Imorgon har jag en presentation att göra. Jag tycker verkligen inte om att presentera mina idéer på ett formellt sätt framför grupper av människor. Jag har inga problem med att sitta runt ett bord och förklara hur jag menar. Det är bara någonting med manus och pdf-stöd som gör mig obekväm. Jag har slutat att bry mig om att alla tittar på mig. Det var mitt problem i grundskolan och gymnasiet. Nu har jag insett att de inte kommer att se någonting de inte redan sett. Att de förhoppningsvis funderar mer på vad jag säger än att mina kläder sitter illa eller att jag har blank hy. Nej, jag är nervös över att min briljanta idé inte ska framstå som särskilt briljant för att jag inte kan presentera den tillräckligt bra. Tur att jag tänker vara professionell och låtsas som att jag inte alls är orolig över vad de ska tycka. Det är ju faktiskt en bra idé och håller de inte med är det de som förlorar. Nog med det. Rak i ryggen och t a l a l å n g s a m t .
Jag har börjat på två nya stickningar. Det gör att min wip-lista är ungefär 13 kilometer lång. Till mitt försvar "broderade" (för att jag inte kan brodera for shit) ögon på Edwards lilla mongo-tiger igår (en
sån här men randig som en tiger. Den blev jätteliten och styv. Behövde inte ens stoppas för att stå.) Ett minus på listan betyder att jag får lägga till två. Självklart.
Eftersom jag strandat med köksgardinen (men inte gett upp helt) började jag på en sovrumsgardin. Självklart. Det är inte riktigt så dumt som det låter för fönstret i fråga är typ 1x1 meter. Bit kaka. Gardinen stickas i ljusblå Muskat från Drops och på rundsticka nummer tre. Jag använder
det här mönstret. Men i gardinformat då.
Nystartade projekt nummer två är helt galet olikt mig. Jag är som bekant inte så förtjust i melerade och konstnärligt konstlade garner. Jag gillar dem solida. Alltid. Men inte nu. Jag botaniserade lite i den där garn- och brodeributiken som ligger typ vid Elboden i Göteborg. (Jag får vara värdelös på gator i Götet för jag kommer från Stockholm). Där i en liten rea-korg låg några små ledsna och trassliga nystan och lyste.
De var melerade. (För jag älskar ju melerat).
Färgerna var mörkrosa, ljusrosa och ljusgrönt. (Ja, för jag är ju verkligen
så rosa).
De var lite riviga. (För jag vill ju inte alls att mina garner ska vara mjuka).
Och de glittrade. (Självklart. För min röda och blanka hy behöver verkligen glitter för att glänsa ännu mer).
De hade kostat runt 80 har jag för mig men nu såldes de ut för ynka 20. Jag tyckte synd om dem men det var inte alls därför jag köpte två av dem. Jag var helt enkelt kär. De är så tokiga! Värsta cirkusgarnet. Det ser så glatt och skojigt ut att jag blir fnittrig när jag ser det. Mina adoptivnystan ska få bli
en liten scarf. En somrig tokrolig glittrande cirkus-scarf. Jag äger inga plagg som matchar med en cirkus-scarf men det struntar jag blankt i. Och det är första gången. Det kan låta som ett sundhetstecken men mitt kontrollbehov muttrar hotfullt någonting om att världen går under.
Nog med det.
Nu ska jag sitta och ha resfeber över en löjlig liten Stockholmsresa. Bah. Jag åkte ju den där vägen varannan fucking helg förut. Med snigel till och med, nu är det ju lyxigt x2000. Vi kan ju låtsas att det är resfeber det handlar om. Jag och ni vet ju att det egentligen handlar om att jag måste läsa på manuset på tåget. Nöta nöta nöta. Och jag vill bara lyssna på ljudbok och sticka cirkus-scarf.
Ält, ält, ält. Nog med det! Nu växer jag upp och inser att det värsta som kan hända är att det går lite fel. Jag faller inte död till marken för det. När det är över har jag en underbar man och en glad nästan-femåring som väntar på mig. Och ett kursintyg i handen. Jag har ju faktiskt sparkat rumpa på elva uppgifter. So what om jag inte smiskar tolvan. Men det lär jag ju göra...
Tokeriet.
