Huvaligen. Nu har jag haft en riktigt dålig natt och dag. Det hängde lite i luften, för de senaste två-tre dagarna har jag haft såna där "mitt på dagen-dippar" som jag inte har så jätteofta längre. Det har känts lite i kroppen att allt inte står rätt till (värre än vanligt alltså) och igår kväll kände jag mig rätt risig. Trött och med en skrällig hosta.
Jag tänker inte bli förkyld. Jag vägrar! Jag ska ha den här operationen nu på torsdag. Jag tänker inte bli förkyld!
Men idag har jag mått hemskt dåligt. Jag sov större delen av natten i Theodore säng eftersom det var fullt av små och stora karlar i min . Jag vaknade mörbultad efter en rätt dålig sömn. Det var med nöd och näppe jag fick iväg pojken till dagis med kläder på kroppen, frukost i magen och borstade tänder. Han fick ha nappen och sitta i vagnen hela vägen. Det händer aldrig längre, egentligen. På vägen hem handlade jag inför eftermiddagens picknick på dagis, sedan däckade jag i soffan framför Sopranos och halvslumrade hela dagen.
Nu är picknicken i full gång men jag sitter hemma i mitt stökiga hem och orkar inte vara med. Jag skulle inte ens orka ta mig till ängen bakom dagis och absolut inte sitta på marken. Jag orkar ju knappt sitta upprätt i soffan.
Det känns så himla tråkigt. Jag ville verkligen vara med för Theodores skull. Jag lovade honom att jag skulle komma, när jag lämnade honom gråtandes vid grinden imorse. Jo, för han var ledsen, han känner ju på sig när jag mår extra dåligt och blir mammigare och extra känslig.
Med den här extrema tröttheten, stelheten, den rusande pulsen, hettan i ansiktet och svullnaden i hela kroppen kommer också en stor ledsamhet. Inte direkt som den avdomnade nedstämdheten som kommer med depressionen utan mer som gråtmildhet. Jag är så himla ledsen över saker. Gråtledsen. Jag sitter med en klump i halsen och tårfyllda ögon och är ledsen över att jag inte är med, över att Theodore ska bli besviken, över att lägenheten är stökig, att jag inte orkar resa mig efter fjärrkontrollen, att det ligger födelsedagskort till mig på hallgolvet som jag inte orkar böja mig ned för att läsa. Över att jag kommer att fylla 30 i ett jäkla väntrum på ett sjukhus och inte kunna ta emot några grattishälsningar. Inga ballonger och ingen tårta.
Ni hör ju. Så synd det är om mig. Herregud. Ryck upp dig människa!
Så.
2 kommentarer:
Men det ÄR ju synd om dig, pluttan. Du får vara ledsen för det är skit och piss och orättvist. Men snart blir det bättre, det måste det.
Håller med Gretz. Det är för jävligt. Det kanske håller på att släppa nu när operationen väl är här? Eftersom du har gått och väntat så länge nu. Alla spänningar menar jag. Det känns lite som en övergång, ännu mer i och med att det också är din 30-årsdag. Nu kan det bara bli bättre!
Skicka en kommentar