Jag heter Therese, och jag är en introvert

En härlig grej med att leva är att det faktiskt verkar vara så att med ålder kommer insikt. Jag älskar att komma till insikt. Att känna hur en av bitarna i det till synes omöjliga livspusslet faller på plats. Polletten trillar ned. Den där känslan av klarsynthet, av självklarhet. Som när man drar i en trådände och det där stora garntrasslet bara löser upp sig i händerna. Den känslan.

Insikten kommer som en belöning för allt jobbigt och dåligt och hemskt och kaotiskt vi får utstå medan vi lever. När dammet lägger sig ser vi plötsligt oss själva i ett annat ljus.

Jag fyller 31 år i år, och har redan fått njuta av ett och annat insiktsfullt tillfälle där jag omvärderat mig själv. Sett på mig själv med visare ögon, varit lite mer rättvis mot mig själv och kanske ibland gett mig själv en klapp på axeln. När jag äntligen var fri från min panikångest, när jag återhämtat mig från en dålig relation, när jag fick nog och lämnade en dålig arbetssituation.

Men givetvis har ingen stor och betungande livshändelse påverkat mig så mycket som de här sjukdomsåren, och nu äntligen får jag njuta av frukterna av den kampen. Nu när livet så sakteligen börjar falla in i normala hjulspår får sinnet ro att utforska vad just den här striden har lärt mig.

För en strid har det varit. En kamp och ett krig. Slaget är vunnet och nu kan jag börja bygga upp mitt liv igen. Som sten på sten lägger jag saker på hög. Saker jag kan göra igen, kläder som passar igen, känslor som känns igen. Leenden som kan les igen.

De krigsbyten jag tar med mig är mina insikter, och jag bär dem en och en som fint inslagna paket, gömda i själen. Då och då hittar jag ett, och utforskar innehållet med finurlig nyfikenhet och en pirrig känsla i maggropen. Och alltid infinner sig en stor lättnad.

En dag kom plötsligt insikten att jag har blivit en introvert, och att det är alldeles ok.

Jag som alltid har sett mig som en extrovert trivs inte alls längre i allas blickfång. Jag känner mig oerhört obekväm i sociala sammanhang och är nervös inför nya situationer och nya människor. Jag längtar efter att få vara för mig själv och njuter av lugnet och tryggheten av mitt eget sällskap, eller sällskap av de som står mig allra närmast.

De här känslorna har legat och skavt ett tag och gett mig dåligt samvete. Jag trodde att de kom som en konsekvens av sjukdomstiden. Att jag varit isolerad så länge att jag helt enkelt var otränad i socialt umgänge och behövde öva mig. Man måste ju vara duktig i sociala sammanhang. Man måste ju vara omtyckt av alla och säga smarta och roliga saker som alla skrattar åt. Man måste ju synas. Eller?

Nej, det måste man faktiskt inte. Nu ska jag sluta känna mig mindre värd i stora sammanhang. Jag ska vara mig själv och bara tala till de som är intresserade av vad jag har att säga. Göra som de flesta av mina dyrköpta insikter talar om för mig: Sluta försöka vara någon jag inte är!

För när allt kommer omkring, och när den här nya insikten slagit rot, är det nog så att jag inte varit en extrovert alls ändå. Jag har som vanligt bara försökt vara som jag trott att "alla" vill att jag ska vara, istället för den jag egentligen är. En person som "några" kan tycka väldigt mycket om. "Alla" kan dra något gammalt över sig.

För er som tycker det är intressant med filosoferande kring introvert och extrovert kan jag som avslutning rekommendera den här föreläsningen på ämnet. Jag fick tipset av min handledare Mia. Tack Mia!

Klarsynt

För en månad sedan var vi på fyraårskontroll på BVC med herr Sharp den yngre. Han var mycket duktig, ritade huvudfotingar, räknade, kunde färgerna, gick balansgång och följde sina tillväxtkurvor till belåtenhet.

Däremot verkade han eventuellt se lite sämre med egna ögat så en ny synkontroll bokades in till idag, och så var det ju det där med uttalet. Han talar ju lite otydligt och byter fortfarande ut många konsonanter med "g". Det börjar bli frustrerande för honom att inte alltid bli förstådd så vi bad om en tid till en logoped.

För någon vecka sedan damp det ned ett datum i posten. På min födelsedag blev det visst. En bra dag med andra ord. Förra året skrevs jag ju in på neurologen på samma datum.

Ja just det, den uppföljande synundersökningen, den gjordes idag. Den här gången gick det alldeles strålande och synen är därmed godkänd.

Så var det med det.

Recept: Jordnötssmör- och Oreo-fyllda chokladmuffins

På allmän begäran ska jag nu dela med mig av det godaste jag bakat i mannaminne. Kladdkakemuffins fyllda med Oreo-kakor och jordnötssmör. Amerikanskt så det förslår och helt vansinnigt gott. Gör dem du med!

Du behöver:
Oreos
Jordnötssmör
Din bästa kladdkakesmet
Muffinsformar

Så här gör du:
Öppna Oreo-paketet och jordnötssmörburken. Ett tips, om du förvarar jordnötssmöret i kylen, är att ta fram burken en stund innan baket. Det är lättare att bre då. För det är nämligen det första du ska göra. Bre jordnötssmör på alla kakorna. På ovansidorna.

När du brett alla kakorna lägger du ihop dem två och två så här:

Förbered muffinsformarna och lägg de bredda dubbla oreosarna i dem på detta vis:

Gör nu i ordning din kladdkakesmet. Alla har sina favoriter men om ni vill ha mitt tips kan ni exempelvis följa det här receptet. En klassisk kladdkaka. Häll smeten i formarna så att de täcker kakorna ordentligt.

Nu är det dags att grädda härligheterna. Hur varmt och hur lång tid beror lite på det kladdkakerecept du valt. Jag gräddade mina i 175 grader i 15 minuter och det var alldeles lagom.

När muffinsarna är färdiga ser de ut så här. Ser delikat ut, eller hur? Men det är bara förnamnet, för så här ser de nämligen ut på insidan:

*dör*

Ofrivilliga sovmorgnar och samvetskval

Just idag, när jag försovit mig en hel timme, passade Theodore på att överraska mig genom att ta på sig både strumpor och kalsonger alldeles själv! Utan bråk. Han bara hämtade dem ur lådorna och klädde på sig!

Visserligen blev det härdsmälta när ytterkläderna skulle på, och all vunnen tid gick förlorad, och visserligen fick jag bära honom på axlarna hela vägen till förskolan - men  han visade klart och tydligt att han kunde ställa upp och vara duktig när det verkligen behövdes. En stund i alla fall. Och felet var ju hela tiden mitt. Jag försov mig, jag var stressad och jag hade inte tålamod. Han fick ju bara hänga med så gott han kunde, och jag tyckte att han gjorde det bra.

Vi kom fram till förskolan i tid och jag hann läsa en saga innan frukosten började. Vi hann bli vänner igen och kramas till det kändes bra. Men ändå sitter jag här som vanligt, och vill rusa bort och hämta honom och köpa glass och busa. Gottgöra.

Jag antar att det är så här det känns att vara förälder.

Flytta till Gamlestaden Linda! Del ett.

Nu du, Linda. Nu ska du få den där flytt-peppen du har frågat efter. Jag ska visa dig hur Gamlestaden ser ut,  åtminstone för vår familj. Jag börjar med en övergripande introduktion, så får vi se var vi landar.

Gamlestaden är alltså en stadsdel i Göteborg som ligger ungefär 4-5 km nordost om centrum.

In till stan tar man sig busenkelt med en spårvagnstur på 6 minuter. Kommunikationerna är utmärkta eftersom  hållplatsen Gamlestadstorget är en knutpunkt där 6 spårvagnslinjer och massor av busslinjer möts. Man behöver sällan planera in en särskild vagn om man bara ska in till stan, när man än kommer till hållplatsen är det som mest ett par minuter till nästa vagn. Har man barnvagn med sig (eller rullstol) kan det dock hända att man får stå över någon vagn för att alla barnvagnsplatserna är upptagna. Värt att planera in.

En annan spårvagnsrelaterad grej är att människor generellt sett verkar oförmögna att förstå att man måste vänta på att folk gått av spårvagnen innan man börjar gå på. Det gör mig vansinnigt arg. Dock får man i stort sett alltid hjälp med barnvagnen utan att behöva fråga. Det är fint.

När Theo var liten tog vi gärna en cykeltur in till stan. Här är vi på mitt gamla jobbs bakgård.

Vill man inte åka spårvagn eller buss kan man utan problem cykla in till stan på 15-20 minuter utan att dö på kuppen. Det är bred och bra cykelväg hela vägen och i princip inga backar alls. Dessutom är det mysigt att åka förbi hamnen med vattnet och båtarna. Man kan också gå såklart. Det tar väl ungefär en timme eller så, om man går i lagom takt.

Man kan givetvis köra bil häromkring också, men det vet jag ingenting om.

Ja, nu vet du var Gamlestaden ligger, nästa gång tänkte jag prata lite om skolor och barnomsorg.

Nytt på Etsy: Ianto Jones!

Herregud så många timmar jag lade ned på det här mönstret, men det var det värt. Ser ni inte hur bedårande han är, lilla Ianto från Torchwood. Vår favourite Teaboy.

Få saker känns så bra som att orka ta sig i kragen

Solen sken glatt genom mitt fönster när jag vaknade och var på så dåligt humör. Redan innan jag öppnade ögonen kändes det som att hela världen var ur led. Jag var inte direkt trött, mest avig. Inget var bra, allt var svårt och fel och jobbigt. Sminket blev fult, håret tråkigt och alla kläder låg i tvätten. Värdelöst!

Jag var vresig mot min man, gnällig mot Theodore och helt enkelt en otrevlig person att vara kring. Jag var en rätt otrevlig person att vara också, för det är inte direkt så att jag njuter av att vada i misär. Ett av mina sätt att hantera livet är ju att se saker positivt - mest för att det är så otroligt jobbigt att göra tvärt om. Men ibland, när allt är så där fel, är det omöjligt att se saker i ett annat ljus än becksvart mörker.

För mig beror de här svackorna oftast på akut brist på energi av en eller annan anledning, om det inte är pms. I perioder har mitt liv varit som ett permanent dåligt humör, när jag inte haft orken eller verktygen att ta mig ur svackorna. Att fylla på energi är inte direkt som att tanka en bil, man vet inte alltid vad som behövs - och ibland funkar det inte ens att fylla på. Otroligt frustrerande.

Därför var jag lite extra glad idag när jag, efter några timmars surande, orkade ta mig i kragen och göra någonting åt mitt dåliga humör. Plötsligt, när jag satt vid mitt skrivbord på jobbet, var jag så trött på att bara se bekymmer och hinder framför mig. En del problem kunde jag faktiskt lösa och de andra är det ju ingen idé att ödsla energi på. En del var inte ens verkliga. Så jag valde att bli på bättre humör, och det kändes så otroligt skönt att orka.

Bättre till mods strosade jag runt lite på stan efter jobbet, hämtade Theodore tidigare från förskolan och fikade på kondiset. Det var tusen gånger mysigare än att åka hem och sura.

Nytt på Etsy: Marilyn Monroe!

Nytt korsstygnsmönster. Går att köpa här.

Therese - nu på Etsy!

Jamenvisst, jag har startat en Etsy Shop. Det finns inte mycket i den ännu, bara ett ynka litet broderimönster faktiskt, men tanken är att jag ska fylla på med saker jag gör som inte har något direkt syfte. Stickade saker som blivit över, broderier jag inte har användning för själv, eller mönster jag knåpat ihop.

Jag förväntar mig inga virtuella köer utanför den virtuella butiksdörren - men tänk vad coolt det skulle vara om jag kunde finansiera min hobby. Vilken lyx!

Här är den i alla fall. Den lilla butiken.

Nä men vad säger ni...

Ska vi blåsa liv i den här bloggen igen?