Inskrivning på Sahlgrenska den 16 januari

Så, då var det klart .Jag kommer att bli inskriven på endokrina avdelningen på Sahlgrenska den sextonde januari. Där kommer de att göra i princip samma prover som sist jag var inlagd men under längre tid och med högre doser. Jag kommer alltså att vara inlagd hela veckan, från måndag till lördag minst. Eventuellt kommer en bukröntken att göras också och då kanske jag får stanna till veckan efter. Det får vi se.

Se fram emot livetwittring igen då!

Var hittar alla tjockisar sina fina klänningar?

Nu har jag i flera dagar surfat runt på olika bloggar som drivs av tjocka, glada och snygga kvinnor. Jag är trött på att känna mig ful och värdelös för att jag är tjock och sjuk. Det räcker med självhat för tillfället. Jag orkar inte mer av det. Sjukdomen kan jag ju inte rå på just nu, och alltså kommer jag vara tjock och ful ett tag till. Lika bra att acceptera det. För det är ju som Florence säger: "It's hard to dance with a devil on your back". Dags att skaka av honom.

Jag tittar på bilderna av de här kvinnorna och tycker att de är så jäkla piffiga och snygga. Ta min finaste Annagreta till exempel. Rund om magen och jävligt läcker! Varför kan jag inte se mig själv på det viset? Varför gräver jag ned mig i en djup grop och viskar elakheter till mig själv? Varför känner jag att det inte är någon idé att anstränga mig för att jag ändå är så ful ändå? (Som att försöka sminka upp en gris. Det är fortfarande en gris, liksom.) Fan vad taskigt det hade varit att säga så om någon annan. Varför tycker jag att det är ok att säga så om mig själv?

Det är det ju inte, och jag är less på att vara min egen värsta kritiker. Nog!

Så nu ska jag fortsätta att spana på de här tjocka, glada och vackra kvinnorna, för de inspirerar mig till bättre tankar. Jag ska också bli brunett igen - för det är faktiskt den hårfärg som är mest jag. Som jag trivs bäst i och som jag faktiskt tror är snyggast på mig. Och så ska jag börja sträcka lite på ryggen. Och orka sminka mig lite ibland. Det är värt det.

Och så undrar jag en grej. Alla ni snygga tjockisar där ute, var hittar ni alla era skitsnygga klänningar? Det är ju trots allt det mest smickrande plagget, åtminstone på mig, men jag hittar aldrig några fina som passar. Det är så läskigt att beställa på nätet, särskilt utomlands i från, när man inte vet hur det funkar med storlekar och så vidare. När jag blir lite friskare och gått ned åtminstone det som sjukdomen gjort att jag gått upp (en 20-25 kilo kanske) ska jag boka upp min bästa Sushila i typ ett halvår och låta henne sy upp fina klänningar, kjolar, blusar och riktigt snyggt sittande jeans på löpande band. Men till dess måste jag ju kunna klä mig någorlunda piffigt.

Är det någon som har några tips? Vi snackar alltså storlek 50-52 minst.

Håret - denna eviga följetång

Just nu saknar jag mitt långa hår. Att kunna göra knutar och snedtofsar. Men jag gjorde det som var tvunget när jag klippte det kort. Det var helt enkelt för läskigt att se så mycket hår falla av varje dag, och det började se lite sorgligt ut.

Nu gör jag det bästa av situationen och låter Sushila sätta saxen i frippan i morgon. Förhoppningsvis blir det lite snyggare när det blir lite mer uppklippt.

Ska jag förresten bli brunett igen? Känns inte rött väldigt 2011? Är det inte dags att ta fram den mörkbruna färgbyttan igen? Vad tror ni?

När man ringer Kontaktpunkten kan det gå fort

Det vill till att man orkar engagera sig om man vill få saker att hända. Lite tråkigt såklart att den som inte vill/orkar vara tjatig får vänta längre på sin vård än oss andra, men det är lite skönt att känna att man kan göra någonting - att någon lyssnar när man säger att man mår dåligt.

Förra gången jag ringde till Kontaktpunkten blev jag ju inlagd på Östra för utredning, snabbt som attan. Nu när jag ringde idag igen för att höra hur det går med min remiss blev det tal om inläggning på Sahlgrenska i stället. Jag pratade först med en ... sköterksa tror jag ... som ringde upp avdelningen (132, Endokrin) och frågade om mig. Hon tog mitt nummer och meddelade att de skulle meddela mig någon gång i veckan. En liten stund senare ringde en läkare upp och sa att han skulle tala med sin överläkare imorgon men att vi preliminärt kan tala om en inläggning den sextonde januari. Han ska höra av sig igen i morgon.

Det rör på sig!

Så hjärtskärande

Det krossar verkligen mitt hjärta att ha världens finaste son som kan så mycket och vet så mycket - men vara alldeles för utmattad för att orka ta till vara på honom. Han är så gosig och duktig och bra och jag vill ge honom så mycket kärlek och uppmuntran och engagemang men jag orkar inte. Det finns inte nog av mig och jag är så less!

Idag tröttnade jag på att få darrande muskler efter tio minuters disk. Att bli andfådd av att gå från soffan till toaletten. Att inte kunna böja mig ned till golvet och plocka upp saker. Så jag packade badkläder och gick till simhallen. Där simmade jag långsamt i trettio minuter och cyklade hem. Det kändes så otroligt skönt i vattnet. Det enda stället där jag fortfarande kan känna mig lite normal. Inte lika tung och otymplig.

Tyvärr betydde trettio minuters simning att jag var helt utmattad med huvudvärk resten av dagen. Jag kunde inte göra någonting. Inte ens leka med Theo. Inte ens äta middag.

Både fysisk och psykisk ansträngning gör att kortisolhalterna höjs i kroppen. Är det ens värt att försöka? Jag kanske bara ska lägga mig i sängen och vänta. Medan jag blir tjockare och tjockare och svagare och svagare. Tills jag snart inte kan ta mig upp längre.

Det känns så jäkla värdelöst just nu.

World of Warcraft nästa!

Jag kikar ut ut mitt vinter-ide

Min kropp tyckte att jag behövde en liten julpaus och gav mig en förkylning. Ingen jättefarlig förkylning men i kombination med den gamla vanliga sjukdomen däckade den mig totalt i några dagar. Men nu mår jag äntligen bättre!

Nu har svärisarna och storebror Edward åkt hem och det är tomt här hemma. Men Theodore gör sitt bästa för att hålla låda som vanligt.

Annars har det varit en mycket trevlig jul och ikväll blir det nyårsmys här hemma bara vi tre.

Julen var fin hos familjen Sharp

Mina för'ldrar, pappas sambo och min bror med tillhörande barn kom på besök för att fira med oss. Det blev riktigt fint med mycket mat, tomte och en stoooor julklappshög under granen. Och jag fick ett Knit Pro-kit av min snälle man!

Morgonklappen innehöll en radiostyrd bil.

Det var mäkta populärt-

Vid maten hade barnen ett eget litet barnbord - men det såg mest ut så här hela tiden. Ingen matro på julafton inte!

På kvällen kom tomten. Synd att farfar-morfar var ute och köpte mjölk precis just då.

När alla klappar var öppnade var det två små kusiner som plötsligt var mycket mycket trötta.

Candle flame-sockor

Ett par sockor stickade i det populära candle flame-mönstret (sockmönstret finns som Ravelry download här). Garnet är Admiral från Schoppel-Wolle och stickorna är nummer 2,5 och 3.

Pysselfamiljen hälsar

Theodore har pysslat en tomte och en tomtenisse på dagis.

Jag stickar vidare på den röda baskern.

Lilla seglar-setet

Liten fransman eller bedårande seglarbebis? En liten krake kommer att bli sötaste lill-randen i stan med den här outfiten.

Allt är stickat i Rauma finullgarn förutom tofsen som är gjord av Karisma frånn Garnstudio. Mössmönster (Ravelry-länk), vantmönster och sockmönster (Ravelry-länk).

Färgsprakande brandgula spetssockor

Stickade i tvåtrådigt ullgarn från Kampes med stickor nummer 3 utifrån det här mönstret.

Skitbesked eftersom jag hatar att vänta

Nehej, läkaren hittade inga avvikelser i hypofysen. Det kan ju tyckas vara goda nyheter att jag inte har en tumör i hjärnområdet. Och det är det väl antar jag. I det långa loppet är det kanske bättre att ha en tumör någon annan stans i kroppen. Kanske mer lättopererat? Men jag är fortfarande deppig över nyheten. Jag ville veta nu vad som är fel. Jag ville få en tid för operation nu. Jag hatar att vänta och inte veta. Att vänta och bli tjockare och tröttare och tunnhårigare. Jag vill att det ska hända någonting nu!

Och på tal om hår så har jag klippt mig kort. Det var dags för det nu när jag tappat sådär en tredjedel av svallet. Det började se lite sorgligt ut, och så är det läskigt att se de stora hårtussarna i duschen, så jag tog det drastiska beslutet att klippa page. I axellängd var det tänkt men när jag kom från frisören räckte håret bara ned till käkkanten (om jag hade haft en längre). Hon klippte det visst fem-sex centimeter för kort och jag känner mig som en femåring. Men fem centimeter växer ut på några månader - och då kanske jag har roligare nyheter att berätta. Vi gräver ned oss under en sten så länge. Godnatt.

Socks of many colors

Restgarnssockor stickade av diverse små garnbollar jag hade liggandes i garngömmorna. Stickor nummer 4.

Second hand-fynd!

Idag åkte jag till Holmens marknad efter att jag lämnat Theodore på dagis. Där fyndade jag de här sakerna. En fin tavla målad av en farbror 1955, en bok om Henrik den åttonde, en påse knappar, skumpussel att blocka stickningar på och duken alltsammans ligger på. Och en annan duk som visst hade ett brännmärke jag inte såg innan, så den fick tyvärr slängas. Allt till det nätta priset av 202 kronor. Bra tycker jag.

Hjärtliga New York-sockorna

De här fulsnygga sockorna är stickade till största delen av ett lyxigt och underbart garn som jag köpte i New York förra hösten. Cascade Yarns Eco +. Jag hade lite kvar efter att ha stickat den här (Ravelry-länk), och tillsammans med lite andra restgarner räckte det till ett par hittepåsockor. Stickade nedifrån och upp på stickor nummer 4.

Kycklingmössan

Theodores favoritfärg är gul, så det är väl klart att han ska ha en gul mössa i vinter!

Stickad efter det här mönstret i det kycklinggula ullgarnet Juvel från Schachenmayr. Stickor nummer fyra.

Hantverksmaraton

Jag har stickat så himla mycket den senaste tiden, men jag har inte orkat fota och fixa. Nu har det blivit ändring på det och därför kommer framöver lite redovisningar som jag har skrivit och tidsinställt för publicering.

Först ut är ett par helt vanliga grå sockor stickade nedifrån och upp utifrån eget huvud. Jag tror att det är ett tvåtrådigt ullgarn från Kampes. Stickor nummer 4.

Världens finaste

Jag har ju skrivit tidigare om att jag är så tacksam över att ha fina människor omkring mig (nära och långt bort) som visar sin omtanke nu när mitt liv för tillfället är lite kämpigt. Men nu känner jag att jag måste göra det igen. Ni är verkligen underbara allihopa. Gamla skolkamrater som hejar på, föräldrar som tröstar, kolleger och släktingar som skickar blommor, svärföräldrar som kommer och hjälper till, arbetsgivare som visar sitt stöd, förskolepedagoger som säger att de vill hjälpa till.

Och bästa kompisar som skickar fina paket. Kolla vad som hämtades ut på posten idag!

Gissa om jag ska pyssla om mig själv!

Igår bakades det lussekatter hemma hos familjen Sharp