En månad idag!

Hurra hurra hurra!

Theodore Graham Sharp började morgonen på sin enmånadsdag med att fyra av ett soligt leende mot sin mamma. (Efter ny blöja och en högljudd rap).

Theo firade med robotbyxor och mamma fick en prinsesstårtebakelse. Hela familjen var ute på promenix i Gamlestaden och besökte bland annat biblioteket här. De har tydligen några slags bebisrelaterade aktiviteter då och då som jag kanse ska kolla upp.

Nu på kvällen ska vi äta varma mackor och världens godaste amerikanska äppelpaj. Äntligen har mannen jobbat klart för denna vecka och jag behöver inte vara ensam på natten. Wei!

En glad bebis

Det syns inte direkt här, men Theodore har börjat öva på att le och se glad ut. Här får ni se några försök...

Sömnens underbara kraft

Det var som jag trodde. Lilla Theodore var förmodligen överstimulerad igår och därför kom han inte till ro på natten. Dessutom är det nog som Tvärslå skrev i kommentaren nedan, att han är inne i en tillväxtperiod och att det ställer till det lite med maten och magen. Den här natten var i alla fall mycket bättre. Visst var han vaken men då var det mys och lugn och inte gnäll och frustration. Jag är mycket piggare och pojken sover här bredvid - mätt och tillfreds med situationen.

Små nyfödingar som har syskon hemma vänjer sig vid ljudnivån och intensiteten redan från början. Lilla Theo har ju bara haft mamma och pappa förutom enstaka besök då och då och det blev nog lite mycket i helgen. Det ger sig nog när han blir lite äldre och vänjer sig vid större folksamlingar och vilda barn.

En ny fas

Jahapp, då var bebisbubblan spräckt, åtminstone första lagret. Pappan började jobba igår natt.

Självklart var Theodore överstimulerad av allt stoj och stök det innebär att ha en femårig storebror på besök och sov iiiiingenting mellan 22 och 06. Pappas arbetstid på pricken. Han var inte nöjd heller utan ville verkligen sova men kom inte till ro. Dessutom hade han magknip. Det var alltså idel gnäll och småskrik. Som tur var lyckades jag vyssa och trösta så att det inte blev några riktiga skrik. Flera gånger ville jag ändå bara grina av trötthet eftersom jag redan var slut efter en helg med Edward och svärmor på besök. Dessutom hade jag inte sovit mycket alls natten innan, men det var bara att bita ihop... det går ju inte att bryta samman första natten.

Jag vet att jag borde ha tagit allas råd och sovit på dagen istället, men pojken somnade inte ordentligt på förmiddagen och vid två vaknade pappan och vi åkte och handlade på ICA MAXI. När vi kom hem var det dags för amning och sen var pojken vaken till kvällen... som är nu. Nej, jag har inte sovit. Nu sitter jag bara och väntar på att pojken ska vakna och vilja äta. Det borde hända när som helst och då är det ju ingen idé att somna. Jag får helt enkelt hoppas på en lugnare natt. Snälla.

Hur det än blir tänker jag lära mig en sak av gårnattens misstag - jag tänker inte ligga i sängen och försöka natta i åtta timmar. Man blir vansinnig av att ligga så länge vaken i sängen och vara koma-trött. Nu sitter jag i vardagsrummet och tänker mata här. Sedan får vi se var jag tar vägen beroende på hur pojken gör. Har han en vakenhetsperiod stannar vi här och kollar på natt-tv. Somnar han ordentligt går vi ned till sovrummet.'

Ja just det... och så har pojken blivit fyra veckor. Stora killen! På onsdag fyller han en månad.

We are the robots dodododo

Här ligger jag och Theodore och slappar efter en ansträngande dag bestående av frukost ute på gården och vila. Hehe. Natten var supermysig med en gosig pojke som till och med var bedårande när han var vaken mitt i natten. Det fungerar väldigt bra när pappan tar pojken under början av natten och mamma får sova. Inatt kom pojkarna ner vid fyra-fem på morgonen. Då var det matningsdags för mamman och sovdags för pappan. Sen sov pappan till sent på förmiddagen medan mamman och pojken åt och bytte blöja och sov och myste. Väldigt bra, för då får alla sova.

Ser ni att pojken har på sig sina nya robotbyxor som han fått av tant Jenny?

Nu är det handboll på tv. Snart ska vi gå ut och handla lite mjölk och sånt... och nachos eftersom pappan gjorde världens godaste guacamole till middagen (okej, delad plats med Jennys).

Storbesök

Idag har familjen Sharp haft storbesök av Niklas. Vi fikade, lyssnade på musik och ojade oss över den bedårande nyfödingen. Tanken var egentligen att vi skulle gå till Apoteket men det glömde vi alldeles bort. Alltså blev det ingen utflykt idag, vi försöker annars vara ute minst en liten stund varje dag.

Annars kan jag rapportera att jag imorse petade ut en snorkråka ur den pyttelilla näsan för första gången. Pojken vaknade dessutom för första gången med kladd i ögonen. Stackars liten. Men det ska tydligen vara jättevanligt och behöver inte tyda på någon infektion eller så. Det vita (torsk) vi sett i munnen börjar också bli bättre... bara lite kvar på insidan av kinderna ibland.

Man hinner faktiskt med lite vuxentid även nu som föräldrar till en alldeles färsk bebis. Nyss såg vi exempelvis på X-men Origins Wolverine helt ostörda. Filmen var helt ok (vi älskar ju superhjältefimer) och myset var super.

Snart är det dags för mamma Sharp att sova lite innan nästa matning som bör ske kring två inatt. Hittills fungerar det faktiskt jättebra med sömnen. Theo äter var fjärde timma och sover oftast däremellan. Vakenperioderna sker oftast på dagtid men då och då får han för sig att vara vaken även på natten. Jag ska vara helt ärlig och erkänna att det oftast är pappa Sharp som är vaken med pojken på natten så han får sova lite längre på morgonen. Det är superskönt att få flera timmars sammanhängande sömn.

Imorgon styr vi åter kosan mot BVC för vägning och mätning.

Alena men ändå inte

Jag sitter i vardagsrummet med datorn i knäet och tonerna av Laaksos musik strömmande ur högtalarna. Jag sorterar musik i det digitala arkivet och längtar efter min mamma som just åkt hem till Stockholm och maken som jobbar.

Man skulle kunna tro att jag sitter här alena på söndagseftermiddagen men det gör jag ju inte. Bredvid mig ligger en tre veckors bebis och snusar. Min bebis. Det är min bebis som ligger här bredvid och det är ju helt fantastiskt! Det är första gången jag är ensam med Theo en hel dag och det är först nu jag inser att jag faktiskt har en bebis som är min. Vi lånade honom inte några veckor. Han ska bo här, inte bara när vi familjemyser, utan även när jag sorterar musik. Han ska bo här och växa upp här och lära sig gå här. Det är här han för första gången sa säga "mamma". Det är förmodligen här på gården han för första gången ska äta sand och få skrubbsår på sina knän. Det är ju så rart att man måste gråta lite i smyg.

Jag fortsätter bildkavakaden med två bilder från helgen. En på mamman och pojken och en på mormorn och pojken.

Lite bilder för att uppehålla er

Livet som småbarnsförälder går vidare och jag finner inte tid att blogga så mycket som jag skulle vilja. Det ger sig nog så småning om.

Nu är min mamma här och hälsar på och det är jättemysigt! Theodore har blivit bortskämd med gos och kläder och vi förälrar har fått lite avlastning. Vi har bland annat tagit en sväng in till stan och gått långa promenader i solen. Imorgon åker mamma hem och maken ska jobba ett tolvtimmars-pass. Jag och Theo får klara oss ensamma och vi kommer att sakna pappa och mormor.

För att ni inte ska tröttna helt på att se samma inlägg i flera dagar bjuder jag på diverse bilder som i kan titta på istället.

En sista magbild, dagen innan förlossningen.

Två förväntansfulla blivande föräldrar i förlossningssalen.

Den sexiga vita skjortan. Tro det eller ej men man älskar den till slut.

En förlossning är ingen lek, men med lite lustgas klarar man allt.

... och efter tre och en halv timmes stormvärkar föddes världens finaste lilla gossebarn.

Mer bilder kommer senare...

Utflyktsdag

Idag har vi varit iväg på massor av äventyr. Vi behövde handla och tog en tripp till ICA MAXI i Angered. På hemvägen kom vi på att vi hade ett ärende på centralstationen och åkte den extra hållplatsen dit. När vi ändå var i stan kom maken på den strålane idén att vi ju kunde besöka mitt jobb och visa upp pojken. Jag var lite skeptisk eftersom vi hade varit ute så länge redan, pojken snart behövde äta och för att jag inte ringt innan. Dessutom är jag fortfarande lite orolig över smittorisken. Jag blev dock övertalad och vi åkte upp på kontoret. Kollegorna blev jätteglada och vi fikade en stund innan vi åkte hem. Det var en lång och trevlig utflykt och pojken var jätteduktig hela tiden.

Nu skulle vi ju förresten haft Edward här, men han blev tyvärr sjuk så han kunde inte komma. Det känns jättetråkigt men är ingenting vi kan göra någonting åt. Vi hoppas att han kan komma nästa vecka istället.

Vi hade ju köpt biljetter för att hämta och lämna pojken och dem kan vi inte använda eller boka om. Som tur är vill min mamma komma hit och då kan hon ju åtminstone använda en av dem. Det ska bli jättemysigt att mamma kommer hit. Det är ju trots allt lite speciellt för en dotter att visa upp sin bebis för sin mamma.

Det växer!

Nu är vi hemkomna från BVC. Pojken var så duktig och hade vuxit både på vågen och måttbandet.

Förra mätningen

Vikt: 3550 g

Längd: 53 cm

Huvudomkrets: 33 cm

Dagens mätning

Vikt: 3800 g

Längd: 53,8 cm

Huvudomkrets: 34 någonting, jag har visst glömt.

Så matningen verkar gå bra... skönt att slippa oroa sig över om han får i sig som han ska.

Nästa mätning är på tisdag.

Slut på rapportering.

Idag är ingen vanlig dag...

... för det är Teddys tvåveckors-dag, hurra hurra hurra!

Tänk att det bara är två veckor sedan vi låg där på bb. Alldeles nya och nervösa. På samma gång känns det som om vi haft Theodor i evigheter och fem minuter.

Han börjar verkligen bli mer och mer vaken nu och trots att jag vet att det bara var gaser så vill jag ändå tro att han log mot mig tidigare idag. Vi hade besök av Stefan och Josefin idag igen och pyret var vaken i säkert två timmar. Han var söt och glad och bajsade på mamma och pappa. Innan dess fikade vi på gräset utanför Kvibergs kyrkogård och innan dess hade vi en supermysig morgon. Runt sex imorse låg jag och Tedster och intensivmyste medan pappan sov. Lillpojken låg bredvid mig i sängen och höll i mig hårt. Vid tio fick pappan vakna och vi låg en stund tillsammans och njöt av aprilsolen som sken genom fönstret. Eller, pappan läste en tekniktidning medan mamman och lillpojken småslumrade. Det är familjemys det.

En mysbebis och return of vigselringen

Yess! Nu får jag på mig förlovnings- och vigselringen igen! De sitter lite tight men de går på. Det måste betyda att vattnet jag samlade på mig i slutet av graviditeten börjar gå ur kroppen nu. Jag ställde mig faktiskt på vågen och den visade på ungefär 3,5 kg minus jämfört med inskrivningsvikten i somras. Det är jag ganska nöjd med för tillfället. Nu måste jag bara lära mig att inte riva bebisen med stenen på vigselringen.

Idag har vi varit ganska duktiga här hemma. Mellan amningar och blöjbyten har vi städat köket och båda toaletterna, deklarerat och rensat bland viktiga papper. Pojken har varit vaken mycket mer än vanligt och nyss tog familjen en liten promenad till min favoritgodisaffär för att han skulle få lite luft och somna i vagnen. Inte sov han inte (men vi fick enorma mängder godis med oss hem). Sover gör han fortfarande inte men det gör inget. Han är hur söt som helst nu när han börjar bli lite mer närvarande. Särskilt när vi myser och han tar tag i mina fingrar och håller dem hårt hårt mot sitt lilla ansikte. Så här:

Då bultar ett mammahjärta lite hårdare än vanligt.

En annan sak som gör mig varm i hela kroppen är att se min lilla son tillsammans med hans pappa. Min man. Min älskling. Båda mina älsklingspojkar samtidigt är det bästa jag vet. Kolla här bara så bedårande de är! Jag är så kär i min lilla familj.

Bebisnavel och första besöket på bvc

Är det bara jag eller kämpar killen för att få till fula fingret?

Dag tio i lilla Theodores liv bjöd på ett besök hos bvc. Där pratade vi med sköterskan en stund, sedan vägdes lilla pojken och undersöktes på alla möjliga vis. Dagen till ära fick lillkillen sin stora-kille-navel imorse när sista lilla biten av navelsträngen ramlade av. Naveln såg fin ut enligt sköterskan, nu ska den bara stängas ordentligt.

Nu vägde pojken 3550 g, inte långt kvar tills han når födelsevikten på 3605 g.

Senare på eftermiddagen var det mammas tur att gå till doktorn. Jag behövde någonting för att bli av med min periorala dermatit (vilket helt enkelt betyder utslag runt munnen på latin). Jag har haft det en gång förut och det drabbar tydligen kvinnor i åldern 20-30 utan känd anledning. Sist var i gymnasiet och då fick jag penicillin men eftersom jag ammar nu och den medicinen går över i modersmjölken fick jag en salva den här gången. Den ska tydligen fungera lika bra. Tyvärr finns det nackdelar, den behandlade ytan får inte komma i kontakt med Theo och behandlingen ska pågå i upp till 4 veckor. Jag får alltså inte pussa min bebis på flera veckor. Hur olidligt det blir vet jag inte ännu men jag får klappa och krama så mycket jag kan istället.

Ikväll blir det familjemys med Star Wars-film på tv och pizza i soffan. Theo sover i vagnsinsatsen bredvid oss, eller ammas i min famn. Mys!

En bebis på nio dagar är oftast mer sovande än vaken, och vakenperioderna är inte så långa. I alla fall inte lilla Theos. Men då och då öppnar han sina små blå ögon och tittar på oss så vi blir alldeles varma i våra föräldrahjärtan. Här ser han lite skeptisk ut med en arg-rynka mellan ögonbrynen. Det är mycket nytt att lära sig när man nästan inget kan.

Det går så fort nu! Det är gigantisk skillnad på lillkillen nu jämfört med hur det var för några dagar sedan. Han är mer "med" nu och under vakentiden är han mer närvarande. När vi myser tar han tag i våra händer och håller dem hårt mot sitt lilla ansikte. Då dör vi nästan av kärlek. Även om det inte går att skönja några mönster i ett så här litet barns sovtider så är vi mycket nöjda om det fortsätter som det gör nu. Han äter ungefär var 3-4 timma och mellan målen sover han mest. På nätterna sover han ett lite längre pass så vi får ändå ganska många timmars sammanhängande sömn mellan matningarna. Han är en duktig sötnos.

Igår hade vi storfrämmat när ett par vänner kom på besök. Theo fick så mycket presenter och uppmärksamhet att han helt glömde bort att sova och bjöd därför på skrik-kalas innan han äntligen åt och somnade. En av presenterna var en badbalja med ställning och vi gissar att den blir en storfavorit.

Idag ska vi bara mysa här hemma. Det har varit så mycket flängande till sjukhus och provtagningar hit och dit så vi ska bara ta det lugnt idag. Proverna vi tog igår var i alla fall normala så nu behöver vi inte oroa oss mer över gulsoten.

Lilla Kina-Theo

Theodore, en vecka gammal, har det bra på pappas mage.

Det har varit en händelserik vecka för familjen Sharps nyaste tillskott. Han föddes för en vecka sedan, åkte hem två dagar senare - bara för att vara tillbaka på bb redan i fredags. Han var helt enkelt lite för gul och behövde sola lite för att hjälpa kroppen att bryta ned alla extra röda blodkroppar från tiden i magen. Det gick alldeles utmärkt och det var mest mamma och pappa som var uttråkade och oroliga. Vi har ju burit honom och sovit tillsammans med honom sedan han kom ut och plötsligt måste vi ha honom i en plastbalja. Vi fick bara ta upp honom för matning och blöjbyte och gissa om pojken har fått mycket gos nu sedan vi kom hem!

Annars går småbarnsföräldralivet fint. Lägenheten ser ut som ett kaos (något jag för en gångs skull har en avslappnad inställning till), Theo sover mest hela dagarna och vaknar mest för att äta och titta lite på oss. Han är mer gnällig på kvällarna och tidigare hade han riktiga skriperioder på nätterna men de senaste dagarna har det varit mer harmoniskt även nattetid. Pojken äter ordentligt och amningen går hittills bra.

Mammas "tredagars-gråt" har kommit som ett brev på posten och efter klockan fem på eftermiddagen är allt sorgligt och gråtigt. Förhoppningsvis går det över snart för att gråta är inte det roligaste jag vet.

Nu är planen att jag ska få i mig lite mat innan nästa amningspass vid nio. Tanken är också att jag ska ta en dusch och tvätta håret, eftersom jag inte bytt kläder sedan i fredags. Fresh. Imorgon ska vi tillbaka till Östra för ännu ett blodprov för att se att gulsoten försvinner som den ska. Egentligen skulle vi få hembesök av bvc-sköterskan men det måste vi omboka.

Välkommen Theodore!

Söndagen den 29 mars klockan 16:29 föddes lilla Theodore på Östra sjukhuset i Göteborg. Han var 53 cm lång, vägde 3605 g och hade bråttom ut till mamma och pappa.

Till att börja med gick vattnet 04:45 på morgonen den 26 mars, en vecka innan beräknad födsel men lillpojken var ändå inte riktigt redo att komma ut. Det dröjde till tidigt söndag morgon innan värkarna började smyga fram. Jag gick upp och började klocka värkar, äta Panodil och duscha. Ingenting hjälpte riktigt men det gjorde inte jätteont och jag var inte orolig eftersom vi ändå hade tid på förlossningen för undersökning och igångsättning samma morgon. Efter frukosten tog vi bussen till Östra där vi snabbt fick ett eget rum och blev uppkopplade mot ctg- maskinen som mätte barnets hjärtljud och mina småvärkar. Då var klockan ungefär 9:30.

Vid 11-12 gjordes första undersökningen och alla blev positivt överraskade när jag redan var tre cm öppen. Första delen av förlossningen var avklarad. Eftersom värkarna fortfarande var ganska svaga och förlossningen behövde komma igång på grund av att det hade gått så lång tid efter vattenavgång (= hög infektionsrisk) sattes ett värkstimulerande dropp. Jag var fortfarande vid gott mod och ville helst traska omkring och röra mig under värkarna men på grund av droppet sattes en skalp-elektrod på bebisens huvud så jag fick snällt hålla mig på en plats. Det var inte riktigt vad jag önskade, jag hade exempelvis velat bada, men det var inte mycket att göra åt. Jag satt gränsle på en bakvänd stol och lutade mig över den höjda sängen. Det kändes hittills helt ok.

Någon gång i början fick jag några akupunkturnålar men rätt snart efter droppet började värkarna bli jobbiga och jag bad om lustgas. Den var himmelriket på jorden och efter de första gångerna satt jag och fnittrade som en fullis. Det var ju hur lätt som helst att föda barn.

Klockan 14 var det dags för nästa undersökning. Den var lite mer plågsam eftersom jag var tvungen att ligga ned på rygg under flera värkar. Resultatet var väntat för alla inblandade men ändå nedslånde. Öppen fyra cm. En cm på två timmar. Det är normalt men det kändes ändå jättetungt för värkarna var väldigt starka och kom nästan direkt inpå varandra.

Efter den här undersökningen minns jag att jag bad om EDA och att barnmorskan förklarade för mig att det kunde ta lite tid för läkaren att komma och vad bedövningen innebar osv. Sedan är allt en samling minnesluckor och bisarra intryck. Värkarbetet satte i en högre växel och blev otroligt intensivt. Jag öppnade mig från fyra till nio cm under de kommande två timmarna och kroppen ställdes in på autopilot. Mannen berättar om saker jag gjort som jag har noll minne av och det jag faktiskt minns är väldigt surrealistiskt. Som om tiden gick i två hastigheter samtidigt. Jag var som avstängd och de gånger jag "kom upp till ytan" var det som om tiden snabbspolades fram från då jag "dykt ned" till nutid. Dessutom hörde jag allas röster som ekon. Det var mycket märkligt.

Jag minns inte ens att barnmorskan gjorde en sista undersökning, jag var då öppen nio cm. Under samma undersökning fick jag en krystvärk som gjorde att jag öppnade mig den sista centimetern och bebisen sjönk ned en bra bit. Barnmorskan ska tydligen ha sagt att nu var det dags att krysta men att det oftast tog några timmar för en förstagångsföderska. Hon gick för att förbereda vad det nu är de behöver.

Hon var borta i nio minuter. På den tiden passade jag på att föda fram lilla Theo. Mannen fick ringa på klockan när han såg att halva huvudet var ute. En annan barnmorska fick rusa dit och hann precis fram för att fånga upp det lilla knytet. Under den här tiden var jag mer vaken och kommer ihåg hur det kändes. Hur jag ville trycka på och hur kroppen visste alldeles själv hur den skulle göra. I efterhand har jag fått veta att det var på grund av att barnmorskan ställt ned lustgasen på minsta nivån. Jag var, så att säga, lite besatt av min lustgasmask och ville aldrig släppa taget. Inte särskilt konstigt med tanke på att ryggbedövningen aldrig hann ta ordentligt.

När jag låg där och lyssnade på alla barnmorskor som förundrades över hur utdrivningen kunde gå så rekordfort, tänkte jag i mitt stilla sinne att detta bådar inte gott för de nedre regionerna. 2 stygn. Det är ingenting. Det är ingenting, och jag känner mig i stort sett återställd redan. De enda besvären jag hade efter förlossningen var ömhet i ryggen efter bedövningen - men vaddå, jag hade en stor kanyl eller whatever i ryggraden. Det är en big deal egentligen.

Att klämma ut tre och ett halvt kilo människa ur ett 10 cm stort hål är iofs också en rätt big deal, men jag mår oförskämt bra! Faktum är att redan ett par timmar efter förlossningen mådde jag betydligt mycket bättre än jag gjort de senaste tre-fyra månaderna. Kroppen är en smart maskin.

Jag har inte alla tider exakt klart för mig, och journalen får vi inte förrän imorgon, men ungefär så gick det till. Vid lunchtid satte det igång, och vid halv fem låg pojken på min mage. Han var redan då det sötaste barn världen skådat och han blir bara finare för varje dag.

Nu ska vi mysa vidare och lära känna det lilla underverket. Jag återkommer med mer bilder och massor av bebis-babbel. Stålsätt er!