Myslördag och lite nytt åt Theodore

Duktighetsministern vet hur det går till.

Idag har vi haft det mycket trevligt i familjen Sharp. Vi vaknade lite slött runt halv nio, slappade framför lite barnprogram och drog in till stan på förmiddagen. På vägen till spårvagnen slängde vi lite sopor - Theodores uppgift numera.

Första stoppet var Webbhallen där vi köpte ännu en hårddisk till servern. Skönt. Sedan deklarerade Theodore att han var bajsnödig varpå vi skyndade oss till nästa stopp, sen frukost på Espresso House. Gott och mysigt. Sedan började jakten på en ny keps till Theodore. Den förra, med Spiderman-motiv, tappades ju bort efter bara någon timme. Vi letade och letade men hittade ingen bra keps någonstans, däremot hittade vi lite andra bra grejer. Som hårfärg, bomullsrondeller och det här:

Paket med Barbapapa-bok och pyjamas. 149 kronor på Åhléns-rea.

En till Barbapapa-pyjamas, 129  kronor. Också Åhléns-rea.

Favvounderbyxorna från Åhléns. Egentligen trosor men passar fint på små pojkrumpor också.

Men så plötsligt hängde den bara där. På H&M. Kepsen! Den som mamma, pappa och pojke blev kära i på en gång! Den är snygg och barnslig, har fin passform och sitter kvar som den ska. Och enligt Theodore den säger den "Bläää!".

Värsta coola killen.

Vi var så glada på H&M att vi var tvungna att handla lite till. Det här:

Två piratlinnen för 49 kronor styck.

Och ett par jättefina tunnare hängselbyxor med förstärkta knän. Perfekta och ett fynd för typ 200 kronor.

Efter kepssuccén ville pappan titta lite på skor, jag köpte två garnnystan och sen fick jag eftermiddags-dipp royale och höll på att dö av utmattning. Trots det tog vi en glasspaus innan vi åkte hem. Allt för barnen såklart.

Mannen åkte iväg och klättrade medan jag och Theo myste hemma. Sedan kom pappan hem igen och vi åt entrecote med god sallad. Ja, och sen var det kväll och det var så mysigt att Theo fick vara vaken ända till klockan nio. Mannens lag vann fotbollsmatchen och jag virkade klart min femte Hjärtekatt. Ni hör ju. Vilken toppendag!

Hjärtekatt nummer fem, Louie Louie.

Gulliga saker som Theodore säger

Theodore och jag sitter och pratar om varför man heter som man heter. Att föräldrar väljer namn som de tycker om till sina barn.

Theodore: Jag vill inte heta Theodore. 
Jag: Nehej, vad vill du heta då? 
Theodore: Spiderman! 

 Såklart.

 Jag och Theodore ligger och myser efter en dag på stan. Han lägger sitt huvud på mitt så att hans öra ligger mot min mun.

Jag (mumlandes): Jag blir platt som en pannkaka. 
Theodore: Mamma, rösten kommer in i örat och sen dit och dit och dit i hela kroppen. *pekar på örat och huvudet och ner på magen* 
Jag: Kändes det mysigt då? 
Theodore: Ja-a.

Bioutflykt och Hjärtekatter

Spänd men jätteduktig inför livets andra biobesök.

Idag mötte jag och Theodore upp Livia och hennes mamma Nicole på Bergakungen och såg Piraterna på bio. Båda barnen var jätteduktiga och klarade en och en halv timmes film utan problem. De slukade var sin hel liten popcornlåda var! Efteråt mötte vi Alma och hennes mamma Sofia på McDonald's. Barnen var duktiga där också och Theodore rymde bara en gång.

Det var så himla skönt att komma ut lite efter flera dagar hemma med Theodore utan att ha stuckit näsan utanför dörren. Det har faktiskt inte hänt sedan Theodore föddes, att han inte kommit ut på flera dagar.

Theodore var så himla duktig hela dagen. Gick duktigt och höll mig i handen. Rymde bara en enda gång. Det måste dock ha varit ansträngande att uppföra sig så fint hela dagen för han somnade i vagnen på vägen hem. Inte bra. Jag försökte reparera skadan genom att låta honom leka av sig lite i solen på gården innan vi gick in men det hjälpte inte. Det var ren lögn att få honom att sova på kvällen och efter en timmes fruktlös nattning gav jag upp. Han ligger nu bredvid mig i soffan och ser på Monsters Inc på teve.

Inomhuspojken har en ficklampa.

Igår var också en fin dag. Jag och Theodore duktiga och räknade de sista Hjärtekatterna som bott i min garderob i ett par månader. Ja, Hjärtekatterna förresten, tänker ni, hur har det gått med dem egentligen? Jättebra faktiskt. Så bra att vi till slut inte orkade längre. På ett år fick vi in nästan 1500 katter som skänktes vidare till barnhjärtavdelningarna i Göteborg och Lund. Det är många katter att räkna och fotografera och trots att jag och Susanne tog hjälp av Caroline och Chris så blev det för mycket till slut. Jag blev ju sjuk, Susanne och Caroline gravida och Chris fick jobb.

Vi beslöt oss för att vi var nöjda med vad vi åstadkommit och förberedde oss för att lägga ned. Men det gick inte. Massor av besvikna människor hörde av sig och det blev tydligt för oss att Hjärtekatten-projektet inte var redo att avslutas. Istället hörde jag mig för om det var någon som kunde tänka sig att ta över en del av arbetet - främst att ta emot katter, visa upp dem och leverera dem. Det vällde in intresseanmälningar och nu har vi ett helt gäng toppentjejer som gör ett jättefint jobb! Susanne har valt att hoppa av men jag finns kvar , men i lite mer lagom utsträckning, och det känns jättebra! Nu kan Hjärtekatten inte bara leva vidare - utan växa ännu mer!

Faktum är att jag fått en rejäl nytändning och till och med börjat virka på ännu en egen Hjärtekatt. Trots att jag i somras svor på att aldrig någonsin göra en igen.

Mästerfotografen hjälpte mig att packa upp, fotografera, räkna och packa i kartonger.

Gött att kunna VAB:a

När små pojkar är sjuka kan det hända att de inte sover på hela natten. Hostar och hostar och ber om dricka tjugo tusen gånger och kräver barnprogram klockan fyra på morgonen. När tuppen galit kan de somna och sova till halv elva. Det kan hända.

Theodore har varit krasslig i ett par dagar. Inget allvarligt. lite snuva och hosta bara, men i vanliga fall hade det inneburit massor av pusslande och trixande för att få ihop vardagen eftersom jag inte orkat ha Theodore själv en hel dag på ganska länge. Den här gången kände jag mig dock redo att göra ett försök - och det gick! Visst, vi har inte lämnat hemmet på tre dagar, teven har stått på i princip hela dagarna och jag har inte kommit ur pyjamasen alls. Theodore har fått yoghurt och flingor till lunch ibland, men det är å andra sidan inte lätt att få i honom någonting annat när han är sjuk. Men det har fungerat. Maken har inte behövt vara hemma från jobbet och jag har inte avlidit. Inte Theodore heller.

När små pojkar är sjuka kan det hända att mammorna anstränger sig lite extra för att maten ska gå i. Det kan hända.

Gårdagen var rätt tuff eftersom pojken och jag sovit väldigt dåligt på natten, men idag har jag faktiskt varit lite... vaken. Inte lika seg som vanligt. Inte lika tung på något sätt. Tyvärr har jag inte orkat leka eller busa runt med Theodore så mycket, eller gå ut med honom en sväng - men jag har tagit reda på lite av röran här hemma. Ni kan inte ana hur ett hem kan fullkomligt förfalla när en sjuk mamma och en sjuk men pigg treåring är hemma i tre dagar.

Hör och häpna, idag har jag: vikt och sorterat tvätt, namnat dagiskläder, bytt lakan i Theodores säng, duschat och tvättat håret, skalat två kilo potatis, städat upp skräp och leksaker i vardagsrummet och lagat korv och potatismos till middag. Och sett efter pojken såklart. Det var jobbigt och jag har pustat och suckat en hel del - och skällt lite opedagogiskt när pojken rivit upp den nybäddade sängen eller kastat ut allt skräp jag nyss plockat upp. Men jag har inte tagit slut. Jag har inte blivit paniktrött. Och det är en vinst!

När små pojkar är sjuka kan det hända att sjuka mammor inte orkar underhålla dem tillräckligt. Ibland blir det mest lugna aktiviteter som pussel och teve. Det kan hända.

Nu ska jag fira med superhjältefilm på teve och rolig vantstickning i näven.

När trötta mammor sitter i soffan kan det hända att de vill sticka på såna här vantar och se Ironman 2 på teve. Det kan hända.

Myslördag

Cool kille på spårvagnen.

Igår trotsade vi Göteborgsvarvs-kaoset och  tog oss in till Linné för att hälsa på Cecilia och Christian. Det gick hyfsat bra trots att varvet sprangs bokstavligt talat utanför deras fönster. Det enda kluriga var att komma den sista biten - över gatan.

Hemma hos Cecilia hade vi riktigt mysig. Handbolls-SM-finaler på teve, hamburgare till middag och Theodore i Cecilias knä hela kvällen. Och jag höll stick-kurs för Christian som var riktigt duktig och knåpade ihop nästan en hel ninja på första försöket!

Hemma hos Cecilia och Christian finns inga barn - så vi packade tigerväskan full med leksaker. Bulldozern skulle såklart följa med.

Ninjan. Rapporter säger att det bara är ett ben kvar.

Jag har ju givetvis stickat lite själv också. Den här ugglekoftan åt Theodore till exempel!

Hoo!

Stickad i Drops Eskimo från Garnstudio på Knitpro-rundstickor 5,5 och 7. 6 nystan gick åt - och 24 knappar från Holmens marknad.

Ta en kaka vet jag!

Prydnad., leksak eller huvudbonad?

Fina Annagreta beställde en liten huvudbonad i form av en bakelse. Här är resultatet och den fästs med små hårnålar. Alldeles bedårande tycker jag. Det gick åt yttepyttelite garn så vill du också ha en säljer jag dem billigt. Special price for you. Prydnad, leksak eller huvudbonad - 100 riksdaler inklusive frakt, och då ingår såklart hårnålar.

Nu börjar jag förresten känna mig som mitt vanliga sjuka själv igen. Normalsjuktrött alltså. Inte nästan-behöva-ringa-112-pga-nära-svimningsattack-på-väg-till-dagis-och-sova-flera-timmar-på-dagen-trött. Varje steg känns inte längre som nära på omöjligt att orka med. Jag mår inte illa hela dagen längre och pulsen ligger inte konstant på nära-döden. Nu är det normaldåligt och det är jag faktiskt tacksam över. Allt är relativt, som det heter.

Jag är helt säker på att den här totala utslagningen var en reaktion på att jag var bortrest en vecka.Två långa tågresor gjorde sitt och så är man ju inte riktigt "hemma" när man är borta. Trots att jag blev uppassad och fick hjälp med barnpassning och så vidare så gjorde jag nog lite mer än jag orkade - det är ju svårt att få samma vila som hemma i soffan såklart. Jag börjar se ett mönster nu för det här har hänt tidigare, en gång hemma hos pappa och en gång när jag kom hem från en tidigare resa - och så nu. Samma sak med flera dagars enorm utmattning, kräkningar och hög puls. Allra värst dagen efter jag kommit fram och så lite bättre för var dag i några dagar. Jag får försöka tänka på det.

Men nu ska jag njuta av att känna mig lite som en människa igen. Och i eftermiddag ska vi hem till familjen Saline och mysa!

JA GILL INTE!

Så låter det nu. Hela tiden. Han vill inte det ena, han vill inte det andra. Inget är bra och allt är fel. Jättefel. gråta-stora-tårar-och-vägra-fel. Inga knep hjälper och att försöka resonera med honom på ett pedagogiskt sätt är helt lönlöst. Den stora treårtrotsen har börjat och jag antar att det enda som går att göra är att bita ihop och hålla ut till det går över. Det är det jag intalar mig. Det går över.

Trotsperioden verkar sammanfalla med en begynnande förkylning för Theodore sov väldigt dåligt i natt och jag fick natta om honom tre-fyra gånger. Den ledsna och snoriga pojken somnade visserligen om snabbt alla gångerna och mot morgonkvisten kom han till min säng och sov där ända till halv nio, så vi är rätt utvilade ändå.

Frukosten, som brukar vara dagens kulinariska höjdpunkt för den minsta Sharpen i hushållet var fel fel fel. Trots att han själv fick hälla upp yoghurt, cornflakes och dunderhonung och lite filmjölk så var det inte bra. Näpp. Han skulle inte äta för allt var fel. Först när jag sade att vi faktiskt inte hade tid att bråka mer, och började klä på honom ytterkläderna, började han äta. Till slut gick nästan hela portionen ned ändå och vi kom iväg till dagis i tid. Pust.

Väl framme fick Theodore dåligt samvete för att han varit så bråkig och det var idel pussar och gos. "Nu ä i gompisar" konstaterade han och jag höll med. Nu var vi kompisar igen. Lämningen gick bra och den krångliga morgonen var bortblåst.

Jag lämnade Theo med en liten flicka som presenterade sig som Neila från Bosnien. Hon sa att hon gick på den stora avdelningen och skulle snart börja skolan. Hon brukade tydligen leka med Theodore. Det var urgulligt när de traskade iväg tillsammans mot sandlådan.

Herr Kan Själv vill inte.

Bleh.

Jag     mår     så     dåligt.

Suck.

Jag vet inte vad det handlar om men förmodligen en reaktion på att vardagen är tillbaka igen efter så lång tids vila. Först två barnfria veckor, sedan en veckas semester med barnpassning och uppassning. Jag mådde ju faktiskt rätt hyfsat under de där två veckorna, och halva semesterveckan var jag till och med lite pigg. Sen blev det bara segare och segare för var dag och igår var det riktigt illa. Med nöd och näppe och sista viljan lyckades jag få Theodore till dagis på förmiddagen (utan att hår eller tänder borstades), sedan sov jag flera timmar och vaknade bara för att kräkas och dricka vatten. Jag var fullkomligt utmattad och orkade knapp sitta upp i soffan.

Idag är det en liten aning bättre. Jag kräks inte och har inte behövt sova middag. Mannen både hämtar och lämnar på dagis, handlar mat och städar undan för städarna som kommer idag. Jag fattar inte vilken tur jag har som har honom. Hur skulle jag orka annars?

Nu ska jag dricka mer vatten och titta lite på Dexter. Kanske orkar jag sticka en maska eller två. Kanske.

Semestern på landet

Mannen hade ledigvecka, jag gick ju bara här och släpade, vi skulle ha åka och hämta Edward till helgen och Theodore var redan i Munktorp. Så vi tillbringade en vecka hos svärisarna.

Ett stort tack till mina försvarsmekanismer

Nu har det gått ett par dagar sedan jag var hos neurokirurgen och kom hem alldeles deppig och uppgiven. Jag är fortfarande besviken och ledsen, men nu har mina försvarsmekanismer kickat in och jag känner mig lite bättre. Så länge jag inte tänker för mycket alltså. För det är det som är tricket för mig, att rulla in allt jobbigt i positivt tänkande och förtränga det.

Många verkar tro att jag är stark och modig och någon slags "kämpe" för att jag alltid verkar ta allt det här sjukdomsrelaterade med ro och ett leende, men så är det såklart inte. Det är mitt försvar för att orka med. Jag tar inte itu med känslorna, jag kväver dem med ett stort leende och gömmer dem långt bak i hjärnans vindsförråd. Och där får de ligga tills de då och då bryter sig ut och jag måste känna för en stund. Sedan åker de in igen, där de hör hemma.

Det är en jäkla massa jobbiga känslor inblandade. Skuld, sorg, självförakt, rädsla, ilska, oro, frustration, hopplöshet. Destruktiva känslor som inte leder till någonting bra alls, och att älta dem gör det inte lättare att klara av vardagen. Att förtränga att det är jobbigt är ett sätt att leva vidare, att orka med, att stå ut.

Tyvärr leder det givetvis till att andra känslor blir förträngda på köpet och ibland är det svårt att känna någonting alls faktiskt. Jag kämpar så mycket med att hålla tillbaka det dåliga att det bra inte orkar tränga igenom. Det är värdelöst men det är vad jag måste göra för att orka med och jag är medveten om det. Jag är också medveten om att jag kommer att behöva bearbeta alla de här känslorna förr eller senare. Det kommer att krävas hjälp för att reda ut allt som sopats under mattan under så lång tid, men det kommer sen. Nu fokuserar jag bara på att ta mig igenom veckan. Och nästa vecka. Och nästa.

Så så är det. Det känns lite bättre än tidigare i veckan och det tackar jag mina försvarsmekanismer för. I eftermiddag har jag en telefontid med läkare och då ska jag fråga om alternativen till operationen. Vad som händer om den inte lyckas. Det är alltid lättare att klara av jobbiga saker om man vet vad man kan vänta sig. Det är lättare att orka med när man har alla korten på bordet.

Yumyum

Baconlindade dadlar, rökta räkor, vitlöksmarinerade champinjoner, oliver, camembert, bläckfiskringar, kycklingvingar, korvar, sillar och quasidillas. Det var så fasansfullt gott! OMG!

Helst ville jag ha en öl och en mojito också, men jag får inte dricka alkohol så det blev en juicedrink. God den med.

I love date night.

Det kom ett brev i inkorgen

"Hej Mamma o Pappa

Jag mår bra. Idag åt jag tre av farfars stora Weetabix och en banan till frukost, sen har jag varit ute och hjälpt farfar i trädgårgen. Snart skall jag åka till Örebro och träffa farbror Andrew.

Hej då.

Theodore"

Stickat till bebisar i Lettland

Det blev en rätt stor hög till slut.

Kommer ni ihåg att jag berättade om Stickhjälpen? Dit man kan skicka stickade babykläder som sedan skänks till BB-avdelningar i Lettland. Jag har tänkt bidra länge men det har inte blivit av, och så såg jag i förra veckan att de ska lägga ned och att sista försändelsen går i maj. Sista inlämningsdagen är sista april så det var bara att börja sticka för brinnande livet för att hinna med!

Nu är jag färdig. Nästan hela mitt restgarnslager är slut och det här är vad jag hann med:

Jacka med luva stickad i Drops Eskimo från Garnstudio på stickor nummer 6. Mönstret finns här (Ravelry-länk).

Matchande tossor, också stickade i Drops Eskimo, men på stickor 3,5. Mönster finns här.

Yttepytteliten kofta stickad i Artesano Superwash Merino på stickor nummer 4. Knapparna kommer, som vanligt, från knapplådan på Holmens marknad och den gröna sytråden också för den delen. Ravelry-länk till mönstret finns här.

Matchande små yttepyttiga sandalisar, stickade i samma garn på stickor nummer 3,5. Ravelry-mönster.

Den här lilla koftan har jag stickat förut och den är lite av en favorit. Synd att den bara finns i en storlek. Stickade i Løve Garn Baby og Hosegarn på stickor 3,5. Det genialiska mönstret finns här.

Matchande mössa med ett hjärtmönster som knappt syns. Jag är inte direkt jättenöjd men den värmer säkert ett litet bebishuvud gott ändå. Stickad i Løve Garn Baby og Hosegarn på stickor 3 och 4. Ravelry-mönster finns här.

Bedårande klänning stickad i Artesano Superwash Merino på stickor nummer 4. Mönster finns här.

Alldeles fantastiskt söt ekorretröja stickad i lite olika ullgarner jag hittade i gömmorna. Mönster finns här.

Jag hade lite bebisplagg liggandes färdigstickade också. Eftersom de inte var tilltänkta någon särskild bebis får de åka med de också. En kofta, en väst  och två bollar.

Operation är kanske inte mirakellösningen i alla fall

Min dag fick en liten annorlunda vändning när det ringde från neurokirurgiavdelningen på Sahlgrenska. De hade fått ett återbud och frågade om jag ville ha en konsultationstid klockan två. Klart jag ville! Nu rullar det på, tänkte jag och blev lite uppspelt.

Riktigt lika uppspelt var jag inte när jag kom därifrån. Rätt nedstämd faktiskt. Den där operationen som ska göra allting bra igen? Den är kanske inte den mirakellösning jag hoppats på. Till att börja med är det inte 100 % säkert att en operation av den här typen lyckas. Man kan ta bort tumören men fortfarande inte vara botad. Sen har vi ju problemet med att de inte hittar tumören i mitt fall. Det gör oddsen ännu sämre. Risken finns att jag vaknar upp efter operationen och får höra att de inte hittat något. Katastrof. Jag vill inte ens tänka på det.

Läkaren lät mig i alla fall avgöra om jag ville genomgå operationen eller inte, och det var ingen tvekan för mig. Jag måste ta chansen. Det finns ju en möjlighet att jag blir frisk. Läkaren kunde inte ge mig någon procent, men jag antar att om oddsen inte var åtminstone lite på min sida så skulle de inte låta mig välja över huvud taget. Dessutom vet jag ingenting om alternativen. Ska jag må så här resten av livet om jag inte gör operationen, eller om den inte funkar? Finns det någon typ av medicin, förutom den jag tar? Jag har förstått att det inte är så nyttigt att äta den här medicinen länge. Läkaren kunde inte säga någonting om alternativen utan det får jag fråga min läkare om när jag har telefontid nästa gång. På torsdag tror jag.

Så. Jag kommer att opereras. Jag står på väntelistan och har jag tur blir det min tur i maj eller början av juni. Men det är inte alls säkert att det fungerar och det tänker jag deppa lite över ett tag. Tills jag vänjer mig vid tanken och får nya perspektiv. Men där är jag inte ännu och just nu känns det rätt värdelöst. Jag vill blir frisk och pigg och sund och hälsosam. Jag vill busa med min lilla pojke och svänga honom högt i luften. Jag vill cykla med honom igen. Springa efter en fotboll i sommarsolen. Jag vill jobba och skriva. Träffa folk och känna mig fin. Just nu känns allt det där väldigt långt borta igen.

Det är fortfarande rätt bra!

Ja, alltså, bra är ju ett relativt begrepp - men jämfört med hur jag mått det senaste halvåret måste jag säga att det känns rätt bra.

Igår tog jag en liten promenad. En promenad som inte togs för att jag var tvungen att ta mig från A till B, utan för att jag ville ha lite motion. Förr i tiden innebar motion minst en halvtimmes hård ansträngning, svett och andfåddhet. En mycket rask promenad till exempel. Nu blir jag helt slut av bara vanlig långsam promenadtakt, så "motion" innebär idag att röra på mig över huvud taget.

Jag ville göra promenaden till någonting roligt så jag kombinerade den med ett besök på Holmens marknad. Det är en ganska lång promenad, en halvmil kanske, så jag bestämde mig för att gå så långt jag orkade och ta bussen resten av vägen. 1,7 kilometer kom jag innan jag klev på bussen. 22 minuter tog det och det innebär en fart på runt 4,5 km/h. Inte så imponerande i vanliga fall, men det är ok i rådande situation. Jag är ju faktiskt sjuk och väldigt överviktig.

Holmens marknad var trevlig som vanligt, men lite urplockad. Jag såg en stol jag gärna ville ha, men de såldes bara i par och jag behöver bara en till min pysselhörna. Jag kom i alla fall hem med en liten påse knappar och en sax.

Det händer mycket roligt de närmaste dagarna. Idag kommer städarna hit och gör det skinande rent och underbart. Jag ska sy i knappar i de små bebiskläderna som ska till Lettland, fotografera dem och packa dem för leverans. Imorgon ska jag och maken äta god middag på tapasrestaurangen Pinchos. Superpepp på det! På torsdag kväll kommer bästa Sushila hit för att äta middag och prata Game of Thrones. På fredag är det date night igen då jag och maken ska gå på premiären av The Avengers. PEPP! Efter det stänger jag in mig fredag-söndag för att spela betaversionen av Guil Wars 2. Och på måndag åker vi hem till svärisarna och jag får äntligen träffa min lilla son igen.

Rätt mycket bra grejer va?

Stenåldersteve

Jag sitter och tittar på en film på teve. På teve-teve alltså. På en kanal. På en film som sänds vid en viss tid och som innehåller både reklampauser och en insprängd nyhetssändning. Det känns alldeles exotiskt och uråldrigt. Hur i hela friden har vi i massor av år bara accepterat att en film avbryts för en hel nyhetssändning? Som om det vore helt normalt. För det första blir ju filmupplevelsen helt störd och för det andra blir filmerna enormt långa. Och så svensk textning. Jag föredrar engelsk. Inget av det här var några problem till jag började se på film och serier via datorn, nu känns det nästan outhärdligt. Jäkla stenåldersteve.

När det är bra får man banne mig se till att njuta!

Jag sitter här och mår himla gött! Det där tunga täcket av ledsamhet har lättat och saker och ting känns ljusa och lätta för första gången på mycket länge. Det känns så bra att jag liksom blir lite hög. Lite som när man är lagom salongsberusad och vill tala om för alla att man älskar dem. Ni vet?

Jag har varit mycket piggare än vanligt de senaste dagarna och har umgåtts med många mysiga människor. Min man till exempel. Han är verkligen en riktig pärla, min make. Tur att det är jag som har honom och ingen annan.

Och så har jag träningsvärk i nästan hela kroppen - och det ser jag som ett gott tecken. Det betyder att jag för det första orkat röra på mig så pass mycket att jag faktiskt ansträngt musklerna lite. För det andra betyder det förmodligen att kroppen mår så pass mycket bättre att den har slutat bryta ned musklerna och börjat bygga upp dem igen. Eller hur? För varför skulle jag annars få träningsvärk i dem? Det är ju inte den där vanliga muskelvärken utan riktig träningsvärk. Det har jag inte haft på länge länge länge. Det känns gött!

En livespelning med Florence + the Machine rullar på min teveskärm och det är så jäkla bra! Hon är verkligen helt enastående, den där Florence. Herregud så bra.

Annars stickar jag vidare på små små plagg till bebisar i Lettland. Fint sätt att bli av med lite restgarner.

Lilla trädgårdsmästaren

Idag fick jag prata med Theodore i telefonen. Han var alldeles kvittrig och berättade att han fått en egen vattenkanna som var gul och att han hade planterat blommor med farmor i växthuset. När jag kom hem fick jag de här bilderna mailade till mig. Jag saknar min lilla stora karl - men han har det hur bra som helst. Det sa han själv.

Jag är nyss hemkommen från en dag på stan med fina Johanna och hennes dotter. Vi har fikat och promenerat, varit i lekparken och lite affärer. Jag har en pigg och glad dag idag, efter en supermysig kafferepskväll igår. Det är bra nu!

Sticknytt

Som svar på Celines många frågor kommer här ett inlägg om stickning.

Theodores kofta.

Just nu stickar jag på två koftor. En pytteliten som ska till nyblivna föräldrar i Lettland (och inte Estland om jag skrev tidigare) och en lite större som Theodore ska få.

Pyttekoftan är en del i projektet Stickhjälpen som skickar bebispaket till BB-avdelningar i Riga. Ett jättefint initiativ som tyvärr verkar läggas ned i och med den här sista sändningen som går iväg i början av maj. Jag ska försöka få med några små pytteplagg. Här kan ni läsa mer.

Och så påspåsen. Jag har gjort ett helt gäng sådana, och från början stickade jag dem utifrån det här mönstret, men sedan har jag börjat göra dem lite större och helt i slätstickning.

Vad är det som händer? Inget.

Det har varit lite skralt med uppdateringar här på bloggen på senare tid. Jag har känt mig oinspirerad och lite less på att skriva samma sak om och om igen. Det händer ju inte så mycket i livet just nu. Theodore är söt. Jag är trött. Och så stickar jag. Kollar på teveserier. Väntar. Det är liksom allt. Varje dag. Inte så himla spännande att berätta om.

Och ändå ska jag berätta. För lite händer ju trots allt.

Theodore är hemma hos farmor och farfar - och stortrivs. Han är glad hela dagarna och sover bra på nätterna i sin egen säng. Han äter som en häst och badar i badkaret. Han gick till och med med på att tvätta håret! Det känns så skönt att han trivs så bra och inte har hemlängtan. Men jag längtar. Och två veckor är lång tid!

Jag var hos läkaren och lämnade prover idag. De är verkligen bra de där läkarna på avdelning 132 på Sahlgrenska. Jag kom inte därifrån med så mycket nyheter förutom att medicinen fungerar och att kortisolvärdena är nere på normala nivåer. Och att det inte gick att hitta någonting på de nya röntgenbilderna. Hon skulle tala med överläkaren och sedan med kirurgerna för att få fram en plan inför operationen. Förmodligen blir den av i maj eller juni. Jag tror på juni.

Imorgon kväll kommer ett gäng söta pinglor hem till mig för handarbete och kafferep. Pepp!

På torsdag ska jag åka ända in till stan för att fika med en kollega från ICA Reklamen och hennes lilla dotter. Pepp!

På onsdag nästa vecka ska jag och maken gå på restaurang tillsammans. Bara vi två. Pepp!

Nu ska jag sticka på en bebiskofta som ska skickas till BB-avdelning i Estland. Och sucka över att jag är tjock och ful.

Brev från kolonien

Yo, Theodorski här! Jag har det bra hemma hos farmor och farfar. Det är rena semestern och jag har fått god mat och tårta. Alla gör i stort sett som jag vill och jag har fått spela massor på farmors piano. Jag har också badat i badkaret som en sköldpadda.

Idag var vi och hälsade på lite hönor och kycklingar och det var kul, men kossorna ville jag inte hälsa på för de var för stora.

Det finns mycket leksaksbilar här. Och traktorer. Det är bra.