Det är vår son. Det är det verkligen.

När avkommorna är bebisar sitter man där och vrider och vänder och jämför. Har han inte min näsa? De där ögonen är på pricken som farmors. Är han inte väldigt lik sin pappa? Och så vidare. Det finns liksom inte så mycket annat att jämföra utom utseendet, för även om varje barn är unikt och har en helt egen karaktär så är det faktiskt först nu i treårsåldern som jag tycker att jag kan märka att Theodore har en alldeles egen personlighet. Han gör vissa saker och inte andra. Gillar vissa saker och inte andra. Är duktig på vissa saker och  inte andra. Plötsligt är det jätteroligt att vrida och vända och jämföra igen. Fast insidan.

Idag var vi på utvecklingssamtal på dagis och då fick vi både nya insikter och bekräftelse på sådant vi redan visste om Theodores personlighet, kunskaper och egenskaper. Det var jätteroligt och spännande!

Sådan här är vår lilla pojke (förutom bedårande och underbar och snäll och kramig och allt det där) enligt oss och dagis:

Theodore är bekväm av sig. För att inte säga lat. Så benämner han sig till och med själv, som en latmask. Han vill inte klä på eller av sig själv. Vill inte gå i trappor eller plocka upp sina leksaker. Eller äta mat. Eller någonting som inte är roligt. Vi måste tjata, motivera, muta och säga till på skarpen - och vi är inte ett dugg förvånade. Både jag och maken är likadana. Bekväma. Så inte kan vi klandra avkomman för det inte. Välkommen i klubben bara. På dagis är han tydligen likadan, de måste tjata på honom för att han ska klä på oc av sig själv. Men han gör det till slut, när det inte är roligt längre att vara det enda barnet som står kvar i hallen efter att alla andra sprungit in och börjat leka.

Här är han bara två år - men lika förtjust i att slappa då som nu.

Theodore har inte bestämt sig för om han är höger- eller vänsterhänt. Han byter hand lite hipp som happ. Jag är vänsterhänt och maken högerhänt så det kan bli vilket som.

Theodore är grym på att cykla. Han fick ju en balanscykel när han fyllde två och den blev han snabbt livsfarlig på. Nu svänger, tvärbromsar, rusar, vejar och trixar han som värsta cykelproffset och är det utelek på dagis kan du ge dig sjutton på att han sitter på en cykel. Det nya är att han även bemästrar sparkcyklarna för de stora barnen på dagis. Nu ska han bara bli 18 så att han kan cykla Vätternrundan med morfar.

Ridin' on the streets of Gamlestaden.

Theodore är en bestämd liten man som vet vad han vill och inte vill. Han kan vara mycket charmant och bedårande men också en liten surtrut och riktigt arg. Han visar sina känslor tydligt, både kroppsligt och verbalt. Det är urgulligt när han sätter sig med armarna i kors, plutar med underläppen och rynkar på ögonbrynen. Både jag och maken är var tydligen riktiga surisar när vi var små - och vi vet ju hur storebror Edward kan sitta och sura hur länge som helst. Välkommen in i klubben där också.

ARG!

Theodore är väldigt socialt kompetent enligt pedagogerna på dagis. Han står gärna och betraktar barnens lek en stund innan han liksom "rinner" in i leken på ett sätt som hans jämnåriga kamrater inte gör ännu. Han leker med alla barn, men helst med de större. Tyr sig till alla vuxna och har ingen särskild favorit. Varken jag eller maken är sådär jättebekväma i sociala sammanhang men jag minns att jag var väldigt social som liten och alltid hittade nya vänner var jag än gick.

Theodore har mycket stort ordförråd och förstår allt man säger men uttalar fortfarande många ord med "g" i början. Det är napparnas fel men börjar rätta till sig och han byter ut fler och fler ord till "rätt" uttal.

Theodore har koll på större, mindre, bakom, framför, före, efter, bredvid, innan, senare och så vidare. Han kan olika geometriska former som cirkel, rektangel och triangel. Han kan ramsräkna till 19 och pekräkna ungefär lika långt. Han känner igen, och kan skriva, sin egen bokstav och kan ibland en del siffror.

Siffror är kul just nu.

Theodore har inte fått full koll på finmotoriken ännu och det är lite besvärligt att rita, pärla och klippa. Han kan, men han måste anstränga sig ganska mycket. Jag tror att det kanske hänger ihop med det där att han inte bestämt sig för om han är höger- eller vänsterhänt. Ingen rutin ännu liksom.

Måla med pensel är roligt, och lättare än att rita med penna.

Det var några av de saker vi pratade om på utvecklingssamtalet. Vi kan ju sammanfatta det hela med att jag har världens bästa son helt enkelt.