Nu drar jag hem och har fredag

Bästa uttrycket någonsin

Alltså. Jag älskar ju det svenska språket och rynkar lite på näsan när någon (som kan vara jag själv) använder exempelvis engelska ord när det finns alldeles utmärkta ord på svenska. Ja. Lite bakåtsträvande kanske men sån är jag. Språklig bakåtsträvare.

Men det är inte helt sant. Jag älskar nämligen också nya ord och nya användningsområden för ord. Ovanligt fyndiga direktöversättningar är också en delikatess. Som det här uttrycket jag nyss läste hos Fredrik Backman:

"Var där eller var rektangulär."

Briljant.

Testpilot

Jag är inte mycket för Alla hjärtans dag, men jag älskar kladdkaka. Så när Smartson efterlyste testpiloter för Ekströms kladdkaka kunde jag inte låta bli. 1000 testpersoner ska väljas ut, bland dem ska 200 vara bloggare. Kanske vill du också prova en kladdkaka helt gratis? I så fall klickar du här.

Harmonisk kväll

Åh vilken mycket bättre dag jag haft idag! Det började med en mysmorgon utan dess like med en pojke som visserligen bara sov i sin säng till tjugo över sex, men det kompenserade han för genom att mys-sova i vår säng ända till kvart i åtta. Alldeles för sent för mig såklart men jag kunde inte motstå myset. Som genom ett mirakel hann jag ändå göra mig i ordning, äta frukost och cykla till jobbet utan att komma för sent.

På jobbet var det roligt, så roligt att jag bara med nöd och näppe lyckades slita mig vid fyra för att cykla till dagis (utan att bli minsta lilla blöt). Där hämtade jag en glad och busig pojke som ätit och sovit duktigt och varit på bra humör hela dagen.

Vi åkte hem och lagade Korv Stroganoff med basmati-råris och broccoli som pojken åt med god aptit. Sen var det dags för dusch-lek och nattning. Allt gick smidigt och var så mysigt så. Pojken var glad nästan hela tiden och sötare än vanligt. Min lilla stjärna.

Det är något knas med ljudet i början men det ger sig ...

Helt vanliga hem

Jag ser att intresset är ganska stort för det här med att visa upp sitt helt vanliga hem. Många (eller några i alla fall) har uttryckt att de skulle vilja göra samma sak. Om de vågar.

Klart ni vågar! Ju fler av oss som visar upp våra helt vanliga hem desto bättre känner vi oss när vi ser att de flesta av oss faktiskt inte bor i ett inredningsmagasin. Kom igen nu, visa upp era smuliga köksbänkar, fyllda tvättkorgar och stökiga barnrum. Eller perfekt städade hallar och utsökt inredda sovrum också för den delen - så länge det är helt ärligt och på riktigt!

Och om ni nu vågar kan ni väl meddela mig i en kommentar eller på therese.sharp @ gmail.com så kan vi hålla reda på hur många vi är. Har ni en blogg lägger jag gärna upp en länk till ert inlägg här på min blogg, men har ni inte det kan ni till exempel lägga upp bilderna på Facebook istället.

Och glöm inte att sprida budskapet vidare. Ju fler som visar upp sina helt vanliga hem, desto bättre kommer vi att känna oss över våra!

Än så länge har vi vågat:
LisaKristin
Spiderchick
Thepas

För att vara rättvis

Min pojke kan vara ett litet trots-troll när han sätter den sidan till, men för att vara rättvis kan jag också berätta att imorse sov han till klockan sju. Sen låg han i min famn, i min säng, och bara gosade och småslumrade i 45 minuter. Vid sådana tillfällen finns det inget bättre än att vara mamma.

Jag är så trött, hälsar den värdelösa mamman.

Åh herregud så trött jag är! Den här dagen har sugit musten ur mig och jag har inte ens gjort något extra ansträngande. Jag cyklade till jobbet och jobbade till fyra. So far so good. Jag var så nöjd med att det inte regnade och att cykelvägarna var näst intill isfria. Jag såg fram emot en behaglig hemresa.

Så, när jag sedan cyklade hem i regnet, såklart, surade jag lite men var vid hyfsat gott humör. Tills jag blev nedstänkt av en bil. Tack! Jag kom fram till dagis dyblöt och med igenimmade glasögon. Som tur är var Theodore duktig och kvittrande glad hela vägen hem. Tills vi kom till trappan. Då var allt annat mer intressant än att gå upp och jag såg hur ett trotsanfall var på väg. Jag prövade alla knep, lät honom få valmöjligheter (gå upp för trappan själv eller bli buren) och talade till honom på hans nivå - men ingenting hjälpte. Till slut fick jag helt enkelt lyfta upp honom och bära honom under vilda protester. Väl hemma låg han på golvet och skrek medan jag klädde av mig och började förbereda för matlagning. Efter en stund förstod jag att här skulle ingen mat bli lagad om jag inte mutade pojken glad igen. Så det blev Bolibompa på datorn vid köksbordet. Det var mäkta populärt.

Jag var nästan färdig med maten - stekt fisk med färska rödbetor, kokt potatis och citronsås - när Bolibompa inte var roligt längre. Men det passade ju ganska bra eftersom det var matdags. Trodde jag. det blev ingen mat äten och allt var felfelfel tills jag helt enkelt bestämde att det var läggdags, en halvtimme tidigare än vanligt. En mamma orkar bara så mycket liksom.

I sådana här situationer känner jag mig som en värdelös förälder. Allt pojken vill är ju egentligen att jag ska leka med honom. Umgås med honom. Vara med honom. Men jag måste ju få maten lagad! Det måste ju bli gjort. Suck. Jag önskar att jag bara kunde vifta med ett trollspö och så stod maten där. God och näringsrik. Så kunde jag hänga lite med min lilla kille istället. Och vara en bättre mamma. Det här med olika matkassar man kan få hemlevererade med recept är ju bra och fint men varför har ingen kommit på att leverera påsar med helt färdiglagad god och nyttig mat? Färdiga rätter för fem dagar, bara att lägga i kylen och sedan värma. Toppen!

Men men. Nu sover pojken och jag har diskat undan efter middagen. Nu väntar ett par timmar framför TV4 Science Fiction innan jag kryper ned mellan de obäddade lakanen. I händerna tänkte jag ha en stickning som jag påbörjar för tredje gången kan man säga. Det är en balaclava åt Theodore och den första jag stickade blev lite för liten så jag bestämde mig för att sticka en ny. Den andra blev stor nog att passa mig så den repade jag upp. Nu är jag inne på tredje försöket. Snälla, säg att det där med tredje gången gillt gäller för jag orkar inte sticka en till.

Hur ska det bli den här gången? Place your bets!

Helt ärligt om vardagen

Många bloggar är till för att glorifiera. De skönmålar det fina och rena eller det sjuka och destruktiva. Det är självklart inget konstigt med det. Inget fel heller. Jag gör det också. Väljer ut det jag vill skriva om och komma ihåg. Jag vet inte om jag nämnt för er varför jag bloggar men anledningen är i alla fall att jag vill minnas. Jag vill komma ihåg alla de här dagarna som går så fort. Jag vill minnas hur det var just nu. Jag vill kunna gå tillbaka och läsa vad vi gjorde och hur jag tänkte precis just nu. Jag försöker att skriva om det bra och det dåliga. Om sömnbristen och bebispussarna. Om stress och mys. Men självklart väljer jag den bästa bilden, den roligaste anekdoten och så vidare, det försöker jag inte sticka under stol med.

Min blogg handlar alltså om min vardag. Om de vardagliga och sensationella sakerna som händer i den. Ordet vardag ses ofta som negativt laddat. Vardag är tråk och tristess, gråa disktrasor och fiskpinnar. Jag älskar min vardag. Det kanske låter som hittepå men jag är så nöjd och tillfreds med min vardag. I det stora hela alltså. Klart att jag inte älskar att betala räkningar och planera veckohandlingar just när jag gör det - men jag kan helt enkelt inte leva med tanken på det motsatta. Att inte ha min vardag. Att inte ha min familj och mitt hem och mina kvällar framför teven. Så för att fira min helt vanliga vardag tänker jag nu skriva ett helt ärligt inlägg om min dag. Utan omskrivningar eller försköningar eller överdrifter. Och så avslutar jag med några helt ärliga bilder från mitt helt vanliga hem. Håll till godo:

Efter en natt med rätt dålig sömn som faktiskt inte berodde på min son hade vi en mysig familjemorgon innan jag trampade iväg till jobbet och pojkarna traskade ned till tvättstugan. Efter halva cykelvägen började det regna och när jag kom fram till jobbet var jag dyblöt. På utsidan. Mina nya cykla-till-jobbet-kläder fungerar perfekt, jag blir varken kall eller blöt. Toppen! 

Sedan jobbade jag till fyra. Det regnade fortfarande när jag styrde tramporna mot dagis och den här gången blev jag blöt in på skinnet. Mest på fötterna dock eftersom smältvattnet och regnet hade gjort så stora pölar att mina fötter doppades i vattnet när jag trampade! Som tur är var pojken duktig och trilskades inte så mycket, i vanliga fall är det omöjligt att få honom att vilja gå hem. Det är lite lättare nu när jag kan locka med cykeln. Det första han gör när han ser mig komma in med hjälmen på huvudet är att skrika "gicka, gicka!". Det betyder cykla. 

Väl hemma fick jag muta pojken med en kiwi och ett päron bara för att få laga mat utan att han slängde sig gråtande på golvet eller gjorde rackartyg. Vilket naturligtvis gjorde att han inte ville äta min dijonsmakande kycklinggratäng med couscous och haricots verdes. Såklart. 

Istället för att bråka om maten (för det leder ändå inte till någonting bra) gick vi upp och tittade på Bolibompa. Theodore älskar Bolibompa och satt som ett tänt ljus i min famn tills det var dags att byta om till pyjamas. Efter tandborstning, sagoläsning och godnattsång tog jag hand om disken medan pojken försökte somna. Det var tydligen lite jobbigt ikväll men efter en halvtimme sov han gott med isbjörnen i ett fast grepp. Jag diskade klart, fotograferade lite och vek två fulla tvättkorgar tvätt. Sedan läste jag lite bloggar och såg på House. Och nu sitter jag här.

Och här kommer dagens bilder. Hoppa gärna på utmaningen och blogga om era helt vanliga hem, ni också!

Theodores rum. Inte inrett alls eftersom det fungerar mest som ett funtionsrum. Skötrum och sovrum. Theodore leker mest i köket och vardagsrummet för det är där vi vuxna är. Men snart är han stor nog att leka mer själv och då ska vi fixa till hans rum så att det blir mysigare och lekigare. Vi funderar på att köpa ett bord och två små stolar åt honom i tvåårspresent. Så kan han sitta där och rita och så.

Hallen. för mycket kläder och för många skor. Tanken är att vi ska sätta upp några krokar i barnhöjd så att pojkarna kan hänga upp sina egna ytterkläder. Då blir det lite mer plats och lite mindre kaos.

Köket. Komplett med gigantisk diskhög i diskstället. Soppåsen hänger lite käckt på lådhandtagen och vi har fortfarande inte fått upp några gardiner efter två år. Jag trivs trots det väldigt bra i vårt kök.

Badrummet. Det enda rummet i lägenheten som inte renoverades innan lägenheten såldes till oss. Anledningen är den grundförstärkning som görs i fastigheten så det är inte mycket vi kan göra åt exempelvis det gräsliga kaklet.

Sista bilden visar vårt sovrum med den obäddade sängen. Vi bäddar aldrig, förutom när vi byter sängkläder.  Vi skyller på att det är för att vi vill undvika kvalster men sanningen är att vi inte tycker att det är så viktigt med bäddning.

Är ditt hem alltid perfekt?

Jag läste nyligen två blogginlägg som oberoende av varandra (tror jag) tog upp ett ämne som fick mig att börja fundera. Både LisaKristin och Spiderchick visade bilder från sina hem. Ärliga och ostylade bilder på helt vanliga hem med tillhörande stök och soppåsar. Så som det (förhoppningsvis) ser ut hos oss alla. För det finns väl knappast någon som har ett perfekt stylat och städat hem för jämnan? Utan minsta smula eller dammråtta. Utan fyllda tvättkorgar eller stökiga vardagsrumsbord. Det är väl sådant som händer när man ska få besök, blogga eller sälja typ.

Eller? Hur ser era hem ut? Är de perfekt städade och utsökt inredda jämt? Kan du alltid utan panik få oväntat besök?

Vi har bott i vår lägenhet sedan november 2008 och det var först i  somras som vi fick riktig rutin på att hålla en acceptabel nivå på städning, tvätt, disk och allt som ska göras. Det är så mycket med ett hushåll (och barn och jobb och fritid och make/maka osv.). När disken är under kontroll så svämmar tvätten över. När golven är rena har man inte tvättat fönstren på två år. Så är det hemma hos oss, och det har varit boven i många irriterade diskussioner. Som tur är har det blivit mycket bättre sedan vi helt enkelt kom fram till att vi hellre är en lycklig familj i ett stökigt hem än en olycklig familj i ett perfekt hem.

Vi har en nivå som vi tycker är acceptabel och den håller vi stenhårt på - sedan får resten vara som det är. Det innebär till exempel diskad disk, rena toaletter och hyfsat dammfria golv. Och det får såklart aldrig ligga farliga/icke barnvänliga saker framme. Däremot ligger det leksaker/kläder/tidningar/stickningar lite här och där och sängen bäddas i princip aldrig. Men det är ok.

När det gäller  det rent inredningsmässiga har vi kommit lite mer än halvvägs skulle jag uppskatta. Vi har allt vi behöver i möbelväg men den där sista lilla pricken över i:et saknas. Vi behöver saker på väggarna och gardiner in fönstren. Nej vi har inga gardiner (förutom rullgardiner i sovrummen). Dessutom har vi ju varit tvungna att flytta alla blommor och prydnadssaker från klåfingershöjd så allt ser lite ... ihopkastat ut. Inte genomtänkt och färdigt. Men det är ok.

Ikväll tänker jag göra som LisaKristin och Spiderchick. Jag ska fotografera mitt hem som det ser ut precis just nu. Utan att välja de mest smickrande vinklarna. Som det ser ut bara rakt upp och ned. Med badrum från -86, smutsigt köksgolv och tvätt över hela sovrumsgolvet.

Gör det du med, så slår vi ett slag för de alldeles vanliga hemmen!

Mister Kilmister

My man foreverman.

Puh! Vilken tur.

Jag var mycket orolig över att dokumentären om Lemmy möjligtvis skulle visa en pinsam bild av en nedgången gammal patetisk rockgubbe, men neeej inte alls! Lemmy Kilmister är så cool att jag vill grina. Han är över 60 år och består mer av alkohol och nikotin än människa men han har fortfarande den digniteten och lustiga fyndigheten som jag älskade med boken (White line fever, hans självbiografi). Och maken till stilig 63-åring har jag aldrig någonsin sett.

Fattar ni att han har varit med sedan Hawkwind? Fattar ni? Han var med när rocken föddes. Han var med på femtiotalet och han är fortfarande med. Fattar ni?

Det finns inget sätt på vilket jag kan skriva en objektiv recension av den här dokumentären. Jag är för fascinerad av herr Kilmister för att ha någon slags helikoptersyn över innehållet. Några iaktagelser och insikter gjorde jag dock:

• Lemmy har det stökigaste hemmet jag någonsin sett. Ja, stökigare än min mans ungkarlslya - som dittills var det värsta jag sett. Lemmy 1, mannen 0.
• Alla coola människor tycker att Lemmy är Gud. Helt ok för mig. Han är hårdast för att han är äkta och sig själv. Inte en massa påklistrade klichéer och mascara. Hård som fan men snäll och respektfull - och vettig. För det mesta. Han har förstått det där med att ge tillbaka till fansen och ställer alltid upp på bilder och ger autografer till höger och vänster. Och så pratar han fint om sin mamma.
• Vad har egentligen hänt med Metallica? Från thrash till tönt. (Vilket inte ska förväxlas med "nörd". Nörd=bra, tönt=Lars). Eller så är jag bara bitter över att de inte finns på Spotify. Vem finns inte på Spotify liksom? Töntar! Jag önskar verkligen att de inte var så jäkla pruttgamla och avskydde allt som påminner dem om det onda Napster och andra som de tror försöker stjäla deras pengar. Kom in i tvåtusentalet liksom, och låt mig lyssna till er musik på det sätt som passar mig bäst. Jag vill ju tycka om er.
• Dave Grohl har otroligt tjockt och glansigt hår. Det ser så friskt och med sina stora lockar. Hur gör han?
• Jag är en sån sucker för rockenroll. Jag kommer alltid kissa på mig av exaltion när jag ser vissa personer eller hör vissa låtar. Det växer jag aldrig ifrån.
• Lemmy verkade ha ganska fin relation till sin son. Det var sött. (Vi ignorerar det där om att ... umgås ... med samma brudar, ok).
• Jarvis. My god vad jag gillar långa gängliga nördiga engelsmän. Sån tur att jag är gift med en.
• Marky Ramone finns fortfarande!

Det var jäkligt bra. Och här kommer min favoritlåt av Motörhead, Rock'n'roll. Den har räddat mig ur mången hjärtesorg.

Fejjanfilmen

Jag och mannen såg ju The Social Network som lördagsmysfilm i helgen. Mjah, var betyget. Den var hyfsat underhållande men kändes inte alls som en biofilm och hade jag sett den i en salong hade jag blivit besviken. Typisk tevefilm. Jag ville veta mer om tankarna bakom och idéerna - och inte lika mycket om all drama och alla brudar. Det kändes inte så sannolikt liksom. Mer smarthet och mindre coolhetskomplex, tack.

Varken dokumentär eller spelfilm kändes det som.

Nej, det var ingen höjdare, så nu ska jag se Lemmy istället. Dokumentären om en riktig coolhetsmästare.

Cliniderm-tävling!

Idag är sista dagen att tävla! Imorgon meddelar jag vinnarna via e-post.

"Ett foto i timmen"-dagen

Runt 06.
Pojken vaknar. Dags att gå upp.

Runt 07.
Vi har sett på lite Bolibompa och ätit grötfrukost. Nu planeras dagens utflykt till Olskroken och Max. Som synes.

Runt 08. Jag ska försöka göra någonting åt det här sovhåret.

Runt 09.
Theodore steker ägg medan vi vuxna yrar runt och gör oss i ordning.

Runt 10.
Vi sitter på spårvagnen mot Olskroken. Theodore har gått duktigt hela vägen hemifrån utan att försöka rymma en enda gång. 

Runt 11. Efter fika på Le Pain Francaise och ett besök på Limit kan man plötsligt bli så trött att man somnar inne på Systemet. Med en tiger i munnen.

Runt 12.
Vi väljer ut lite strömming och musslor i en av fiskvagnarna på Olskrokstorget.

Runt 13.
Theodore leker med sina nya ordleksaker på Max.

Runt 14.
Utanför Åhléns-hissen i Nordstan efter en snabbhandling på Hemköp.

Runt 15.
Dagens skörd packas upp på köksbordet. Två vuxenböcker, två barnböcker, frukt, mjölk, fyra par barnstrumpor, strömming och musslor, ordleksaker (böcker och klossar), mjukistiger, tunnbröd, två påsar ugnsbakade chips, lördagsgodis, fruktsoda, fyra flaskor öl och en flaska vin.

Runt 16.
Vila i soffan framför lite konståkning.

Runt 17.
Middagsmusslor.

Runt 18.
Theodore röjer runt i duschen med själva pott-delen av sin potta. Den fungerar tydligen även utmärkt som vattenskopa.

Runt 19.
Jag roar mig med middagsdisken ...

Runt 19.
... medan andra roar sig med betydligt mysigare saker.

Runt 19.30.
Det här blir sista bilden för dagen. Lördagsmys deluxe till The Social Network som vi ska se sist av alla i världen.

Florence och maskinen

Evigheter efter alla andra har jag nu upptäckt hur fantastiskt bra Florence + the machine är. Nya besattheten nu när Marina and the diamonds börjar kännas lite tjatiga.

På jobbet mot alla odds!

Theodore sov dåligt och var gnällig hela natten. Varm som ett litet element låg han på tvären i min säng och tog all plats. Men på något magiskt sätt visade termometern ingen feber alls imorse och med lite snorig näsa kom pojken iväg till dagis i alla fall. Pigg och glad.

Jag räknar med att förkylningen kommer idag eller imorgon men då hinner jag jobba lite till i alla fall.

Vadslagning

Imorse nös Theodore ut två långa snorsträngar. På dagis hade han varit lite kladdig i ögonen. Innan han lade sig sa termometern 37,7. Han har vaknat och gnällt tre gånger sedan dess. Hur många tror på vård av förkylt barn imorgon?

Ni glömmer väl inte att tävla?

Cliniderm-tävlingen pågår fortfarande. Backa två inlägg och läs hur du kan vinna!

Theodores ord

Jag lovade ju för länge sedan att jag skulle lista de ord som Theodore säger hittills, sedan glömde jag bort det i min handbolls-VM-yra. Men nu kommer den.

Mamma/mammamma - Mamma
Ma-ma/ma-ma-ma - Napp
Babba - Pappa
Åcka -Klocka
Gii - Ägg
Iiis - Spis
Gaa - Glass
'gga - Öga
Ja-a! - Ja
Nej/Nejnejnej - Nej
Aka - Kaka
Aka - Baka
iil/vrrm - Bil
Acka - Jacka/overall
Acka - Macka
Uue - Huvud
Amma - Alma
Ooa - Moa
Oppa/oppopp - Hoppa
Ocka - Docka
Appa - Lampa
Kå-kå/Gå-gå - Kom eller gå, jag har inte listat ut vad än.
Koo/koo-koo - Skor
Tack - Tack/varsågod
Oouii - Musik

Det var allt jag kom på just nu ...

Buzzning: Cliniderm

Januari är en jobbig månad. Alla roliga helger är slut, kontot är tomt och solen syns typ en kvart om dagen. Energidepåerna är slut och huden är torr. Men vänta! Det där sista kan jag kanske råda bot på! Vad sägs om att få lite gratis hudvårdsprodukter från Cliniderm? Hudvårdsprodukter som dessutom är anpassade till vårt nordiska klimat. Så här säger de på sin hemsida:

"Det nordiska klimatet skiftar kraftigt, och det är påfrestande för huden. Vintern är kall och torr, vilket lätt leder till synliga ålderstecken som torrhetsrynkor och minskad lys-
ter. Dessutom kan huden bli mer mottaglig för irriterande ämnen eftersom torr hud har ett svagare naturligt skydd. Då behövs extra vårdande produkter med fuktbevarande och återuppbyggande ingredienser som stärker hudens skyddsfunktion.

När det sedan blir varmt och fuktigt ökar hudens talgproduktion och den kan kännas fet och blank. Sol och bad torkar ut och gör att huden får problem att binda fukt. Då är det viktigt att fortsätta hjälpa huden att bevara fuktbarriären med en lättare kräm som ger mer fukt, utan att innehålla så mycket fett.

För att möta dessa skiftningar innehåller alla våra krämer en s k klimatblandning, som balanserar hudens fukthalt. Den hjälper till att bevara och stärka hudens fuktbarriär och motverkar därmed ålderstecken som torrhetsrynkor och minskad spänst."

Det låter ju himla smart tycker jag, och jag hoppas att det fungerar. Jag ska pröva produkterna i veckan, men så länge kan jag utlysa en tävling om fyra stycken prov-kit som ni får slåss om på ett civiliserat vis. Närmare bestämt genom att svara på tre frågor och ge en motivering till varför just ni ska vinna. Som det brukar vara alltså. Svaren hittar ni på Cliniderms hemsida och ni skickar dem och motiveringen till: therese.sharp @ gmail.com (utan mellanslag kring snabel-a:et)

Frågor:
1. Vad är det för skillnad mellan Cliniderms dag- och nattkräm?
2. Vilken av Cliniderms rengöringsprodukter är till för normal/blandad hy?
3. Hur använder man Cliniderms "serum"?

Svaren vill jag ha senast den 29 januari. Lycka till!

Return of the hurtbulle

Pust!

Cykelpremiär! Igår tog jag mig i kragen och cyklade hem min cykel från jobbet. Där hade den stått sedan i september. Nej, jag skojar inte. Jag har inte rört min cykel på hela hösten. Diverse sjukdomar och grav lathet stod i vägen och sedan var det vinter med glashalka och snökaos. Men nu! Nu går det att cykla igen.

Jag gick helt enkelt till Nordstan på lunchen och köpte underställströja, vindtät jacka och byxa, två cykellampor och ett par fingervantar. Nu hade jag inga ursäkter längre. På med hjälmen och iväg.

Imorse satte jag Theo i cykelsitsen (mycket populärt) och trampade iväg till dagis. Det gick jättebra. Efter lämningen satte jag av mot jobbet. Det gick också jättebra även om det tog lite längre tid än vanligt. Mest för att det fortfarande är lite isigt på sina ställen men också för att jag blev trött. Det är jobbigt att röra på sig och jag vill inte komma till jobbet helt genomdränkt av svett. Så jag tar det lite lugnt så här nu i början. Det är bättre än inget.

Hepp!

Här var det nytt!

Jag var otroligt trött på den nya bloggdesignen och hade länge tänkt göra en ny men inspirationen ville inte infinna sig. Till slut kastade jag den där inspirationen åt fanders och gjorde någonting nytt i alla fall. Någonting som passar det nuvarande innehållet i bloggen. Helt vanligt. Och helt vardagligt.

Helt enkelt.

Nybadad

Jag och Theodore står och väntar på bussen vid Åbybadet. Mannen och Edward åker bil hem med Martin och Alma. Buss och spårvagn passar oss bra idag för då kan Theodore sova i vagnen på väg hem. En plan som verkar funka eftersom pojken sov som en stock innan vi ens hunnit till hållplatsen. Det är nämligen ansträngande att plaska som en liten tvååringsfisk i vattnet. Men roligt var det och goda var pannkakorna vi hade med oss som matsäck.

När vi kommer hem ska vi slappa och laga mat, sen åker de två största pojkarna och klättrar på kvällskvisten. Jag spelar in kvällens handbollsmatch och ser den när Theodore somnat.
Mycket bra lördag.

Stickat 2010

Plus ett par spindel-nintendo-vantar åt Edward och en balaklava åt Theodore men de har inte fastnat på bild ...

Puh!

Vilken match, jag är helt slut av nervspänning och handklappande. Det var en klurig match att vinna och koreanerna var kvicka som illrar. Det var dock inte det som var den avgörande faktorn i svårigheterna, utan utvisningarna. En del motiverade men många helt obegripliga. Under de få minuterna Sverige var fulltaliga ryckte de ifrån men så kom utvisningarna som ett brev på posten. Ofta två och två.

Som tur var redde allt sig till det bästa och Sverige vann med sex bollar.

Jag är trött efter en riktig handbollsfest och imorgon är det match igen.

Snart!

Nu närmar sig Sveriges match. 20 minuter kvar, sedan smäller det! Domarna värmer upp på planen och Scandinavium börjar sakta men säkert fyllas av kycklinggula tröjor.

Pepp!

Match nummer två, Polen-Chile.

Så här bra platser har vi till kvällens matcher!

Duschmästarn

Nu när mannen inte längre har beslag på datorn, och innan jag däckar fullständigt, vill jag visa den här bedårande filmen på min lilla duschmästare. Det är numera helt självklart för min lilla nästan-två-åring att det är han som sköljer sitt eget hår. Även med schampo i. Duktig!

Snabbis

Det här blir ett kort inlägg för jag är så trött i huvudet att jag nästan inte finns, och jag måste ändå lämna över laptopen till mannen som paxat den till tio över åtta.

Jag och Theodore har varit på Lek och Buslandet idag eftersom gårdagens enda utflykt gick till Konsum och jag ville göra någonting riktigt roligt med honom. Det var roligt, jättekul, men så himla utmattande. Enbart ljudnivån gör att man måste ta semester i en vecka efteråt för att inte bli utbränd. Vi klarade två timmar, sen åkte vi hem och lagade mat och myste resten av kvällen i soffan.

Godnatt!

Slappomannen presenterar

- Det är ändå rätt gött i soffan framför barnprogrammen.

Hej, det är jag som är Slappomannen, men oftast kallar mina föräldrar mig för Theodore eller Theo. Eller Theodorski eller Dorskan. Ellen på dagis kallar mig Totto. Idag har jag och mamma varit ensamma på förmiddagen för pappa är på jobbet *pekar på dörren*.

Som vanligt började dagen med att jag vaknade i mammas och pappas säng, trots att jag somnade i min egen. Märkligt det där. Och som vanligt ville inte mamma gå upp på evigheters evighet trots att klockan redan var halv sju. När vi äntligen kom ur sängen vid en minut över halv sju åt vi flingor med mjölk till frukost. Och ägg och macka. Jag fick lite sockriga flingor i de vanliga osockrade och det var smaskens! Som vanligt åt jag bara mitten av min macka. Den delen med SMÖRET på. Ägget fick jag äntligen skala själv efter att mamma sett på dagis att jag visst kan själv!

Sen såg vi lite på barnprogram men det var tråkigt och mamma ville inte busa med badbollen. Hon är så himla lat. Istället kom hon på att vi skulle gå ned och rita och det var roligt en liten stund. Det är mycket roligare att beordra mamma att rita saker åt mig än att rita själv. Nu hänger vår teckning på kylskåpet men det bryr jag mig inte så mycket om. Jag vill mest ta ned alla magneter och kasta dem överallt.

- Mamma ritade en Theodore med napp men jag fick ändå inte ha någon förutom i sängen. Taskigt!

Vi lekte lite med badbollen och fortsatte vår galet roliga lek från igår när mamma och pappa kastade bollen på taklampan i mitt rum. Vänta bara tills jag lär mig kasta så högt, då går ingen lampa säker.

Jaha, sen blev mamma trött och lat igen och tyckte att vi skulle göra trolldeg och baka med istället. Det var ok för det är roligt att röra ihop saker i bunkar. Särskilt mjöl. Trolldegen blev rosa och fin och smakade smaskens! Mamma hojtade något om en deciliter salt och giftigt och vad det var men jag lyssnade inte så noga.

- Trolldeg är ju jättegott ju. Godare än det där kexet till och med.

Efter trolldegen lekte vi lite till i mitt rum och mamma läste en halv Alfons-bok, sen tyckte jag att det var dags att sova. Lite tidigt tyckte mamma som bubblade något om att äta lunch först. Ge mig lunchen då, tyckte jag, men när jag väl fick de där potatisbullarna var jag så utmattad att jag bara ville äta glass. När jag inte fick någon var mamma jättedum och tog bort min mat bara för att jag hällde lite vatten i tallriken och slängde på golvet. Dumma mamma!

Nu fick jag i alla fall äntligen lägga mig i sängen med mina kära älskade nappar och jag somnade på trettio sekunder. Högst.

- Ser ni inte hur trött jag är? Strunt samma om klockan bara är elva. Låt mig bara få sova, eller ge mig en glass åtminstone.

Piggelin!

Inatt har jag fått sova oavbrutet till klockan sex på morgonen! Tack snälla bebis.

Jag tror nog som Caroline, att det är något slags utvecklingssprång på gång, för Theodore har sådan oerhörd separationsångest när han ska nattas. Det enda som funkar är att sitta bredvid hans säng och hålla honom i handen tills han sover djupt. Går man för tidigt blir det ett herrans liv. Igår tog det över en timme att få honom att somna. Det kan också vara så att vi skämt bort honom lite nu när han varit så mycket sjuk under hösten och vintern. Då har han fått sova i vår säng mycket och vi har suttit hos honom för att få honom att somna. Vi får sakta men säkert försöka komma tillbaka till vanliga rutiner igen.

Och ikväll börjar handbolls-VM! Sofia kommer över och hon har lovat att ta med sig snask!
Pepp!

Och så började även den här dagen klockan tre

Vad är det med min lilla son egentligen? Varför har han fått för sig att det är uppstigning klockan tre på morgonen? Nog för att det är mysigt att äta frukost hela familjen innan mannen går till sitt förmiddagsskift men jag tycker personligen att det är godare att äta gröt klockan sju än klockan fem.

Nu vet vi i alla fall att det inte är för långa middagslurer som är problemet. Frågan är vad det kan vara istället.

Om att försöka lyssna på varningsklockorna men misslyckas

Inatt vaknade Theodore klockan tre och var illpigg. Han somnade inte om igen och när mannens väckarklocka ringde vid fem eller så var det lika bra att gå upp och äta gröt. Då hade jag sovit i tre och en halv timme och kände mig som en halvdöd människa.

Det var droppen som fick bägaren att rinna över. Jag har ju gått och dragits med en förkylning med tillhörande hosta sedan september ungefär och trots läkarbesök och olika mediciner blir jag inte riktigt frisk. Hela familjen har varit sjuk till och från hela hösten, jobb och hushåll ska hållas flytande och så kom julen med extra mycket folk hemma och allt stök som hör till. Som vanligt har jag kört på och vägrat lyssna på kroppens signaler. Som vanligt. Som alltid. För inte är man hemma och vilar för sin egen skull. Det är lättja och lättja är fult. Det är ok att vara hemma med sitt sjuka barn men när barnet är friskt går man till jobbet igen - vare sig man är frisk själv eller inte. Det var först när jag fick skäll av en läkare angående just detta som jag ens reflekterade över att det var så. Lydde jag honom då? Nej.

Men idag, innan mannen gick, bestämdes det att jag skulle vara hemma idag, med Theodore - eftersom han också sovit mycket mindre än vanligt och kanske inte klarade det höga dagistempot.

Jag och pojken gick upp för att titta på barnprogram och bygga med Duplo. Jag satt i soffan och såg på när pojken lekte och kämpade för att hålla ögonen öppna. Jag såg på klockan, inte ens sex ännu. Pojken satt på golvet och lekte. Jag såg på klockan igen. Halv åtta!! Pojken satt på samma plats på golvet. Ingenting hade förändrats men klockan hade hoppat fram över en och en halv timme. Det kändes inte som att jag hade somnat. Det kändes inte ens som att jag hade blinkat. Jag vet inte om jag missuppfattade klockan första gången, om jag helt enkelt somnade till eller om jag var vaken men hjärnan liksom raderade tiden. Eller om jag blev bortförd av rymdvarelser.

Hur som helst blev jag ordentligt skrämd eftersom Theodore varit helt obevakad under den här tiden och vem vet vad han skulle kunna hitta på. Nu var vi som tur är i vardagsrummet och det är anpassat för att han ska kunna leka fritt och det finns inte mycket att skada sig allvarligt på. Inga höga bord, vassa kanter, farliga vätskor eller ömtåliga prydnadssaker i barnhöjd. Men ändå! Det är inte ok. Jag var ingen bra förälder. Kanske rent av en farlig förälder. Så jag gick raka vägen till dagis med Theodore och gick raka vägen hem igen.

Nu sitter jag i soffan och kämpar emot behovet av att vara nyttig. Nu när jag ändå är hemma kanske jag ska dammsuga upp de där barren från julgranen som slängdes igår. Byta sängkläder. Göra rent toaletterna. Sticka klart Theos vantar. Man kan ju inte bara vara hemma och vila. Vara. Det känns fel i hela kroppen. Jag borde gå och lägga mig och sova ett par timmar men det är ju sådant slöseri med tid!

Jag ska göra mitt bästa för att vila men har redan misslyckats. Jag har redan lovat att jobba lite hemifrån.

Tigertassen

Idag har vi tagit det lite cool i det Sharpska residentet. På förmiddagskvisten åkte vi in till Angered centrum för lite ICA MAXI-shopping. Vi köpte frysta bär, spishällsrengöring, kycklingfilé och lite annat smått och gott. Vi hann med en liten sväng på Deichman skor och Lindex barnavdelning och kom ut med tre tröjor, ett par byxor och världens mest bedårande små tofflor åt Theodore.

Sen har vi mest slappat och städat bort julen här hemma. Möblerat om en aning i vardagsrummet och ätit Carbonara. Nu måste jag lämna över den bärbara datorn till mannen som paxat den klockan åtta. Jag får väl ta upp en stickning eller nåt.

Imorgon ska jag försöka göra en uppdaterad lista över Theos ord. Det bubblar fram nya varje dag.

De här fina leksakslådorna (vi har två) köptes på Bolagret för 129 kronor i mellandagarna, och står numera på ett annat ställe i vardagsrummet.

Theodore hjälper mig att städa undan hans leksaker. I sina fina nya tofflor såklart. 60 kronor på Deichman skor.

En smak av föräldraledighet

Idag har jag haft en bonusdag kan man säga. En bonusföräldraledighetsdag. Dagis hade studiedag och jag var hemma med Theo. Vi mötte upp Sofia och Alma, som vi brukade när jag var föräldraledig, och vi åkte in till stan. Där tittade vi lite på rean, åt lunch, promenadsövde barnen och drack latte. Sedan åkte vi hem till Gamlestaden och fikade på kondis. Theo sov genom hela kondisbesöket och vaknade inte förrän vi skulle gå. Som en typisk föräldraledighetsdag. Otroligt mysigt!

När vi kom hem fick Theodore ett raseriutbrott för att jag tog av honom jackan (eller nåt) och det hela slutade med att jag förlorade och han fick två (!) glassar. Push over mama? Oh yes! Men det var det värt för resten av kvällen har varit rofylld och mysig. Nu sover lillen igen men verkar lite orolig. Jag tror tyvärr att det är en förkylning på gång igen.

Jag ska spela WoW om en liten stund men mest av allt vill jag gå ned till köket och äta upp varenda seglarbulle vi bakade hemma hos Martin, Sofia och Alma igår. De blev världens godaste med egengjord vaniljkräm och vetebrödsrecept från Vete-katten. Yum!

Flanellskjorta från Cubus pojkavdelning. 75 kronor.

Jeans med muddar från Cubus flickavdelning. 99 kronor.

Thepas tipsar: Varulvsunderhållning

Lonely Werewolf Girl - först segare än vingummi, sedan sträckläsningsmaterial.

Nu har jag en bok att berätta om igen. En som först var ett dåligt substitut och länge låg i tråkhögen men som sedan blommade ut till lite av en besatthet. Boken heter Lonely Werewolf Girl och är skriven av skotten Martin Millar.

Titel: Lonely Werewolf Girl
Författare: Martin Millar
Genre: Skräck 

Språk: Engelska
ISBN: 9780749942830

Handling: 
Boken utspelar sig i nutidens Storbritannien och vi möter Kalix MacRinnalch, en varulvstonårsflicka med alla problem i världen. Inkluderat drogmissbruk, ätstörning och brustet hjärta. Och så har hon blivit förskjuten av sin släkt för att ha mördat sin pappa och är jagad av både varulvsjägare och familjemedlemmar. Hon är fragil som ett spindelnät och urstark som en ... varulv. Och så har hon inte en enda vän i hela världen.

Kalix jagas genom Londons gator av blodtörstiga jägare medan hennes syster, The Werewolf Enchantress, är upptagen med att designa kläder åt The Fire Queen. I de skotska höglanden förbereder sig Varulvsklanen för krig i MacRinnalch-slottet. Ni hör ju.

Det här är en omfattande berättelse om varulvar i modern tid. MacRinnalch-familjen innehåller eleganta varulvar, bekymrade tonåringsvarulvar, snälla varulvar, blodtörstiga varulvar, modedesigners, krigare, punkare, transvestiter, musiker och vad du än kan tänka dig. En hel klan av varulvar som hamnar i stora och små konflikter överallt från London till de skotska höglanden och flera dimensioner bortom vår.

Tankar:
Jag köpte den här boken i slutet av sommaren i en rasande abstinensattack efter att ha läst den sista tillgängliga True Blood-boken. Jag längtade efter vampyrer, varulvar, älvor eller vad som helst som kunde släcka Sookie-törsten. vid ett besök i Akademibokhandeln i Nordstan sprang jag på det här omslaget och slog till.


De första hundra sidorna eller så var en stor besvikelse (inte Sookie-likt alls) och jag lade boken på hyllan ett tag. Efter någon månad gav jag tegelstenen (608 sidor!) ett nytt försök och den här gången kom jag långsamt framåt, några sidor per kväll. Jag kämpade och kämpade och så fram emot sista tredjedelen i boken hände något och jag blev som uppslukad! Jag sträckläste resten under några sena nätter och nu funderar jag på att köpa uppföljaren Curse of the Wolf Girl.

Betyg: 3/5
Är du road av något juvenila skräck-/fantasyböcker, har tålamod med en seg inledning och inte skräms av 600 sidor på engelska tycker jag absolut att du ska läsa Lonely Werewolf Girl. It's a treat! Hade det inte varit så svårt att ta sig igenom första tredjedelen hade boken fått en fyra.

I köket

Theodore älskar verkligen sitt lilla kök. Och vårt stora. Det verkar vara någonting magiskt med just kök för barn i just Theodores ålder för i princip alla vi känner fick ett och alla älskar  dem. Det är väl någonting med det där att vilja göra som de vuxna gör.

Det är cool mamma, idag fixar jag maten.

Det blir ärter och majs.

På tal om kök så satt jag och Theodore och lekte "var är"-leken idag medan vi väntade på att riset skulle bli färdigt. Han är måttligt intresserad men leker med för min skull.

Tänk jag drömde en natt

... att jag hade en tokbebis, och han åt bara ärter och majs. I alla fall de senaste tre-fyra dagarna. Men han äter ordentligt på dagis och till  frukost så jag bråkar inte för mycket om det.

----------------------

Uppdatering:
Ok, bara för att jag skrev det här inlägget åt han vid middagen glupskt upp varenda fiskpinne, klyftpotatis och broccolikvist som fanns på tallriken. Och sedan åt han tre clementiner.

Vad säger mitt kylskåp om mig?

Här är dörrarna till vår kyl och frys. Låt oss ta en närmare titt på vad som finns på dem ...

Vi börjar med frysen. Längst fram sitter mannens jobbschema. Ett fyrskifts-schema som jag nästan alltid har koll på. Nu är det eftermiddagsskift. Så mycket vet jag. Bakom schemat sitter två take away-menyer, en från en pizzeria jag inte gillar så mycket (men det är ok för vi har typ fem-sex stycken inom fem minuters gångavstånd) och en från en indisk restaurang jag gillar jättemycket. Den ligger tvärs över gatan.

Under schemat och menyerna sitter en teckning som Theodore gjort på dagis. Ibland kommer det hem en ny och då byter jag ut den gamla. Längs upp till höger sitter en ful ugnstermometer.

Under Theodores dagisteckning sitter en giraff som jag målat med glitterlim tillsammans med Edward. Den var tänkt att vara med i det där en miljon giraffer-projektet men jag glömde skicka in den. Säg inget till Edward.

Nu över till kylskåpsdörren. Till vänster syns ett vykort från en bar vi var på i New York i höstas, Live bait. Jag gillar deras slogan - "Warm beer, cold food". Till vänster, under en timer från Ikea, sitter diverse rabattkuponger. För tillfället två från Medstop och en från Listerine. Jag gillar att handla saker från apotek. Det känns redigt på något vis.

Och här har vi själva huvudattraktionen. En lapp som Edward skrev i vredesmod för några månader sedan. Han hade givetvis inte tappat rösten. Han är en sån drama queen. Hur roligt som helst!

Under Edwards lapp sitter ännu ett vykort från N.Y.C. Jag tog det inne på en bar på Coney Island där vi drack öl med freakshow-namn och såg en creepshow som var så dålig att den var bra. Jag blev rädd i all fall och allt var coolt och snyggt i äkta freakshow.manér.

Till sist ännu en barnteckning. Blommor och regnbåge målade av Edward. Jag älskar den här för att han försöker vara så tuff och cool men innerst inne vill han måla blommor och regnbågar. Fin kille.

Så, kom med era analyser. Vad säger mitt kylskåp om mig?

Pottmästar'n

Idag kissade Theodore i pottan! Vi har den stående i badrummet för att pojken ska vänja sig vid företeelsen och för att vi ibland "leker" potta och berättar vad man gör i den osv. För att underlätta för potträningen senare. Theodore använder den mest som en stol att hasa sig fram med, men så idag när vi gjorde honom redo för en dusch satte han sig utan kläder på pottan och när han reste sig pekade han stolt ned i den. Kiss! Vi stojade och tjoade och klappade händerna. Det var säkerligen en slump att han blev kissnödig just när han satt på pottan men han visste helt klart att det var där man skulle kissa. Stort framsteg alltså.

Mammas duktiga kille! Den riktiga blöjavvänjningen tänkte vi påbörja i sommar.

Annars händer det väldigt mycket på kommunikationsfronten just nu. Theodore babblar som aldrig förr på sitt egna språk men det börjar komma några riktiga ord här och där. Macka och jacka (acka), kaka, mamma, pappa (babba), Alma (Ama), Öga, bil och dammsugare (vvrrrr, typ), glass (ga), ägg (gi) och napp (mabb, mapp eller mama) bland andra.