Idag är en dag när allt är på gränsen. På gränsen till för mycket för mig att hantera. På gränsen till för stökigt hemma för att jag ska kunna stå ut. På gränsen till noll energi. På gränsen till att vara världens sämsta mamma. På gränsen till att jag bara vill sätta mig ned och grina åt allt. Men gränsen finns ju där. För man kan ju inte bara tappa taget och släppa allt. Det går ju inte. Man måste ju orka. Det är allt som finns.
Jag är ju inte kry, som ni vet. Jag orkar inte dra alla detaljer nu men jag har ju exempelvis ett blodtryck som är skyhögt för min ålder - av någon anledning som ingen ännu funnit. Och det har inte gått ned trots flera månaders mixtrande med mediciner. Det gör mig inte bara nedstämd rent mentalt och känslomässigt utan också väldigt trött rent fysiskt. Kroppen orkar inte med helt enkelt. Bara att röra mig och andas är ansträngande. Jag rör mig som i sirap, som om varje del av kroppen vore fastspända med gummiband som stramar och drar. Som om jag vore täckt av en stor tung blöt yllefilt.
Det är utgångsläget. Hänger ni med?
Och så har jag en tung arbetsvecka bakom mig med sjukt mycket att göra. Och upp klockan fem varje morgon för att hinna lämna på dagis innan jobbet. (Som tur är har lämningarna varit helt otroligt mysiga och förgyllt hela dagen). Och så två nätter med dålig sömn på grund av hostig pojke i sängen. Och så en man som jobbar två tolvtimmarspass i helgen vilket betyder noll avlastning med hem och pojke på hela helgen. Och så en sjuk pojke som inte vill leka själv i fem minuter. Som inte vill äta och inte sova utan bara gnälla, se på teve eller göra bus som att riva ut tidningar eller hälla kladdiga saker på golvet.
Det står disk i köket som behöver diskas. Fyra tvättkorgar med tvätt som ska vikas och läggas i skåp och lådor. Vardagsrummet är ett riktigt sjöslag där det på riktigt inte går att gå utan att trampa på skräp eller leksaker. Det gör mig illamående att gå omkring och titta på röran men även om jag hade haft energi nog att städa hade jag inte kunnat för Theo hänger på mig som en igel och ropar efter mig så fort jag är tre meter bort. Visst, jag kan ignorera honom och städa med hans gnäll i öronen men det gör mig galen.
Nu önskar jag att jag hade mina föräldrar på närmare avstånd. Inte i Kungsängen och Gnesta, sådär en femtio mil bort. Eller kanske en annan snäll släkting eller så. Jag önskar att jag hade någon jag kunde ringa och få lite avlastning. Lite barnvakt. Lite andrum. Någon som tog med sig lilla Theo hem eller ut i vagnen resten av dagen.
Då skulle jag börja med att gå och duscha. Tvätta håret. Sedan diska och dammsuga i köket. Vika tvätten. Laga ordentlig mat att ha till matlåda imorgon. Slänga allt skräp i vardagsrummet. Plocka upp alla leksaker. Dammsuga. Fotografera lite färdiga stickningar. Göra i ordning några paket som ska skickas.
Sedan skulle jag vila. Viiiila. Sitta i soffan, njuta av det städade vardagsrummet, titta på Fringe och sticka på ett par gråblå armvärmare. Gå ned och hämta lite Ben&Jerrys.
Sen skulle någon komma hem med Theo och jag skulle ha saknat honom. Jag skulle pussa och krama honom och leka med honom och sjunga sånger. Sen skulle jag natta honom med dubbla sagor och tre sånger. Sitta hos honom tills han somnade och inte låta arg en enda gång även om han trilskades.
Sen skulle jag sätta mig och vänta på att mannen skulle komma in genom dörren. Pussa och krama honom med. Fråga om hans dag och lyssna på riktigt. En liten stund. Sedan skulle jag gå och lägga mig. Innan elva.
Och jag skulle sova. Sova!
Och vakna redo för en ny vecka med massor att göra men med ny energi.
Tänk!
Men nu har jag ju ingen sån där barnvakt. Ingen avlastning.
Och allt är på gränsen, men jag orkar. Jag orkar finnas och göra. Men jag gör det inte bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar