Vid varje given tidpunkt i livet finns olika frågor om fördelning att lösa.
Hur fördelar jag mitt engagemang mellan jobb och fritid? Hur fördelar vi pengarna i familjeekonomin? Hur fördelar jag håret för att få till den perfekta snedbenan, och hur ser fördelningen av sprit och virke ut i den perfekta groggen?
Hur fördelar jag min tid mellan egentid och familj? Hur ska jag fördela mitt bolån? Hur fördelar jag mitt tevetittande mellan Desperate Housewives och House, och hur får jag till den bästa fördelningen av shabby och chick i mitt vardagrum?
En oändlig och ständigt förändrande ström av små och stora frågor som behöver tid och bearbetning och forskning för att få sina svar. Och de svar vi får är inte alltid lätta att hantera.
Den absolut största fördelningsfrågan i mitt liv för tillfället är fördelningen av föräldraledighet. Den 18 januari är det dags för mig att lämna över stafettpinnen (Theodore) till min man och gå tillbaks till jobbet. Vare sig vi skaffar fler barn eller inte, så är min mammaledighet med Theodore slut då. Ingen mer förmiddagsfika på det lokala kondiset där vi matar våra barn, dricker Cola light och äter bullar. Inga fler utflykter till öppna förskolan. Inga fler promenader till Willys med en sovande Theodore i vagnen. Inga fler besök på bvc.
Å andra sidan blir det min tur att sova hela nätterna, även om jag vant mig rätt bra vid den sömnmängd jag får. Och det blir mycket färre bajsiga byten, även om jag faktiskt inte tycker att det är så jobbigt att byta blöjor.
Och så finns ju kvällar och helger fortfarande kvar för bebismys, det är bara en naturlig utveckling - någon gång måste man släppa taget. Barnet ska så småningom börja på dagis och bli mer och mer självständig.
Dessutom vill jag ju att Theodore ska få vara ensam med sin pappa också, för att inte tala om vad mannen vill. Han har ju lika mycket rätt som jag att vara hemma med sitt barn och jag har faktiskt dragit det längsta strået som fått vara hemma i nio och en halv månad.
Ja, och så ska det ju bli lite skönt att komma tillbaks till vuxenlivet. Arbetslivet. Att gräva ned sig i ett uppdrag på jobbet. Att skoja om vuxensaker med vuxna människor.
Att sitta på spårvagnen ensam med musik i hörlurarna och bara låta tankarna vandra bort. Det är någonting som inte har hänt sedan Theodore föddes. Att tankarna fått vandra fritt. Mamma-radarn är alltid på. Och det ska bli lite skönt, om än vemodigt, att stänga av mamma-radarn på dagarna.
Jag försöker att se på förändringen så positivt som möjligt, men det gör det inte saken lättare!
Det är fortfarande hjärtskärande att tänka på att det inte kommer vara jag som har hand om alla vardagliga små bestyr omkring Theodore. Borsta tänderna, göra gröt, välja kläder, packa skötväska, sjunga och leka. Det ger mig fortfarande en kall känsla i hela kroppen att Theodore kanske inte vill att jag matar/nattar/tröstar. Kanske jag inte duger sen.
Eller så kanske jag gör för stor sak av förändringen. Jag är trots allt fortfarande Theodores mamma, trots att jag är på jobbet. Förhoppningsvis kommer han sakna mig under dagarna och vilja mysa med mig på kvällarna.
För de är mina då. Kvällarna och helgerna. Då är han min.
nte kunde komma och den översta delen sparas till ettårsdagen eller barndopet - vilket som nu kommer först. Men vi hade bara två våningar och alltså fick frånvarande gäster vara utan tårta.
