Mör på ett bra sätt

Ikväll har jag gjort någonting som jag inte gjort på sådär 15 år. Jag har motionssprungit. Visserligen bara några hundra meter som mest, och i intervall, men ändå! Jag gick lite och sprang lite och kom 5 km på 45 minuter. Ungefär 6,6 km/h i snitt. Det är Jag ganska nöjd med eftersom jag är tung och trött och helt otränad.

Nu ska jag sova, för klockan ringer om 5 timmar och 15 minuter. Katastrof.

Mors dag: Megaloppis, lekparkslek och Hard Rock-middag.

Backa, backa!

Jag < 3 mitt nya jobb

En bra grej med mitt nya jobb är att människor är så himla generösa med sin trevlighet. Vi ler mot varandra när vi möts i kontorslandskapet – även om vi inte hälsat förut. Det är ”god morgon” och hälsningsnickar hit och dit. Jag får tack och beröm för levererade texter, hur litet jobbet än är. Vi uppmärksammar andras arbete och är noggranna med att påpeka om någons input varit värdefull. Inte en massa prestige och vassa armbågar.

Jag gillar’t!

Det enda negativa hittills (förutom att gå upp klockan fem varannan vecka) är att det är någon slags mötesplats bakom min rygg. Ett ståbord som folk samlas kring och snattrar hej vilt då och då. Jobbigt för en stackars copy som får akut tillfällig ADHD, men det har jag löst med hörlurar. Dessutom kommer kontoret att byggas om inom kort och då försvinner det problemet ser det ut som.

En annan bra grej är gratis frukt! Nu har jag ätit klart min lunch och ska gå och hämta ett äpple. No more blodsockerfall klockan tre!

Ostluvan

Theodore slog ögonbrynet rakt in i ett vasst hörn och en stor bula var att vänta. Så fram åkte osten ur kylen och med en mössa som hållare satt den kvar länge nog för att bulan blev så liten att den nästan inte syns.

Dagens nya ord: Ostluva.

Och så var jag på väg till tåget

Det spöregnar så jag lyxade till det lite och tog spårvagnen. Jag är märkligt nog hyfsat pigg, men det kommer att gå över om någon timme eller så. Tur att jag har massor av jobb att göra på resan.

Inte helt mänskligt

Imorgon ska jag på möte i Stockholm. Tåget avgår 06.00. Min klocka är ställd på 04.00.

God natt.

Inga missöden hittills

Jag sitter på bussen efter en morgon helt utan ledsna pojkar och punkteringar!

Nya jobbet, nu när jag är lite varm i kläderna.

Jag gillar verkligen mitt nya jobb. Idag var det stor Norge-fest och det bjöds på godis och Norge-quiz. Mycket festligt. Annars skrev jag lite förslag på en ny payoff, var på tre möten, skrev en grej om stolar och rättade till ett fel jag gjorde igår.

Punktering nummer två är nu lagad av snälle mannen som passade på att byta även själva däcket och inte bara slangen. Nu ska det väl ändå hålla? Alla håller tummarna för en alldeles vanlig morgon i morgon va?

Det började ju bra i alla fall

Klockan ringde visserligen klockan fem idag med, men det är liksom inget att gräma sig över för så kommer det vara varannan vecka. Men sedan förflöt morgonen utan problem.

Theo vaknade i tid och var inte ledsen på dagis. Allt gick som på räls. Till Jag var halvvägs till.centralen. Då var bakdäcket helt platt igen. Samma däck som mannen lagade igår.

Tänk er alla fula ord ni kan. Alla dem sa jag. Och fler.

Det måste vara något fel på ventilen eller nåt. Nu måste jag i alla fall gå hem med cykeln idag också. Igår tog det över en timme.

Men! Jag är i tid till jobbet!

Det är i alla fall fint väder

Vilken morgon! Och klockan är inte ens åtta.

Väckarklockan ringde klockan fem, bara det liksom. Jag skyndade mig upp för att hinna bli färdig till sex då Theo skulle väckas. Istället vaknade pojken helt själv vid halv sex och jag fick muta in honom i duschen för att kunna fixa mig utan att riskera att han gjorde något livsfarligt. I duschen vet jag åtminstone var han är och vi är i samma rum.

Allt var frid och fröjd tills jag skulle gå från dagis. Nu lämnar jag ju mycket tidigare än vanligt och Theos vanliga fröknar var inte där, så för kanske andra gången någonsin fick jag lämna en ledsen pojke. Jobbigt.

Nåväl. Efter halva vägen mot centralen fick jag punktering. Igen. Alltså fick jag gå jättefort med cykeln för att inte missa bussen. Som tur var hann jag, men jag kom så sent att jag inte fick någon sittplats.

Punka betyder också att jag får gå hela vägen hem från centralen eftersom man inte får ta cyklar på.spårvagnen, och jag måste ju få hem cykeln och få den lagad tills imorgon. Suck!!

Så nu står jag här på bussen. Genomsvettig och stressad. Men jag är i tid i alla fall. Och vädret är fint.

Saker jag aldrig trodde skulle hända

Ja får en bild-cred i Göteborgs Posten.

Lågvattenmärke?

Ja, jag tittar på ESC2011.
Ja, jag är ensam. (Pojke sover, man hos svärisarna)
Ja, det var det bästa jag kunde komma på att göra ikväll.
Ja, jag har farliga mängder godsaker i magen.
Ja, jag har funderat på att tappa upp lådvinet men ångrat mig.
Ja, jag har några favoritakter.
Ja, jag tycker att en del är rent av rätt catchy.

Är det nu sätter mig i skämshörnet och erkänner att jag blivit den mainstream-mamma jag svor att aldrig bli?

Lilla klumpedunsen

Sargad liten hjälte.

Theodore är inne i en sån där klantig period igen. Hela veckan har han snubblat och ramlat och skrapat sig och rivit sig och fått blåmärken. Som tur är har han inte slagit sig på riktigt. Och som tur är landar han inte alltid på tänderna, som under den förra klantighetsperioden.

Veckan som gått har varit hektisk med nytt jobb och nya rutiner att komma in i men jag tror att allt börjar falla på plats. Igår satt jag faktiskt på bussen hem och log för mig själv hela vägen. Det här kommer att bli jättebra!

Det var länge sedan jag bjöd på film här på bloggen, så här kommer en när jag försöker föra en konversation med Theo medan han mest vill titta på Bolibompa.

Livet är gött!

Här ska jag sova inatt. Här är min utsikt. Här ska jag duscha länge länge både ikväll och imorgon bitti.

Det är så jäkla gött här ute i skärgården! Vädret är helt gudomligt, maten är himmelsk, mina nya kolleger är trevliga och workshopen är inspirerande. Och har ska jag vara både idag och imorgon.

Vilket sätt att starta ett nytt jobb!

Här är jag nu

Jag älskar mitt nya jobb!

Imorgon börjar jag mitt nya jobb

och jag vet inte ens vilken hållplats jag ska av vid!

Hjärtekatts-ledigt. På ett ungefär.

Det har varit lite mycket på sista tiden. Minst sagt. Det här med Hjärtekatten drog ju iväg något enormt, och ingen är gladare än jag såklart, men jag fick lite mer att göra än jag förväntade mig från början. Inte nog med att det trillar in en sådär 10-15 katter om dagen (som ska fotas, märkas, registreras och bloggas, FB:as, twittras osv), det kommer säkert 20-30 mail och FB-inlägg som ska besvaras. Angenämt arbete såklart, men tidskrävande.

Alltså bestämde jag och Susanne, den andra hjärtekattan, att vi skulle ha en Hjärtekatts-ledig helg efter vårt möte med sjukhuset i fredags. Det har gått lite sådär. Varken Susanne eller jag kan hålla fingrarna helt borta, men jag har gjort betydligt mindre än vanligt. Kollat mail men inte svarat. Hälsat på Deisys design. Funderat på att sätta upp flygblad men inte ens skrivit ut dem.

Istället har jag umgåtts med min lite halvkrasslige son medan pappan jobbar helg. Vi slappade hela förmiddagen och åkte in till stan efter lunch. Där hälsade vi, som sagt, på Deisys design, såg en stor fastspänd luftballong, läste böcker på bibblan och handlade lördagsgodis. Sedan åkte vi hem och nu tittar en trött Theo på Thomaståget medan jag lagar helstekt rostbiff med sallad på några blad, fetaost, tomat, avokado, champinjoner och sockerärter. Det kunde varit mycket värre.

Ikväll ska jag fixa med fredagens leverans av Hjärtekatter (det går så himla bra med den där ledigheten) men först ska jag handarbeta framför spännande handboll på teve. Livsnjutaren i mig bara bubblar av längtan!

Host host. Hosthosthost!

Så låter det hemma hos oss idag. Theodore har en förkylning på gång och har fått den där hemska krupphostan igen. Så inget dagis för honom.

Timingen kunde varit bättre eftersom jag ska på möte på Drottning Silvias vid lunch - och jag kan inte gärna ta med mig en förkyld pojke till barnhjärtavdelningen. Jag håller tummarna för att pappan kan kompa ut några timmar tidigare från jobbet.

Bajsmannen

Idag bajsade Theo på toaletten igen!

Multitasking

Här sitter jag och twittrar, äter banan, virkar, skriver mitt allra första mönster och lyssnar på The National. Det kunde varit värre!

Alltså. Jag kan verkligen inte sluta lyssna på The National. Och varför skulle jag?

Mellanrum

Jag sitter i ett svalt vardagsrum och lyssnar på regnet och The National. Runt omkring mig är det stökigt och bredvid mig ligger en hemlig prototypvirkning och en halvfärdig Hjärtekatt. Gårdagens sista dag på gamla jobbet var fin. Jag avtackades med världens godaste lunch på Texas Long Horn och massvis av toppenfina presenter. Det var sorgligt men vi ska alla ses snart igen här på innergården i Gamlestaden för en grillkväll. Då känns det liksom inte så definitivt. Som det egentligen är.

För jag har slutat nu. Och på måndag börjar ett nytt och spännande kapitel i mitt karriärsliv. Jag är verkligen superpeppad och känner mig helt redo.

Men det är på måndag. Till dess har jag ett par dagars mellanrum. Andrum kan man säga. En chans att låta det gamla ebba ut och det nya träda fram. Men känner jag mig själv rätt blir det inte mycket tid till reflektion eller djupare filosofiska tankar. Det blir snarare fixa, städa, ordna, greja. Så blir det alltid. Jag har inte tålamod eller ro till att sitta still och fundera längre. Morgonen och förmiddagen har gått åt till att lämna Theo på dagis och administrera Hjärtekatten-projektet. Svara på mail och blogga mest. 

Inte för att jag klagar, såklart, det här är ett av de mest belönande arbetena jag någonsin gjort. Inte trodde jag för en sekund att responsen skulle bli så stor eller positiv som den blev. Att så otroligt många skulle engagera sig så otroligt mycket. Det gör mig varm i hjärtat.

30 Hjärtekatter har kommit in

Väldigt många fler är på väg.

Över 40 beställningar har kommit in från icke-virkare

67 personer följer oss på Twitter

920 personer gillar vår Facebook-sida

107 personer följer vår blogg

10 907 besök på hemsidan sedan 19 april

Det är helt otroligt och jag är så tacksam för varenda en som virkat, beställt, pushat, sponsrat eller bidragit på annat vis. Människor är ändå rätt fantastiska!

Nu ska jag äta lite lunch. Sedan hade jag tänkt ta hand om den här röran:

... och röran i alla andra rum. När posten kommit ska jag bege mig ut och hämta lite katter på Konsum. Ikväll blir det möte med den andra halvan av Hjärtekatten.

Sista dagen

Citronpajen står och svalnar på bänken. Den ska ätas till trefikan på jobbet imorgon. Den sista. Men frågan är om någon orkar äta en endaste tugga citronpaj för först ska vi äta lunch på Texas Long Horn. Och så har Chris bakat hallonpaj eftersom det även är hans sista dag som praktikant.

Ojojoj så svamligt och konstigt jag skriver. Jag får helt enkelt ingen rätsida. Det är mycket på gång nu med Hjärtekatter och nya jobb och en familj som förtjänar uppmärksamhet och ett hem som kräver detsamma. Och så har jag skurit mig i fingret. Inte farligt men det gör ont.

Det är dags att gå och sova nu.

Och imorgon är det sista dagen.

Storsovar'n

Idag bestämde sig Theodore alldeles själv för att det var dags att sova middag. Och gick helt enkelt och lade sig. Han hade just ätit lunch och jag stod och stekte de sista raggmunkarna medan pappan stökade runt lite i köket. Pojken hade gått in i sitt rum och när det plötsligt blev väldigt tyst anade vi oråd. Men icke då. Det var bara den lilla stora killen som gått och lagt sig i sin säng och somnat. På rätt tid och allt.