Första bakningen

Är man stor nog att vilja bestämma själv och manipulera alla i sin omgivning är man också stor nog att hjälpa mamma att baka.

Ingredienserna är redo. Det blir gaffelkakor med havresmak. Lagom avancerat för premiärbakningen.

Pojken är redo. Jag vet att man inte kavlar gaffelkakor men han får kavla ändå.

Färdigt!

Kakorna i fina burken.

Alltså jag har ingen aning. Jag är helt rådlös.

Jag är söt och bedårande - gör nu som jag säger.

Jag har just haft två och en halv timmes sömnkamp med Theodore och hoppas vid allt som är heligt att han sover för natten nu. Det var en mycket otrevlig påminnelse om hur det var för ett år sedan, då vi var inne i sömnbristens och de timlånga nattningarnas tid.

Allt är upp och ned med Theodore just nu. Han måste vara på väg in i någon ny fas i livet för jag förstår ingenting längre. Jag tror att det är dags att börja sätta på sig stora uppfostrarhatten och sätta tydligare gränser. Jag tror att tiden är inne. Jag är ganska ... jag vill kalla det generös (slapp) när det gäller vad Theodore får och får göra. Det har kostat oss bland annat en kamera (som Theodore fick leka med och kastade i golvet) och gjort våra grannar sura (för att Theodore väsnas klockan sex på morgonen varje helg). Vi har en vild och livsglad pojke med en stark egen vilja och det är dags att börja visa honom var gränserna går. Annars kommer vi att få ett litet monster på halsen. Men så är han ju sjuk nu och då ger jag honom i alla fall vad han vill så länge han är nöjd. Jag vet inte vad som är rätt!

Ja, Theodore är alltså sjuk igen. Fyra dagar var han på dagis förra veckan och nu får jag vabba igen. Pojken fick feber i söndags när vi var och shoppade på Freeport och den har kommit och gått sedan dess. Han har inte direkt några andra tydliga symptom, ibland tror jag att han har ont i magen, ibland halsen, ibland munnen. Han är hängig, trött, ledsen och vägrar äta. Det senare är någonting nytt för oss, visst har han ätit lite mindre när han varit sjuk förut men nu vill han inte äta någonting alls. Förutom glass. Och idag ville han inte ens ha det. Jag vet inte vad jag ska tro, om han har ont någonstans eller om han vill testa oss. Vi erbjuder mat, han vill inte ha och pekar på frysen. Vi erbjuder (senare) någonting vi vet att han gillar, han vill inte ha och pekar på frysen. Ibland är han på väg att stoppa någonting i munnen men liksom "kommer på" sig själv.

Gör han det för att han är sjuk eller för att han vill manipulera till sig glass? Har han ont i magen eller testar han våra gränser?

Att barn sover dåligt när de är sjuka är inte direkt någon nyhet, men nu ikväll kändes det annorlunda. Särskilt i ljuset av ovan nämnda situation. Det kan vara ganska mycket gnäll, särskilt när pojken har feber, men det brukar gå över med lite febernedsättande och en stund i famnen. Ikväll gnällde han i en halvtimme och inte ens Panodil-suppen verkade hjälpa. Han somnade till slut och jag tyckte extra synd om honom. Efter en liten stund vaknade han igen och var ännu ledsnare. Gråt, inte gnäll. Han fick komma upp i famnen en stund men inget hjälpte. Det hör inte till vanligheterna nuförtiden att Theodore inte vill somna själv så jag var lite splittrad. För att eliminera de vanligaste orsakerna fick han lite vatten och jag kollade blöjan.

När han kom in i köket sken han plötsligt upp och började prata. Han ville leka med vattnet. Då ringde varningsklockan och jag bestämde att ikväll skulle han somna i sin säng. Sagt och gjort, jag lade ned honom igen. Han blev vansinnig och omväxlande grät och skällde på mig från sin säng. Jag kände inte igen honom alls. Jag gick in några gånger och stoppade om honom och till slut låg han kvar men skrek fortfarande. Då mjuknade jag och lät honom hålla min hand. Då blev han helt knäpptyst och somnade på ett kick - som han brukar. Förutom att han vaknade och skrek så fort jag försökte gå. Till slut kom jag i alla fall ut från hans rum, med känslan av att inte veta om det var han eller jag som vunnit.

Gör han det för att han är sjuk eller för att han vill manipulera sig till närhet? Har han ont, är han orolig eller testade han mina gränser?

Jag vet varken ut eller in. Var sätter man gränserna? Går man efter sin magkänsla som förälder? Jag är helt ny inom det här området och skulle behöva lite coachning. Det kanske inte är optimalt att börja någonting nytt nu när Theodore är sjuk - det bäddar ju för förvirring som denna - men när han blir frisk är det nog dags att vara förälder på riktigt. Hjälp!

Nyklippta!

Före. Familjen hedenhös.

Theodore var värsta klipp-proffset. När han fick sitta i mitt knä och äta djurkex dårå.

Vi är väldigt nöjda alla tre. Johan på Salong Edward (döpt efter Edward Scissorhands) är verkligen toppen och jag rekommenderar honom till alla som behöver en bra frisör i Göteborg. Han har ett mjukt och fint handlag och är lyhörd men tar egna initiativ. Han klarade av utmaningen att klippa både både en storgråtande Theodore (förra gången) och en glad Theodore (den här gången). Jag gillar verkligen att han klippte Theodore som en vuxen och inte som ett barn. Ingen standardfrisyr som alla andra barn på dagis utan utifrån hans egna hårstruktur. Med både vanlig sax och sån där taggig uttunningssax. Ni vet den som gör att kanterna inte blir så skarpa. Hejja Johan på Salong Edward alltså.

Och så här snygga blev vi:

Mamma Sharp.

Pappa Sharp.

Bebisen Sharp.

När alla tre var klippta somnade Theodore i vagnen. Vi passade på att fika på Magasin 11, sedan åkte vi till Klätterdomen. Nu har vi The Big Bang Theory-maraton och äter chips. Pappa Sharp har sovit sedan nio typ.

Milkshakes och kaffe.

De stora pojkarna klättrade.

Den lilla pojken röjde runt och lekte med några större barn som kramade honom och bjöd honom på kaka.

Isbjörnen

Isbjörnen.

Theodore har aldrig fäst sig vid något specifikt objekt som en del barn gör. Ingen snuttefilt eller favoritleksak eller så. Han har sina nappar, sina stora kärlekar, men ingen som är bättre än någon annan. Men så var Edward här med sin isbjörn Isis, ett gosedjur som han fick av oss i julklapp för några år sedan och som han sover med varje natt. Theodore var faschinerad av Isis och vi bestämde oss för att hitta ett eget, lite större och kramigare mjukdjur åt honom.

Isis köptes på Åhléns och vi gillar deras gosedjursutbud så vi gick dit på jakt. Och tänk, vi hittade en till isbjörn! Inte likadan men fortfarande en isbjörn. Jag förväntade mig inte att han skulle fästa sig så värst mycket vid björnen, att han skulle leka med den en stund och sedan tröttna. Som med allt annat. Men se, inte den här gången. Theodore älskar sin isbjörn och sover med honom varje natt.

Ja, han ligger på vardagsrumsbordet.

Yey och Yikes på samma gång

Alltså jag ska ju klippa mig imorgon. Förr i tiden älskade jag att gå till frisören och komma hem med ett nytt snyggare jag. Jag var modig och testade olika färger och former på löpande band. Nu känner jag mig lite ängslig inför hela hårgrejen. Självklart lite för att jag skäms över att mitt hår är så risigt men, vaddå, han har säkert sett värre. Nej nu handlar ängslan mer om beslutsångest. Hur ska jag klippa mig? Förr hade jag antingen en klar bild framför mig eller gav frisören fria händer men nu har jag så många kriterier.

• Håret måste fortfarande vara "långt". På ett eller annat sätt. Ingen page eller kortare. Då ser jag ut som en man. 
• Frisyren måste också vara acceptabel om jag bara har tid att tvätta och borsta det. Många är mornarna då jag inte har tid att föna och vaxa och spraya och locka och platta. Typ alla mornar. Det gör inget om frisyren kräver lite styling för att bli perfekt men det måste gå att synas på stan helt ostylad utan att behöva ha mössa. 
• Dessutom ska frisyren såklart kännas "jag". Lite alternativ-mamma. Fattar ni? 
• Och så ska frisyren ha lite 50-talspotential. Det är nämligen den enda stilen jag har att ta till då jag ska klä upp (ut) mig. 

Alltså:
Det enkla, tråkiga och oprisvärda alternativet är att helt enkelt toppa håret lite, klippa upp och sneda till luggen. Zzzzzzz.

Det spännande, roliga och prisvärda alternativet är att våga slå till på någonting annat. Men vad skulle det vara? Långlugg, snedlugg, hellugg, kortlugg? Uppklippt, rakklippt, v-klippt? Axellångt eller hellångt? Undercut, sidecut eller symmetriskt? Jag har under veckan växlat vilt mellan alla alternativ och hela tiden skrämt sprungit in i det trygga och tråkiga hörnet. Jag kanske bara ska toppa lite. Fräscha upp.

Men hallå! Gråa tråk-tant-småbarnsmamma-Therese är utvisad! Rött kort, du får sitta på läktaren resten av matchen. Nu går du till frisören imorgon och ber honom klippa en tung hellugg strax ovanför glasögonkanten. Och så ser du till att han ramar in ansiktet lite på sidorna så att det blir snyggt när du sätter upp håret. Och så får han gärna klippa upp resten av håret och ta en decimeter eller så på längden.

Och hör sen!

Snabbspårsbloggning

Kort liten uppdatering från spårvagnen, åtta göttiga grejer:

• Idag är det fredag.
  Det är gött.
• Ikväll har vi två middagsgäster. Farbror Andrew som stannar över helgen och Sushila som stannar över kvällen.
  Det är gött.
• Vi ska äta kött med risotto och dricka vitt vin.
  Det är gött.
• Jag ska få leka med min bebis som jag längtar efter.
  Det är gött.
• När bebisen somnat ska jag sy i massor av knappar i olika stickningar så att de blir färdiga.
  Det är gött.
• Om jag hinner ska jag sedan sticka på en cowl i ett av New York-garnerna. Njutningsstickning.
  Det är gött.
• Imorgon ska Sharparna klippa sig och bli fina i håret.
  Det är gött.
• Nu måste jag gå av!
  De e la gött de me.

Mitt torsdagsnöje

Thepas tipsar - skräckläsning

En mörkrädd pojke - både bra och dålig på något vis.

För några dagar sedan läste jag en bok som fick det att  krypa i kroppen på mig. Inte under tiden jag läste men när sista sidan var vänd mådde jag mycket märkligt. Jag var lite illamående och hade en så konstig overklighetskänsla som jag inte kunde skaka av mig på flera timmar. Det låter kanske obehagligt, och det var det också, men blir jag så påverkad av en bok så är den inte helt värdelös. Just i det här fallet var det alla lösa trådar och ovetskapen om vad som egentligen hände som fortfarande får mig att gå och grubbla över handling och detaljer. Jag fick inget closure, ingenting knöt ihop säcken.

Det är alltså En mörkrädd pojke av Justin Evans jag talar om. En debut som skrevs på caféer i New York under författarens lediga stunder under fem års tid. Jag gillar't. Det får mig att tro att vem som helst kan bli författare. Kanske även jag. (Nej).

Titel: En mörkrädd pojke (Original: A Good and a Happy Child)
Författare: Justin Evans
Genre: Skräck
ISBN: 9789174290905

Handling:
George Davis kan inte ta i sin nyfödda son. Han kan knappt titta på honom och när hans äktenskap till slut havererar till följd av detta tvingas han till en terapeut. Där nystas hans barndom upp genom anteckningar som han skriver ned i en dagbok han fått av terapeuten, och den ena mörka och skrämmande händelsen efter den andra kommer upp till ytan. Vad var det egentligen som hände när George var elva år?

Tankar:
I handlingen bollas man fram och tillbaka mellan dåtid och nutid medan en allt tydligare bild målas upp av vad som faktiskt pågick - och pågår. Man lovas att snart, snart ska man få veta vad för monster från det förflutna som gör att George inte kan röra vid sitt eget barn. Allt ska bli klart som korvspad.

Men nej. Efter att jag läst boken vet jag fortfarande inte vad som var "på riktigt" och vad som var hjärnspöken. Alla händelser kan ses från minst två håll och man får aldrig veta vilket som är det riktiga. Det är väl det som är både det braiga och det dåliga med boken egentligen. Det är de lösa ändarna som gör att jag fortfarande grubblar - men de ger ändå känslan av ett hafsverk. Lite slarvigt och kanske till och med misslyckat. Han har så mycket fakta och har gjort så mycket research. Se själva på hans hemsida. Han vet vad han talar om men han får inte ihop det riktigt i romanform. Trådarna är för lösa.

Författaren har inte fått ihop det. Eller? Är det kanske precis det han har? Kanske var det här grubblandet och obehaget precis önskad effekt. I så fall - hatten av. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag vill veta hur det ska vara. Jag vill maila författaren och tvinga honom att berätta. Jag blir knäpp av att inte veta!

Betyg: 3/5
Vill du läsa en bok med lite mer suggestiv skräck som milt sagt inte skriver dig på näsan, så rekommenderar jag Justin Evans debutroman. Betyget hade blivit högre om inte den där lilla naggande känslan av misslyckande fanns där och störde.

Kulan

Imorse frågade dagisfröken Mia om Theodore möjligtvis ätit en kula.

Jo, det hade han.

Den kom ut igår på dagis och då var alltså allt frid och fröjd. Tur. Jag har gått och oroat mig över den där kulan. Det är svårt att hålla isär storpojkeleksakerna och lillpojkeleksakerna när vi har båda barnen hemma. Annars stänger vi ju bara dörren till Edwards rum och så är det inget mer med det. Men vi kan ju inte förbjuda honom att leka i vardagsrummet och hur mycket vi än plockar letar sig alltid någon småsak in i skrymslen som bara Theodore hittar. Som den där kulan till Edwards magnetpinnar.

Tur att den kom ut den naturliga vägen i alla fall. Jag åt tydligen ett helt gäng kanonkulor i plast till Playmobile när jag var liten. De gick samma väg.

Sängbloggning

Nu gör jag som jag borde gjort igår, lägger mig i sängen tidigt. Jag försöker att inte tänka på saker som gör mig stressad, alla de där "måstena" som jag borde göra. Alla beslut jag måste fatta och alla val som måste göras. Och den där eviga hostan.

Istället ska jag ligga här sängen och läsa en bok tills jag blir sömnig, vilket brukar ta en kvart eller så om boken inte råkar vara en i Sookie Stackhouse-serien. Eller något av Vallgren eller Ajvide.
Nu är det Boktjuven av Markus Suzak som står för den litterära förstörelsen. Jag har inte kommit så långt ännu, bara 50-60 sidor, men hittills är den underhållande.

Och så har jag bokat tid för hela familjen på Salong Edward på lördag. Nu ska alla Sharpar bli fina i håret. Jag har inte klippt mig hos en frisör på evigheter så det ska bli spännande. Frågan är bara hur stor förändringen ska bli. Jag tror att det blir lite toppning bara och en klippt snedlugg istället för den här utvuxna stripiga historian. Och lite uppklippt som vanligt.

Eller så klipper jag av allt. Det tål att tänkas på.

Godnatt!

Öken

Idétorka. Bloggtorka. Sömntorka. Orktorka. Det är tomt i energiförrådet just nu.

Jag vet inte om det är jetlaggandet som tagit musten ur mig, jag har ju inte haft en chans att komma ikapp med sömn och vila. Eller om det är någonting annat som inte står rätt till i kroppen. Det känns bara skevt. Ihåligt och skröpligt. Små saker som inte stämmer. En oerhörd sömnighet, en hosta som inte ger sig, en orolig mage, torrt hår och hudinfektioner. Vitaminbrist kanske? Brist på broccoli och den dagliga motionen? Jag har slarvat allt för länge med kost och cykling. Praktiska problem och motivationsbrist har kommit i vägen och jag har svårt att komma tillbaka.

Just nu räcker energin med nöd och näppe till att jobba, umgås med Theodore, pyssla om min man och försöka hålla min del av hushållet flytande. Eller, vem försöker jag lura, den räcker inte alls till - men jag sträcker ut den, tänjer och drar för att orka med allt. 

Jag vill egentligen pyssla i hemmet, göra fint. Sticka julklappar. Planera god och nyttig mat. Blogga roligt och intressant med fina bilder. Vara läsvärd. Hitta på nya pedagogiska lekar med Theo. Visa framfötterna på jobbet. Men just nu gäller det att hålla näsan över vattnet. Det viktigaste först. Vad nu det är. 

Just nu är det i alla fall teve och chokladglass - även om jag borde gå och lägga mig för att ta igen lite sömn. Klockan ringer klockan sex, men det struntar jag i nu.

Lördagsmys för fyra

Den här helgen är en Edward-helg och det blir roligare och roligare att se hur bröderna leker tillsammans. Det är helt fantastiskt att se hur de interagerar, Theodore blir helt annorlunda när han är med sin storebror. Han tål mer och blir duktigare. Tillsammans med Edward kan han gå åt rätt håll, och Edward får minsann ta nappen ur munnen på honom. Edward får till och med borsta hans tänder utan minsta gnäll! Theodore lyser verkligen upp när han får se sin storebror och det är bedårande att se dem gosa och leka.

Bröderna frukostleker.

Stor och liten. Utan att vi visste om det hade storebror fått precis likadana skor som lillebror!

Små utflykter

Idag har jag och Theodore varit hemma tillsammans eftersom han inte är riktigt frisk från sin förkylning. Han är liksom för sjuk för det höga tempot på dagis men för frisk för att sitta inne hela dagen. Alltså tog vi en liten tur med vagnen och gjorde lite ärenden.

Mamman och Theodore väntar på spårvagnen.

Lägger locket på.

Först åkte vi till stan och köpte leksakslådor med lock på Bolagret. 99:- styck och jättesöta.

Sedan handlade vi på ICA MAXI i Angered varefter vi bestämde oss för att vi absolut inte orkade laga middag och åt på Donken istället.

Tillbaka

Nej, jag har inte försvunnit på vägen eller fastnat i den amerikanska säkerhetskontrollen. Jag har kommit hem efter en fantastisk semester och är fortfarande jetlaggad. Det bryr sig inte disken om. Inte heller jobbet eller det tomma skafferiet. Jag försöker att ägna min fria tid åt min älskade son och min älskade man och sen är jag sååååå trött att jag liksom nästan dör lite om jag inte får somna bums.

Så jag återkommer med mer tjat om Theodores äventyr och den fina resan. Jag ska bara vila lite.

Göttäta galore!

Ooooohmygooood! Klockan är nio på kvällen här i NY och jag är så määääääätt! Vi har varit ute hela dagen och mys och ätit. Och ätit. Och ätit. Den här sista hela dagen i New York kom vi på att vi varit lite dåliga på att äta. Alltså, vi har ju ätit frukost, lunch och middag och fika men vi har liksom inte bara frossat i alla de godsaker som finns överallt framför våra ögon. Det skulle vi minsann ändra på och var bättre än på Coney Island?

Vi åt frukost i Little Italy innan vi tog tunnelbanelinjen N mot Coney Island och åkte de dryga 45 minutrarna till ändhållplatsen. När vi kom fram slog det oss att det nog hade varit smart att kolla upp när allt öppnade. Det var helt dött överallt och trots att det är lågsäsong nu misstänkte vi att vi var lite tidiga. Klockan var bara runt elva och efter ett tag luskade vi ut att allt det roligaste inte började förrän vid fem. Yey. Men solen sken, det var runt tjugo grader varmt och det gäller att göra lemonad om livet ger en citroner. Så vi stannade. Myste och åt. Och åt och åt.

Vid fem såg vi en creepshow som var lite halvbra, sedan åkte vi hemåt vid sexsnåret. Nu ligger vi i sängen och kollar på NCIS. Vi är så mätta att vi bara orkar ligga ned och andas. Knappt. Det är inte så skönt.

Frukost i Little Italy. Bagel, varm choklad och cannoli till mig. Bagel, espresso och eclaire till mannen. 

Boardwalken på Coney Island. Öde.

Ett bra sätt att fördriva tiden är att äta. Vi började med corndogs.

Nöjesfältet från piren.

Jag pekar på en hamburgergubbe.

Och så åt vi igen. På Nathan's. Det var tydligen de som uppfann varmkorven eller hur det var. 1916. Cheese fries, chili dog och cheese and bacon dog. Jättestor Homemade Lemonade till det.

Och sen tog vi varsin Sol.

Jaha och så gick vi runt lite innan vi åt igen. Friterad fisk och friterade skaldjur av olika slag. Och så fries och cornbread. Mannen drack gigantisk öl, jag drack lemonade. Även om vi delade på en rätt hela tiden började vi nu bli rätt mätta efter all den feta och friterade maten.

Jag köpte en fin tröja. Theo fick en likadan fast röd med gult tryck.

Ja och så åkte vi hem, bytte skor och gick ut för att köpa pizza på en av de bästa pizzeriorna i stan, Lombardi's. Vi fick akut hjärnsläpp och beställde en large vilken var gigantisk. På vägen gick vi förbi världens coolaste lilla Rice pudding-ställe. Risalamalta alltså, typ, fast tusen gånger bättre. Rice to Riches heter det och serverar rispudding i alla tänkbara smaker. Det var typ det godaste ever men för mycket så nu ligger en halv gigantisk pizza, en och en halv liter cherry cola och en tvåportioners rice pudding med hasselnöt och chokladsmak här bredvid oss i sängen och ingen orkar äta.

Friday

Etiopisk mat. Det var lite som indisk mat med en slags syrlig pannkaka som man använde för att skopa upp maten som smakade kryddigt - ofta med kanel. Det var smaskens!

Nu är det lördag och vi har nyss vaknat och duschat. Klockan är kvart över nio och solen skiner i New York. Vi ska åka till Coney Island idag!

Igår tog vi det ganska lugnt jämfört med tidigare dagar. Vi strosade runt lite i Soho, tog tuben till Central Park och åt Etiopisk middag med cheferna och deras sambos/fruar. Mannen fick klätterutrustning i form av skor och sele medan jag fick nya fina kängor. Och så köpte vi lite presenter.

Nu ska jag borsta håret och göra mig i ordning, sedan ska jag putta upp mannen ur sängen för jag är hungrig!

Coney Island baby!

Mina nya fina stövlar från Timberland. Snygga och praktiska, passar lika bra i stan som i pulkabacken.

Torsdagen - bättre sent än aldrig

Igår (torsdag för oss som har en annan tid än er i Sverige) däckade jag som en klubbad säl när vi kom hem till hotellrummet på kvällen så jag hann inte blogga. Jag skulle ligga i sängen och sticka och se på teve men jag störtsomnade istället. Rapport kommer istället här och nu, när vi pauserar lite på hotellrummet. Vi spatserade runt i Soho och studentområdet vid NYU igår. Shoppade lite, åt lite och tittade massor. Dagens shoppingskörd bestod i ett stycke kastrull-set åt Theodore (julklapp) från Crate & Barrel och två stycken garnnystan från Purl Soho. Här kommer bilder.

Frukost på ett café i Soho. Jag åt pannkaka och mannen omelett. Det vi saknar nästan mest av allt förutom vår son är cafékulturen vi blivit så bortskämda med i vår del av världen. Är du ute på stan är det mycket sällsynt att du behöver gå mer än ett kvarter innan du hittar ett café där du kan fika/vila/gå på toa. Här finns vagnar och hål i väggen, mycket sällan finns mysiga caféer där man faktiskt kan så sig ned och vila fötterna. Typ Starbucks men där smakar kaffet bajs. Bränt bajs.

Åh, den här fina garnbutiken fick jag besöka och botanisera i så länge att jag tröttnade. Jag har i flera år följt bloggen, nu fick jag besöka butiken!

Se bara! Jättefina stickade ... saker.

Världens finaste haklappar. Men mycket opraktiska.

Världens finaste portmonäer. Synd att jag inte använder sådana, annars hade jag lätt köpt den här gulblommiga.

Det fanns inte bara fina färdigsydda/-stickade saker. Det fanns såklart garn också! Jag fick med mig ett nystan rosa Lacey Lamb (50g) från Jade Sapphire Exotic Fibres och ett nystan ljusblå Eco+ (250g) från Cascade Yarns. En sjal ska det bli av det rosa, och kanske en halsduk eller så av det blå. Vad tycker ni?

Vi tog en korv- och drickapaus i Washington Square Park. Korven var äcklig men drickan var god. Det fanns hundratals (nåja, minst tjugo) ekorrar överallt i parken.

Efter pausen gick vi lite till innan vi var tvungna att äta igen. Man måste äta mycket när man har semester. På Crumbs kan  man äta världens godaste cupcakes. Vi valde Half baked och om man kan sin B&J:s så vet man vad det betyder. Jag åt min halva med mjölk och mannen med kaffe.

Ok sen gick vi lite till och åkte hem till hotellet och slappade. Sedan var det mat igen. Vi åkte tuben tillbaka till studentområdet och slog oss ned bland alla ungdomarna på Dallas BBQ. Vi fick till och med visa leg för att få dricka öl. Fniss. Ölen kom förresten i gigantiska frostade kupor. Very nice. Very classy.

Alltså. Jag vet att det här inte ser så gott ut men jag kan lova att det var det. Hemgjord coleslaw, marinerat fläsk- och nötkött, bröd och pommes med skalen kvar. Jag åt dubbelt så mycket som jag orkade och ändå var typ en tredjedel kvar.

Efter maten delade vi på en Pineapple Crush. I det röda röret finns tequilan som man fick hälla i själv. Jag fick hjärnfrys, mannen gomsegelfrys. Sedan gick vi hem och stensomnade.

Dag ett. Till fots.

Dagens promenadsträcka: Lafayette str. 120 till Times Square.  5 km, 10 timmar, inklusive shopping och fika.

Vi har det så bra här i New York så ni förstår inte! Igår slappade vi lite på rummet innan vi promenerade den några minuter långa promenaden till den restaurang där vi skulle möta cheferna och deras respektive. En kinesisk restaurang här i Chinatown som heter Joe's Shanghai. Den ska tydligen vara mycket omtalad och har riktig kinamat, till skillnad från alla andra jag varit på. Vi åt dumplings till förrätt och fried rice cake med räkor till huvudrätt. Mycket gott. Vid halv elva gick vi hem och däckade i den sköna sängen - vi hade trots allt varit vakna i typ 25 timmar.

Vi sov och sov och sov och vaknade vid halv åtta - magnifikt! Sedan gav vi oss av ut på stan för att promenera från Lafayette street till Time Square via Soho. På vägen besökte vi  bland annat minst sju hundra skoaffärer, JC Penney och Macy's. Väl på Times Square handlade vi presenter till barnen på Toys 'r' Us där vi också sprang på ena chefen och hans sambo. Vad är oddsen liksom?

Runt åttatiden kom vi tillbaka till hotellrummet efter att ha åkt tunnelbana. Jag höll på att dö av tröttma men vi släpade oss ändå ut på gatorna igen för att hitta mat. I Little Italy valde vi restaurang El Piccolo Buffalo där vi åt stenugnsbakad pizza och drack öl. Det var romantiskt och mysigt förutom när en engelsman kräktes kaskader över hela sitt bord och sina kamrater. Efter maten gick vi till en grocery store och köpte öl, Snapple-kopia, chips, vatten och Oreos. Nu ska allt detta ätas i sängen framför teven. Gött!

Joe's Shanghai i Chinatown. Bästa dumplingarna i stan vad det verkar.

Fried rice cake med räkor.

Frukost på Starbucks. Fika på Starbucks. Och alla gånger nya spännande tolkningar av vårt namn.

Trött Therese vilar fötterna på Macy's.

Äntligen framme på Times Square!

Dagens shopping-skörd. Pyjamas med fötter, Levi's-hängslisar och Thomas-Tågetleksak till Theodore. Lego-spel och roliga godisar till Edward, finklänning och strumpbyxor till mig och schampoo + balsam till semester-Sharparna.