångest alls över det utan tror att han kommer att stortrivas bland alla barn och allt roligt som finns att göra.

Vi har börjat se över saker som behöver fixas inför första förskoledagen. Namnlappar har beställts, regnkläder köpts och viktigast av allt - en ny liten ryggsäck hänger i hallen. Klart man måste ha en ny ryggsäck första dagen i skolan. För han börjar ju faktiskt förskolan.

Kolla in coolaste ryggan i Gamlestaden.

Och kolla in coolaste killen i Gamlestaden. Han gillar faktiskt sin nya ryggäck och ville ha den på sig flera gånger. Mammas lilla söta docka!

En annan sak stora killar år göra är att åka till Liseberg och faktiskt åka lite karuseller. Det regnade men det gjorde ingenting för Theo hade ju bästa regn-setet. Först åkte vi Kaninresan och det var lite spännande, men det var först när vi stod i kön till Farfarsbilarna som det blev roligt på riktigt. Pojken sträckte sig efter bilarna och pekade och hojtade. När vi väl satt i en av dem var det så roligt att han studsade i mitt knä. Självklart styrde han duktigt i kurvorna.

Mamma och pojke åker Farfarsbil. Stor succé.

Regnkläderna invigdes alltså på Liseberg men även idag kom de väl till pass då vi tog en liten Bobby car-tur till lekparken mitt emot dagis. Det var första gången vi kom på tanken att knyta ett snöre i bilen och dra Theodore - så att vi skulle ha lite bättre koll på var han tog vägen, och för att han inte skulle bli trött i sina små ben, och för att det skulle gå lite fortare. Han var stormförtjust. Det här var till och med bättre än Liseberg.

Om man har en Bobby car och en sydväst spelar det ingen roll att det regnar.

Snart kommer vi att gå den här vägen varje morgon.

När man är så stor och duktig blir man ibland lite trött. Då är det skönt att lägga sig på en kudde i soffan och kolla lite på teve som de stora gör. Själv ska jag omgående lägga mig i sängen och läsa bo nummer åtta i Sookie Stackhouse-serien. Hade det inte varit för den förträffliga Sushila hade jag haft små-ångest över att alla åtta böckerna väldigt snart är lästa - men hon har mycket vänligt lånat ut flera short stories och bok nio och tio till mig. God bless the child.

Berocca buzz

Idag, denna sista dag för rapportering av Berocca Boost, tänkte jag summera mina observationer. Berocca Boost är tänkt att vara mentalt uppiggande och innehåller B- och C-vitaminer samt Guarana.

Jag testade brustabletten på försökspersoner både hemma och på jobbet och trots att de flesta uppgav att de inte kände någon större effekt kom ett flertal tillbaka och ville testa igen. Ingen uttryckte någon större skepsis och de flesta var överraskade av den goda smaken.

Jag själv testade vid ett flertal tillfällen men kände ingen överväldigande effekt. Jag tror dock starkt på placebo-effekten och kommer säkert att använda slut på alla tabletter i "mitt" rör. Jag ger också plus för smaken, jag brukar avsky brustabletter av alla former men de här smakade faktiskt helt ok.

Slutrapporterat.

Theodore tar en paus i sitt telefonsamtal för att svara på en av livets viktiga frågor

Semesterstängt

Theodore med svallet. Klippa eller inte?

Mitt liv har (välbehövligt) varit näst intill datorfritt den senaste veckan. Först låg jag utslagen med 39 graders feber och världens ondaste hals och sen åkte familjen på semester till föräldrar och svärföräldrar.

Jag och Theodore åkte hem till pappa och Jeanette för att bli ompysslade. Vi gick på skogspromenader, plockade bär, badade, var på marknad, åt godsaker och träffade släkt. Jag hade gärna stannat ett tag till.

Nu är vi dock hemma igen och tar tillvara på de här sista veckorna av årets sommarsemester. Jag och Theo har hela nästa vecka tillsammans innan jag börjar jobba och han inskolas på dagis. Det är mycket som ska fixas till dess. Regnkläder ska köpas och kläderna inventeras och märkas. Sen är det ju den där stora frågan om håret. Ska vi klippa Theodore till dagisstarten? Vi vacklar fram och tillbaka hela tiden. Ingen chans att lockarna ryker - men hur gör vi med luggen? Vi vill inte ha någon rak kort lugg (det går inte ändå med de här lockarna) men långluggen börjar bli aningen opraktisk. Hur ska vi göra nu då - klippa eller inte?

Skor har vi däremot precis fixat. Pojken har ju haft sandaler hela sommaren och när jag skulle trä på de blåvita skorna här om dagen så var de för små. Dags för de första gympadojjerna tyckte vi. Och här är de. Helt galet söta eller hur?

I handväskan på tåget

Vampyrböcker och snutte.

Ingen lek alltså

När man som vuxen haft 39,3 graders feber i ett dygn är man inte så jäkla kaxig.

Men nu är temperaturen mer skäliga 37,9 och jag sitter med hela stora familjen på tåget mot Munktorp. Imorgon åker jag och Theo hem till min pappa och myser.

På tapeten

Tavla på väggen, mannens gamla leksaker på byrån ... och en dator?

Äntligen, äntligen har vi fått upp tavlorna i Theodores rum. De som legat och väntat i över ett halvår säkert. Nu är de i alla fall uppe och Theodore är förtjust. Det är tre olika Mr. Men (eller två Mr. Men och en Little Miss om man ska vara noga).

I rummet finns annars inte mycket mer än ett skötbord, en bokhylla och två byråer. Och lite leksaker och en säng såklart. När man frågar Theodore var nappen ska vara lägger han den där. Han är så himla duktig. Han somnar alltid med en napp i munnen och en i varje hand och när han vaknar och vi kommer in för att hämta honom slänger han ned dem i sängen. En är kvar i munnen men när vi frågar var nappen ska vara åker den också ut och ned i sängen. Han är så himla duktig. När vi säger åt honom att hämta sina skor gör han det. Mina skor också. När vi bytt blöja är det han som slänger den i blöjhinken, men vi måste öppna för locket är lite trixigt.

Theodore lägger nappen i sängen.

Det kan hända att han har ganska många nappar där. Det händer lika ofta att vi inte hittar en enda.