Nästan långledigt

Idag är en ledig dag och jag myser så mycket jag kan med min familj. Mannen har varit flytthjälp och ska snart iväg och se fotboll (av alla sporter!) med en kompis så honom ser jag inte så mycket av men Theodore ställer alltid upp på bus och gos. Det var dock en jobbig natt med mycket skrik. Jag tror att det är en förkylning på gång.

Ikväll kommer farbror Andrew och Edward och de stannar till söndag. Jag jobbar halvdag imorgon men vi hinner nog hitta på en massa roligt ändå. En utflykt till Slottskogen skulle vara trevligt om vädret tillåter. Jag har en hemlig dröm om att jag och mannen skulle kunna gå ned till den lokala puben imorgon kväll när barnen sover. Om farbror Andrew ska plugga kan han kanske passa de sovande barnen. Om Theodore inte blir förkyld alltså - och sover dåligt. Om och kanske. Möjligtvis.

Dagens polaroid tolfte maj tvåtusentio

Det här är en bild som gör mitt hjärta alldeles varmt och luddigt lyckligt. Här var våra förlovningsringar helt nya och skinande. Jag och mannen var nykära och det var idel mysiga restaurangmiddagar och långa söndagar under filtar i soffan. Vi bodde i en nedgången lägenhet i Kortedala och hade all tid i världen för varandra.

Sedan dess har det tillkommit en ring på mitt finger. En ring som betyder än mer än den första. Den sitter på ett finger som hör till en kropp som sitter i soffan under ett täcke och myser framför teven med den underbare mannen. Den nedgångna lägenheten är bytt mot en ståtlig bostadsrätt i etage och på nedervåningen ligger en liten pojke och sover i sin frackpyjamas. Vår lilla pojke.

Livet är så himla fint.

Dagens polaroid elfte maj tvåtusentio

Polariodbilden för dagen ser ut så här och är hyfsat nytagen, en månad gammal eller så. Den föreställer världens finaste Theodore som sitter och biter på en sladd. Nu vet jag att jag har sagt att varje bild ska berätta en historia men idag kan jag inte komma på någon. Räcker det inte att han är bedårande?

Jo det gör det!

Lek på gården

Det är när man ser sådana här bilder som man blir så avundsjuk på den föräldern som är hemma. På den föräldern som får ta med sig en kaffe och sitta på gården och fika medan sonen är glad och söt med en maskros.

Dagens polaroid tionde maj tvåtusentio

Det här är Theodores halvstorebror Edward. Bilden är nästan prick två år gammal vilket betyder att han var nästan fem år gammal på bilden. Jag har haft äran att få vara med i hans liv sedan han var nästan fyra och har fått massor av kärlek och inte så mycket trots. Det har mannen fått istället. Det är liksom det som är det götta med att vara en extramamma. Nu är han stora killen och fyller sju år om ett par veckor. Sju! Och när jag träffade honom första gången kunde han inte ens prata rent!

De två bröderna älskar varandra och är fullkomligt bedårande när de leker och gosar. Det är alldeles underbart att se. Edward längtade länge efter en lillebror innan han äntligen kom och nu har han beställt fler.

En ny dagens

Jag har snappat upp i bloggosfären att det finns någon slags hatkärlek till listor och "dagens". Att det är någonting man tar till när idétorkan slår till. Jag tycker däremot att det är ganska trevligt att läsa blogginlägg av typen "dagens" och drar mig inte för att slänga in några då och då.

Igår blev jag som sagt fullkomligt besatt av att polaroidisera mina bilder och jag satt i flera timmar och såg hur helt ordinära fotografier blev underbart vackra i polariod-style. Jag gick igenom familjens bildmapp som sträcker sig från att jag och mannen träffades till nu (var bilderna från mitt tidigare liv finns vet jag inte längre) och det var många fina minnen (och en del jobbiga) som blev till polaroid-bilder.

Detta födde idén om den nya "dagens" och jag lanserar nu följetongen "Dagens polaroid". Det kan vara en nytagen bild eller en gammal från arkivet men den ska säga någonting. Berätta en historia eller väcka en tanke hos mig. Här kommer premiärbilden:

Här sitter Theodore, fyra månader, i en fåtölj på Espresso House i stan. Jag saknar tiden då vi var hemma tillsammans och kunde åka in till stan och fika. Vi hade våra vattenhål, exempelvis amningsrummet på Åhléns och just det här Espresso Houset som hade så bra och amningsvänliga korgstolar. Jag tog en frappino med hallon- och granatäpplesmak medan Theo nöjde sig med bröstmjölk och vadhelst han fick gnaga på. Här har han fått lapp-kudden som Eleonor sytt, favoriten just då.

Det här är en tid som aldrig kommer tillbaka. Det är inte samma sak att fika med en ettåring som en fyra månaders bebis kan jag lova. Både lättare och svårare och roligare och jobbigare.

Förälraledighetens tempo under bebistiden med första barnet är någonting unikt. En tid då man helt och hållet anpassar sitt liv efter en liten liten individs rytm utan att ta hänsyn till sig själv eller eventuella syskons behov eller önskningar. Jag vet att det var en otroligt krävande tid utan sömn och med stor förvirring. Men jag saknar den ändå.

Det kommer jag nog alltid göra.

Roliga saker på The Internetz

Bloggen i ord från Wordle.

Dessutom har jag upptäck (tio år efter alla andra) tjusningen med att polaroidisera sina bilder. Och nu är jag besatt. Från och med nu kommer typ alla bilder som publiceras från den här datorn vara polaroidiserade.

Tack Sweet Dreams för tipsen.

Knatar'n the movie

Se så duktig han är, vår lilla spatserare. Han klarar av fler och fler steg och blir bättre och bättre på att parera. Duktighetsministern!

Han var också duktig när han gav oss den här presenten. Han har omorganiserat lite i bokhyllan.

Ibland är det himla tur att han är så söt ...



Idag är det äntligen lördag. Äntligen för att jag är lite trött och behöver vila kroppen. Äntligen för att jag får äta godsaker. Äntligen för att det är SM-finaler i handboll idag!

Vilan har det gått sådär med. Ryggen gör ont och jag trodde att en rask promenad skulle råda bot men det blev snarare värre. Måste vara det regniga vädret. Nu är planen att sitta i soffan istället.

Godsakerna är det däremot inga problem med. Promenaden gick till godisaffären Sweets 'N Chocolate i Olskroken där vi handlade smågodis, sedan bar det av till ICA för införskaffning av läsk och ugnsbakade chips. På vägen hem gick vi förbi en Donut-vagn och kunde inte motstå frestelsen. Och så pizza till middag. Det är tur att jag ätit nyttigt hela veckan.

SM-final ett pågår as I write. Sävehovs och Skövdes damer drabbar samman och jag hejar på Partille-tjejerna. Hittills står det 9-8 till Sävehof efter 20 minuter av första halvlek.

Nu åter till helgfirandet.

Här står jag och diskar och sjunger på Fireflies med Owl City

Little footballers

Jag såg just Liberos nya reklamfilm på tv. Den marknadsför en ny blöjdesign med fotbollstema. Filmen är så gullig att jag var tvungen att grina lite. Antingen är reklamfilmen urgullig eller så är jag en blödig mamma. Det är någonting helt annat än photoshopade Lindex-bebisar.

Roligt också att jag såg filmen bara några dagar efter att Theo premiärbar sin fotbollsdress som han fick i julas.

Filmen kan ni i alla fall se på Liberos hemsida.

Bebismys upphöjt till tusen miljoner

Theodore har börjat göra en massa roliga miner, gester och ljud den senaste tiden. Det märks att han testar alla olika aspekter av livet.

Vad händer om jag slänger muggen på golvet?

Inget speciellt.

Vad händer om jag försöker ställa mig upp i duschen?

Jag ramlar, ajaj.

Vad händer om jag stoppar in handen i den här leksaken?

Handen fastnar.

Vad händer om jag vinkar till mamma när hon ska gå till jobbet?

Jag får en vink och massor av pussar.

Vad händer om jag skakar på huvudet åt en massa olika håll?

Det är roligt!

Vad händer om jag fnyser luft ut och in med näsborrarna?

Mamma härmas - succé!

Just den här sista leken utvecklades till någonting rekormysigt. Theodore fnös med näsan åt mig och jag svarade genom att dra in luft genom näsan. Han började gapskratta och snart fanns inget roligare än att snörvla med näsan. När jag lyfte upp honom för att bära honom upp till övervåningen snörvlade jag lite åt honom varpå han lutade fram sitt lilla ansikte och snörvlade mot mig. Jag sniffade lite på hans näsa och han sniffade på min. och så gjorde vi då och då under kvällen. Ofta följt av ordentligt blöta pussar. Det var helt fantastiskt mysigt!

Plupp

Jenny, kommer du ihåg när vi hade vår Pulp-revival och var fulla och skrik-sjöng den här låten jättefalskt på Sticky Fingers? Det var dagar det.

Slut på gnället

Ja det har väl varit lite mycket surtant de senaste dagarna. Men slut på det för en himla bra grej är att Morrissey-albumet Years of Refusal har fått nytt liv i mina lurar efter att ha fullkomligt lyssnats till döds när Theo låg i magen.

Och det är så himla himla bra!

Gnälltanten fortsätter

Bilden kommer från utskicket men den finns också på Lindex hemsida.

Nu när jag ändå varit inne på det här med retuschering och overkliga "ideal" kan jag inte inte låta bli att bli lite upprörd över ett e-postutskick jag fick från Familjeliv i samarbete med Lindex. Syftet var att marknadsföra Lindex nya bebiskläder med en tävling. Jag blev väldigt förvånad över hur "perfekta" bebisarna såg ut.

Det är mycket möjligt att just de här bebisarna föddes med foundation och puder över hela kroppen men jag tycker att det ser väldigt Photoshopat ut. Väldigt. Jag tycker till och med att det ser lite obehagligt ut. Bebisar är bedårande från början och behöver verkligen inte jämnas ut och fixas till på det här viset. Bebisarna har väldigt karaktäristiska utseenden, och det är sött, men här ser de ut som små vaxdockor. Synd tycker jag.

Det finns mer exempel på Lindex hemsida.

Duktiga knataren

Snyggobert vinkar.

Theodore gick ju några enstaka steg förra veckan. Sedan dess har han spatserat omkring hej vilt här hemma - men med ett stenhårt grepp om ett vuxenfinger. Släppte vi taget satte han sig med en gång. Idag kom han plötsligt på att han kan gå själv. Lite i alla fall. Han började med ett par stapplande steg från diskbänken till mig vid köksbordet men i slutet av kvällen gick han säkert sju steg på raken. Han blev ett proffs på att gå mellan våra famnar. Duktiga lilla karln!

Visst var det ett tag sedan jag bjöd på en familjefilm? Det går ju inte för sig så här får ni se lite bebismys som helt oväntat övergår i kannibalism.

I år tar jag musiken tillbaka!

Det har varit rätt dött på livemusikfronten för mig sedan Theodore blev till. Jag minns knappt när jag senast var på en spelning. Kan det ha varit Marit Bergman på Storan? Jag minns att jag drack öl så det måste ha varit innan jag blev gravid. Skandal med andra ord.

Det är svårt att få barnvakt när man bor långt ifrån släkt och familj. Vi har fina vänner som gärna sitter barnvakt men vi vill inte utnyttja dem alltför mycket. Och inte vill/kan/får man ta med sig små barn till spelningar hur som helst. Nu har det dock uppenbarats en lösning. Liseberg! I år uppträder faktiskt ganska många band/artister jag kan tänka mig att se. Och allt som behövs är ett årskort för någon hundralapp. Och så hörselskydd till Theo. Och blir han uttråkad och börjar konstla är det bara att gå bort en bit och göra något annat en stund. Man är inte instängd i en lokal full med folk. Det kan bli bra!

Det här vill jag/kan jag tänka mig att se:
27 maj - Mustasch
1 juni - Salem Al Fakir
7 juni - Amanda Jenssen
8 juni - Timo Räisänen
16 juli - Moto Boy (kanske)
30 juli - Elin Ruth Sigvardsson (kanske)
3 aug - Marit Bergman
2 sep - The Baseballs
17 sep - Veronica Maggio

Jag kan kanske till och med tänka mig att slänga in lite The Ark också, bara för att det inte kostar något extra. Jag kan ju alltid hoppas på att de kör någonting nostalgiskt från första skivan.

En annan artist, på tal om ingenting egentligen, som syns och hörs överallt just nu är Imogen Heap. Det är ett namn som jag känt till länge men inte varit intresserad av för att jag inte förstått vilken typ av musik det innebar. Jag tror att jag blandat ihop det med Uriah Heap eller så. Hur som helst. Lite av en slump provlyssnade jag lite på Spotify och blev helt överförtjust. Hon är ju hur bra som helst! Och efter det har jag hört och sett henne överallt. När vi var och kollade efter nya hörlurar i helgen så spelades en av hennes låtar ur ipoden man provlyssnade ur, och nyss på kontoret hörde jag en annan av hennes låtar spelas ur en kollegas hörlurar. Ja, alltså, det var ju bara två exempel men det finns fler! Jag lovar. Jag kommer bara inte ihåg dem just nu.

Hur som helst. Två av de bästa låtarna är Say Goodnight and Go och Headlock. Lyssna här nere.

------------------------------------------------

Uppdatering: Som min moster så rätteligen påminde mig om var jag på Morrissey i början av förra sommaren, när Theodore var sådär en tre månader. Hur kunde jag glömma det, det var ju fantastiskt!

Aaargh!

MAX har börjat med utkörning, men inte i min stad!

Lyckos dig som bor i Helsingborg, Karlstad, Linköping, Luleå, Lund eller Malmö.

Barnvakt är bra grejer.

Ikväll har Theodore för första gången barnvaktats av någon utan blodsband. Alltså inte farmor/farfar osv. Det var styrelsemöte med bostadsrättsföreningen och det var ju ett utmärkt tillfälle att få lite vuxentid tillsammans och bara mysa. Eh. Nej, men det är en sån där sak som är bra att gå på tillsammans, så att båda har koll. Och så är det lite roligt.

Stefan och Josefin ställde upp och barnvaktade i några timmar och det gick galant. Vi kom hem lite tidigare än väntat så de behövde inte natta men det hade nog inte varit några som helst problem för vi verkar inte ha varit saknade alls.

Nästa gång kanske vi slår till med en riktig myskväll tillsammans. Kanske en bio!!

Gött med eller utan choklad

Enligt en artikel i DN har forskare i USA kopplat ihop depression och chokladkonsumtion. Att frossa i choklad kan enligt undersökningen tyda på att man är depressivt lagd.

Det fick mig att börja fundera över mina egna chokladvanor. Jag älskar ju choklad och tycker att den är given vid varje helgmys. Men nu när jag tänker efter har jag på senare tid ätit chokladen mest på rutin. Valt den i godisdisken mest för att jag vet att jag brukar vilja ha den. Inte så mycket för att jag verkligen måste ha den. Som förr. Och i fredags, när det var efterrättsdags på Cyrano, valde jag creme caramel istället för chokladmousse. Utan att jag riktigt tänkte på det. Det hade aldrig hänt förr i tiden.

Så, är det kanske ett tecken på att livet faktiskt är rätt gött nu? Jag tror det. Det känns så.

Smalt från BIKBOK

På vägen till jobbet idag såg jag den här annonsen från BIKBOK och var tvungen att bli lite gnälltant. Är hon inte lite väl smal, även med annonsmått mätt? Och ser hon inte väldigt ung ut? Jag vet ju att BIKBOK är en ungdomsbutik, och alltså bör modellen se hyfsat ung ut, men det gör det hela ännu värre i mina ögon. Det är som vanligt de unga tjejerna som ska bombarderas med bilder på pinnsmala "ideal"-modeller. Den här är dessutom lite bootylicious vilket är nästan omöjligt jämfört med resten av kroppen. Det är mycket möjligt att modellen ser ut så, att bilden inte alls är väldigt retuscherad. Hur som helst så är den kroppsbilden oerhört svår att leva upp till.

Jag anser mig vara ganska luttrad när det gäller modeller i reklamsammanhang, jag jobbar ju trots allt inom reklambranschen, men den här gången tycker jag faktiskt att det var för smalt. Jag hittade samma bild på BIKBOKs hemsida, här syns modellen bättre. Midjan är minimal och armarna är ju alldeles beniga och taniga. Alltså. Midjan/magen ser smalare ut än de smala låren.


Nej då står jag hellre upp för Dove och deras Campaign For Real Beauty. Det är ett fint initiativ tycker jag, med helt vanliga kroppar. Eller Kroppsbilder, som jag länkade till för ett tag sedan. Sådana rörelser behövs för att väga upp dagens smal-och-snygg-hets.

Jag läste nyligen i GP:s ungdomsdel Graffiti om en 13-årig tjej som oroade sig över om hon var överviktig. Hon var 153 cm lång och vägde 48 kilo. Jag har fortfarande en massa kroppsbildsångest kvar men den blir mindre med tiden. Jag är så otroligt glad att jag inte är tonåring längre och jag tycker så synd om de tjejer som mår som jag gjorde då.