30 januari 2012

Favorit i repris: Trött

Från flera håll har jag på sista tiden fått höra att jag ser piggare ut. Det blir jag så klart jätteglad över att höra men sanningen är att jag är tröttare än någonsin.

Vad gör man egentligen när man är så trött att man helst av allt bara vill sova i tusen år som Törnrosa? Sover, är det självklara svaret - men vad gör man när det inte går då? Sömnsvårigheter är ett av de vanligaste symptomen på Cushings men jag har hittills varit hyfsat skonad från de problemen. Jag vaknar visserligen flera gånger på natten men somnar oftast om rätt snabbt. Nu har jag fått svårt att somna om kvällarna trots att jag är så trött att kroppen skriker efter vila. Allt bara snurrar i skallen, tankar och tvångstankar om vartannat. Hjärtat slår snabbt och hårt. Det flimrar bakom ögonlocken när jag blundar. Som att försöka somna när man är full ungefär. Det här gör såklart att jag blir ännu mer utmattad än tidigare, vilket jag inte trodde var möjligt över huvud taget.

Tur då att det finns en ände på allt det jobbiga. Idag fick jag hem en kallelse till inneliggande undersökning av hypofysen. Kateriseringen alltså. Det blir den 23-24 februari, och efter det hoppas jag att jag får den där medicinen som ska hämma kortisolproduktionen inför operationen. Äntligen har jag fått en tid ... men den känns väldigt avlägsen. Undrar om jag får göra magnetröntgen samtidigt, det hade varit skönt att slippa åka in flera gånger.

Tur också att Theodore har blivit duktigare på att leka själv. Med BRIO-tågen till exempel.

Bloggtipset

I dag vill jag tipsa om en jättebra blogg. Mycket välskriven med mycket viktiga budskap.

Läs Cherin Awads blogg!

Semmeltider är goda tider

I går ställde mannen till med stort semmelbak här hemma. Eller pyttelitet egentligen, för det var minisemlor som tillverkades. Perfekt med småsemlor så man inte blir alltför mätt. Eller så tar man två.

Se så duktig han är, min fina man. Jättefina!
Och för att ni ska se hur små de är visas en pyttesemla här bredvid ett helt vanligt dricksglas.
Theodore fick så klart också vara med. Men han bakade ormar.

29 januari 2012

Den gamla hunden har lärt sig sitta

Som typ den sista i hela stickvärlden bestämde jag mig till slut för att lära mig den där bejublade magic loop-tekniken. Jag fick ju ett så fint Knit Pro-set i julklapp av min förtjusande man och med magic loop finns ju egentligen längre ingen anledning att använda någonting annat än rundstickor. Oftast. Sagt och gjort, jag letade upp en av de många instruktionerna som finns på nätet och satte igång.

Först lade jag upp en massa maskor på vanligt vis.

Sedan delade jag dem på hälften och drog ut en ögla av kabeln. Så var det bara att börja sticka.

Det var ju hur lätt som helst och jag tycker att jag fick kläm på det rätt snabbt. Det här blir en mössa, men jag är rätt sugen på att pröva att sticka två sockor på en sticka. Det blir kanske nästa projekt.

28 januari 2012

Viskningar i mörkret

Sagorna är lästa, godnattsången sjungen och lampan släckt. I sängen ligger en mamma och en son under ett varmt duntäcke med huvudena tätt, tätt ihop. Tysta viskningar hörs i mörkret.

Mamman: Vet du vad? Jag älskar dig.
Sonen: Ga ässa gej mää.
.....
Sonen: Eetu aa? Ga ässa gej.
Mamman: Åh, då blir jag glad ...

27 januari 2012

Jag tror att det blir en förkylning

Ett litet, litet "atjoo!" följt av ett litet, litet gnyende hördes just från undervåningen där den lille mannen sover bland kuddar och täcken i vår stora säng. Under kvällen blev lilltrollet snuvigt och han var mer stillsam än vanligt. Och sådär lite förkylningsvarm, inte febrig men lite extra varm. Han åt dock som en häst.

Theodore blir dessutom oftast lite dålig i magen när han är förkyld...

Quizzeliquizz

Det är visst dags för lite quizzz här på bloggen, Bästa Annagreta ville gärna att jag skulle svara, så då är det väl bara att ställa upp då!

THREE NAMES YOU GO BY: 
1. Therese.
2. Älskling.
3. Mamma.

THREE SCREEN NAMES YOU HAVE HAD:
1. Thepas.
2. Tesselvessel.
3. YoucancallmeTbutyourboyfriendcallsmebaby.

THREE THINGS YOU LIKE ABOUT YOURSELF: 
1. Att jag oftast lyckas se ett halvfullt glas.
2. Att jag tar hand om, och ställer upp för, de som är viktiga för mig.
3. Att jag är en kreativ person.

THREE THINGS YOU DON’T LIKE ABOUT YOURSELF: 
1. Mitt självhat.
2. Min kropp.
3. Min lathet.

THREE PARTS OF YOUR HERITAGE: 
1. Empati.
2. Arbetsmoral.
3. Ätstörningar.

THREE THINGS THAT SCARE YOU: 
1. Hur min sjukdom påverkar min son.
2. Hur min sjukdom påverkar mitt äktenskap.
3. Hur min sjukdom påverkar min karriär.

THREE OF YOUR EVERYDAY ESSENTIALS: 
1. Mediciner.
2. Internet.
3. Teveserier.

THREE THINGS YOU ARE WEARING RIGHT NOW: 
1. Svarta kalasbyxor.
2. Svartvitrandig tunika.
3. Grå ziptröja med svarta och lila ränder.

THREE OF YOUR FAVORITE BANDS (at the moment): 
1. Florence + the Machine.
2. The National.
3. Joy Division

THREE OF YOUR FAVORITE SONGS AT PRESENT: 
1. Atmosphere - Joy Division.
2. The Words That Maketh Murder - PJ Harvey
3. Ruby's Arms - Tom Waits

THREE NEW THINGS YOU WANT TO TRY IN THE NEXT 12 MONTHS: 
1. Jobba.
2. Mina gamla kläder.
3. Träna.

THREE THINGS YOU WANT IN A RELATIONSHIP (love is a given): 
1. Engagemang.
2. Matchande värderingar.
3. Respekt.

THREE PHYSICAL THINGS ABOUT THE OPPOSITE SEX (or same) THAT APPEAL TO YOU: 
1. Längd.
2. Breda axlar.
3. Varmt hjärta.

THREE THINGS YOU JUST CAN’T DO: 
1. Stressa.
2. Resa mig från golvet.
3. Se mig själv i spegeln.

THREE OF YOUR FAVORITE HOBBIES:
1. Stickning.
2. Internet.
3. Teveserier.

THREE THINGS YOU WANT TO DO REALLY BADLY RIGHT NOW: 
1. Bajsa.
2. Se på Downton Abbey.
3. Bli frisk.

THREE CAREERS YOU’RE CONSIDERING: 
1. Copywriting.
2. Garnbutiksbiträde.
3. Hemmafru.

THREE PLACES YOU WANT TO GO ON VACATION: 
1. New York. Igen.
2. Prag.
3. Amsterdam.

THREE KID’S NAMES: 
1. Theodore.
2. Charlie.
3. Eleonora.

THREE THINGS YOU WANT TO DO BEFORE YOU DIE: 
1. Se mina barn bli vuxna.
2. Få barnbarn.
3. Tatuera mig igen.

THREE PEOPLE WHO HAVE TO TAKE THIS QUIZ NOW OR DIE PAINFULLY: 
1. Caroline.
2. Jennie.
3. Chris.

En grillad kyckling senare

Gissa om vi var busiga nyss, jag och Theo. Vi åt grillad kyckling och revbensspjäll med händerna - i soffan framför teven! Pojken fullkomligt slukade i sig och gnagde på benen som värsta lilla grottpojken. Jag hade laddat upp med skräppåse och massor av hushållspapper men det blev faktiskt inte ens särskilt kladdigt.

Mycket lyckat busmys!

Magsjuka eller inte - jag vet vad jag tror, vad tror ni?

En mysig pojke i knäet och en mysig film på teven.
I tisdags hämtade jag vad fröknarna på Theos dagis sa var en magsjuk son. Han hade bajsat vattentunt. Inte mycket att bråka om, jag vet reglerna och tycker att de är bra. Hemma 48 timmar efter senaste kräkan eller diarrén. För allas bästa. Alltså var vi hemma onsdag och torsdag trots att Theodore var helt symptomfri hela tiden. Ingen lös mage och normal aptit. Och så fick han gå igen idag.

Döm om min förvåning när de ringer efter bara några timmar och ber oss hämta honom igen. Han har bajsat tre gånger, löst igen. Jaha. Inte mycket att göra, jag hämtade honom igen trots att jag behövde vilan desperat. Han kunde ju trots allt blivit sjuk på riktigt den här gången.

Nu har vi kommit hem efter att ha handlat lite på Konsum. Theodore har slukat en yoghurt, två hallongrottor och saft. Han säger att han inte har ont i magen och inget bajs i sikte ännu. Aptiten är det inget fel på men han ser lite trött ut i ögonen. Jag tror inte att han är magsjuk. Självklart tror jag inte att fröknarna hittar på att han haft diarré, men jag tror däremot att de är lite paranoida när det gäller magsjukor och ögoninfektioner. Jag har förståelse, det har jag, men det är också frustrerande att behöva vara hemma med friska barn.

Hur som helst. Jag tar tillfället i akt och fyller på myskontot. Vi ska inte laga mat i dag, det blir grillad kyckling. Innan jag hämtade Theo hann jag städa köket och plocka lite i vardagsrummet. Jag känner mig nöjd och tillfreds för tillfället och tänker njuta av det. Precis just nu sitter Theodore och leker fint med sin BRIO-järnväg och allt känns faktiskt ganska bra.

Glad fredag önskar mamma och lillpojke Sharp.

Villkorslös kärlek

Theodore ville inte klä på sig och gå till dagis idag. Jag och mannen mutade med en saga. "I Geos gusiga gäng" tyckte Theo (i Theos mysiga säng alltså), så så blev det. Han låg på min arm och jag läste en liten Pixi-bok på rim medan pappan krånglade på byxor och strumpor. "Ga gässa gej" (jag älskar dig) kom det plötsligt från Theodore, och då var allt jobbigt från gårdagen glömt.

I kväll ska jag och Theo kolla på Petsson och Findus och äta popcorn. Så det så.

26 januari 2012

Mamma Jekyl och mamma Hyde

I går kände jag mig som en ganska bra mamma under rådande förutsättningar. Jag var trött och sjuk som vanligt men hade tålamod och motade bort utbrott och tråkiga situationer utan mutor och tomma hot. Det var mysigt och trevligt och jag kände mig stark i min mammaroll. Inget dåligt samvete och inget magont.

I dag känner jag mig som en värdelös mamma. Jag har varit trött och sjuk som vanligt och hade noll tålamod vilket ledde till att jag själv utlöste flera utbrott och tråkiga situationer. Flera gånger gjorde jag saker jag tycker är fel rent uppfostringsmässigt men jag räckte helt enkelt inte till. I dag var 3-4 timmar ensam med min egen snart treåriga son för mycket.

Det var inte som att jag gjorde någonting hemskt eller elakt,  och mina tillkortakommanden påverkar inte Theo på längre sikt. Men jag hatar när jag tar fram den där arga mammarösten för snabbt, inte orkar förklara "varför" eller inte har energi nog att göra den där tandborst-fighten tårfri.

Just då vet jag att jag gör fel men jag orkar inte annat. Och så får jag så otroligt dåligt samvete senare, när pojken har somnat och ligger där som den mest perfekta lilla varelsen världen någonsin skådat. Då vill jag bara grina och väcka honom och läsa hundra sagor,förklara hur allt i hela världen fungerar och säga att mamma älskar honom mer än något annat. Men det vet han redan.

Och jag vet att han vet.

Jag vet också att ingen kan vara en bättre mamma åt honom än jag. För jag gör trots allt mitt allra bästa. Det vet jag är alldeles sant.

Giv mig sömn!

Jädrans vad trött jag har varit i dag. Egentligen hade jag velat sova hela dagen, och jag borde ha tagit tillfället i akt medan mannen var hemma på förmiddagen. I stället gjorde jag frukost, diskade och vek tre korgar ren tvätt. Smart drag, tänker ni säkert, men jag kände mig så stressad över att se den där rena tvätten stå där. Och vad var det för mening att göra fint i köket i går om det skulle stå odiskat i dag? Så det var lika bra att fixa. Jag tänkte faktiskt vila efteråt men vips så var det dags för mannen att gå, och jag och Theodore var ensamma hemma.

I vanliga fall brukar Theodore känna av att jag är trött och inte orkar. Han är lite snällare mot mig och lyder lite snabbare. Nu vet jag inte om han var extra uttråkad eller jag extra trött men han var verkligen överallt hela eftermiddagen. Jag trodde räddningen kom när han ville måla medan jag lagade mat, men han välte ut tre glas målarvatten och sen var jag helt sönderstressad mellan lökhackande, köttfärsbrynande, vattentorkande och en hojtande pojke. Det kändes som att huvudet skulle explodera men på något sätt blev maten klar och äten.

Nu har jag tagit till det sista halmstrået - nappen. Den man bara bara bara får ha på natten när man sover. Och se, nu ligger pojken på en kudde under en filt i soffan och ser på Karlsson på taket. Tyst och stilla. Nöjd och lugn. Och där får han ligga med sin napp till det är dags att gå och sova om en timme. Det är en sån kväll i kväll.

Här är vi lite tidigare i dag. När jag försökte sno till mig lite vila i sängen.

25 januari 2012

Slappeli slappslapp. Och lax.

OOTD - svarta harembyxor som svärisarna köpt i Thailand, randig zip-tröja köpt på Tradera för länge länge sedan. Och så ett hårspänne, det gäller ju att blinga till tillvaron lite.
Blixten Mcqueen ilar runt på teveskärmen och en stor bit tigerkaka ligger och vilar i magen tillsammans med lite lax. Det har varit en slapp men mysig dag. Theodore är hemma eftersom han enligt fröknarna på dagis bajsade vattentunt igår precis innan jag hämtade honom. Kom inte tillbaka på 48 timmar, alltså. Jag har inte sett röken av någon lös mage och pojken har ätit precis som vanligt. Faktum är att han var lite trög i magen tidigare idag och fick ett par katrinplommon. Men jag är en lydig förälder och håller pojken hemma.

Vi har handlat från glassbilen. Det var första gången för Theo och han var otroligt imponerad av fenomenet - en hel lastbil full med glass som bara väntade på honom ute på gatan!

Ja och så bakade vi ju en tigerkaka. En god en från ett sådant där komplicerat recept med många steg. Vispa smör och florsocker i minst fem år, separera tre ägg - blanda äggulorna med rivet citronskal, gör en marängsmet, blanda ihop allt, i med mjöl och sånt, dela smeten, häll kakao i den ena och så vidare och så vidare. Men himla god blev den!

Goda kakan. Inte så randig men fin ändå.
Annars har jag egentligen mest läst bok i dag. Senaste i Songs of Ice and Fire-serien av George R. R. Martin - A Dance with Dragons. Jag älskar verkligen den serien (som Game of Thrones baseras på). Men jag har varit lite nyttig också. Jag har diskat tre gånger. Och lagat en ganska god middag. Lax stekt i ugnen med improviserad stiltonoströra, serverad med matvete och lite grönsaker.

Laxmaten. Jag älskar lax.

Den gick hem hos Theo också. Efter lite utbrott och bråk.
Det är stökigt här hemma, men jag försöker strunta i det och gör bara det som står på listan. Då går det låååångsamt framåt men det får ta den tid det tar. Nu är köket ok, det var dagens uppgift. I morgon ska jag plocka upp i vardagsrummet. På fredag ska sängen få nya sängkläder och sovrummet i ordning. På lördag ska tvätten vikas. På tisdag nästa vecka kommer gänget från Agnes städ som ska städa hemma hos oss fyra timmar varannan vecka. Kök, badrum och golv - och så dammtorkning om det hinns med. Det ska bli så himla skönt att få hjälp med grundstädningen, för vi varken hinner eller orkar med att hålla i kapp i hushållet just nu.

Nä nu ska jag mysa lite med Theo innan det är dags för nattning. Förhoppningsvis kan jag låta bli att somna själv i kväll.

24 januari 2012

Vardagsgott: Svennebananmiddag

I dag lagade jag en alldeles fantastiskt ordinär rätt som var så himla god! Helt vanlig gulaschsoppa med köttfärs. Inga exklusiva ingredienser, inget avancerat tillagningssätt. Helt vanlig potatis, lök, paprikakrydda, tomatpuré, vitlök och köttfärs. Och så slängde jag i lite morotslantar också för vitaminerna. En klick gräddfil till det.

Gulaschsoppa är sån där mat man klagade över i skolan men som är så himla god nu när man gör den själv. Snabbt, gott och nyttigt. Och very svennebanan.

Listorna - tryggheten i kaoset

Redan innan jag fick Cushings har jag alltid varit lite rörig på insidan - men samtidigt beroende av ordning och reda. I mitt huvud alltså. På utsidan har mitt liv alltid sett lite rörigt ut. Hemma, på skrivbordet och så vidare. Men i mitt huvud (och i min dator) måste alltid ordning råda - annars stressar jag ihjäl mig. I perioder då livet varit mer rörigt än vanligt eller om jag mått dåligt av en eller annan anledning har jag alltid återvänt till mina kära trotjänare - Listorna. Och nu, med min Cushings-hjärna där allt bara snurrar och surrar som värsta bikupan, behöver jag dem mer än någonsin.

Det är en så rogivande och terapeutisk syssla att sätta sig ned och stapla upp saker jag ska/måste/vill göra. Och så skönt att bara följa listan slaviskt utan att behöva tänka på allt på en gång. Ju sämre jag mår desto mer detaljerade måste listorna vara. Under min panikångestperiod för tio år sedan var jag till och med tvungen att skriva upp saker som "borsta tänderna" och "gör frukost".

Jag är väl nästan där nu. Nästan. Den här gången är utmaningen att inte fylla listorna för mycket. Jag har en tendens att försöka vara alldeles för effektiv - och det är bra i vanliga fall - men nu måste jag vila vila vila och sova så mycket som möjligt. Inte trycka in så mycket nyttiga uppgifter som möjligt under en dag. Eller jo, men nu är nyttiga uppgifter exempelvis "läsa" och "sova". Eller "vad jag vill".

Jahapp, nu ska jag skriva listorna. Det står på dagens lista.

23 januari 2012

Bebismys och förnedringsteve

Så var det dags igen. Jag ska sitta framför teven och vara arg och besviken.  Handbolls-EM alltså. Vilken fail det har varit från början till slut. När ska laget växa till sig egentligen och få lite rutin? Aja. Jag ska titta i alla fall. Det är ju trots allt handboll och man får vara glad för det lilla.

Gårdagen avlöpte i ett töcken av trötthet. Jag kunde helt enkelt inte vakna till helt och hållet och helst hade jag sovit hela dagen. Jag är så otroligt trött trots att jag försöker sova så mycket jag kan. Problemet är att jag måste få in så många timmars sömn eftersom kvaliteten är så dålig. I natt sov jag till exempel nästan tolv timmar men det var inte nära nog tillräckligt. Jag vaknar hela tiden och sover oroligt och lätt. Det har med stresshormon-nivåerna att göra såklart. För en Cushings-sjuk är de höga även på natten då de vanligtvis ska vara mycket låga. Dålig sömn i kombination med extrem trötthet är inget vidare i längden kan jag lova.

I dag tog jag mig dock i kragen och tog mig utanför dörren. Hela familjen åkte hem till familjen Saline som fick en lillebror till Alexander för fem veckor sedan (i badrummet!). Alexander är Theodores dagiskompis och de två pojkarna lekte finare än vanligt. Det brukar vara lite småslagsmål och bus dem emellan, men de gillar varandra ändå. Jag fick massor av bebisgos och bevisade att jag hade kvar mina skills när jag fick pojken att somna i min famn. Han kunde gott ha följt med mig hem tycker jag.

De är himla fina och trevliga i familjen Saline. Vi måste hälsa på snart igen.

Nä, jag får väl kolla lite på handbollen då. Och dränka bitterheten i chokladglass.

20 januari 2012

Sjukhusstatus näst sista dagen

Redan fredag! Hur gick det till egentligen? Förra gången jag var inlagd höll jag på att dö av tristess efter ett dygn, men den här gången känns det som att tiden gått ganska lagom snabbt. I morgon ska jag få åka hem till min familj igen och tillbaka till sjukskrivningsvardagen. Det här är vad jag hunnit med under veckan.

- Samlat otaliga dunkar urin.
- Fått veta att det med hundra procents säkerhet är Cushings jag har.
- Fått veta att problemet med allra största säkerhet sitter i hypofysen.
- Varit med och utbildat blivande läkare genom att berätta om, och visa upp, mina symptom.
- Sett 16 filmer och ett avsnitt av Misfits.
- Stickat ett par tofflor, en fuskpolo och en fingervante.
- Gjort en skiktröntgen.
- Pratat med en trevlig farbror som opererat hypofysen.
- Haft besök av familjen.
- Träffat flera bra läkare och massor av trevliga sköterskor.
- Ätit sjukhusmat.
- Ätit så mycket chips att jag fick ont i käken.
- Sett två handbollsmatcher.

Och snart kommer Sushila hit på besök. Vi ska sticka och skvallra och ha trevligt. Senare kommer familjen hit igen.

Vad som ligger framför mig nu är fortsatt sjukskrivning och lite väntan. En ny magnetröntgen ska göras, med så kallade dynamiska bilder. Låter väldigt Dr House tycker jag. Sedan ska den här kateriseringen (eller vad det nu hette) göras. När de går in genom ljumsken och upp till hypofysen för att kolla runt lite och så. Efter det får jag en kortisolhämmande medicin som ska få mig att må lite bättre inför operationen. Sen blir det operation. Jag har hört att vi har världens bästa neurokirurger här i Göteborg - så det ska nog gå alldeles strålande. Ja, och sen ska jag bli frisk!

Inte illa va?

Sjukhusstickning nummer tre. Fingervante.


19 januari 2012

Här är man borta några dagar ...

... och så har den lilla sonen förvandlats till en livsfarlig dinosaurie. Bedårande, men livsfarlig.

Sjukhusstickat nummer två

Den här kanske man kan ha till nåt.
Axelvärmare/tubsjal stickad i Drops Karisma och Alpaka Fashion från Schachenmayr på Knit Pro-sticka nummer 4.

Lite nytt så här på morgonkvisten

God morgon allihopa! I natt har jag faktiskt sovit ganska gott och bara vaknat runt ett och fyra för att ta mina mediciner. Jag vaknade till först vid sju och känner mig riktigt utsövd. Klockan är bara halv nio och jag är duschad, borstad, tappad på blod och har till och med lite nyheter att bjuda på.

Experterna kunde inte hitta någonting på magnetröntgenbilderna av hypofysen. Alltså måste en ny serie bilder tas, med tätare skikt. Har jag tur hinner det göras när jag är här. Sedan ska en annan undersökning bokas in, en där de går in med en katerer i ljumsken och för in en slang ända upp till hypofysen, en på varje sida. Där ska de sedan spruta in någonting som ska stimulera till väldigt höga nivåer av det ämne som signalerar till binjurarna att producera kortisol. På så sätt ska man kunna utröna vilken sida den lilla knutan sitter på .Bland annat. Den proceduren blir man också inlagd för, men bara över natten vad det verkar. Förmodligen kan den göras i februari. Så mer väntan alltså. Det känns lite sådär men det är inte mycket att göra åt.

Nu väntar jag på att sköterskan ska komma in och ta lite blodtryck och blodsocker och så. Sen är det frukost och dags för mig att sticka de sista varven på axelvärmaren/tubsjalen. Det är låååångstickat med 320 maskor på varje varv.

Jag och om någon timme eller två borde ronden komma hit och då har jag kanske mer att berätta.

Hörs sen!

18 januari 2012

På sjukhusfronten knappt något nytt

Frisk luft i lungorna! I alla fall en liten liten stund.
Nejdå, här har det inte hänt så mycket i dag. Jag har skrotat runt i myskläder, ätit mat och sett på film. Alla X-men är avklarade följda av Van Helsing. Nästa blir antingen Underworld, Transformers eller någon sekt-film.

Läkarna var här för ronden i förmiddags men de enda nyheterna var att röntgenbilderna från i går såg bra ut - och det gör det ju än mer troligt att problemet sitter i hypofysen. De tre experterna skulle ju titta på skallröntgenbilderna i dag så förhoppningsvis får jag vet under ronden i morgon om de hittat något.

Jag tog en liten promenad till Pressbyrån och bunkrade upp med godis till kvällen. Det var skönt med lite frisk luft och som tur är hann jag tillbaka innan regnet kom.

Annars har jag pratat en stund med en man som gjort en liknande operation som jag kanske får göra. Men hans problem var att en tumör växte runt hypofysen så att han producerade för lite kortisol. Det blir man också sjuk av, för kortisolet är livsviktigt. Han lugnade mig i alla fall angående operation och sånt och sa att det var minsann inget att oroa sig över.

Och så kom mina älskade pojkar på besök. De skötte sig utmärkt och många ojade sig över hur söt den lille var. Stolt mamma. Jag saknar dem så himla mycket!

Finbesök i rum 14.

God morgon!

Klockan sex på morgonen spelar det ingen roll hur gott man sovit. Man ser ut så här i alla fall.
Ny dag nya möjligheter, som en gammal chef brukade uttrycka sig. Jag har sovit bättre i natt här i mitt lyxiga rum. Somnade runt tolv, blev bara väckt två gånger för att få medicin och var uppe och kissade (vätskedrivande medicin till natten - vem kom på det?) tre-fyra gånger. Väcktes igen av ett "god morgon" klockan sex och bestämde att det var lika bra att börja dagen. Här kan jag ju sova och vila lite som jag vill så då känner jag ingen sovpanik. Skönt.

Dagens planer är lite oklara, men snart är det frukost, sen lite medicin och läkarrond antar jag. Och så lite prover. Och så lite lunch och sånt. Sen kommer min familj på besök! Jag längtar efter dem mycket och det är sån tur att jag har eget rum för då behöver jag inte oroa mig för att Theo stör någon. Slipper tysta och förmana hela tiden. Mys!

Annars tänkte jag mest sticka och se på film som vanligt. Kanske kanske ta en promenad till Pressbyrån. Stickningen går långsamt framåt och filmerna betas av på löpande band. Hittills har det blivit mest superhjältefilmer i form av X-men i olika former, den gamla Sherlock-filmen, Hesher och Contagion. Feelgood och så ...

Det går framåt med axelvärmaren/tubsjalen. Den är väl runt 35 cm lång nu och jag har börjat öka för axlarna.

17 januari 2012

Helt orelaterat till sjukhus men jäkligt störigt

Alltså, jag fattar inte grejen med otrevliga människor, Människor som måste störa sig på allt och reagera genom att vara bitchiga surpuppor i alla tänkbara situationer. Att de bara orkar!

Jag tänker på kärringen jag såg och hörde i kön till biljettautomaten i parkeringshuset vid ICA Focus. Hon som uppenbarligen tyckte att min kollega tog lite väl lång tid på sig att betala sin biljett. Hon som uppenbarligen hade väldigt bråttom där på fredagsförmiddagen. Hon som med snipig och otålig röst uppmanade kollegan att bestämma sig någon gång. Så hade jag aldrig gjort. Jag hade väntat på min tur. Hade personen framför mig i kön tagit typ tio minuter på sig hade jag kanske frågat om han behövde hjälp. På ett snällt sätt. För det är så man gör.

Jag tänker också på grinollen som inte var nöjd med den vara han köpt av mig på Tradera och inledde konversationen med sura ord, svordomar och hot om negativt omdöme. Jag svarade givetvis hövligt och erbjöd honom pengarna tillbaka. Som man gör. Han svarade med sitt kontonummer och fler sura ord. Meningen med det är vad? Så hade jag aldrig gjort. Förra veckan skickade jag exempelvis ett mail till en tjej som skickat mig en trasig Tradera-vinst. Jag höll en trevlig ton och slängde givetvis inga hot omkring mig. Resultatet var detsamma - pengarna tillbaka - men jag hoppas att hon hade en trevligare upplevelse än jag hade med grinollen. För trots att jag vet att det är han som äger problemet så påverkar det mig ändå. Det är jag som sitter med en klump i magen för att han är en idiot som inte vet hur man uppför sig.

Det övergår verkligen mitt förstånd att människor inte först prövar att vara trevliga, innan de slår på stora skitskalletrumman och börjar bete sig. Det går ju åt mycket mer energi till att vara sur och grinig än att bete sig som folk. Eller är det bara jag som känner så? Det finns kanske de som älskar att vara bitchiga? Äh, vem försöker jag lura. Jag vet ju att de finns. Idioter.

Men jag tänker inte låta dem vinna. Den här kvällen är mysig. Den här kvällen är mysig. Den här kvällen är mysig. Så. Nu är den det. Handboll och leverpastejmacka nästa!


Kvällsfika. Det är trevligt.

"Det kan kännas som att man kissar ned sig, men det gör man inte"

Tillbaka från röntgen. Skiktröntgen den här gången. Av buk och bröst. Det var inte alls lika läskigt som magnetröntgen av skallen. Jag åkte in i en typ donut, höll andan lite och åkte ut igen. Några gånger. Sen fick jag kontrastvätska i slangen i armen. Den blev man alldeles varm av. På insidan. Som när man dricker starksprit ni vet, fast varmare och i hela kroppen från hakan till bäckenet. Sköterskan varnade mig innan att det kunde kännas lite konstigt, som om man kissar ned sig. Och så kändes det också så det var tur att jag var förberedd.

Till och från röntgen fick jag åka säng, och det  var lika delar lustigt som obekvämt. Det känns ju liksom lite konstigt att bli runtrullad i en säng av en vaktis. Jag kan ju faktiskt gå själv. Men jag kunde inte låta bli att dra lite på smilbanden när jag satt där och vinden svepte genom håret på vägen över gångbron mellan de olika byggnaderna.

En grej som läkaren sa som jag glömde nämna var att när de väl hittat knutan så kommer de göra lite andra grejer innan operationen. Bland annat ge en medicin som ska sänka kortisolproduktionen, för de vill tydligen att den ska vara låg inför operationen, och det kan jag ju förstå. Det låter bra i alla fall. Då kanske jag mår lite bättre redan innan de tar bort knutan. Hoppas.

Nästa punkt på schemat är middag. det vankas fiskbullar och jag är så sjuuukt hungrig efter att ha fastat sedan halv tio, hehe. Jag tror faktiskt att jag ska gå ned till kafeterian och bunkra upp med lite frukt och så.

Hörs sen!

Kontrastvätskan luktar lakrits och det är ju bra. Men efter en liter vill man kräkas ändå.

Till slut kom frukosten. Jag lovar att den var borta på fem minuter.
Puh! Jag har varit utan uppkoppling i några timmar och jag vill bara säga tack gode gud att den är tillbaka. Jag vill aldrig använda Internet så mycket som när jag inte har tillgång till det.

Natten var ganska orolig och sömnen rätt dålig. Jag vaknade och vaknade och hade svårt att komma till ro. Och så var jag hungrig som en varg och räknade timmarna till frukosten skulle serveras. Det brukar ju vara runt sju-åtta sådär. Vid nio hade jag fortfarande inte sett röken av någon mat och då hade jag ju i min värld väntat i typ ett halvt dygn! Och minsann, min frukost hade fallit mellan stolarna eftersom jag låg i ett provisoriskt rum. Samma sak hände på Östra.

Hur som helst har jag inga bad feelings för frukost fick jag till slut. Och det var kanske tur att jag fick den så sent eftersom jag tydligen ska på röntgen klockan två och måste dricka en kontrastvätska med "lakritssmak" och alltså inte fick äta någon lunch. Förhoppningsvis har de sparat min mat till efter röntgen, annars måste jag nog gå ned till kafeterian om jag inte ska svälta ihjäl.

Jag tror att det är njurarna jag ska röntga den här gången. Liksom för säkerhets skull. Eller så är det hypofysen igen men det tror jag inte för då drack jag inte kontrastvätskan utan fick den i blodet.

Nåväl. Nu till några himla bra saker! Jag har äntligen fått ett eget rum, Ja, ett eget" Där bara jag ligger. Stort och ljust med garderober, eget stort badrum med dusch och teve. Tjoho, det känns som att bo på hotell nästan. Och så betyder det ju att jag utan tvekan kan se på Sveriges matcher i handbolls-EM. Lycka! Nästa match är i kväll klockan åtta.

Mitt lyxiga rum!
Jag har även fått träffa läkaren igen, och en annan läkare som gick ronden. De försäkrade mig båda än en gång om att de ska göra mig bra igen. Det är så jäkla gött att höra!

16 januari 2012

Kvällsrapportering från Sahlgrenska

Kvällsfikat är serverat!
Så, då har jag alltså varit här i... nio timmar nu. Jag har ätit middag (potatisbullar) och kvällsfika (leverpastejmacka), sett två filmer och stickat ett par tofflor. Och blivit tappad på blod såklart. Tre gånger. Nästa prov tas klockan tolv, sen klockan fyra. Sen klockan åtta på morgonen.

Jag trivs fortfarande ganska bra här. Man frågar mig hur jag mår och vad jag vill äta. Det känns lite som att vara på någon retreat. Hehe.

Jag saknar mina pojkar så himla mycket och har redan pratat med dem två gånger. Första gången berättade Theodore att han minsann var en sjörövarkapten med ett eget sjörövarskepp (soffan). Andra gången sade han bara godnatt. En av gångerna sa han att han älskar mig och att doktorn ska titta varför jag är sjuk. Då var jag tvungen att grina lite.

Jaha. Nu ska jag sticka vidare på någon slags tubsjal/axelvärmare och se på X-men Origins - Wolverine. Tänkte försöka hålla mig vaken till nästa provtagning om två timmar.

Det var ingen som gissade på vad det här skulle bli ....


Men det blev i alla fall ett par sådan här. Ganska fula men jättevarma.


Sahlgrenska-Östra 100-0

Hej svejs allihopa! Nu sitter jag inne på mitt provisoriska rum och slappar. Precis som när jag var inne på Östra är det fullbelagt och jag har fått en tillfällig inkvartering. Men där slutar alla likheter med Östra.

I stället för att ligga i en säng ute i allrummet har jag fått ett alldeles eget behandlingsrum där jag kan hålla till för mig själv tills det blir en säng ledig i rummet jag tilldelats. Här finns visserligen ingen teve men väl ett skrivbord och en kontorsstol där jag kan sitta och hacka på tangenterna utan att få minsta ont i ryggen. Dessutom har jag inga rumskamrater. Det är tyst och lugnt och skönt.

Här på Sahlgrenska har jag fått en sån där liten platslang in i armen, så att de slipper sticka mig på nytt varje gång ett prov ska tas. Var fjärde timme. Så gjorde de inte på Östra och strax såg jag ut som värsta sortens heroinjunkie.

Här på Östra har jag dessutom fått en egen kissdunk så att jag slipper säga till en sköterska varje gång jag vill kissa - och varje gång jag vill lämna in resultatet. Heja Sahlgrenska! När jag får komma till mitt rum kommer jag till och med ha egen toalett (tillsammans med rumskamraten). Vilken lyx! Så var det inte på Östra.

Och inget ont om personalen på Östra, de var fina och omtänksamma efter förutsättningarna, men här känner jag mig verkligen välkommen och omhändertagen. Jag har redan fått träffa en läkare som förklarat mer på tio minuter än någon läkare lyckats göra sedan allt det här började. På Östra fick jag knappt träffa en läkare alls.

Så, till det viktiga nu då, vad är nytt? Vad gör jag här och vad är det som pågår egentligen?

Jag har fått många nya insikter och lugnande besked. Till att börja med var det en befrielse att höra en läkare säga att det utan tvekan är Cushings jag har. De tror också fortfarande att det är i hypofysen problemet sitter, trots att de inte kunde se något på magnetröntgenbilderna. Tre olika experter från tre olika områden ska titta på mina bilder igen på onsdag. Förhoppningsvis ser de någon avvikelse, annars kan det hända att jag behöver göra en ny röntgen med tätare skikt. Det är tydligen väldigt svårt att se de här knutorna (som de kallade dem - mycket bättre än "tumörer") eftersom de ofta är väldigt små.

Läkaren bekräftade också alla mina symptom och sa till och med att det är omöjligt att gå ned i vikt om man har Cushings. Gissa om det var skönt att höra!

Men det bästa av allt: Två gånger sa hon att nu ska vi göra de här undersökningarna så att vi kan veta hur vi ska behandla dig. Så att vi kan få dig tillbaka precis som du var innan. Jag ville bara grina av lättnad när jag hörde det.

Så. Här sitter jag nu. Väldigt glad och nöjd under omständigheterna. Om sådär en fyrtio minuter börjar de servera middagen och jag räknar ned minuterna! Jag har bara hunnit få i mig två ägg och en kopp kaffe på hela dagen.

Stay tuned för matuppdateringen!

Så var det dags för nästa inskrivning. Sahlgrenska sjukhuset nästa!

Urk. Jag har haft några tuffa dagar nu under helgen. Fredagen sov jag bort till stora delar och resten av helgen var jag aptrött och lämnade inte lägenheten alls. Jag har känt mig extra stressad den senaste tiden och det är det som gör mig trött. Minsta lilla extra press eller stress (fysiskt eller psykiskt) och jag blir helt utmattat på en gång. Jag tror att det har att göra med den här sjukhusvistelsen jag har framför mig. Att jag ska vara borta så länge från min familj. Att jag inte vet vad den ska leda till. Om jag kommer att få några svar och vad de kommer att vara. Jag oroar mig över att jag ska glömma saker. En massa onödig oro.

Men det var såklart inte bara värdelöst i helgen. Jag har haft mysigt med min familj, Sushila kom på besök på lördagskvällen och i går drog ju handbolls-EM i gång!

Och nu är det alltså snart dags för inskrivning igen. På Sahlgrenska den här gången. Krinologiavdelningen. Där ska de alltså, vad jag förstår, göra samma slags undersökning som förra gången - men med dubbelt så hög dos under dubbelt så lång tid. Kortison-tabletter, blodprov var fjärde timme och urinsamling med andra ord.

Se fram emot frekventa uppdateringar från livet på avdelning 132!

12 januari 2012

Mästerkonditorn Theodore





2011 - ett skitår. Eller?

Jag har inte velat göra någon årskrönika över 2011. Ingen listning över bra och dåliga saker som hänt. För faktum är att det har känts som att 2011 var ett riktigt skitår för mig. Jag har mått dåligt och varit sjuk mest hela tiden och bara väntat på provsvar och läkartider i all oändlighet. Eller? Jag sitter och tittar igenom bilderna från året som gick, och allt är faktiskt inte alls värdelöst och dåligt. Det finns en hel del fina minnen också.

I januari var Theodore så här bedårande. Till exempel.
Han fick ett par tigertofflor som vi har tappat bort nu.
Jag färgade håret rött.
Vi var ganska många gånger på Världskulturmuseet. Där trivs vi bra.
Theodore hittade ett fint armband som han hade på sig dygnet runt i flera månader.
Vi lekte i lekparker.

Fikade massor.
... och lekte lite mer.
2011 var året då jag började dricka kaffe.
Jag stickade den här fina koftan åt Lova.

Och de hör fina vantarna åt Jenny.
Theodore firade sin tvåårsdag hemma hos morfar och tant Jeanette.
Han hade en så himla snygg keps som vi har tappat bort nu.
Han fick sin älskade älskade cykel.
Vi var på utflykter i skogen.
Och kastade sten i Säveån.
Finaste Jenny och finaste Marie kom och hälsade på.
Jag och Susanne startade upp Hjärtekatten.
Jag stickade den här fina koftan åt Stella.
Vi var på ett fint bröllop i juni.
Vi fick ihop jättemånga Hjärtekatter och fick vara med i Hemmets journal.
500 Hjärtekatter lämnades till barnhjärtavdelningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus en fin dag i juni.
 Foto: Jennie Smith
Theodore hittade en köttslägga och slog sönder vår spishäll. Tur för oss som ändå ville ha en induktionshäll.
Vi åkte båt.
Jag bytte jobb!
Och vi cyklade massor.
Vi var på Liseberg flera gånger, och Theodore är en riktig liten karusellgalning.

Vi åkte till Danmark med mormor, morbror och kusinerna.

Vi semestrade hos morfar.

Jag och mannen åkte till Helsingfors alldeles själva...

... och gjorde vuxna saker.

Men allra oftast var det familjeutflykter som gällde. Som den här till Borås djurpark.
Jag var med och anordnade Gamlestadsgalej.
Och stickade en fin sjal åt Annagreta.
... och låååånga sockor åt Jennie.
Brorsorna hittade verkligen varandra under året och är varandras favoriter.
Och så blev det jul och vi fick hänga med hela våra familjer! En toppenjul, trots allt.