Världens bästa son. Eller: Dr Jekyll och Mrs Hyde rapporterar.

Alltså, oroande ofta är det som om Theodore känner på sig att jag eller pappan liksom inte är på topp - och så slår han till och är världens bästa son. Som nu.

När jag famlade efter mina sista halmstrån passade han på att sova så länge att jag hann vila i soffan tills jag kände att batterierna inte var helt tomma längre. Jag kunde gå ned och diska och när pojken väl vaknade var han på finfint humör och åt en Risifrutti. Sedan hjälpte han mig att plocka upp skräp på övervåningen. Vi hade några fina samtal om julgranar och karuseller och nu går han omkring med sin vagn och småpratar för sig själv. Och är alldeles bedårande såklart.

Dessutom har jag bestämt mig för att fullkomligt ge sjutton i allt vad präktighet och GI heter och helt enkelt beställa hemkörningspizza till middag. Man kan inte vara fröken duktig varenda dag.


Nä, jag ångrade mig faktiskt angående pizzan. Jag är inte ens särskilt sugen. Nu går jag ned och svänger ihop en omelett istället. Vi har en massa skräp i kylen som vi behöver bli av med. Och ost. Ost räddar alla kylskåpsrensningar.