Atjoo!

Så var det förkylt igen i det Sharpska residentet. Tandsprickningen visade sig komma med en förkylning i ryggsäcken och nu är båda föräldrarna smittade. Det är ett evigt snörvlande, hostande och nysande. Jag hoppas att det går över fort. Theodore var som sjukast i helgen och även om han fortfarande är väldigt gnällig så har han ingen feber längre. Tänderna (eller halsen eller öronen?) för fortfarande ont och det är så svårt att se honom ha ont och inte kunna göra så mycket. Blir det för jobbigt får han Alvedon men annars är det gos och lekar som gäller. Det är ganska slitsamt i längden för förkylda föräldrar... men det går över.

Nu ska jag snyta mig och äta en macka. Sedan ska jag nog virka lite men det är en riktigt värdelös tevekväll ikväll så det återstår att se vad som får stå för underhållningen...

Diggelidigg

Theodore är så bedårande när han leker med sina favoriter - musikleksakerna. Han diggar och sittdansar och är så himla glad! Det är svårt att tro att han igår grät och gnällde hela dagen med feber och ont i munnen och halsen. Det är så skönt att ha honom tillbaka igen. Min lilla pyssling!

Nummer sju och åtta coming up!

Sånt här har vi sett mycket av på sista tiden.
Tuggande tuggande tuggande.

Stackars lilla stora Theodore. Han gnäller och gnyr så ledset i sömnen. Då och då vaknar han till och gråter. Då får han ligga i min eller mannens famn och vi sjunger för honom tills han somnar om igen. Det är alltså tand nummer sju och åtta som spökar. Han har fått en dos Alvedon och jag hoppas att han ska få sova hyfsat under natten. Han har vaknat två gånger sedan han somnade alldeles rödgråten vid åtta. Han har haft svårt att sova hela dagen, annars har han varit på sitt stolligaste och sötaste humör idag.

Stora killen leker på gården

På vägen hem möttes jag av lilla familjen. Vilken överraskning!

Bara satt ni vet

Hard rockin' mama and papa

Hehehe. Jag hittade de här bilderna i mannens mobil. De är från hårdrocksfesten vi var på för några veckor sedan. Hårda eller hur?

Mys istället för bråk

Får jag bara göra det själv går allt alldeles utmärkt.

Jag håller med om allt moster Anette skrev om tandborstningen bland kommentarerna till förra inlägget. Och vi har egentligen försökt att inte göra det till en stor grej men någonstans på vägen blev det så himla "viktigt". Så "viktigt" att vi glömde bort vad som var viktigt på riktigt. Så nu gör vi det lite mer till en lek igen. Vi är nöjda om tandborsten kommer in i munnen och får borsta lite. Sedan får han borsta själv. Då lär han sig att tandborstning är någonting som händer varje dag men inte är en jobbig grej. Och så får tänderna lite flour. Det känns som en bra lösning.

Vällingen har vi också pausat. Istället för att bråka om den där flaskan varje kväll är det lika bra att ge gröt istället. Varför bråka när man kan leka och mysa istället? Theodore är trots allt inte bebis så länge till. Trots och kamp kommer tids nog ändå. Han börjar ju bli så stor. Se bara när han leker i parken med sina nya skor!

Lilla herr Vill Bestämma Själv

Borstandet av Theodores tänder har verkligen blivit en mardröm för alla inblandade. Han hatar att få tänderna borstade. Det har kommit lite smygande, förut tyckte han att det var roligt, nu skriker han som en vansinnig och vi får hålla i armar och huvud för att komma åt tänderna. Det tar flera minuter efter att borstningen är gjord innan han kommer till sans igen. Han blir verkligen ursinnig, och sen ledsen. Det känns inte alls roligt men vi kan ju inte sluta borsta hans tänder.

Jag vet inte vad det beror på, kanske vill han bara bestämma själv. Det har ju kommit lite andra sådana tendenser. Som att han exempelvis numera vägrar välling och ibland inte vill äta om han inte får kladda själv.

Förhoppningsvis är det här någonting som kommer att gå över.

I övrigt blir storbebisen bara mer och mer charmig. Han busar och ler och har glimten i ögat. Han har blivit väldigt gosig och tycker om att kramas, pussas och gnugga våra ansikten mot varandra. Det märks tydligt att han är mer med i matchen också och kan trycka på knappar och förstår orsak-verkan lite mer. Han älskar att tulta runt med gåvagnen åt alla möjliga håll och kryper snabbare än blixten. Han kan inte gå eller stå själv men kan utan problem klättra upp för hela trappan (med en vuxen hack i häl givetvis).

Jag har hittat kameran!

Den låg i sovrummet där jag inte har något som helst minne av att jag lagt den. Men glad är jag! För att fira bjuder jag på en bild av min snygge man och lite lekparksbilder. Håll till godo.

Elfte april tvåtusentio.

Buhu! Jag hittar inte vår kamera. Den är full av söta bilder från Plikta igår och det var då jag hade den sist. Batteriet tog slut och jag lade ned den i skötväskan. Alternativt min handväska. Nu är den i alla fall inte i någon väska och jag vet inte var den har tagit vägen. Jag har lite panik över tanken på att inte ha en hyfsad kamera nu i lära-gå-tider. Jag måste hitta kameran!!

Jag kan alltså inte bjuda på några fina och soliga bilder idag. Annars hade ni kanske fått se en glad och söt Theodore som lekte titt-ut i vagnen på vägen till stan. På promenaden in till stan. Promenaden, ja. Jag har promenerat in till stan tre gånger nu och tycker att jag är typ den duktigaste människan i världen. Det tar 50-60 minuter om man tar vägen via Redbergsplatsen och det är en ganska mysig sträcka.

Min man har fixat något snajdigt program till min telefon så att jag kan registrera min träning och till exmpel med hjälp av gps få info om hur långt jag gått och hur snabbt osv. Väldigt spännande och roligt. Om man kommer ihåg att trycka på "start" dvs. Jag kom till Svingeln innan jag kom på det, och då är man ju i princip redan framme i stan. Suck. Jag som gick och gottade mig så mycket åt att se hur långt jag hade gått. Jag får mäta nästa gång.

Det går alltså helt ok med träningen. Jag försöker att göra någonting två eller tre gånger i veckan. Styrketräning med kondition, simning eller långpromenader - det är lite olika beroende på vad jag har tid med. Ibland kommer någonting i vägen som sjukdomar, besök och så vidare men sånt är familjelivet och det är ok. Jag gör så gott jag kan och det börjar märkas lite smått. Den där känslan av att vara stark, som jag längtade efter så mycket, börjar komma smygande. Att lyfta och bära Theodore är mycket lättare och jag känner mig mer uthållig. Jag menar, för två månader sedan skulle jag knappast klara att promenera in till stan. Inte utan att klaga och gnälla och nästan avlida i alla fall.

Det märks dock ingenting på vågen. Inte heller på kläderna, de sitter lika illa som vanligt. Jag kanske måste sluta äta godis och fet mat varje dag för att det ska hända något på de planen eller vad tror ni? Hehe.

Städtanten says

Sätt på musiken så kör vi!

Vad jag önskar att jag skulle göra ikväll:

- Sticka någonting fint och användbart. Kanske en present.

- Äta något gott. Kanske glass.

- Mysa med min man så att han blir en glad och nöjd man.

- Städa köket. Eller badrummet. Eller klädkammaren.

- Se någon bra film. Eller Criminal Minds.

- Läsa ikapp typ en miljon bloggar.

- Prata med någon trevlig kamrat.

Vad jag ska göra istället:

- Skriva klart det här inlägget.

- Gå och lägga mig.

Det har varit en intensiv dag på jobbet, vi har storebror på besök och jag ska träna tidigt imorgon bitti så det blir tidigt sänggående. Tråkigt men sånt är livet som heltidsarbetande småbarns- och extramamma.

Godnatt!

Värsta mysmorgonen

Imorse vaknade Theodore vid kvart över fem och var ledsen. Blöjan var full av bajs och det var bara att gå upp och byta, och så var pojken pigg som en mört. Jag vägrade dock börja dagen och kröp ned i sängen igen med förhoppningen att pysen skulle somna om. Icke. Dock fick jag barnmys deluxe till klockan sex då mannen och lillpojken gick upp och lät mig sova till åtta. !

Jag fick gå upp och duscha i lugn och ro innan jag och Theodore vinkade av gäster och man. Gästerna åker hem och mannen hämtar Edward. Jag förväntade mig att Theodore skulle däcka av trötthet fem över åtta efter sin tidiga uppvakning men han lekte glad som en lärka ända till halv tio. Då blev han lite gnällig och fick sitta i mitt knä och se på morgonteve. Han lutade sitt lilla huvud mot mig och nöp med sina små fingrar i min arm och plötsligt kändes han så tung. Han hade somnat! Det var många månader sedan han kunde somna i famnen och det var helt otroligt mysigt. Jag bar ned honom till sängen och han somnade om på två sekunder.

Idag är vi alltså själva och jag vet inte riktigt vad vi ska hitta på. Vädret är tyvärr inte lika fint som i helgen och jag känner mig inte så sugen på några längre utomhusutflykter. Det blir antagligen en liten tur och sen handboll på tv vid fem.

Vi tar en lekpaus ute på gården

Påskpromenad

Det är så himla fint väder idag så vi var helt enkelt tvungna att gå ut en sväng. Hela familjen Sharp inklusive farfar och farbror åte in till stan och strosade lite. Vi sprang in på the English shop för lite förnödenheter, fikade på Espresso house, åt på Gourmet korv och jag handlade lite grejer på Åhléns inför kvällens hårdrockstrettioårsfest.

Vi gick också förbi barnskoaffären Vincent och tog med oss en katalog hem. Theodore är ju en stor pojke nu och snart är det dags för de första skorna. De här är favoriterna hittills. De heter Arne. Bara det.

Bilden är tagen från vincentshoestore.com

På vägen hem från stan stannade vi till på Rambaldi och köpte lite frukt.

Theodore blev först jättelång sedan jätteuppochned.

Sedan blev han så himla leksugen att vi bara absolut måste gå till en lekplats. Den här kanan ligger på en granngård på vägen hem från Rambaldi, vi har en på vår gård också men den är mindre och inte lika cool. Theodore skrattade så att han kiknade och åkte framlänges och baklänges och uppochned och hursomhelst. Jag tog emot såklart.

Solen sken så fint och pojkarna var så fint uppradade på parkbänken och jag skulle ta ett så fint kort. Men de blev inte så fint så vi gick vidare. Dessutom ville Theodore gunga gungbräda hemma på gården.

Så det var bara att gå hemåt. Här är vägen mot vårt underbara skeva fantastiska älskade hus. Mot gungbrädan!

En annan helg och en annan bil

Nu är vi på väg till Allum.

Kroppsbild

Det här är ett himla bra blogginitiativ som jag tycker att ni ska kolla in.

"Kroppsbilder är en blogg med bilder på kroppar, med tillhörande siffror. Tanken är att illustrera hur olika kroppar kan se ut och hur olika vikter kan se ut, för att avdramatisera siffrorna och antyda att alla kanske är OK.

Som en digital simhall där alla kroppar får dela plats i duschen.Kroppsbild och självbild får mötas och kanske bli lite mer sams."

Jag önskar att jag var modig nog att vara med. Eller smart nog att ha kommit på idén själv.

Bilden är lånad från Kroppsbildsbloggen.

Hurra hurra hurra!

Oj vilken fin födelsedagsdag vi har haft idag! Även fast jag jobbade lejondelen av den och inte var hemma med mina stora pojkar har det verkligen varit toppen. Så fort jag kom hem tog vi fram stora tårtbakarverktygen och snodde ihop en bebistårta. Vi fyllda ena halvan med två lager sylt och den andra med två lager fruktpuré så att den passade både barn och vuxna. Sen på med grädde och fruktgarnering.

Och så ett tåg såklart.

Jag tycker faktiskt att den blev ganska söt.

.... men inte i närheten så söt som det stora lilla födelsedagsbarnet som hoppade ur kläderna och gjorde sig redo för sitt livs första tårtkalas.

Så här gick det till:

Man kan säga att det där med tårta var en succé! Tårtbiten försvann i ett nafs och jag har aldrig sett Theodore så glad någonsin.

Se här bara så glad!

Och som alla bra dagar slutade denna med vattenlek och en halvtimmes extra vakentid. Jag tror att Theodore är mycket nöjd med sin första födelsedag.

Så här söt är man helgen innan man fyller ett år

Ja, för imorgon fyller min lilla kille ett år. Det är inte klokt faktiskt. Det senaste året har känts som en dag eller en livstid. För exakt ett år sedan ringde jag till BB och var orolig över att sköterskorna räknat fel på timmarna som gått sedan vattnet gick. Mycket riktigt fick jag order att komma in så fort jag ätit frukost morgonen efter för att föda barn. Och så blev det också - och halv fem på eftermiddagen hade vi en liten son. Fantastiskt när man tänker efter.

Theodore har i alla fall redan fått massor av presenter och det blir nog inget presentöppnande imorgon. Däremot ska vi göra en tårta så fort jag kommer hem från jobbet. Den ska han få äta och kladda med hur mycket han vill tills han tröttnar.

Imorgon är också dagen då mamma och Hampus åker hem. Vi har nämligen haft finbesök ända sedan i torsdags. Mamma tog min lilla brorson och åkte ett väldigt försenat tåg till Göteborg. Det har varit så himla mysigt och de två kusinerna har lekt och myst och pussats i massor. Det har varit helt ljuvligt att se och jag känner mer än någonsin att jag vill att Theodore ska få ett småsyskon. Lite senare.

Jag återkommer imorgon kväll med tårtbilder.

Psycho freak

Jag är en sån som tittar på människor i min omgivning. På spårvagnen. På trottoaren. På fiket och genom mitt fönster. Jag tycker om att observera hur andra klär sig och för sig och hur de har valt att frisera eller sminka sig. Jag fantiserar om hur de lever och vad de har för intressen. Vad de jobbar med och vad de ska äta till middag.

Det är nästan mitt största intresse tror jag och jag har oerhört svårt att låta bli. Efter som jag vet att många tycker att det är obehagligt att bli observerade (jag till exempel) så försöker jag vara så diskret som möjligt och till exempel sluta titta på någon som verkar besvärad. Såklart. Men jag hittar snabbt någon annan att undersöka.

Idag mötte jag en tjej på trottoaren utanför jobbet som gjorde mig glad och förvånad. Hon var mörkhyad och bar en blond peruk med två flätor. Hon hade fina kläder och såg spännande ut så jag kunde verkligen inte låta bli att titta på henne lite längre än vad som är brukligt när man möter någon på en trottoar. Till min förvåning såg hon tillbaks på mig och istället för att ge mig en ogillande blick log hon mot mig. Jag log tillbaka.

Efter det hade jag en solig känsla i magen hela dagen och jag funderade över att det verkligen inte krävs mycket för att lysa upp någons dag. Jag ska försöka att le mot främmande människor lite oftare. Inte i kombination med stirrandet kanske men lite sådär när det passar sig. Jag kommer visserligen att bli stämplad som en idiot i de flesta fallen men kanske kan jag möjligtvis lysa upp någon annans dag emellanåt. Och då är det värt det. Ändå.