Nja, det har väl gått sådär med uppdateringen från sjukhusbädden. Ärligt talat har jag mått för dåligt för att orka skriva eller knappt snegla åt mobilen. Det där med att opereras är ingen lek inte.
Jag håller det här kort för jag är fortfarande trött och har svårt att koncentrera mig några längre stunder.
För det första vill jag skicka blommor och choklad till varenda en av er som hört av er och peppat och stöttat. Jag har förstått att många varit oroliga och det är inte med flit jag hållt er på sträckbänken. Det har betytt oerhört mycket att veta att har tänkt på mig.
För det andra vill jag säga att jag överlevde operationen och mår ganska hyfsat nu fem dagar senare. Nu slipper ni oroa er.
Jag mår bra nu men vägen hit var inte helt smärtfri. Till att börja med tillstötte det lite komplikationer under operationen. Jag blödde tydligen ganska mycket och den operation som skulle ta fyra timmar blev åtta timmar lång. Ganska långt tid att vara nedsövd och grejad med.
Puh, nu är jag redan trött.
Kvällen och natten på uppvaket var hemska och det vill jag aldrig göra om. Slangar och sladdar och nålar överallt. Förvirring och morfin och tiden som gick så otroligt långsamt. Och så det där med sticken. Det var tydligen helt omöjligt att sätta nålar och dra blod och snart var armar, händer och fötter helt blåa och sönderstuckna.
Men sedan fick jag komma till avdelning tio och då började det långsamt bli bättre. De två första dagarna var jag helt utslagen och var uppe ur sängen bara några minuter i taget. Efter det var det mest nästäppan som var jobbig. Asjobbig. Man får inte snyta sig eller nysa eller använda nässpray. Och jag AVSKYR att vara täppt. Först idag har jag kunnat andas genom näsan korta stunder. Äntligen!
Alla sköterskor och läkare är jättebra och snälla. Mina pojkar har hälsat på varje dag sedan jag blev pigg nog att ta emot besök. Men jag har knappt skickat en enda maska.
Imorgon flyttas jag vidare till avdelning 132 där det ska utredas hur väl operationen lyckades. Ja just det, jag glömde ju säga att de hittade något som de tog bort. Kirurgen kunde inte lova att han hittat allt, men han trodde det.
Jag är självklart nervös inför utredningen, men jag är hoppfull. Jag mådde nämligen rätt risigt idag och när jag sade det till läkaren sade han att de hade minskat min kortisondos. Det är ett bra tecken att jag mår dåligt när de minskar kortisonet. Inte så att jag ropar hej eller så, men jag vinkar allt lite försiktigt.
