Om den obehagliga undersökningen

Jomenvisst. Det blev lite sådär med uppdateringen från sjukhuset. Och efteråt. Anledningen är att jag varit så trött och stresskänslig att jag helt enkelt inte orkat öppna datorlocket ens för att kolla mailen. Jag har nästan helt undvikit Internet (förutom lite fusk med telefonen) de senaste dagarna men nu tänkte jag försöka mig på någon slags återberättelse av de senaste dagarna.

Outfit of the day.

Torsdag var dagen för inskrivning på Sahlgrenska. Kateterisering av hypofysen stod på schemat och med huvudet i sanden låtsades jag att det där med två slangar från ljumskarna till hjärnan inte var någon big deal. Solen sken och jag kände mig både glad och pigg så jag drog på mig finaste prickiga klänningen och åkte in till stan. Där köpte jag två par nya byxor och ulligt mysigt fantastiskt garn. Sedan styrde jag kosan mot sjukhuset.

Bruna stråket. Här inne ligger min avdelning. Här trivs jag bra.

Väl på plats fick jag prata med min favoritkoordinator Olof som satte lite slangar, tog lite blod och förklarade vad som skulle hända dagen efter. Undersökningen skulle ta ungefär en timme.

En sån här, igen.

Sedan var det bara att vänta, äta lite middag och kvällsmat, se på teve. Och sticka såklart! En liten ettåringströja blev klar sånär som på två knappar.

Liten kortärmad tröja på gång.

Innan jag somnade duschade jag och tvättade mig med operationstvål. Sedan lade jag fram fredagens outfit of the  day: Vit operationsskjorta och läckra knästrumpor.

Förberedelser.

På fredagen väcktes jag klockan sex på morgonen av en sköterska som ville berätta för mig att de inte behövde sätta någon urinkateter. Skönt tänkte jag och somnade om en stund, jag hade ju trots allt knappt fått en blund i ögonen eftersom min sjuka gamla rumskamrat legat och jämrat sig hela natten. Synd om både henne och mig tycker jag.

Vid tiotiden kom Olof in och frågade hur jag mådde och om de satt katetern ännu. Nej det behövdes inte, svarade jag glatt - men tji fick jag. Några minuter senare kom två sköterskor in med slangar och annat obehagligt. Jag blev tvättad, fick lokalbedövning och en slang in i urinröret. Inte särskilt angenämt om ni undrar. Sedan rullades jag iväg till röntgenavdelningen där undersökningen skulle göras.

Väl framme fick jag kravla mig över till en smal och hård brits. Lite olika mätinstrument kopplades på för att kontrollera syresättning. blodtryck och hjärtfrekvens. Olika sköterskor och annat löst folk presenterade sig och pratade om olika saker för att distrahera mig. När de märkte att det som fungerade bäst var att prata om Theodore frågade de nästan bara om honom och sånt som rörde barn och familj. De var väldigt fina och bra.

Så började förberedelserna. Mina magvalkar tejpades upp (här var det fortfarande ganska roligt och jag skojade med mig själv om Hollywood-stjärnor som tejpar fast olika kroppsdelar under sina galaklänningar), ljumskarna tvättades och bedövningssprutorna gavs. Från och med nu var jag tvungen att ligga prick stilla.

Nu skulle slangarna på plats. Högra sidan först. Det var rätt obehagligt när slangen trycktes in i ljumsken men sen kändes det inte så mycket förrän den kom till halsen, då kunde jag känna hur slangen rörde sig genom kroppen. När den nådde området kring hypofysen mellan ögonen ungefär) gjorde det lite ont men då var det ju inte så mycket kvar tänkte jag. Hälften gjort! Nejdå.

Nu var det dags för vänstra sidan och där gick allt till precis som för den högra. Tills slangen skulle förbi hjärtat. Då blev det plötsligt väldigt svårt att hitta rätt och slangen fick backas och riktas om och backas och fipplas med hit och dit och fram och tillbaka. Plötsligt började mitt hjärta rusa och jag fick panik! Inte visste jag att det var en vanlig reaktion, jag trodde ju så klart att de gjort något fel och att jag skulle dö på fläcken. Mycket obehagligt.

Tids nog kom slangen i alla fall förbi hjärtat och fortsatte upp mot hjärnan. Nu skulle vi väl ändå vara klara snart? Nejdå. Det var tydligen mycket mycket svårare att få den vänstra slangen på rätt plats uppe vid hypofysen och det krävdes massor av justeringar. Mycket obehagliga justeringar. Kall kontrastvätska som sprutades in på insidan av huvudet. Igen och igen. Hua! Och den där äckliga känslan av någonting som rör sig där inne. Hua!

I alla fall. Efter vad som kändes som en evighet (och några fler hjärtrusningar) satt allt äntligen på plats och man ringde efter Olof. När han kommit började själva provtagningen. En vätska sprutades in genom slangarna på ena sidan, sedan den andra. Och så tog man ett blodprov. Efter ett par minuter gjordes proceduren om igen. Och så upprepades det ett antal gånger. Fem, tio, det kändes som hundra. Vid ett tillfälle sprutades även något slags hormon in vilket gjorde att man blev rosig om kinderna. Jag fick även hjärtrusning igen.

Men så var det plötsligt äntligen över och slangarna drogs ur, tejpen rycktes bort och jag blev omplåstrad. Sällan har jag känt mig så fri och så tacksam. Äntligen fick jag röra mig igen! Kroppen var stel som en pinne och musklerna värkte, men jag var fri!

Nu skulle jag ligga stilla i sängen i en timme innan jag fick åka hem. Jag var helt utmattad och dessutom hade jag missat lunchen och var vrålhungrig. Jag hade rullats bort till röntgenavdelningen vid halv elva och nu var klockan kvart över ett. Och undersökningen som bara skulle ta en timme!

Efter en liten stund kom en läkare in och frågade om hon fick komma in med en läkarstudent och göra en övningsundersökning. Det skulle ta en timme ungefär. Eftersom jag är så snäll sade jag ja fast jag mest ville sova. Äh, det gick bra i alla fall och nu vet jag att jag är fullt frisk. Förutom att jag är sjuk då.

När klockan närmade sig tre kom en sköterska och tog bort urinkatetern och slangen i armen. Lycka! Jag var friiii! Jag rusade in i duschen och kom ut som en ny människa, pratade med läkaren, packade väskan och lämnade sjukhuset för den här gången.

Nu var tanken att jag skulle åka hem och vila men när familjen Saline bjöd hem oss på middag ville jag inte tacka nej så jag mötte upp man och barn och åkte till Utby istället. Vi hade mycket trevligt och kom inte hem förrän mitt i natten.

Och det var berättelsen om kateteriseringen av min hypofys. Nästa steg är att vänta två till tre veckor på provsvaren och efter det ska neurokirurgerna bestämma vad som ska göras inför operationen. Så nu är det bara att vänta igen.

Finn felet

Det här är en liten liten tröja. För en halvåring till ettåring ungefär. Bomullsgarn, svalt och fint till våren. Allt bra så långt. Det är bara ett litet problem. Inte så lätt att se om man inte vet om det kanske, tills man försöker använda tröjan.

Ser ni felet?

Ja, alltså, det är ju bra om knapphålen sitter på den främre flärpen. Om man inte vill ha knapparna på insidan det vill säga.

Nej, jag orkar inte repa upp. Jag vägrar. Istället tänker jag sy ihop knapphålen, sätta dit trycknappar istället - och fejkade fina knappar på utsidan för dekorativa syften. Trycknappar är ändå att föredra i små bebiskläder. Så det så.

Och imorgon är det dags för inskrivning på Sahlgrenska igen. Jag tar inte med mig datorn eftersom jag bara ligger inne ett dygn, men jag lovar att Twitter-rapportera.

Mys hemma hos Alma

Vi lärde känna familjen Wendel/Andrén under föräldrautbildningen innan barnen föddes. De är också våra grannar och dottern Alma och Theodore går på samma dagis. De är också supermysiga och trevliga att umgås med. Igår var jag och Theodore hemma hos dem och åt mat, lekte och fikade. Barnen uppförde sig exemplariskt och lekte fint hela kvällen, vi kom inte hem förrän efter halv åtta.

Jag är så stolt över min lilla kille. Han är en sån empatisk liten man. Lyhörd (ja, för att vara tre år alltså) och fin. Han lyssnar ganska duktigt och gör oftast som vi säger. Och så är han sötast i hela världen.

Theodore passade såklart på att bada, vi har ju inget badkar hemma.

Efter badet var det sagostund i Almas säng.

Vad som hände sen är det bara barnen som vet ...

Svarta små vantar

Har jag visat de här? De är Theodores vantar. Stickade i Rauma Finullgarn på strumpstickor 2,5. Samma mönster som hans gamla gråa, ett jag modifierat från ett som finns på hos Garnstudio. Theodore gillar dem, men inte lika mycket som de gamla som var stickade i mjuk och mysig alpaca.

Här är de gamla.

Snart är det förresten dags för nästa steg mot att bli frisk. Kateriseringen. På torsdag skrivs jag in och på fredag får jag komma hem igen. Det ska bli så skönt att få det gjort för jag är så less på att vara sjuk. Less!

Theodores blåa mössa

Kommer ni ihåg den kycklinggula mössan jag stickade åt Theodore för ett tag sedan? Den har så himla bra passform och är fin och praktisk så jag bestämde mig för att sticka en till. Theodore fick följa med till garnaffären och välja garn själv och det cyan-blå garnet han ville ha var lite för tjockt egentligen, så jag stickade en storlek mindre på en storlek större stickor. Men jag följde längdanvisningarna för den största storleken. Resultatet blev ok. Inte lika bra som den gula men helt ok.

Stickad i Raggi från Järbo på Knit Pro-stickor 4 och 4,5. Mönstret finns på Garnstudios hemsida.

Idag är det seeeegt

Theodore sov dåligt inatt och klagade på växtvärk och kryp i benen. Han var jätteledsen och vaknade stup i kvarten. Jag var dessutom uppe sent (för att vara jag) och mannen "tog en öl" med arbetskamraterna. Behöver jag säga att vi är familjen Segobert idag?

Det är såna här dagar man överlever på chips och pizza. Cola. Måste ha cola. Jag vill alltid ha cola när jag är så här trött. Jag trodde att det var en bakfyllegrej men det verkar mer vara en trötthetsgrej. Kroppen vill ha snabb energi. Men liksom, bli sugen på ett stort glas apelsinjuice eller en c-vitaminbrus då. Nåt nyttigt. Eller nåt jag har hemma åtminstone. Nej, jag vill ha cola och chips och choklad. Och en stoooor jäkla latte.

Vem rusar bort till Centralen och köper den största latten som finns på Espresso House åt mig?

(Inget från Starbucks tack) (Förutom kanske en cheesecake)

Fredag kväll ...

... och här sitter jag med ett glas vin i handen. Ja, det gör jag banne mig, och jag vet inte när det hände sist. Många månader sedan. Igår var en trött dag igen. Otroligt trött. Men i morse vaknade jag och kände mig sådär pigg och glad, så jag ringde dagis och sa att Theodore skulle vara hemma idag. Dags för en mysig mamma-och-son-dag!

Vem blir inte glad av att äta frukost med spirande rosa tulpaner på bordet?

Vi började med att mysa hela förmiddagen uppe i vardagsrummet. Sen åt vi lunch och gick ut och gungade på gården. Sen läste vi sagor på biblan, fikade på kondiset och handlade lite. Pappan mötte upp oss när han sovit klart efter nattjobbet, sedan pyste han iväg till en bad-och-bastu-kväll med sina arbetskamrater.

Till middag var det fredagsmys! För många familjer är det synonymt med tacos men när jag och Theodore har en fredagskväll för oss själva betyder det grillad kyckling och kamben i soffan framför en barnfilm. Det är mys det. Och lite busigt att äta framför teven.

Nu sover pojken och jag tittar på Bomb Girls. Med ett glas vin.

Vårt kondis har inte bara farligt goda bakverk, de har pussel också!

En silvermedalj!

En av arbetsgrupperna som jag är med i på jobbet har vunnit ett pris! Silver i kategorin Bästa DR i tävlingen Inhouse 2012. Själv hann jag bara vara med och brainstorma fram själva grundidén och hann tyvärr inte skriva copyn, men jag är så stolt och glad ändå!

Heja ICA, heja Supermarket-gänget!

Piggelin!

Jag tror att det är det återvändande ljuset som gör det. Jag glömmer varje år hur mycket det påverkar mig och mitt humör. Mörkret alltså. Kanske är det inte bara sjukdomen som gjort mig så trött och nedstämd hela hösten och vintern. För om det är mörkret som spökat så kan det ju faktiskt bli bättre nu när det börjar ge vika för ljuset!

För första gången på, jag vet faktiskt inte hur länge - månader, har jag flera gånger under de senaste dagarna känt mig pigg! Pigg och glad och lite lite starkare än vanligt. Det är en så underbar känsla och jag njuter för fulla muggar. Runt femtiden på eftermiddagen verkar dock energin ta slut igen för då blir jag zombietrött. Men att vakna med en gnutta energi i kroppen, att få Theo redo för dagis utan att behöva ta till det där allra sista av tålamodet, att gå fram och tillbaka till dagis med ganska raska steg. Att orka lyssna på musik utan att ljudet är nedvridet nästan till noll. Att känna lite lugn och lycka! Det är ganska så otroligt faktiskt.

Så jäkla gött!

Theodore sportar mammastickade sockor

Redan lite små.

Helt vanliga ribbstickade sockor i Drops Karisma från Garnstudio. Stickade med magic loop-tekniken på rundsticka 3,5 från Knit Pro.

Jag hittade ett ensamt nystan rött ullgarn och trodde att det skulle räcka till ett par små sockar åt Theo. Det visade sig att pojken hade större fötter än jag trodde. Sockorna är redan lite små!

Stooor kaka

Mmmm...

Cheesecake på Starbucks.

Myshelg hos morfar

Det är spännande att åka tåg. En liten stund i alla fall. Sen är det bra med lite film att roa sig med. Jag hade laddat upp med hur många som helst. 

Ett par minuter senare kräks lilleman ned hela sig själv och halva tåget...

Då blir man så trött att man måste sova resten av resan. Stackars lilla gubben! Men när vi kom fram väntade hur  mycket skoj som helst.

Theo badade flera gånger om dagen. 

Och surade när mamma sa "nej".

Jag stickade på tubsjalen.

Vi lagade lite mat.

Såg massa barnprogram...

... och jag stickade lite mer.

Makens vantar - tredje gången gillt

Om ni undrar vad jag pysslat med när jag inte har boggat, twittrat eller facebookat som vanligt har ni svaret här. Jag har stickat vantar åt min käre make. Det är ett kärt nöje och jag har gjort det förut. Två gånger förut faktiskt. Och båda gångerna har han tappat bort dem. Så varför får han ännu ett par då? För att jag älskar honom så klart. Och för att jag älskar att sticka. Och för att han var så söt och kom till mig med ett mönster han hittat på Ravelry, och med passande garn ur mina gömmor. Så bedårande tycker jag! Alltså fick han ett nytt par. Men den här gången tänker jag sticka ett senilsnöre också.

Jäkligt snygga. Om jag får säga det själv.

Vantarna är stickade i Flavia Baby från Grignasco, 100 % merino-ull inköpt i Tallinn, på knit-pro-stickor 3,5. Jag använde magic loop-metoden igen och det gick strålande! För första gången är jag riktigt nöjd med mönsterstickningen, jag brukar alltid få det fult och bubbligt. Mönstret heter Vespergyle Mittens och finns här på Ravelry.

Och mannen är mycket nöjd.

En liten paus

Allt är som vanligt här hemma. Jag väntar och stickar och ser på serier. Och tar en liten paus från mitt beroende av sociala medier. På torsdag åker jag och Theodore hem till pappa en sväng. Då blir det nog mer uppdateringar.

Ses snart!

Glasögonorm

När allt annat känns fult, håret slitet och urväxt, kläderna för små och huden ond och infekterad kan man alltid ta fram ett fint halsband så känns allt lite lite bättre.

Metal head

Nä nu ska jag kolla på sista avsnittet av Metal Evolution och sticka på en tubsjal med det vackra namnet A Thousand Splendid Suns. Sedan ska jag lyssna på mer metal och sticka mer på tubsjalen.

Det är vad jag ska göra hela kvällen. Och kanske twittra lite.

Tusen strålande solar.

Annars kan jag rapportera om att jag är jävligt trött på att ha Cushings, att jag har världens finaste arbetskamrater och att bästa grannfrun Sofia var här med söta lilla Alfred tidigare i dag. Och att jag har världens bästa son som vid nattningen sa att han älskar mig inte bara en utan två gånger.

Och så har jag världens bästa man också.

Over and out.

Jag kan lova att det är mysigt att ligga och snusa på en sådan här.

Se upp i backen!

I dag har pappan lovat att ta pojken till pulkabacken direkt efter dagis. Här är de igår när de spontanlekte i pulkabacken på vägen hem. Då hade de inget att åka på men idag har jag hört ryktas att det blir tefat och stjärtlapp.

Rent i hemmet ger lugn i själen

Ah! Det är så reeent här hemma. Städarna kom visserligen flera timmar för sent men när de gick efter två timmar kändes det som att de inte bara städart mitt hem utan även mitt inre. Nu går jag här och bara njuter av friden och lugnet som infinner sig när jag ser mig omkring och inte ser en enda smula. Inte en dammtuss. Alla ytor är så blanka och det luktar så gott.

Jag är så tillfreds!

Nu blir det grillad kyckling framför Game of Thrones. Sedan ska jag sy i fyra knappar och göra en tofs.

Life is good!

Favorit i repris: Trött

Från flera håll har jag på sista tiden fått höra att jag ser piggare ut. Det blir jag så klart jätteglad över att höra men sanningen är att jag är tröttare än någonsin.

Vad gör man egentligen när man är så trött att man helst av allt bara vill sova i tusen år som Törnrosa? Sover, är det självklara svaret - men vad gör man när det inte går då? Sömnsvårigheter är ett av de vanligaste symptomen på Cushings men jag har hittills varit hyfsat skonad från de problemen. Jag vaknar visserligen flera gånger på natten men somnar oftast om rätt snabbt. Nu har jag fått svårt att somna om kvällarna trots att jag är så trött att kroppen skriker efter vila. Allt bara snurrar i skallen, tankar och tvångstankar om vartannat. Hjärtat slår snabbt och hårt. Det flimrar bakom ögonlocken när jag blundar. Som att försöka somna när man är full ungefär. Det här gör såklart att jag blir ännu mer utmattad än tidigare, vilket jag inte trodde var möjligt över huvud taget.

Tur då att det finns en ände på allt det jobbiga. Idag fick jag hem en kallelse till inneliggande undersökning av hypofysen. Kateriseringen alltså. Det blir den 23-24 februari, och efter det hoppas jag att jag får den där medicinen som ska hämma kortisolproduktionen inför operationen. Äntligen har jag fått en tid ... men den känns väldigt avlägsen. Undrar om jag får göra magnetröntgen samtidigt, det hade varit skönt att slippa åka in flera gånger.

Tur också att Theodore har blivit duktigare på att leka själv. Med BRIO-tågen till exempel.

Bloggtipset

I dag vill jag tipsa om en jättebra blogg. Mycket välskriven med mycket viktiga budskap.

Läs Cherin Awads blogg!

Semmeltider är goda tider

I går ställde mannen till med stort semmelbak här hemma. Eller pyttelitet egentligen, för det var minisemlor som tillverkades. Perfekt med småsemlor så man inte blir alltför mätt. Eller så tar man två.

Se så duktig han är, min fina man. Jättefina!

Och för att ni ska se hur små de är visas en pyttesemla här bredvid ett helt vanligt dricksglas.

Theodore fick så klart också vara med. Men han bakade ormar.

Den gamla hunden har lärt sig sitta

Som typ den sista i hela stickvärlden bestämde jag mig till slut för att lära mig den där bejublade magic loop-tekniken. Jag fick ju ett så fint Knit Pro-set i julklapp av min förtjusande man och med magic loop finns ju egentligen längre ingen anledning att använda någonting annat än rundstickor. Oftast. Sagt och gjort, jag letade upp en av de många instruktionerna som finns på nätet och satte igång.

Först lade jag upp en massa maskor på vanligt vis.

Sedan delade jag dem på hälften och drog ut en ögla av kabeln. Så var det bara att börja sticka.

Det var ju hur lätt som helst och jag tycker att jag fick kläm på det rätt snabbt. Det här blir en mössa, men jag är rätt sugen på att pröva att sticka två sockor på en sticka. Det blir kanske nästa projekt.

Viskningar i mörkret

Sagorna är lästa, godnattsången sjungen och lampan släckt. I sängen ligger en mamma och en son under ett varmt duntäcke med huvudena tätt, tätt ihop. Tysta viskningar hörs i mörkret.

Mamman: Vet du vad? Jag älskar dig.
Sonen: Ga ässa gej mää.
.....
Sonen: Eetu aa? Ga ässa gej.
Mamman: Åh, då blir jag glad ...

Jag tror att det blir en förkylning

Ett litet, litet "atjoo!" följt av ett litet, litet gnyende hördes just från undervåningen där den lille mannen sover bland kuddar och täcken i vår stora säng. Under kvällen blev lilltrollet snuvigt och han var mer stillsam än vanligt. Och sådär lite förkylningsvarm, inte febrig men lite extra varm. Han åt dock som en häst.

Theodore blir dessutom oftast lite dålig i magen när han är förkyld...

Quizzeliquizz

Det är visst dags för lite quizzz här på bloggen, Bästa Annagreta ville gärna att jag skulle svara, så då är det väl bara att ställa upp då!

THREE NAMES YOU GO BY: 
1. Therese.
2. Älskling.
3. Mamma.

THREE SCREEN NAMES YOU HAVE HAD:
1. Thepas.
2. Tesselvessel.
3. YoucancallmeTbutyourboyfriendcallsmebaby.

THREE THINGS YOU LIKE ABOUT YOURSELF: 
1. Att jag oftast lyckas se ett halvfullt glas.
2. Att jag tar hand om, och ställer upp för, de som är viktiga för mig.
3. Att jag är en kreativ person.

THREE THINGS YOU DON’T LIKE ABOUT YOURSELF: 
1. Mitt självhat.
2. Min kropp.
3. Min lathet.

THREE PARTS OF YOUR HERITAGE: 
1. Empati.
2. Arbetsmoral.
3. Ätstörningar.

THREE THINGS THAT SCARE YOU: 
1. Hur min sjukdom påverkar min son.
2. Hur min sjukdom påverkar mitt äktenskap.
3. Hur min sjukdom påverkar min karriär.

THREE OF YOUR EVERYDAY ESSENTIALS: 
1. Mediciner.
2. Internet.
3. Teveserier.

THREE THINGS YOU ARE WEARING RIGHT NOW: 
1. Svarta kalasbyxor.
2. Svartvitrandig tunika.
3. Grå ziptröja med svarta och lila ränder.

THREE OF YOUR FAVORITE BANDS (at the moment): 
1. Florence + the Machine.
2. The National.
3. Joy Division

THREE OF YOUR FAVORITE SONGS AT PRESENT: 
1. Atmosphere - Joy Division.
2. The Words That Maketh Murder - PJ Harvey
3. Ruby's Arms - Tom Waits

THREE NEW THINGS YOU WANT TO TRY IN THE NEXT 12 MONTHS: 
1. Jobba.
2. Mina gamla kläder.
3. Träna.

THREE THINGS YOU WANT IN A RELATIONSHIP (love is a given): 
1. Engagemang.
2. Matchande värderingar.
3. Respekt.

THREE PHYSICAL THINGS ABOUT THE OPPOSITE SEX (or same) THAT APPEAL TO YOU: 
1. Längd.
2. Breda axlar.
3. Varmt hjärta.

THREE THINGS YOU JUST CAN’T DO: 
1. Stressa.
2. Resa mig från golvet.
3. Se mig själv i spegeln.

THREE OF YOUR FAVORITE HOBBIES:
1. Stickning.
2. Internet.
3. Teveserier.

THREE THINGS YOU WANT TO DO REALLY BADLY RIGHT NOW: 
1. Bajsa.
2. Se på Downton Abbey.
3. Bli frisk.

THREE CAREERS YOU’RE CONSIDERING: 
1. Copywriting.
2. Garnbutiksbiträde.
3. Hemmafru.

THREE PLACES YOU WANT TO GO ON VACATION: 
1. New York. Igen.
2. Prag.
3. Amsterdam.

THREE KID’S NAMES: 
1. Theodore.
2. Charlie.
3. Eleonora.

THREE THINGS YOU WANT TO DO BEFORE YOU DIE: 
1. Se mina barn bli vuxna.
2. Få barnbarn.
3. Tatuera mig igen.

THREE PEOPLE WHO HAVE TO TAKE THIS QUIZ NOW OR DIE PAINFULLY: 
1. Caroline.
2. Jennie.
3. Chris.

En grillad kyckling senare

Gissa om vi var busiga nyss, jag och Theo. Vi åt grillad kyckling och revbensspjäll med händerna - i soffan framför teven! Pojken fullkomligt slukade i sig och gnagde på benen som värsta lilla grottpojken. Jag hade laddat upp med skräppåse och massor av hushållspapper men det blev faktiskt inte ens särskilt kladdigt.

Mycket lyckat busmys!

Magsjuka eller inte - jag vet vad jag tror, vad tror ni?

En mysig pojke i knäet och en mysig film på teven.

I tisdags hämtade jag vad fröknarna på Theos dagis sa var en magsjuk son. Han hade bajsat vattentunt. Inte mycket att bråka om, jag vet reglerna och tycker att de är bra. Hemma 48 timmar efter senaste kräkan eller diarrén. För allas bästa. Alltså var vi hemma onsdag och torsdag trots att Theodore var helt symptomfri hela tiden. Ingen lös mage och normal aptit. Och så fick han gå igen idag.

Döm om min förvåning när de ringer efter bara några timmar och ber oss hämta honom igen. Han har bajsat tre gånger, löst igen. Jaha. Inte mycket att göra, jag hämtade honom igen trots att jag behövde vilan desperat. Han kunde ju trots allt blivit sjuk på riktigt den här gången.

Nu har vi kommit hem efter att ha handlat lite på Konsum. Theodore har slukat en yoghurt, två hallongrottor och saft. Han säger att han inte har ont i magen och inget bajs i sikte ännu. Aptiten är det inget fel på men han ser lite trött ut i ögonen. Jag tror inte att han är magsjuk. Självklart tror jag inte att fröknarna hittar på att han haft diarré, men jag tror däremot att de är lite paranoida när det gäller magsjukor och ögoninfektioner. Jag har förståelse, det har jag, men det är också frustrerande att behöva vara hemma med friska barn.

Hur som helst. Jag tar tillfället i akt och fyller på myskontot. Vi ska inte laga mat i dag, det blir grillad kyckling. Innan jag hämtade Theo hann jag städa köket och plocka lite i vardagsrummet. Jag känner mig nöjd och tillfreds för tillfället och tänker njuta av det. Precis just nu sitter Theodore och leker fint med sin BRIO-järnväg och allt känns faktiskt ganska bra.

Glad fredag önskar mamma och lillpojke Sharp.

Villkorslös kärlek

Theodore ville inte klä på sig och gå till dagis idag. Jag och mannen mutade med en saga. "I Geos gusiga gäng" tyckte Theo (i Theos mysiga säng alltså), så så blev det. Han låg på min arm och jag läste en liten Pixi-bok på rim medan pappan krånglade på byxor och strumpor. "Ga gässa gej" (jag älskar dig) kom det plötsligt från Theodore, och då var allt jobbigt från gårdagen glömt.

I kväll ska jag och Theo kolla på Petsson och Findus och äta popcorn. Så det så.

Mamma Jekyl och mamma Hyde

I går kände jag mig som en ganska bra mamma under rådande förutsättningar. Jag var trött och sjuk som vanligt men hade tålamod och motade bort utbrott och tråkiga situationer utan mutor och tomma hot. Det var mysigt och trevligt och jag kände mig stark i min mammaroll. Inget dåligt samvete och inget magont.

I dag känner jag mig som en värdelös mamma. Jag har varit trött och sjuk som vanligt och hade noll tålamod vilket ledde till att jag själv utlöste flera utbrott och tråkiga situationer. Flera gånger gjorde jag saker jag tycker är fel rent uppfostringsmässigt men jag räckte helt enkelt inte till. I dag var 3-4 timmar ensam med min egen snart treåriga son för mycket.

Det var inte som att jag gjorde någonting hemskt eller elakt,  och mina tillkortakommanden påverkar inte Theo på längre sikt. Men jag hatar när jag tar fram den där arga mammarösten för snabbt, inte orkar förklara "varför" eller inte har energi nog att göra den där tandborst-fighten tårfri.

Just då vet jag att jag gör fel men jag orkar inte annat. Och så får jag så otroligt dåligt samvete senare, när pojken har somnat och ligger där som den mest perfekta lilla varelsen världen någonsin skådat. Då vill jag bara grina och väcka honom och läsa hundra sagor,förklara hur allt i hela världen fungerar och säga att mamma älskar honom mer än något annat. Men det vet han redan.

Och jag vet att han vet.

Jag vet också att ingen kan vara en bättre mamma åt honom än jag. För jag gör trots allt mitt allra bästa. Det vet jag är alldeles sant.

Giv mig sömn!

Jädrans vad trött jag har varit i dag. Egentligen hade jag velat sova hela dagen, och jag borde ha tagit tillfället i akt medan mannen var hemma på förmiddagen. I stället gjorde jag frukost, diskade och vek tre korgar ren tvätt. Smart drag, tänker ni säkert, men jag kände mig så stressad över att se den där rena tvätten stå där. Och vad var det för mening att göra fint i köket i går om det skulle stå odiskat i dag? Så det var lika bra att fixa. Jag tänkte faktiskt vila efteråt men vips så var det dags för mannen att gå, och jag och Theodore var ensamma hemma.

I vanliga fall brukar Theodore känna av att jag är trött och inte orkar. Han är lite snällare mot mig och lyder lite snabbare. Nu vet jag inte om han var extra uttråkad eller jag extra trött men han var verkligen överallt hela eftermiddagen. Jag trodde räddningen kom när han ville måla medan jag lagade mat, men han välte ut tre glas målarvatten och sen var jag helt sönderstressad mellan lökhackande, köttfärsbrynande, vattentorkande och en hojtande pojke. Det kändes som att huvudet skulle explodera men på något sätt blev maten klar och äten.

Nu har jag tagit till det sista halmstrået - nappen. Den man bara bara bara får ha på natten när man sover. Och se, nu ligger pojken på en kudde under en filt i soffan och ser på Karlsson på taket. Tyst och stilla. Nöjd och lugn. Och där får han ligga med sin napp till det är dags att gå och sova om en timme. Det är en sån kväll i kväll.

Här är vi lite tidigare i dag. När jag försökte sno till mig lite vila i sängen.

Slappeli slappslapp. Och lax.

OOTD - svarta harembyxor som svärisarna köpt i Thailand, randig zip-tröja köpt på Tradera för länge länge sedan. Och så ett hårspänne, det gäller ju att blinga till tillvaron lite.

Blixten Mcqueen ilar runt på teveskärmen och en stor bit tigerkaka ligger och vilar i magen tillsammans med lite lax. Det har varit en slapp men mysig dag. Theodore är hemma eftersom han enligt fröknarna på dagis bajsade vattentunt igår precis innan jag hämtade honom. Kom inte tillbaka på 48 timmar, alltså. Jag har inte sett röken av någon lös mage och pojken har ätit precis som vanligt. Faktum är att han var lite trög i magen tidigare idag och fick ett par katrinplommon. Men jag är en lydig förälder och håller pojken hemma.

Vi har handlat från glassbilen. Det var första gången för Theo och han var otroligt imponerad av fenomenet - en hel lastbil full med glass som bara väntade på honom ute på gatan!

Ja och så bakade vi ju en tigerkaka. En god en från ett sådant där komplicerat recept med många steg. Vispa smör och florsocker i minst fem år, separera tre ägg - blanda äggulorna med rivet citronskal, gör en marängsmet, blanda ihop allt, i med mjöl och sånt, dela smeten, häll kakao i den ena och så vidare och så vidare. Men himla god blev den!

Goda kakan. Inte så randig men fin ändå.

Annars har jag egentligen mest läst bok i dag. Senaste i Songs of Ice and Fire-serien av George R. R. Martin - A Dance with Dragons. Jag älskar verkligen den serien (som Game of Thrones baseras på). Men jag har varit lite nyttig också. Jag har diskat tre gånger. Och lagat en ganska god middag. Lax stekt i ugnen med improviserad stiltonoströra, serverad med matvete och lite grönsaker.

Laxmaten. Jag älskar lax.

Den gick hem hos Theo också. Efter lite utbrott och bråk.

Det är stökigt här hemma, men jag försöker strunta i det och gör bara det som står på listan. Då går det låååångsamt framåt men det får ta den tid det tar. Nu är köket ok, det var dagens uppgift. I morgon ska jag plocka upp i vardagsrummet. På fredag ska sängen få nya sängkläder och sovrummet i ordning. På lördag ska tvätten vikas. På tisdag nästa vecka kommer gänget från Agnes städ som ska städa hemma hos oss fyra timmar varannan vecka. Kök, badrum och golv - och så dammtorkning om det hinns med. Det ska bli så himla skönt att få hjälp med grundstädningen, för vi varken hinner eller orkar med att hålla i kapp i hushållet just nu.

Nä nu ska jag mysa lite med Theo innan det är dags för nattning. Förhoppningsvis kan jag låta bli att somna själv i kväll.

Vardagsgott: Svennebananmiddag

I dag lagade jag en alldeles fantastiskt ordinär rätt som var så himla god! Helt vanlig gulaschsoppa med köttfärs. Inga exklusiva ingredienser, inget avancerat tillagningssätt. Helt vanlig potatis, lök, paprikakrydda, tomatpuré, vitlök och köttfärs. Och så slängde jag i lite morotslantar också för vitaminerna. En klick gräddfil till det.

Gulaschsoppa är sån där mat man klagade över i skolan men som är så himla god nu när man gör den själv. Snabbt, gott och nyttigt. Och very svennebanan.

Listorna - tryggheten i kaoset

Redan innan jag fick Cushings har jag alltid varit lite rörig på insidan - men samtidigt beroende av ordning och reda. I mitt huvud alltså. På utsidan har mitt liv alltid sett lite rörigt ut. Hemma, på skrivbordet och så vidare. Men i mitt huvud (och i min dator) måste alltid ordning råda - annars stressar jag ihjäl mig. I perioder då livet varit mer rörigt än vanligt eller om jag mått dåligt av en eller annan anledning har jag alltid återvänt till mina kära trotjänare - Listorna. Och nu, med min Cushings-hjärna där allt bara snurrar och surrar som värsta bikupan, behöver jag dem mer än någonsin.

Det är en så rogivande och terapeutisk syssla att sätta sig ned och stapla upp saker jag ska/måste/vill göra. Och så skönt att bara följa listan slaviskt utan att behöva tänka på allt på en gång. Ju sämre jag mår desto mer detaljerade måste listorna vara. Under min panikångestperiod för tio år sedan var jag till och med tvungen att skriva upp saker som "borsta tänderna" och "gör frukost".

Jag är väl nästan där nu. Nästan. Den här gången är utmaningen att inte fylla listorna för mycket. Jag har en tendens att försöka vara alldeles för effektiv - och det är bra i vanliga fall - men nu måste jag vila vila vila och sova så mycket som möjligt. Inte trycka in så mycket nyttiga uppgifter som möjligt under en dag. Eller jo, men nu är nyttiga uppgifter exempelvis "läsa" och "sova". Eller "vad jag vill".

Jahapp, nu ska jag skriva listorna. Det står på dagens lista.

Bebismys och förnedringsteve

Så var det dags igen. Jag ska sitta framför teven och vara arg och besviken.  Handbolls-EM alltså. Vilken fail det har varit från början till slut. När ska laget växa till sig egentligen och få lite rutin? Aja. Jag ska titta i alla fall. Det är ju trots allt handboll och man får vara glad för det lilla.

Gårdagen avlöpte i ett töcken av trötthet. Jag kunde helt enkelt inte vakna till helt och hållet och helst hade jag sovit hela dagen. Jag är så otroligt trött trots att jag försöker sova så mycket jag kan. Problemet är att jag måste få in så många timmars sömn eftersom kvaliteten är så dålig. I natt sov jag till exempel nästan tolv timmar men det var inte nära nog tillräckligt. Jag vaknar hela tiden och sover oroligt och lätt. Det har med stresshormon-nivåerna att göra såklart. För en Cushings-sjuk är de höga även på natten då de vanligtvis ska vara mycket låga. Dålig sömn i kombination med extrem trötthet är inget vidare i längden kan jag lova.

I dag tog jag mig dock i kragen och tog mig utanför dörren. Hela familjen åkte hem till familjen Saline som fick en lillebror till Alexander för fem veckor sedan (i badrummet!). Alexander är Theodores dagiskompis och de två pojkarna lekte finare än vanligt. Det brukar vara lite småslagsmål och bus dem emellan, men de gillar varandra ändå. Jag fick massor av bebisgos och bevisade att jag hade kvar mina skills när jag fick pojken att somna i min famn. Han kunde gott ha följt med mig hem tycker jag.

De är himla fina och trevliga i familjen Saline. Vi måste hälsa på snart igen.

Nä, jag får väl kolla lite på handbollen då. Och dränka bitterheten i chokladglass.

Sjukhusstatus näst sista dagen

Redan fredag! Hur gick det till egentligen? Förra gången jag var inlagd höll jag på att dö av tristess efter ett dygn, men den här gången känns det som att tiden gått ganska lagom snabbt. I morgon ska jag få åka hem till min familj igen och tillbaka till sjukskrivningsvardagen. Det här är vad jag hunnit med under veckan.

- Samlat otaliga dunkar urin.
- Fått veta att det med hundra procents säkerhet är Cushings jag har.
- Fått veta att problemet med allra största säkerhet sitter i hypofysen.
- Varit med och utbildat blivande läkare genom att berätta om, och visa upp, mina symptom.
- Sett 16 filmer och ett avsnitt av Misfits.
- Stickat ett par tofflor, en fuskpolo och en fingervante.
- Gjort en skiktröntgen.
- Pratat med en trevlig farbror som opererat hypofysen.
- Haft besök av familjen.
- Träffat flera bra läkare och massor av trevliga sköterskor.
- Ätit sjukhusmat.
- Ätit så mycket chips att jag fick ont i käken.
- Sett två handbollsmatcher.

Och snart kommer Sushila hit på besök. Vi ska sticka och skvallra och ha trevligt. Senare kommer familjen hit igen.

Vad som ligger framför mig nu är fortsatt sjukskrivning och lite väntan. En ny magnetröntgen ska göras, med så kallade dynamiska bilder. Låter väldigt Dr House tycker jag. Sedan ska den här kateriseringen (eller vad det nu hette) göras. När de går in genom ljumsken och upp till hypofysen för att kolla runt lite och så. Efter det får jag en kortisolhämmande medicin som ska få mig att må lite bättre inför operationen. Sen blir det operation. Jag har hört att vi har världens bästa neurokirurger här i Göteborg - så det ska nog gå alldeles strålande. Ja, och sen ska jag bli frisk!

Inte illa va?

Sjukhusstickning nummer tre. Fingervante.

Här är man borta några dagar ...

... och så har den lilla sonen förvandlats till en livsfarlig dinosaurie. Bedårande, men livsfarlig.

Sjukhusstickat nummer två

Den här kanske man kan ha till nåt.

Axelvärmare/tubsjal stickad i Drops Karisma och Alpaka Fashion från Schachenmayr på Knit Pro-sticka nummer 4.

Lite nytt så här på morgonkvisten

God morgon allihopa! I natt har jag faktiskt sovit ganska gott och bara vaknat runt ett och fyra för att ta mina mediciner. Jag vaknade till först vid sju och känner mig riktigt utsövd. Klockan är bara halv nio och jag är duschad, borstad, tappad på blod och har till och med lite nyheter att bjuda på.

Experterna kunde inte hitta någonting på magnetröntgenbilderna av hypofysen. Alltså måste en ny serie bilder tas, med tätare skikt. Har jag tur hinner det göras när jag är här. Sedan ska en annan undersökning bokas in, en där de går in med en katerer i ljumsken och för in en slang ända upp till hypofysen, en på varje sida. Där ska de sedan spruta in någonting som ska stimulera till väldigt höga nivåer av det ämne som signalerar till binjurarna att producera kortisol. På så sätt ska man kunna utröna vilken sida den lilla knutan sitter på .Bland annat. Den proceduren blir man också inlagd för, men bara över natten vad det verkar. Förmodligen kan den göras i februari. Så mer väntan alltså. Det känns lite sådär men det är inte mycket att göra åt.

Nu väntar jag på att sköterskan ska komma in och ta lite blodtryck och blodsocker och så. Sen är det frukost och dags för mig att sticka de sista varven på axelvärmaren/tubsjalen. Det är låååångstickat med 320 maskor på varje varv.

Jag och om någon timme eller två borde ronden komma hit och då har jag kanske mer att berätta.

Hörs sen!

På sjukhusfronten knappt något nytt

Frisk luft i lungorna! I alla fall en liten liten stund.

Nejdå, här har det inte hänt så mycket i dag. Jag har skrotat runt i myskläder, ätit mat och sett på film. Alla X-men är avklarade följda av Van Helsing. Nästa blir antingen Underworld, Transformers eller någon sekt-film.

Läkarna var här för ronden i förmiddags men de enda nyheterna var att röntgenbilderna från i går såg bra ut - och det gör det ju än mer troligt att problemet sitter i hypofysen. De tre experterna skulle ju titta på skallröntgenbilderna i dag så förhoppningsvis får jag vet under ronden i morgon om de hittat något.

Jag tog en liten promenad till Pressbyrån och bunkrade upp med godis till kvällen. Det var skönt med lite frisk luft och som tur är hann jag tillbaka innan regnet kom.

Annars har jag pratat en stund med en man som gjort en liknande operation som jag kanske får göra. Men hans problem var att en tumör växte runt hypofysen så att han producerade för lite kortisol. Det blir man också sjuk av, för kortisolet är livsviktigt. Han lugnade mig i alla fall angående operation och sånt och sa att det var minsann inget att oroa sig över.

Och så kom mina älskade pojkar på besök. De skötte sig utmärkt och många ojade sig över hur söt den lille var. Stolt mamma. Jag saknar dem så himla mycket!

Finbesök i rum 14.

God morgon!

Klockan sex på morgonen spelar det ingen roll hur gott man sovit. Man ser ut så här i alla fall.

Ny dag nya möjligheter, som en gammal chef brukade uttrycka sig. Jag har sovit bättre i natt här i mitt lyxiga rum. Somnade runt tolv, blev bara väckt två gånger för att få medicin och var uppe och kissade (vätskedrivande medicin till natten - vem kom på det?) tre-fyra gånger. Väcktes igen av ett "god morgon" klockan sex och bestämde att det var lika bra att börja dagen. Här kan jag ju sova och vila lite som jag vill så då känner jag ingen sovpanik. Skönt.

Dagens planer är lite oklara, men snart är det frukost, sen lite medicin och läkarrond antar jag. Och så lite prover. Och så lite lunch och sånt. Sen kommer min familj på besök! Jag längtar efter dem så mycket och det är sån tur att jag har eget rum för då behöver jag inte oroa mig för att Theo stör någon. Slipper tysta och förmana hela tiden. Mys!

Annars tänkte jag mest sticka och se på film som vanligt. Kanske kanske ta en promenad till Pressbyrån. Stickningen går långsamt framåt och filmerna betas av på löpande band. Hittills har det blivit mest superhjältefilmer i form av X-men i olika former, den gamla Sherlock-filmen, Hesher och Contagion. Feelgood och så ...

Det går framåt med axelvärmaren/tubsjalen. Den är väl runt 35 cm lång nu och jag har börjat öka för axlarna.

Helt orelaterat till sjukhus men jäkligt störigt

Alltså, jag fattar inte grejen med otrevliga människor, Människor som måste störa sig på allt och reagera genom att vara bitchiga surpuppor i alla tänkbara situationer. Att de bara orkar!

Jag tänker på kärringen jag såg och hörde i kön till biljettautomaten i parkeringshuset vid ICA Focus. Hon som uppenbarligen tyckte att min kollega tog lite väl lång tid på sig att betala sin biljett. Hon som uppenbarligen hade väldigt bråttom där på fredagsförmiddagen. Hon som med snipig och otålig röst uppmanade kollegan att bestämma sig någon gång. Så hade jag aldrig gjort. Jag hade väntat på min tur. Hade personen framför mig i kön tagit typ tio minuter på sig hade jag kanske frågat om han behövde hjälp. På ett snällt sätt. För det är så man gör.

Jag tänker också på grinollen som inte var nöjd med den vara han köpt av mig på Tradera och inledde konversationen med sura ord, svordomar och hot om negativt omdöme. Jag svarade givetvis hövligt och erbjöd honom pengarna tillbaka. Som man gör. Han svarade med sitt kontonummer och fler sura ord. Meningen med det är vad? Så hade jag aldrig gjort. Förra veckan skickade jag exempelvis ett mail till en tjej som skickat mig en trasig Tradera-vinst. Jag höll en trevlig ton och slängde givetvis inga hot omkring mig. Resultatet var detsamma - pengarna tillbaka - men jag hoppas att hon hade en trevligare upplevelse än jag hade med grinollen. För trots att jag vet att det är han som äger problemet så påverkar det mig ändå. Det är jag som sitter med en klump i magen för att han är en idiot som inte vet hur man uppför sig.

Det övergår verkligen mitt förstånd att människor inte först prövar att vara trevliga, innan de slår på stora skitskalletrumman och börjar bete sig. Det går ju åt mycket mer energi till att vara sur och grinig än att bete sig som folk. Eller är det bara jag som känner så? Det finns kanske de som älskar att vara bitchiga? Äh, vem försöker jag lura. Jag vet ju att de finns. Idioter.

Men jag tänker inte låta dem vinna. Den här kvällen är mysig. Den här kvällen är mysig. Den här kvällen är mysig. Så. Nu är den det. Handboll och leverpastejmacka nästa!

Kvällsfika. Det är trevligt.

"Det kan kännas som att man kissar ned sig, men det gör man inte"

Tillbaka från röntgen. Skiktröntgen den här gången. Av buk och bröst. Det var inte alls lika läskigt som magnetröntgen av skallen. Jag åkte in i en typ donut, höll andan lite och åkte ut igen. Några gånger. Sen fick jag kontrastvätska i slangen i armen. Den blev man alldeles varm av. På insidan. Som när man dricker starksprit ni vet, fast varmare och i hela kroppen från hakan till bäckenet. Sköterskan varnade mig innan att det kunde kännas lite konstigt, som om man kissar ned sig. Och så kändes det också så det var tur att jag var förberedd.

Till och från röntgen fick jag åka säng, och det  var lika delar lustigt som obekvämt. Det känns ju liksom lite konstigt att bli runtrullad i en säng av en vaktis. Jag kan ju faktiskt gå själv. Men jag kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden när jag satt där och vinden svepte genom håret på vägen över gångbron mellan de olika byggnaderna.

En grej som läkaren sa som jag glömde nämna var att när de väl hittat knutan så kommer de göra lite andra grejer innan operationen. Bland annat ge en medicin som ska sänka kortisolproduktionen, för de vill tydligen att den ska vara låg inför operationen, och det kan jag ju förstå. Det låter bra i alla fall. Då kanske jag mår lite bättre redan innan de tar bort knutan. Hoppas.

Nästa punkt på schemat är middag. det vankas fiskbullar och jag är så sjuuukt hungrig efter att ha fastat sedan halv tio, hehe. Jag tror faktiskt att jag ska gå ned till kafeterian och bunkra upp med lite frukt och så.

Hörs sen!

Kontrastvätskan luktar lakrits och det är ju bra. Men efter en liter vill man kräkas ändå.

Till slut kom frukosten. Jag lovar att den var borta på fem minuter.

Puh! Jag har varit utan uppkoppling i några timmar och jag vill bara säga tack gode gud att den är tillbaka. Jag vill aldrig använda Internet så mycket som när jag inte har tillgång till det.

Natten var ganska orolig och sömnen rätt dålig. Jag vaknade och vaknade och hade svårt att komma till ro. Och så var jag hungrig som en varg och räknade timmarna till frukosten skulle serveras. Det brukar ju vara runt sju-åtta sådär. Vid nio hade jag fortfarande inte sett röken av någon mat och då hade jag ju i min värld väntat i typ ett halvt dygn! Och minsann, min frukost hade fallit mellan stolarna eftersom jag låg i ett provisoriskt rum. Samma sak hände på Östra.

Hur som helst har jag inga bad feelings för frukost fick jag till slut. Och det var kanske tur att jag fick den så sent eftersom jag tydligen ska på röntgen klockan två och måste dricka en kontrastvätska med "lakritssmak" och alltså inte fick äta någon lunch. Förhoppningsvis har de sparat min mat till efter röntgen, annars måste jag nog gå ned till kafeterian om jag inte ska svälta ihjäl.

Jag tror att det är njurarna jag ska röntga den här gången. Liksom för säkerhets skull. Eller så är det hypofysen igen men det tror jag inte för då drack jag inte kontrastvätskan utan fick den i blodet.

Nåväl. Nu till några himla bra saker! Jag har äntligen fått ett eget rum, Ja, ett eget" Där bara jag ligger. Stort och ljust med garderober, eget stort badrum med dusch och teve. Tjoho, det känns som att bo på hotell nästan. Och så betyder det ju att jag utan tvekan kan se på Sveriges matcher i handbolls-EM. Lycka! Nästa match är i kväll klockan åtta.

Mitt lyxiga rum!

Jag har även fått träffa läkaren igen, och en annan läkare som gick ronden. De försäkrade mig båda än en gång om att de ska göra mig bra igen. Det är så jäkla gött att höra!