Om man inte har något badkar får man ta vad man har

Diskhon till exempel.

Alldeles som han ska, och lite bättre såklart!

Jag och Theodore har haft en fin liten förmiddag på tu man hand. Vi började med att går till BVC för 2,5-årskontroll. Där fick han vägas och mätas, rita och leka med olika leksaker. Allt var som det skulle, pojken är 95 centimeter lång och väger strax under 15 kilo. Lagom. Han ritar som han ska, förstår många ord och pratar sådär som en 2,5-åring ska.

Han fick lite pluspoäng för att han förstod många ord, ritade lite bättre än brukligt, kunde räkna fem saker och benämnde flera olika färger. Sköterskan var också lite impad av att han har en favoritfärg. Gul. Alltid gult. Det är lite lustigt eftersom det även är Edwards favoritfärg. Kanske har de snackat ihop sig om den saken.

När allt var färdiggenomgånget stannade vi en stund extra och lekte i väntrummet, sedan gick vi till kondiset och fikade. Lite mys ska man faktiskt ha när man har en ledig förmiddag med mamma. Jag fick ingen bulle.

Sedan lämnade jag pojken på dagis där han glatt sprang iväg hand i hand med Levi. Det var så gulligt att jag dog en smula.

Blåbärsbulle med vaniljkräm!

"Passade på att pressa i mig en jordnötssmör- och syltmacka eftersom jag är en sån där som kopplar ihop gottäta med belöning. Exakt vad jag ska belönas för är ännu oklart men alltid är det nåt."

Min bästa vän i hela världen beskriver det så klockrent.

Ett hjärtevärmande blogginlägg om Hjärtekatten

Det känns alltid varmt och mysigt i kroppen när föräldrar till hjärtebarn hör av sig och visar upp sina Hjärtekatter, men det här inlägget värmde lite extra i hjärteroten.

Läs om Mimmi och Linas nya hem hos lilla Hedvig. (scrolla ned lite på sidan för att hitta rätt inlägg)

Jag bär hem ett ganska stort paket

Tur att jag har vagnen.

Men jag gjorde det såklart ändå

Suck

Jag vill så INTE ta hand om det här köket nu.

H2O-gympa nästa!

En så här mysig helg har vi haft

Middag med bästa vännerna, mys med mamma, söta bröder och en fin man. Jättemysig helg i Stockholm och Munktorp.

Stickningsflit

Jag har stickat ganska flitigt på sista tiden, men det är mycket som inte kan visas för att det ska ges bort. Men här är ändå några saker som inte är så hemliga ...

Jättelånga flätstickade sockor som ska sticka upp ovanför stövelkanten.  Stickade i Rauma Finullgarn.
Beställningsstickning som är redo att skickas iväg.

Svart ganska misslyckat skärp som jag inte testkört ännu. Stickat i Drops Nepal från Garnstudio.

Pannband med stor rosett, som jag tänkte premiärbära imorgon bitti om det är kallt.
Stickat i Drops Nepal från Garnstudio.

Armvärmare till de kalla morgnarna på cykeln. Ska testköras imorgon om det inte spöregnar.
Stickade i Drops Nepal från Garnstudio.

Nu är pojken i stort sett frisk

... men när han är sjuk ser det oftast ut så här. Barnprogram på teve, pyjamas hela dagen,
trassligt hår och söta yoghurtar som man får äta framför teven (säg inget till pappa).

Min lilla Rapunzel

Han är så himla fin min lilla guldlock.

En sak mindre att ha ångest över, hälsar fisken.

Åååh, jag älskar vattenbassänger! Så fort jag krånglade mig i från kanten och lät det inte alltför kalla vattnet omsluta det där som jag inte fick tänka på var det som om allt det hemska bara rann av mig. All ångest bara försvann och jag fick för första gången på evigheters evighet använda och känna min kropp helt utan negativa känslor. Jag kunde använda mina musklers potential utan att begränsas av en tung och otymplig kropp.

Jag är tjock, alltså är musklerna starka, men på torra land är min kropp tung och slö och otymplig. I vattnet är den stark och fri. Mycket bättre förutsättningar för bra och lustfylld träning!

Det var jag och de andra tjocka tanterna i bassängen. Och det kändes så himla rätt! Nu ska jag gå så ofta jag kan. Helst två gånger i veckan. Som honung för själen!

(Hej, schitzo-Thepas heter jag)

Anywayz. Nu ska jag äta min välförtjänta efter-träning-middag bestående av en utsökt delikatesstallrik. Salami, paté, chèvre-ost, tomat, gurka och lite potatissallad. Yum! Till det Captain America på teven.

Life is good again.

När ångest inte bara är något man drar till med

Det är så lätt att bara säga. Att man får ångest över någonting. Det är ett ord man bara drar till med ganska lättvindigt. Jag gör det hela tiden.

Men jag lider också av riktig ångest. Alltså inte bara lite obehag eller ovilja inför någonting. tidigare i livet fick jag panikångestattacker av att gå ut. Alltså gå utanför min egen dörr. Av att slänga soporna eller gå en promenad. Att stå i kö eller resa var i princip omöjligt. Jag fick svindel, kallsvettades, blev blek och okontaktbar och magen knöt sig i kramp. Så hade jag det rätt länge innan jag förstod att det inte var normalt och att jag kanske borde få någon slags hjälp. Efter några månaders samtalsterapi gick problemen över och jag känner nästan aldrig av dem längre.

Nu har istället en annan typ av ångest krupit fram. Också utan att jag förstått att det varit på väg och utan att jag förstår vad den kommer ifrån eller varför. Men jag vet att den är kopplad till alla mina andra hälsoproblem på något sätt. Som höna eller ägg vet jag inte men allt är såklart sammankopplat. Man kan inte skilja på mental och fysisk hälsa. Allt hänger ihop.

Den här gången yttrar sig ångesten inte lika akut och panikartat. Det är mer som ett krypande obehag och en svaghet i kroppen. Jag blir darrhänt, får svårt att andas och känner oerhört stor oro i kroppen. Rastlöshet och en känsla av att inte stå ut i mitt eget skinn.

Precis så känns det nu. Och jag försöker skriva av mig känslan. Det fungerar sådär.

Jag har bokat in ett vattengympapass till klockan 18.45. Jag vill verkligen röra på mig för att må bättre och förutom cyklingen till och från centralen på väg till och från jobbet så tror jag verkligen att vattengymnastik är den bästa formen av träning för mig nu. Skonsamt för kroppen men ändå både styrka och kondition.

Men jag måste röra mig bland andra människor. Tillsammans med andra människor. Nästan naken i en kropp jag inte står ut med att leva i. En kropp jag inte står ut med att se eller kännas vid. Andra ska se mig när jag inte ens kan se en skymt av mig själv i spegeln på väg i och ur duschen i mitt eget badrum. Jag ser bort men andra kommer inte göra det. De kommer att se allt det hemska jag måste blunda för för att inte gå i tusen bitar. Den här kroppen som inte är min längre. De helt nya formerna den tagit. Alla utslag som aldrig försvinner. Alla nya stora illfärgade bristningarna som dök upp bokstavligt talat över en natt. Allt som jag förtränger så effektivt jag kan blir nu helt uppenbart och publikt.

Och det ger mig ångest. Riktig ångest.

Så på med stenmasken. Stäng in alla känslor, bra och dåliga, i ett hålrum djupt inne i själen. Blunda och gå rakt fram. Gör allt per automatik. Utan att tänka och känna. Låtsas som att allt är fint på utsidan. Som om du inte brydde dig om den där hemska kroppen. Prata med folk i omklädningsrummet. Skratta. Glättigt. Då ser allt normalt ut. Bit ihop. Bit så hårt du kan tills du kommer hem och kan ta av stenmasken. Då är det över. Träningen är gjord. Uppdraget slutfört.

Du har överlevt en gång till.

04.30

Tredje natten i rad utan sömn för mamman. Och för pojken såklart.

04.30 var det kört att försöka sova mer. Yoghurt och Toy story i soffan.

Världens bästa son. Eller: Dr Jekyll och Mrs Hyde rapporterar.

Alltså, oroande ofta är det som om Theodore känner på sig att jag eller pappan liksom inte är på topp - och så slår han till och är världens bästa son. Som nu.

När jag famlade efter mina sista halmstrån passade han på att sova så länge att jag hann vila i soffan tills jag kände att batterierna inte var helt tomma längre. Jag kunde gå ned och diska och när pojken väl vaknade var han på finfint humör och åt en Risifrutti. Sedan hjälpte han mig att plocka upp skräp på övervåningen. Vi hade några fina samtal om julgranar och karuseller och nu går han omkring med sin vagn och småpratar för sig själv. Och är alldeles bedårande såklart.

Dessutom har jag bestämt mig för att fullkomligt ge sjutton i allt vad präktighet och GI heter och helt enkelt beställa hemkörningspizza till middag. Man kan inte vara fröken duktig varenda dag.


Nä, jag ångrade mig faktiskt angående pizzan. Jag är inte ens särskilt sugen. Nu går jag ned och svänger ihop en omelett istället. Vi har en massa skräp i kylen som vi behöver bli av med. Och ost. Ost räddar alla kylskåpsrensningar.

Och nu fick jag ångest för att jag är en gnällkärring

Tänk på barnen i Afrika som svälter. Och alla som har det värre än jag, med min fantastiska familj, bästa vännerna och braiga jobbet. Här sitter jag och gnäller om att vara trött.

Men vaffan, life is tough!

När orka är allt som finns

Idag är en dag när allt är på gränsen. På gränsen till för mycket för mig att hantera. På gränsen till för stökigt hemma för att jag ska kunna stå ut. På gränsen till noll energi. På gränsen till att vara världens sämsta mamma. På gränsen till att jag bara vill sätta mig ned och grina åt allt. Men gränsen finns ju där. För man kan ju inte bara tappa taget och släppa allt. Det går ju inte. Man måste ju orka. Det är allt som finns.

Jag är ju inte kry, som ni vet. Jag orkar inte dra alla detaljer nu men jag har ju exempelvis ett blodtryck som är skyhögt för min ålder - av någon anledning som ingen ännu funnit. Och det har inte gått ned trots flera månaders mixtrande med mediciner. Det gör mig inte bara nedstämd rent mentalt och känslomässigt utan också väldigt trött rent fysiskt. Kroppen orkar inte med helt enkelt. Bara att röra mig och andas är ansträngande. Jag rör mig som i sirap, som om varje del av kroppen vore fastspända med gummiband som stramar och drar. Som om jag vore täckt av en stor tung blöt yllefilt.

Det är utgångsläget. Hänger ni med?

Och så har jag en tung arbetsvecka bakom mig med sjukt mycket att göra. Och upp klockan fem varje morgon för att hinna lämna på dagis innan jobbet. (Som tur är har lämningarna varit helt otroligt mysiga och förgyllt hela dagen). Och så två nätter med dålig sömn på grund av hostig pojke i sängen. Och så en man som jobbar två tolvtimmarspass i helgen vilket betyder noll avlastning med hem och pojke på hela helgen. Och så en sjuk pojke som inte vill leka själv i fem minuter. Som inte vill äta och inte sova utan bara gnälla, se på teve eller göra bus som att riva ut tidningar eller hälla kladdiga saker på golvet.

Det står disk i köket som behöver diskas. Fyra tvättkorgar med tvätt som ska vikas och läggas i skåp och lådor. Vardagsrummet är ett riktigt sjöslag där det på riktigt inte går att gå utan att trampa på skräp eller leksaker. Det gör mig illamående att gå omkring och titta på röran men även om jag hade haft energi nog att städa hade jag inte kunnat för Theo hänger på mig som en igel och ropar efter mig så fort jag är tre meter bort. Visst, jag kan ignorera honom och städa med hans gnäll i öronen men det gör mig galen.

Nu önskar jag att jag hade mina föräldrar på närmare avstånd. Inte i Kungsängen och Gnesta, sådär en femtio mil bort. Eller kanske en annan snäll släkting eller så. Jag önskar att jag hade någon jag kunde ringa och få lite avlastning. Lite barnvakt. Lite andrum. Någon som tog med sig lilla Theo hem eller ut i vagnen resten av dagen.

Då skulle jag börja med att gå och duscha. Tvätta håret. Sedan diska och dammsuga i köket. Vika tvätten. Laga ordentlig mat att ha till matlåda imorgon. Slänga allt skräp i vardagsrummet. Plocka upp alla leksaker. Dammsuga. Fotografera lite färdiga stickningar. Göra i ordning några paket som ska skickas.

Sedan skulle jag vila. Viiiila. Sitta i soffan, njuta av det städade vardagsrummet, titta på Fringe och sticka på ett par gråblå armvärmare. Gå ned och hämta lite Ben&Jerrys.

Sen skulle någon komma hem med Theo och jag skulle ha saknat honom. Jag skulle pussa och krama honom och leka med honom och sjunga sånger. Sen skulle jag natta honom med dubbla sagor och tre sånger. Sitta hos honom tills han somnade och inte låta arg en enda gång även om han trilskades.

Sen skulle jag sätta mig och vänta på att mannen skulle komma in genom dörren. Pussa och krama honom med. Fråga om hans dag och lyssna på riktigt. En liten stund. Sedan skulle jag gå och lägga mig. Innan elva.

Och jag skulle sova. Sova!

Och vakna redo för en ny vecka med massor att göra men med ny energi.

Tänk!

Men nu har jag ju ingen sån där barnvakt. Ingen avlastning.

Och allt är på gränsen, men jag orkar. Jag orkar finnas och göra. Men jag gör det inte bra.

10 minuter handboll och hur mycket barnprogram som helst

Japp. Hostan blev till feber och hosta och en liten väsig pojke är sjuk igen. Vi som skulle hem till Cecilia och se på Champions League-handboll och äta hamburgare fick gå till doktorn och apoteket istället. Bricanylen var slut hemma i skåpet och utan den blir hostan alldeles för jobbig för en liten man, så det var bara att gå och hälsa på tant doktorn. Hon var snäll trots att hon stack Theo i fingret. Det bekom honom faktiskt inte alls. Han var mest glad över att vi skulle åka spårvagn till apoteket i Nordstan. Och tänk, i leksaksaffären mittemot apoteket hade de en karusell!

När vi kom hem var det tio minuter kvar av matchen och jag fick se dem med löfte om Toy Story direkt efter slutsignalen. Sen var det barnprogram och lördagsgodis resten av kvällen. Jag var trött som tåget efter en lång arbetsvecka, en natt med pyttelite sömn och en dag med en mammig och klängig sjukling - så jag somnade i soffan efter nattningen.

Nu är det morgon igen. Theo sov hyfsat bra men kom till vår säng och väste någon gång på natten. Klockan sex var det dags att gå upp och äta glass. Det får man när man har ont i halsen och är sjuk.

Liten och smutsig.

Host host. Hosthosthost!

Men alltså. Theodore har ju precis varit hemma från dagis i en vecka med förkylning och hosta. Och så frisk i två veckor. Och nu typisk krupphosta igen. Nästa förkylning redan?

Är det höst eller?

Ikväll blir det stickning för hela slanten. Och lite vin.

Tjoho! Ikväll möts några tappra pirater upp på Old Corner i Gamlestaden för att dricka ett glas öl eller vin, handarbeta och socialisera. Vi är en liten men naggande god skara som möts för första gången och men jag hoppas att vi blir fler framöver. Idén är ju fullkomligt strålande!

Theodore skivar banan och sjunger

Titta vad jag fick!

Jag har världens bästa jobb. Och världens bästa kolleger! Idag har jag fått fina kommentarer och positiv kritik från flera olika håll och det känns alltid så himla bra i magen.

Men bäst av allt. Idag fick jag en present!

Produktionsledaren i ett team jag jobbat mycket med på sista tiden kom in med den här superfina lilla asken full med godis! Den är gjord av en utskriven så kallad superpanorama som vi tagit fram tillsammans. Fatta vad fint!

Fint och gott. Och så himla gulligt!

Nu när jag inte kommer på något eget att skriva om

... kan jag ju tipsa om en annan blogg som är rolig.

Apans lilla blogg. Jag läser och skrattar. Inombords mest, men ändå.

Ingen bloggspiration

Jag försöker och försöker men hittar den inte. Bloggspirationen. Jag kan inte komma på någonting intressant att skriva om hur jag än anstränger mig.

Livet springer på som det brukar. Lite långsammare än på sistone, som jag lovat mig själv och andra.

Jag går till jobbet där jag för tillfället har alldeles för mycket att göra. Men det känns ok just nu. Jag trivs så himla bra och den här puckeln kommer också att plana ut. Jag fick idag se det färdiga resultatet av ett förpackningsprojekt jag jobbade med i våras. Jag måste kolla upp när de kommer ut i butik så att jag får visa!

Jag hämtar och lämnar på dagis. Planerar och lagar mat. Städar lagom ambitiöst. Försäker äta bra. Lyckas och misslyckas lite om vartannat på den punkten.

Andra saker jag njuter av i all sin blygsamhet är avslutade långstickningar, roliga småstickningar, Fringe på skärmen, handboll live och på teven, Twitter att följa och tweets att twittra. Att leka med Theodore och krama mannen på kvällarna.

Theodore har förresten börjat prata som en liten kvarn. Munnen går och går och det är alldeles bedårande. Jag måste få lite tjatter på film snart.

Jag har så mycket fint som omger mig i livet. Så varför känns allt så. Avlägset? Det här med hälsan och att inte veta vad som är fel tar kål på mig. Jag ska berätta mer om det. Men inte ikväll.

Nya seriebesattheten

Jättebra.

Fringe! Så himla bra. Nu när jag sett alla avsnitt av True Blood, väntar på Game of Thrones, bara får ett avsnitt Vampire Diaries i veckan och för tillfället är lite trött på Sons of Anarchy har jag en ny besatthet.

En påspåse till pappa

Pappa fyllde år i måndags. Klart att han skulle få en påspåse i present! Stickad på stickor 4 och 5 i Drops Paris från Garnstudio. Mönstret är påhittat men baseras på det gamla vanliga. En tub med en ögla helt enkelt.

Kommer bli störtfin i pappas kök!

Alla borde ha en påspåse. Snyggt och praktiskt!

Så här kan man också sova

Tänk om jag var så cool när jag sov.

Kvällsuppdatering

Åka buss - check!
Fylla på svindyrt månadskort - check
Cykla till dagis - check!
Föräldramöte på dagis där Theo somnade i mitt knä - check!
Cykla hem - nope, vi fick gå med cykeln för Theos hjälm låg hemma.
Ge barnet kvällsmat till middag - nope, pojken åt sig mätt på frukt på dagis och ville inte ha kvällsmat. Barnprogram - nope, det hann vi inte för klockan var åtta när vi kom hem.
Natta liten man - check!
Laga god chorizostroganof - check!
Diska - check!
Äta framför ett avsnitt av Fringe - nu!

Korvstroganof på chorizo med broccoli, gurka och tomat. Mineralvatten med vattenmelonsmak till det. Yum!

Kvällens planer

Åka buss, fylla på svindyrt månadskort, cykla, föräldramöte på dagis med Theo i knät, cykla, ge barnet kvällsmat till middag, barnprogram, natta liten man, laga middag, äta.

Sova.

GI-fail

Jag har just ätit Ben&Jerrys och kanelbullar till frukost och mår jäkligt illa.

Note to self: GI is the shitz. Du gillar inte att äta dåligt längre.

Nya leksaker

Idag har jag inte tid att varken blogga eller sticka. Jag har den här att leka med!

Bild från HTC:s hemsida.