Heja!

Idag hämtade jag ett paket på posten. Det innehöll två supersöta hejare och ett smaskigt garnnystan. När jag blir pigg ska jag fota dem och visa för er. Nu ska jag vila efter den ansträngande postutflykten.

Da weekend

Här är allt som vanligt. Jag mår illa och magsyran lever sitt eget high-life som vanligt. Livet är soffa och tv som vanligt. Spännande va?

Men faktiskt! I lördags vaknade jag och kände att det var en bra dag. Visst mådde jag illa och inte kunde jag äta något men jag orkade stå rak i ryggen och för första gången på mycket länge kändes livet ljust och hoppfullt. Det krävs tydligen energi för att vara glad. Jag orkade tvätta håret! Jag orkade raka benen! Jag plockade ögonbrynen!

Det här var en bra dag för att åka in till stan för att köpa nya underkläder till bröllopet. Ni med obehagligt bra minne kan kanske erinra er att jag redan köpt underkläder till den stora dagen men nu råkar det sig ju så att det här med ett extra liv i kroppen förändrar den ganska mycket. Brösten är typ en storlek större (som om det skulle behövas) och en torselett är inte direkt vad min slappa magmun och bråkiga magsäck röstar för. Dessutom känns det som att magen är uppblåst som en luftballong och står ut en meter från kroppen. Försök klämma in det i sexiga underkläder.

Jag försökte i alla fall, för säkerhets skull och för att torseletten är så jävla snygg, och tro på fan: den passade perfekt! Ok, jag fick knuffa och puffa lite på brösten men det såg banne mig bara ännu bättre ut. Och sedär, där hade jag en midja igen och det kändes hur bra som helst! Inte behöver jag köpa nya underkläder inte. Allt kräkande hade dessutom lönat sig, vågen står på -4,8 kilo. Mycket välbehövt.

Men! Jag hade ju en så bra dag, varför låta bli att åka in till stan bara för att jag inte behövde underkläder? Det finns ju så mycket mer att konsumera! Sagt och gjort, efter Formel1-kvalet begav jag mig in till stan. Förstår ni vilket stort steg det var? Jag hade inte varit så långt hemifrån på veckor, särskilt inte ensam.

Med Danzig i öronen och nyfiken på världen var min första (och egentligen enda) uppgift att hitta mamma-strumpbyxor. Det fanns inte någonstans förutom på H&M som bara behagade sälja M och L. Thanx. Lindex har för övrigt helt gett upp sin mamma-avdelning verkar det som. Trist. Jag blev för övrigt än en gång djupt besviken över mamma-modet. Man blir faktiskt inte en kärring i samma ögonblick som man ser ett plus på stickan. Vad ska jag ha på mig i höst? Vinter? Vår? Hjälp mig!

Eftersom jag gick bet på strumpbyxorna köpte jag andra saker istället. Eyeliner, mascara, ögonbrynsfärg och lite diadem och så. Efter en månad utan så mycket som lypsyl kändes det skönt att köpa lite ompysslingsprodukter.

Helgen gick och nu är jag inne på min sista sjukskrivningsvecka. Det gör mig lite orolig och nervös för även om jag tycker att jag mår lite bättre är det inte bra ännu och jag vet inte hur jag ska orka börja jobba igen. På torsdag har jag en ny läkartid och då ska jag fråga om han inte kan förlänga sjukskrivningen lite, på 50%, så att jag kan börja lite försiktigt. Men helst av allt vill jag bara börja må bra igen...

När man är gravid är det helt ok att sambon får åka 40 minuter enkel väg för att köpa mat på Texas Longhorn. Jag har ju faktiskt fått utstå akupunktur idag igen. Mycket läskigare den här gången.

Nejmen faktiskt, han ville åka. Han sa att han skulle åka varsomhelst inom Göteborg, föreslog Texas Longhorn och jag kunde inte motstå frestelsen. Stackars älskling. Så här ompysslad har jag inte varit sedan jag var typ fem eller så. Han är verkligen perfekt. Jag visste redan innan hela bebisgrejen att han var världens bästa men han överraskar mig fortfarande varje dag. Oanade mängder tålamod och oändligt mycket omhändertagande. Tack älskling, jag skulle aldrig vilja göra det här med någon annan.

Dagens stickning

Dagens uppgift var att åka in till Gamlestan och agera nåldyna. Mot illamåendet alltså. Jag fick för första gången pröva akupunktur och det var en blandad upplevelse. Jag vet inte om det fungerar men det var ganska avslappnande att ligga i ett vilorum och lyssna på avslappningsmusik i tio minuter med nålar i armarna. Nålar som var uppkopplade till ström.

Först fick jag en nål i huvudet, en som inte skulle vridas och hålla på med. Det kändes inte alls och den skulle tydligen vara avslappnande. Sedan fick jag två nålar i varje arm och det kändes jäääättekonstigt! Själva sticken kändes inte alls men när hon vred på dem för att liksom aktivera punkterna gick det som en stöt genom armen. I den vänstra var det så starkt att mitt pekfinger domnade bort. Och då var strömmen inte ens på.

Sen låg jag där ett tag och försökte slappna av men låg mest och var fnittrig och ställde löjliga frågor till sambon (som var i närheten och passade på att följa med), som exempelvis "tror du att de glömmer nålar någon gång? Så man går omkring med en nål i huvet hela dagen?". Det var i alla fall avslappnande men de där stötarna vill jag helst inte ha varje dag. Ena armen är fortfarande lite domnad.

Det var meningen att jag skulle hem och vila efteråt men eftersom jag ändå var ute (händer inte så ofta nuförtiden) och för att det låg så nära bestämde vi oss för att gå in en sväng på Mio. Vi kom därifrån med ett nytt vitt köksbord (ovalt med spännben)och fyra svarta köksstolar (såna där formpressade runda liksom). Yey! Till nya lägenheten alltså. De ska hämtas 1 november. Wee! Riktiga köksmöbler, äntligen!

Det var kanske lite mer än jag orkade med för jag fick kräkas magsyra bakom en buske och sen var jag helt död tills vi kom hem runt fyra eller så. Vi köpte med oss thai-mat hem och det var välbehövligt eftersom jag inte fått behålla något alls på hela dagen.

Efter maten sov vi middag (sambon har ledigvecka och jag har sällskap hela dagarna!) och kollade på tv och nu är det natt.

Imorgon ska jag tillbaka till MVC för mer sticking.















Så här ser man ut om man är gravid i tionde veckan och har nålar i armarna.



















Och här är nålarna.

Blä

Här var jag så nöjd och glad för några dagar sedan för att jag mådde bättre. Upplagt för bakslag alltså, och det har jag minsann fått uppleva. I tre dagar har jag i stort sett inte fått behålla någonting innan klockan sex på kvällen. Magsyran och magknipet har möjligtvis blivit lite bättre men illamåendet har stigit till nya höjder. Jag ska inte gå in på några detaljer.

Till min stora förvåning blev jag ikväll mycket sugen på chips och dip. Så blev det och nu en timme eller så senare så ligger de kvar och gurglar i magen. Det hade jag aldrig trott.

---------------------------------------------------

Du är på dag 68 av 280. (24,3%).
Du är i vecka 10.
Du har gått 9 fulla veckor och 4 fulla dagar (v9+4).
Du är i 2:a kalendermånaden.
Du är i 3:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester ett.
Beräknat förlossningsdatum Ons 8 apr 2009
Du har 212 dagar kvar till förlossning.

Äntligen fungerar Familjelivs graviditetsmätare!

Den har trilskats länge genom att vägra acceptera att alla kvinnor inte har en menscykel på 28 dagar. Nu visar den i alla fall vad jag tror är hyfsat rätt, så här får ni se:

Du är på dag 66 av 280. (23,6%).
Du är i vecka 10.
Du har gått 9 fulla veckor och 2 fulla dagar (v9+2).
Du är i 2:a kalendermånaden.
Du är i 3:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester ett.
Beräknat förlossningsdatum Ons 8 apr 2009
Du har 214 dagar kvar till förlossning.

En halvhyfsad dag

Dagen började så bra. Jag gick upp en hel timme tidigare än vanligt (10.00) och kände mig nästan helt som vanligt! Jag åt upp några isglassar, kräktes upp dem och fixade med kattgrejerna. Mjölk fungerade bättre och jag fick i mig två mackor. Jag mådde fint och dagen flöt på. Jag orkade prata lite med Jenny och pappa innan sambon kom hem från jobbet efter att ha inhandlat nödproviant i form av mer mjölk, bröd och ost (för man måste ta tillvara på det som fungerar) men sedan däckade jag fullkomligt. Jag fick faktiskt gå och lägga mig i sängen och sova ett par timmar.

Någorlunda utvilad vaknade jag för att se sambon sova i soffan. Då tvingade jag upp honom för att steka plättar åt mig (jag ville egentligen ha pannkakor men jag antar att det måste finnas någon hejd på bortskämdheten). Sedan dess har jag mått som vanligt med illamående och sur och uppblåst mage. Jag antar att jag ändå ska vara tacksam. Igår bad jag om en enda dag då jag skulle få må bra och idag fick jag det. Tack. Kan jag få en till? Jag gillade det...

Om katten

Tack för alla svar angående den stackars lilla katten. Jag har för min del drömt om den hela natten. Jag ringde i alla fall till kommunens ansvariga idag och hon var snäll och trevlig. Hon hade eventuellt någon som skulle kunna hämta katten men det lät nästan som en sån som gör sig av med dem. Hennes råd var i alla fall att sätta in en "upphittat djur"-annons i GP och det har jag gjort. Man vet ju aldrig. Nästa råd var att sätta upp lappar omkring i området och det låter som en bra idé men då måste jag piggna till lite först... för större äventyr och promenader är lite för mycket för mig i mitt sjukskrivna tillstånd.

Självklart vill jag egentligen ta hem katten, och visste jag att det var för typ en dag hade jag nog gjort det, men vi vill inte ha en katt och kan inte ta hand om den och om den gått omkring i området i över två veckor så är sannolikheten tyvärr liten att någon ska komma och hämta den. Då återstår ju bara att lämna in den till en veterinär (för katthemmen är fulla) och det vet jag inte om mitt samvete orkar med.

Planen just nu är att ringa ett nummer till, någon instans som jag inte kommer ihåg vad den heter men de sysslar i alla fall med borttappade djur på något sätt. Där kunde jag, om jag hade tur, hitta någon som letade efter just den här katten. De har telefontid från elva så jag prövar då.

Det var så mycket som jag kunde göra enligt kommunansvariga så jag börjar där... kanske är det faktiskt så att den har en ägare men får gå ute på kvällar och nätter. Jag är nöjd bara den får komma in nu till hösten och vintern.

Vad gör man med en hittad katt?

Idag hittade jag en liten katt utanför torget där vi bor. Den är grå med svarta fläckar/ränder och har ett rosa halsband. Jag kan ingenting om katter men den såg inte helt vuxen ut, eller så var den bara mager. Den är mycket kelig och kommer fram till människor den möter.

Jag såg den vid tvåtiden idag och tanken på den stackars katten nötte i mig så mycket att jag gick ut med sambon vid tio ikväll och letade efter den. Vi hittade den rätt snabbt på ungefär samma ställe där jag såg den sist och några tjejer som hängde där sa att den sprungit omkring där i kanske två veckor.

Om man försöker bära upp katten är den kelig men så fort man kommer förbi ett visst område, som jag antar är dess revir, så vill den ner. När vi lämnade den alldeles nyss slickade den på en gammal behållare för frityrolja så jag gissar att den är väldigt hungrig.

Jag kan ingenting om katter, vad ska jag göra? Min plan är att hitta numret till Polisen här i Kortedala, hitta katten och be dem komma och hämta den. Sambon läste på en katträddningssida att de rekommenderade att man ringer polisen. Förhoppningsvis lämnar de den till katthemmet och inte till en veterinär som avlivar den. Vad är egentligen bäst för katten, att leva hungrig och vild ute när hösten/vintern kommer eller att bli avlivad? Det gör ont bara att tänka tanken på det sistnämnda men tänk om den lever ett hemskt liv?

Tror ni på idén om polisen? Vad skulle ni gjort? Garngalningar brukar ju ofta ha katter, vad gör man?

Bloggerskor make my day

(för det är faktiskt väldigt få manliga bloggare som läser min blogg, åtminstone som kommenterar. Har jag någonsing sett någon över huvud taget?)

Ni är verkligen fina. Vilken tur har man inte om man kan vara helt frånvarande i en månad och fortfarande ha en trogen skara bloggerkor som väntat på nya inlägg! Ni är fina och bra och förtjänar massor av kramar och bloggutmärkelser eller mjuka garner om det är det ni önskar allra mest. Om jag fick vad jag längtar efter mer än något annat skulle jag få en enda dag utan illamående, sura uppstötningar från helvetet, magknip och förlamande trötthet. En enda dag. Kom igen!

Om jag bara får klaga av mig liten nu så ska jag försöka vara positiv i resten av inlägget. Deal? Äh, vem försöker jag lura, jag bestämmer aaalldeles själv vad jag får skriva, och klaga, om.

I natt har jag sovit rekordlite. På eftermiddagen gjorde jag misstaget att äta en Billys-pizza. Det skulle jag inte gjort. Hela natten låg jag och vred mig med magknip, magsyra och ilamående. Dessutom hade jag huvudvärk. Och sambon snarkade. Jag kom inte upp förrän... ursäkta, jag ska bara gå och kräkas...

... det var den frukosten det.

Hur som helst, jag gick upp runt elva och i två timmar har jag försökt få i mig en tallrik vaniljyoghurt. Den som just kom i retur. Nu ska jag äta en Snickersglass som straff. Det är för övrigt helt sinnessjukt att jag mår illa hela natten och hela dagen men precis efter att jag kräkts upp allt maginnehåll känns det lite bättre och jag vill äta igen.

Jag vet att det är tråkigt att läsa klagomål efter klagomål men jag tror att det defenitivt kommer vara roligt för mig att läsa om ett par månader. Eller år.

När det gäller att sticka en massa babysaker. Det återstår att se. Det är verkligen inte lockande att sitta med garn och stickor när man mår illa. Under två sjukskrivna veckor har jag bara lyckats knåpa ihop en halvfärdig Sheldon. (Som för övrigt verkar ha en alldeles egen blogg). Kanske får jag tillbaka sticklusten när jag mår lite bättre. Just nu satsar jag på att orka tvätta håret några gånger i veckan. Det är så illa.

Om en och en halv timme eller så kommer sambon hem. Det är dagens höjdpunkt, för han ska få lirka fram isglassen som kilat sig fast i frysen. Det har jag väntat på länge.

Long time no blogging

Ja, ja, jag vet att jag har varit borta ett tag. Att jag varit lika dålig på att läsa andras inlägg som att skiva egna. Men jag har faktiskt en bra anledning. Den bästa kanske.

Nämligen det här:









Jadu, det är ett plus där. Det var faktiskt ett otvetydigt plus på båda testen vi gjorde.

Jag fick en chock. Vad ska hända nu? Hur ska livet förändras nu? När vi smält nyheten en aning kom vi fram till att timingen faktiskt inte kunnat vara bättre. Vi gifter oss den 22 november, vi flyttar in i vår nya stora fyra i ett perfekt barnfamiljsområde 1 november och Edward har ju faktiskt tjatat om syskon rätt länge. Det är perfekt faktiskt!

Det är fortfarande ganska tidigt i graviditeten. Jag är i vecka 9 men om allt går som det ska har vi en ny liten bebis i början av april. I vecka 6 fick jag en liten blödning och nojjig som jag är om allt i hela världen fick vi föra ett VUL (vaginalt ultraljud) men det var det värt, för vi fick se ett pyttelitet hjärta slå!

Förklaringen till varför jag inte bloggat är att jag helt enkelt inte orkat. Till en början hade jag ingenting att skriva om för allt som fanns i mitt huvud var bebis, bebis, bebis och det kändes för tidigt att berätta. Sedan kom vecka 7 och illamåendet satte in. Det var inte nådigt och nu är jag sjukskriven till vecka 11. Skönt, tyckte jag först men nu börjar det bli väldigt tråkigt att ligga i soffan och kolla på cityakuten på tv. För det är ungefär allt jag orkar.

Den här veckan, vecka 9 alltså, känns det en aning bättre och jag har bestämt mig för att bara ta illamåendemedicinen (lergigan) till natten. Jag blir så trött av den, det är ju trots allt ett lugnande medel, men på natten ska man ju sova i alla fall.

Så nu vet ni... jag kommer att försöka blogga mer nu när jag vant mig lite mer vid att jag inte har någon som helst kontroll över min kropp. Nu när hemligheten ändå är ute...

----------------------------------------------

Jag vill förresten tacka er som skrivit att ni saknar mig. Det värmer att det faktiskt spelar roll för en del om jag skriver eller ej. Som om inte det vore nog har jag fått en utmärkelse! Det är den bedårande Clarasofia som gett den till mig och hon får den självklart tillbaka! Det finns fler som förtjänar utmärkelsen men just nu har jag för dålig koll eftersom jag inte läst något på flera veckor.