Nu tänker jag skriva någonting

Den blanka sidans förbannelse. Om jag någonsin ska börja skriva igen så måste jag börja med att bryta den. Och härmed gör jag just det.

Jag har skrivit på ett eller annat vis sedan jag var fyra år gammal. Berättelser, brev, kärleksförklaringar, annonser, rubriker, broschyrer, inbjudningar, blogginlägg, inköpslistor, tweets, artiklar, jobbansökningar och bildtexter. Jag kan inte komma ihåg en tid då skrivandet inte var en central del av mitt liv.

Men nu är jag rädd för att skriva. Livrädd. Ni vet när man ramlat och känner att man slagit sig men inte vågar se efter hur illa det är? Så rädd är jag. Om jag bara låter bli att titta kanske såret inte finns där. Och låter jag bara bli att skriva så kanske allt inte är borta trots allt. Inte söndermalet av sjukdomen.

Min sjukdom, åh så trött jag är på att skriva om den, prata om den och tänka på den. Så hjärtinnerligt trött. Trots att jag har den i ett strupgrepp och nästan har den besegrad så sitter sviterna av kampen där som konstanta påminnelser. På utsidan syns de, även om ärren börjar blekna, men på insidan finns ännu läskigare sår som inte ens börjat läka.

Inuti var person finns en uppsättning medfödda talanger. Sådant man är bra på utan att behöva anstränga sig så mycket. En del är bra på bollsporter, andra är kanske kreativa eller bra på att laga bilmotorer. Jag har språket och kommunikationen i mig. Jag vet oftast hur ord stavas eller hur meningar byggs upp på ett grammatiskt korrekt sätt. Jag hör vad som är rätt och fel utan att jag minns att jag någonsin lärt mig. I mig finns också förmågan att ur ett kommunikativt perspektiv kunna tänka från A till D utan att behöva mellanlanda på B och C, som någon sa till mig en gång.

Mina medfödda talanger gjorde att jag byggde upp min karriär kring marknadsföring. Åh detta kreativa, härliga och prestationskrävande område. Här har jag trivts i med och motgång, i skräck och glädjeyra.

Plötsligt blev jag sjuk, och karriären fick ett avbrott, men nu är det dags att hoppa upp i sadeln igen. Det är bara att ta tag i tyglarna och köra. Alla de där kunskaperna och "känslan" finns ju kvar där inne någonstans. Eller..?

Det är där skräcken finns. I det där "eller..?". De där läskiga såren på insidan som sjukdomen lämnat efter sig har grävt djupa hål i delar jag alltid tagit för givet. Delar av mig själv som jag trodde bara var "jag".

Det visar sig att vi som haft oturen att drabbas av Cushings sjukdom får problem med bland annat koncentrationen och korttidsminnet. Det förklarar en hel del för mig som trodde att jag helt enkelt hade blivit dum i huvudet. Jag har svårt att hänga med i diskussioner och följa en röd tråd, eftersom jag helt enkelt ofta glömmer bort vad som sagts. Även om jag själv sagt det!

Ni kan ju tänka er vilka problem detta kan ställa till med i arbetslivet. Jag kan det i alla fall. Ibland är det det enda jag tänker på och då blir jag så där rädd. Tänk om jag aldrig kommer bli så bra som jag var igen? Tänk om jag inte har vad som krävs längre? Tänk om jag inte kan skriva längre?

Då är det kanske bäst att inte skriva alls. Stoppa huvudet i sanden och stanna där.

Men nej, sån är ju inte jag. Och allt har den här sjukdomen banne mig inte tagit ifrån mig. Så därför bryter jag nu den här blanka sidans förbannelse.

Cushings, you can go fuck yourself.

Jävla Olle!

Här gick man och trodde att man hade lyssnat sig mätt på Olle Ljungström där i gränsen mellan 90- och 00-tal. Lyssnat och lyssnat tills hjärtat var fullt. Utmattat. Proppmätt. Att hans sånger kom från en svunnen musiktid som inte mådde bra av att synas i nutidens skoningslösa ljus. Men så kommer han där som en vålnad från förr. Ställer sig i rampljuset sådär skör och benhård på samma gång. Och jag bara smälter igen.

Jävla Olle med det där språket som känns så otvunget och genialiskt och fyndigt och fånigt. Med melodier som sätter sig som en liten luddig kanin i hjärtat. Jag kan inte värja mig. Kan inte fly eller gömma mig. Plötsligt är han bara där och allt jag kan göra är att omfamna honom med allt jag har och ge mig hän. Följa med. Igen.

Jävla Olle!

Jag tar en paus och luktar på blommorna

Jag gör visst ett litet blogguppehåll. Inget planerat eller genomtänkt, men dock ett uppehåll. Det känns så trist och oinspirerande att skriva här just nu. Jag är trött på att skriva om hur trött och sjuk jag är. Hur långsamt allt går och allt jag inte kan göra.

Faktum är att jag mår lite bättre nu. En aning. Så nu ska jag njuta av det lilla jag kan göra, och inte skriva här på en stund. Men jag kommer tillbaka, lita på det.

"Tjejvän och pojkvän"

Sötnötterna Theodore och Alma har busat tillsammans på kondiset idag. När det är studiedag på förskolan och regnet öser ner är det nog faktiskt det allra bästa!

Återkomsten av den braiga mamman

I allt smutsigt mörker som omger min sega vardag just nu finns det faktiskt ljusglimtar. Som den här eftermiddagen och kvällen. Efter en jobbig dag med städhjälps-skam och bråk med maken såg jag inte fram emot att hämta på dagis och bråka om middag och... allt som hör vardagskvällarna till när maken jobbar. Jag hade varit stressad hela dagen över att behöva ha Theo ensam, men plötsligt slog det mig. Varför? Jag har ingen tidspress, jag kan låta hämtning och hemgång ta hur lång tid som helst. Jag behöver inte stressa och bråka. Alltså bestämde jag mig för att ta det lugnt, låta situationer spelas ut.

Vägen till förskolan var njutningsfull. Trots att det gör ont nästan överallt när jag går så gjorde The Killers i mina hörlurar att det var trevligt ändå. Jag hade till och med ett fånigt flin på läpparna. Theodore lekte fint med en fröken när jag kom fram. Det såg verkligen urgulligt ut och jag stannade en stund för att vara med. Han bjöd på sandpannkaka med citron och socker.

På vägen hem gick han så duktigt och höll min hand så fint att jag plötsligt fick ork nog att gå till lekparken. I vanliga fall packar jag så snabbt som möjligt ned honom i vagnen och släpar mig den långa kilometern hem. Idag fick pojken åka kana, leka i sandlådan och gunga innan vi fortsatte hemåt. En liten stund i alla fall.

Väl hemma lade sig Theodore på golvet och kunde plötsligt inte klä av sig själv. I vanliga fall hade jag suckat och klätt av honom innan jag slängde mig i soffan och lät honom titta på tv resten av kvällen. Men idag lät jag honom ligga. Gick in i köket och hällde upp var sitt glas juice, hämtade ett pussel och ett memoryspel och satte mig vid köksbordet för att vänta.

Det tog en halvtimme eller så innan han klädde av sig helt själv och kom och satte sig vid bordet. Hängde upp alla kläder till och med. Och jag var inte ett dugg stressad. Det var bara lite mysigt, och efteråt var jag så himla stolt över honom för att han till och med ställt skorna rätt. Min kille!

Vi lade ett pussel och spelade en omgång memory innan det var dags att laga mat. Färsk fylld pasta, en av Theodores favoriter. Middagen var mysig utan några större konflikter och vi var båda nöjda när vi traskade upp för trappan för att se på barnprogram innan det var dags för natttning.

Lite Barnkanalen och Boomerang senare bytte vi om till pyjamas, borstade tänderna och läste saga. Allt utan all för mycket bråk, mest pga av muta i form av spel på min telefon. Tre godnattsånger senare sov Theo, och jag var pigg nog att vara vaken en stund till. Det är verkligen inte varje dag!

Nu sitter jag och tittar på Battlestar Galactica S03 och njuter av att känna mig som en riktigt bra mamma. En sådan mamma som jag vill vara. Bra i min bok alltså. En mamma som orkar ta fighter, som orkar leka, som orkar laga riktig mat, som orkar vara snäll, som orkar lyssna och berätta. En mamma som är medveten och med i nuet. Det är en så skön känsla!

Jag ska nog ta en macka banne mig!

Med fin-tishan på

Handbolls-huliganism - finns det i Sverige?

Äntligen har jag kunnat ta mig ut till Partille igen för en rejäl omgång handboll. Både damer, herrar, Champions League och elitserien stod på schemat. En fullspäckad handbollskväll! Senare kunde jag konstatera en tråkig förlust för damerna, en skön vinst för herrarna och rejält med smolk i handbollsbägaren.

Under alla år jag suttit på handbollsläktare runt om i Sverige har jag sällan stött på något bråk eller obehag. Folk sköter sig för det mesta, och är oftast trevliga och engagerade i spelet. Två gånger har jag fått en klump i magen - i Eriksdalshallen när Hammarbys klack mobbade motståndarnas målvakt, och ikväll. Tre rader nedanför oss satt nämligen tre medelålders så kallade män som förstörde upplevelsen för mig, mitt sällskap och en stackars man. 

Jag uppmärksammade inte exakt vad som hände men plötsligt knuffar en av "männen" till en man i övre medelåldern så att han ramlar ut på trappan. Han slår sig som tur är inte (hoppas jag) men det kunde gått illa. Det hela verkade handla om att han råkat ta fel plats varpå en av "männen" blir hotfull och överdrivet arg. Minst sagt obehagligt att se. Jag tyckte så himla synd om den knuffade mannen som först satte sig på en annan plats, sedan gick därifrån. Det märktes så tydligt att han ville säga något, göra något - men vågade inte. Sen gick han bara. Jag hoppas att han inte gick hem och missade den underhållande matchen på grund av tre idioter. 

Jag kände mig orolig och obehaglig till mods resten av matchen och ville helst att de tre "männen" skulle ge sig av. Eller, allra helst skulle jag vilja veta deras namn och stänga av dem från hallen helt och hållet.

Drömkroppen dagen efter

Tack för alla fina reaktioner på mitt inlägg om drömkroppen. Tänk, det var till och med någon jag inte känner som delade det med sina kamrater på Facebook. De kändes väldigt bra att skriva ett inlägg som inte innehöll någonting negativt, typ jag är tjock och ful, men axlarna är fina. Typ. Ni förstår vad jag menar. Ett inlägg som inte handlade om min sjuka kropp, utan det som faktiskt fortfarande fungerar. Eller sånt som börjat fungera igen. Men det var verkligen inte lätt. Det är så enkelt att slinka dit negativa saker utan att en tänker på det. Tack igen allihopa.

Någon frågade hur jag mår nu. Rätt risigt måste jag erkänna. Jag är frisk från min cushings, och det är jag otroligt tacksam för, men det är en lång väg tillbaka och det känns. Min kropp, som tidigare producerade för mycket kortisol, kan nu istället inte producera tillräckligt mycket. Jag äter därför hydrokortison för att kompensera men trappar ned var tredje vecka för att lura igång kroppen. Så att säga. Det är fruktansvärt jobbigt och det känns som att ständigt leva med för lite batterier. För lite energi och drivkraft. Jag är ständigt trött, illamående och orkeslös.

Men det är att förvänta, och det kommer att gå över så småningom. Kanske om några månader, kanske om ett halvår, nästan helt säkert om ett år.

Den långa vägen känns oändlig ibland

Inlägget nedan tog uppskattningsvis en timme att skriva med mitt lite rostiga språkbruk. När det var färdigt hade jag ordentligt ont i armar, ben, rygg, axlar och magmuskler. Alltså så ont att jag hade svårt att ta mig ned för trappan när jag hörde Theodore gnälla i sin säng. Så ont, av spänningarna som uppstod av att sitta upprätt vid min dator och skriva i en timme.

Ibland känns vägen tillbaka så otroligt lång.

Men hey, det blev ett inlägg i alla fall.

Min drömkropp - eller inte. Men bra ändå.

Ända sedan jag hörde talas om Sofi Fahrmans nya bok Bodylicious - så får du din drömkropp har jag gått och irriterat mig och förundrats över människors idioti. Det känns så unket att ge ut en sån här bok 2012 och jag tycker verkligen inte att världen behöver ännu en pekpinne som talar om för oss hur våra kroppar ska se ut eller vara för att få epitetet "drömkropp". Ja, alltså deras bild av drömkroppar såklart. För faktum är att vi alla med största säkerhet har olika bilder av hur sådana ser ut. Särskilt när det kommer till våra egna kroppar.

Så stötte jag via twitter på det här blogginlägget och blev först glad för att hon tänker som jag önskar att fler tänkte. Sen blev jag ledsen för att jag inte kunde tänka likadant om min kropp. Den är inte stark och frisk och duglig. Sen blev jag glad igen för trots att den inte är perfekt, och trots att den inte är min drömkropp just nu, så är den bra på så många sätt ändå!

Hör här bara.

Jag har magiska fingrar. Otaliga är gångerna jag hört att de är unika, men jag tror att det sitter mer i känslan än själva beröringen. Jag har en värme och ett lugn i mig som jag kan överföra till andra via mina fingertoppar. I mig finns så mycket oro och rörelse. Så mycket osäkerhet och press, men mina händer kan lugna och min famn tröstar ändå. Om jag har en superkraft så är det den.

Fingrarna är inte bara magiska utan fina också .Särskilt med lackade naglar. Dessutom kan de handarbeta. Och om de kan. Jag är en riktig liten mästare med stickor och nålar.

Mina axlar är slanka med en fin kurvning. Blottas de tillfälligt under en uppknäppt kofta får min man något drömskt i blicken. Det gillar jag. Mina axlar är bra och mellan dem sitter ett huvud på skaft. Det huvudet använder jag så bra jag kan och utnyttjar dess potential på bästa sätt, även om vissa har hävdat annorlunda. De hade fel. Där finns min kreativitet, förmodligen min bästa tillgång. Förutom min andra superkraft då.

På mitt huvud sitter mitt ansikte och mitt i det min näsa. En näsa som i nästan 15 års tid genomborrades av en ring men som är fri från den nu. En näsa som skulle må bra av lite mer skinn men är söt som den är. Ovanför näsan sitter mina blå ögon. De ser lite halvtaskigt men det gör inget eftersom jag har så snygga glasögon. Under näsan sitter min mun, och den säger mycket bra och dåliga saker. Oftast styrs den av hjärtat innan hjärnan har korrekturläst och läpparna är fantastiskt bra på att pussas. Det är dagens sanning.

En bit nedanför huvudet sitter mina bröst. De har verkligen fyllt sitt syfte och jag är stolt över dem. De har trots allt inte bara varit en fröjd för ögat utan närt, tröstat, lugnat och sövt ett litet barn i nio månader. Sällan har jag upplevt ett sådant självklart lugn eller sådan stor frustration som när jag ammat mitt barn.

Innanför brösten sitter mitt hjärta, och det är stort men skört. Många har försökt göra det illa och en del har lyckats, men fortfarande vill det tro det bästa om alla. Ett slag i taget.

Under hjärtat finns min mage och där har Theodore bott. Det är därför en helig plats som inte förtjänar att bespottas för att den må ha fel form. Ett barn har vuxit där inne. Det är fortfarande svårt att förstå ibland. Magen har inte bara huserat ett barn utan där inne någonstans bor också min magkänsla. Den har både hjälpt och stjälpt mig men sedan jag lärde mig att lyssna på den bättre har den blivit en av mina bästa vänner. Men vi håller fortfarande på att lära känna varandra ordentligt.

Mina fötter står stadiga på jorden och trivs i Converse-skor. På fossingarna sitter tio begåvade tår som kan plocka upp saker från golvet, nypas och flirta.

Se där. Massor av bra saker med min kropp, och det finns fler! Det gäller bara att ställa in siktet på bra istället för dåligt.

Om det ändå vore lika enkelt varje dag.

MVH Förkyld och hängig

Snörvel.

Snörvel.

Hutter.

Snörvel.

Torkar rinnande ögon.

Hutter.

Snörvel.

Det är ungefär läget idag. Jag misstänkte för några dagar sedan att jag var på väg att få sonens förkylning men sen hände inget och jag ropade hej innan jag kommit över ån. Nu sitter jag i soffan under en filt och huttrar och snörvlar och mår illa. Nyser och torkar rinnande ögon. Spak som en överkokt sparris.

Huden svider och de varma kläderna kliar som glasfiberdamm över allt. Obekväm. Höfter, knän och rygg gör ont och det är omöjligt att ligga skönt. Men är för trött för att sitta.

Mannen tar kvittrig son till förskolan och åker sedan in till stan och gör ärenden åt mig/oss. Är lite extra tacksam idag.

Snörvel.

Jag svängde ihop en matchande mössa också när jag ändå var igång

Ravelry-länk till mönstret finns här.

I am a maker

Jag har gjort mitt första riktiga stickmönster! Ett par halvvantar jag slängde ihop av egen design blev så fina att jag bestämde mig för att skriva ihop instruktionerna och publicera på Ravelry. Innan jag visste ordet av hade jag massor av likes och mönstret ligger nu i 15 köer. Roligt!

Pröva och sticka dem själva, det är ett superlätt mönster och man behöver bara minde än ett nystan Puno från Gepard Garn. Gör't!

Här finns Ravelry-länk.

Skratt- och ostfesten i Örebro

I helgen träffades kompisgänget från förr upp hemma hos Marie i Örebro. Vi buntade ihop oss i den utbäddade bäddsoffan kring en enorm ostbricka och tjattrade till trutarna ville ramla av. Det var så fantastiskt roligt och jag skrattade så att jag tappade andan och tårarna sprutade. Istället för att blir trött kände jag mig piggare än på åratal!

När jag skulle åka hem mötte jag dessutom kamraten Peter på Örebro station. Han skulle hem med samma tåg så vi gjorde sällskap. Väl hemma möttes jag av en snorig liten man som inte saknat mig alls och en stor man som åtminstone saknat mig lite.

Jag svepte svalsjalen runt halsen, klev på tåget och reste iväg.

Tvilling (Marie) masserar tvilling tvp ((Tobias).

Ostfesten!

Gin och tonic!

Massage nummer två.

Varm i magen och lugn i hjärtat

Idag känner jag mig tillfreds. Nöjd och glad på ett varmt och luddigt sätt, och det var evigheter sedan. Evigheter. Som i flera år.

Förra veckan var jag under isen. Kroppen klarade inte av att leva på de låga kortisolvärden den kunde komma upp i på egen hand så jag fick kontakta sjukhuset igen och nu är jag på en nedtrappningsplan istället för att sluta cold turkey. Och vilken skillnad! Förra veckan låg jag i soffan, illamående och utmattad med huvudvärk och hjärtklappning. I lördags svimmade jag nästan när jag försökte gå utanför dörren. Idag sitter jag här just hemkommen från stan efter att ha lämnat pojken på förskolan och sedan gjort lite ärenden. Och jag är inte utmmattad till dödens rand. Jag känner mig rent av rätt pigg!

Det känns så hoppfullt och skönt att ha gjort saker jag inte orkat eller kunnat på så fasansfullt länge. Jag har borstat håret, klätt mig i respektabla kläder, kommit i min gamla vår-/höstjacka, lämnat Theodore, åkt in till stan, varit i tre olika affärer och lyssnat på musik! Musik! Det låter säkert jättekonstigt att jag är så glad över att ha lyssnat på musik, men tänk er följande:

Jag har älskat och levt för och till musik sedan tidiga tonåren. Älskat passionerat. Inte kunnat leva utan. Gäll hårdrock, trallig pop, svängig country, bombastiska ballader. Slukat och blivit uppslukad. Och så smög sig den här sjukdomen på mig, långsamt likt skuggorna en sensommareftermiddag. Jag märkte inte att den var på väg men så var den plötsligt där, och hela livet förändrades. Bland annat klarade jag inte av att lyssna på musik längre. Åtminstone inte som jag brukade. The National och annat mjukt fungerade bra på låg volym men försökte jag mig på någonting med lite driv eller styrka eller volym eller stora känslor var det som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.

Med skyhöga nivåer av stresshormoner i kroppen var jag helt enkelt för känslig för att beröras av musiken. Allt omkring mig behövde vara så lugnt som möjligt (så långt det går med ett litet barn i familjen). Låga ljudnivåer, ingen stress och press, långa långa nätter. Annars krashade jag.

Men nu, nu! Nu lyssnar jag på The Killers nya skiva och håller på att dö av glädjeslag. Den är så jäkla bra och jag kan känna det i hela kroppen. Musiken gör mig lycklig igen och det känns helt frakking underbart!

För övrigt är det fint att få njuta av en Killers-skiva utan att få ångest på köpet. Jag gillar verkligen bandet men de första skivorna (som är jättebra) påminner så mycket om en tid i mitt liv som jag lämnat bakom mig. Tiden innan jag fann mig själv och det liv jag ville leva. Tiden innan Karl-Graham och Theodore. Med ett jobb som sög allt självförtroende ur mig, och idel destruktiva relationer. Nu kan jag äntligen lyssna med glädje och en varm bitterljuv känsla i magen och ett lugn i hjärtat.

Idag är en bra dag.

Om mitt liv hade varit en sorglig film

Jag drömde en så ledsam och dyster dröm inatt. Jag låg fortfarande inlagd på sjukhuset men förflyttades till ett annat för att jag av någon anledning var "färdig" där. Nästa sjukhus låg i Angered, men det kunde lika gärna ha varit på andra sidan jorden, eller hundra år bakåt i tiden.

Byggnaden såg ut lite som en gigantisk lagerlokal och rummen var små och fulla av sängar. Inredningen såg ut som om den kom raka vägen från andra världskrigets sjukhussalar. Fem-sex personer delade på det pyttelilla utrymmet och ibland föstes sängarna ihop till dubbelsängar som man fick dela med två eller fler patienter. 

Man fick nästan aldrig ta emot några besökare men en rödhårig tjej berättade att det spelade ingen roll för hennes pappa ville inte komma i alla fall. Han klarade inte av att hantera att hans dotter skulle dö om fyra månader. Det skar i hjärtat till och med i drömmen. Vi låg ofta ihopkrupna tillsammans och tröstade någon som var ledsen. I stämningen låg en ledsam uppgivenhet men vi hjälpte alltid varandra.

Jag förstod aldrig varför jag var tvungen att flytta från avdelning 132 på Sahlgrenska där jag kände mig trygg. Där omgivningarna var ljusa och luftiga. Där jag blev sedd och omhändertagen av sköterskor och läkare. Där mina pojkar kom och hälsade på mig varje dag. I drömmen kände jag mig fruktansvärt ensam och övergiven. Förrådd. Förkastad. 

Jag visste att jag var lämnad för att dö där, men det var det ingen som ville säga. All personal var kalla och ansiktslösa men jag förstod till slut varför jag lämnats på det här stället. Hoppet var ute för mig och det fanns inget mer att göra. Ingenting hade gått som det skulle och alla hade gett upp. Det var dags för mig att göra detsamma.

Som tur är vaknade jag i min egen säng med en varm liten sjusovarpojke bredvid mig. På övervåningen stökade maken omkring och de ljuden har nog aldrig känts så hemtrevliga.

Jag är så oerhört tacksam och lättad över att jag är frisk nu. Att ingen omkring mig någonsin gav upp. Jag känner mig helt färdig med sjukdomen nu och jobbar bara framåt mot att bli helt återställd. Men hjärnan har utan tvekan en hel del att bearbeta.

Den tröttaste friskusen i världen

Ja, det är sant. Jag är frisk nu! Frisk från min Cushing. Friskförklarad men med en lång återhämtningstid framför mig. Vi snackar allra minst ett halvår, kanske så långt som ett eller två år. Det känns såklart långt men jag har ju vetat om läget ett tag och vant mig vid tanken. Dessutom är ingenting viktigare än att jag är frisk!

Då spelar det inte så stor roll att jag sovit hela dagen och blivit pigg först nu vid sex-tiden.

När det gäller min egen kortisolprodukrion är den på god väg. Jag behöver inte äta hydrokortison varje dag längre, utan bara om jag får feber. Jag ska dock fortfarande betrakta mig som beroende av hydrokortison eftersom värdena var på gränsen till för låga. Så blir jag magsjuk blir det en tripp till akuten ändå.

Dessutom har jag lyckats gå ned 14 kilo sedan operationen. Jäklar vad skönt.

Goda nyheter efter veckans sjukhusvistelse. De bästa på länge.

Jag vill jobba!

Jag är så sjukt sugen på att jobba just nu. Det blir jag ju titt som tätt, men tidigare har det mest fyllt mig med ångest eftersom jag inte har ett jobb att gå tillbaka till längre (eftersom kontraktet med ICA gått ut). Nu ser det ut som att jag kanske har en jättespännande möjlighet när jag blir arbetsför igen och det bara pirrar i skrivfingrarna och drar i kreativitetsnerverna!

Fantastisk känsla såklart, men den väcker frågor som pickar på ångestknappen i hjärtat. "När jag blir arbetsför igen". Alltså när jag blivit botad och börjat återhämta mig. Är jag botad? Har operationen fungerat? Ligger kortisolnivåerna lagom lågt, eller åtminstone inte för högt? Om inte, vad händer då?

Kanske får jag svar på mina frågor nästa vecka, under den inneliggande utredningen. Jag längtar efter klartext men är livrädd på samma gång. Jag vill bli frisk nu. Jag vill jobba nu.

En fläkt från förr

Idag såg jag en gammal vän på spårvagnen. En gammal vän som jag umgicks med för många många år sedan, då jag var nyinflyttad i Göteborg. Hon var min första egna vän i Götet om jag inte minns fel (alltså inte en av före detta sambons bekantskaper). Vi bodde nära varandra vid Redbergsplatsen och jag brukade gå över till henne och sitta på hennes säng. Prata om saker och lyssna på bra musik.

Men framför allt lärde jag henne hur  man "blev" rockig. Jag hade en specifik stil på den tiden. Ni vet, svart hår, mycket smink, t-shirt&jeans och så vidare. Hon gillade den och ville i hemlighet bli så hon med, så hon frågade (utan att skämmas, vilket är beundransvärt) om jag kunde lära henne. Tillsammans utforskade vi populärkultur, smink, kläder och frisyrer. Vi drack oss apfulla på Sticky fingers och Diamond dogs och raglade hem genom hela stan. Vi var snygga och hade roligt.

Efter ett tag träffade hon en halvfager men rätt taskig kille och allt efter som umgicks vi mer och mer sällan. Det var tråkigt men så blev det. Jag hade jobb, sambo och panikångest. Hon flyttade och hade den där killen. Och så mådde hon rätt dåligt både fysiskt och psykiskt. Jag förstod aldrig riktigt på vilket vis.

Efter ett tag hade vi ingen kontakt alls och det gick flera år. Jag undrade alltid vad som blev av henne. Om hon mådde bra och vad hon sysslade med. Och så satt hon där på spårvagnen idag. Hon såg bra ut och hade blivit flygvärdinna. Det såg jag på kläderna. Hon såg coolare ut än någonsin.

Det kändes skönt.

50/50

Kollar på 50/50 nu och känner mig träffad. Ok, jag hade inte cancer, men väl också en tumör som skulle opereras bort. Och mina odds var också 50/50. Hans är bli frisk eller dö, mina var bli frisk eller var sjuk resten av livet. Hans var värre men jag kände igen mig i mycket i filmen. Förutom att jag inte hade en elak flickvän utan världens bästa man.

På måndag läggs jag in för återkontroll. Jag hoppas för mitt liv att kortisolnivåerna är lagom.

Imorse avfyrade jag en tandkrämspistol och körde rymdskepp

Jodå, för vi var rymdjägare, jag och Theodore. Allt för att göra det roligt att få sig i ordning och gå till förskolan. De coola rymdkläderna (neongröna byxor bland annat) for på med en väldans fart och de livsfarliga rymdtandtrollen tillintetgjordes med tandkrämspistolen (eltandborsten).

Vägen till planeten Varnhemsgatan gick i ett huj när vi väjde för kletiga rymdleror och Theodore visade vägen med sin rymd-vagns-pinne i vårt bruna rymdskepp. Väl framme gick han runt och sköt lite med pinnen på främmande rymdvarelser (en grön kasperdocksgroda och ett träd till exempel) innan han hoppade på en röd rymdcykel och for iväg.

Jag gick mot hemplaneten där Dark Shadows väntade ...

Duktiga dansaren

Laddar med lite leklera-lek.

Dans stod på schemat för Theodore idag. Han hade längtat hela veckan och särskilda "danskläder" i mjuk trikå hade inhandlats. Han fick själv välja i affären.

Vi tog lilla cykeln till lokalerna där Balettakademien håller till. Kursen heter Danslek 3-4 år och beskrivs så här:

"Barnet uppmuntras att genom lekar och improvisationer att använda sin kropp för att utvecklas i styrka, smidighet, kondition och koordination. Vi börjar med en samling i ring och övar oss i att röra armar och ben till rytmiska fraser. Vi medvetandegör rummets olika riktningar. Enkla hoppsasteg och galoppsteg med variationer övas i ring, på diagonalen och över golvet. Enkla stegkombinationer och formationer i rummet övas tillsammans med musik och rytmiska övningar som ger en förbättrad taktkänsla."

Första gången fick vi föräldrar vara med och både titta och delta, men redan nästa gång förpassas vi till fikarummet. Gruppen ska nämligen öva in en liten uppvisning som de ska visa upp för oss i slutet av terminen. Att jag kommer att grina som en fontän är redan konstaterat eftersom jag redan idag hade gråten i halsen flera gånger.Det var ju så bedårande att jag höll på att dö när de små treåringarna sprang omkring och galopperade som hästar och pickade som hönor.

Theodore tyckte i alla fall att det var hejdlöst kul och han skrattade högt flera gånger. Han älskar ju sång och dans. Senare på dagen kom han fram till mig och sa: Jag hade så roligt på dansen idag, mamma. Det kändes bra i föräldrahjärtat.

Fortsättning följer nästa vecka ...

Bästa uppfinningen sedan RUT-avdraget!

126 av 980.

Idag sitter jag lite förnöjsamt i soffan och virkar på evighetsprojektet dubbelsängsöverkastet. Jag har ont i kroppen som vanligt men det är hanterbart idag. Helt ok. Morgonen med Theodore var mysig och jag behövde inte skälla eller bära honom ned för trapporna. Han gick duktigt och höll mig i handen hela vägen till dagis och lämnades utan tårar. Bra! På tv kommer jag snart kunna se senaste säsongen av Army wives.

Allt det här är bra men det är inte det bästa. Det bästa är den bästa uppfinningen sedan RUT-avdraget. Mat-shopping online! Vi har väntat länge på en bra mataffär online som kör ut till vårt område, och igår hittade vi mat.se som vi genast gav ett försök. Stort utbud, samma priser som i vanliga butiker, hemkörning nästa vardag (och man har på sig ända till 23:59!) och helt utan utkörningsavgift. Det låter ju nästan för bra för att vara sant tycker jag. Upp till bevis i eftermiddag då första leveransen ska komma.

Är frukten, grönsakerna och den färska fisken fin kommer jag aldrig veckohandla på vanligt vis igen. Tänk bara tanken (ni som inte har bil) att handla hem flera flaskor mineralvatten, mjölk, fil, juice och 12 rullar toalettpapper. Utan att armarna går av på vägen hem och utan stora otympliga kollin som inte får plats i en full spårvagn/buss. Och man behöver inte ens bära upp grejerna för trapporna!

Halleluja!

Tech savvy

Vi kom hem med min nya PadFone med tillhörande platta. Theo ba:

Mamma, det här är en surfplatta!

Vi ba, ???

Är såna kunskaper sånt som kommer med modersmjölken numera eller?

Jag fick IG på testet, men är fortfarande MVG som mamma

Det är inte lätt att vara en perfekt mamma när man är sjuk, det ska gudarna veta. Att leka engagerat och pedagogiskt, att laga välbalanserade måltider, att få i barnet den välbalanserade måltiden, att vara lyhörd, att styra undan trots, att serva med rumptorkning och tandborstning och pyjamas och vatten och gud vet vad.

Idag var det extra utmanande, för idag testade jag mina gränser och insåg att jag fortfarande är för sjuk för att leva "normalt". Ni förstår, verkligheten hemma hos mig ser ut som så att jag är. Men jag gör inte mycket. Jag är med vid måltider och lek och de flesta utflykterna, men jag kan inte delta. Jag orkar inte. Min man passar upp och hämtar saker åt mig, lagar mat och leker med Theodore. Jag tar hand om de flesta nattningarna med tandborstning, pyjamas och sagoläsning. Det är tryggt, för jag vet att om jag blir alldeles utmattad efteråt så kan jag gå och lägga mig och somna direkt. Fast klockan är halv nio.

Hur som helst. Idag testade jag mig själv lite. Våra kamrater Cecilia och Christian kom för att hämta Theodores spjälsäng som inte behövs här längre. De får barn i början av nästa år och vi vill mer än gärna se att ett till litet barn sover i den sängen. Det känns helt rätt och de har redan fått en hel säck med Theodores urvuxna kläder.

Jag fick sällskap av dem till förskolan och tempot var rejält mycket snabbare än min vanliga snigelfart, men istället för att säga något bestämde jag mig för att testa kroppen. Ge den en utmaning större än att resa sig ur soffan. Jag var andfådd som en guldmedaljör i OS men det gick bra både dit och hem. Men det var på håret kändes det som när jag kom upp för de tre trapporna hemma i porten. Då kom jag på att jag glömt mobiltelefonen nere i vagnen. I normala fall skulle maken ha sprungit ned utan ett ord, men nu fick jag snällt hasa mig ned och upp igen.

Och så skulle jag bara hämta spjälsängens front på vinden. Och sängkläderna högst uppe i garderoben. Och den lilla kudden som låg på övervåningen. Såna saker som maken i normala fall skulle gjort.

När allt var färdigt och sängen på väg till sitt nya hem var jag så trött att jag inte visste hur jag skulle hålla ihop. Då kom jag på att jag lovat Theodore att vi skulle baka sockerkaka idag. Jag frågade med min snällaste röst om han skulle bli ledsen om vi bakade imorgon istället, och det skulle han minsann bli (såklart, vad trodde jag egentligen) - så det var bara att ta fram skålar och slevar.

Medan kakan var i ugnen och Theodore slickade skålen lade jag mig på sängen. Frågan var om jag någonsin skulle resa mig igen. En halvtimme senare satt vi båda i soffan och såg på tv. Inte en chans att jag skulle orka ställa mig i köket och laga mat. Pojken fick sockerkaka till middag.

Framtida Jag, kom ihåg detta:

Vid den här tiden i ditt liv hade du ont i muskler och leder varje timma av varje dag. Och natt. Kom ihåg det när du ser tillbaka genom det där rosenskimrande filtret. Det var fan apjobbigt.

Kom också ihåg det här, för det var roligt

Jag: Theodore, du måste vara försiktig.
Theodore: Jag är försiktig, men det funkar inte.

Som att komma hem

Idag fick jag reda på när jag ska in för ett nytt utsättningsförsök av kortisonen.  Jag tror faktiskt att det kommer att gå bra den här gången. Att värdena kommer att ligga lagom högt. Inte för höga som innan operationen och inte för låga som efter operationen. Jag är hoppfull!

Den 17 september är det i alla fall dags. Då återvänder jag till avdelning 132 på Sahlgrenska. En plats som nästan känns som hemma. Där jag känner mig omhändertagen och sedd. Om än rätt ensam och saknig såklart. Så känns det faktiskt, och så kändes det när jag hörde koordinatorns röst i telefonen. Lite som att komma hem.

#sakersominteärsamma

Två logotyper från samma årtionde. Gissa vilken som kom först.

Bra grejer just nu är:

Att maraton-titta på Alphas.
Att byxor känns större.
Roliga saker som Theodore säger.
Att virka mormorsrutor av restgarner.
Att titta på mannen när han sover efter att ha jobbat natt.

Blöjfri, nappfri och jättestor

Idag var vi på Liseberg där napptoken Theodore lämnade sina nappar i nappometern. Nyss somnade han gott i sin säng utan att ens nämna ordet napp. Det har aldrig någonsin hänt förut. Jag visste väl att jag hade världens bästa barn.

Friendly neighborhood spiderman

Idag firade vi kulturkalas på barnvis i Trädgårdsföreningen. Pojkarna har åkt karusell, ätit glass, fiskat fiskdamm, sprungit på vatten, byggt instrument och busat i solen. Vi avslutade dagen med att åka paddan för andra gången i år.

Edward körde hårt i vattenbollen.

Theodore kom inte längre än så här innan det blev otäckt.

Karusellen passade betydligt bättre.

Sedan behövde alla en glasspaus.

Vi hade lovat Theodore en ansiktsmålning. Gissa vad han blev.

Såklart!

Paddan blir aldrig tråkig, så medan vi väntade på att storebror skulle bygga ett instrument tog jag, mormorn och Theodore andra turen för i år.

Och efter den blöta turen hade Spiderman plötsligt förvandlats till ... en sith!

Så här har jag känt mig idag

Som en död skräcködla.

Den här återhämtningen tar död på mig. Just när jag tror att jag faktiskt blivit lite bättre slår det till igen och jag blir spak som en halvrutten gurka. Allt gör ont. Allt. Musklerna värker och lederna värker och huvudet värker. Kanske beror det lite på att jag fått mens för första gången på många år. Jag har ju hört att man kan bli rätt risig av sånt även när man är frisk för övrigt.

Nä nu går jag och lägger mig.

MVH Skräcködlan

PS. Vi har gjort roliga saker ändå idag. Beställt möbler till Theodores rum till exempel. Det kommer att bli så in i bomben snyggt ska ni veta. Om ett par veckor kommer leveransen. Bilder utlovas. DS.

Liggläge, inte alls så spännande som det låter.

Den här dagen har i stort sett tillbringats i liggande läge.

Först i sängen där jag till min stora förvåning låg till halv elva.  Ännu mer förvånad blev jag när jag upptäckte att resten av familjen också sov. Inte så konstigt egentligen eftersom Theodore låg vaken och snattrade stora delar av natten.

Sedan i soffan framför diverse barnprogram och OS-final i handboll. Heja Sverige som tog en högst oväntad silvermedalj. Äntligen har herrarna blivit fulla av kämpaglöd och karisma! Äntligen fick man se njutningsfull handboll igen! Nu ska jag bara komma över tragedin att tre av mina favoritspelare tänker lämna landslaget nu efter OS.

Efter lite varma mackor lade jag mig i Theodores säng, läste två sagor och sjöng två och en halv godnattsång.

Sedan lade jag mig i min egen säng igen där jag nu ligger och sängbloggar.

Det har varit en rätt tung och seg dag med mycket muskelvärk, ledvärk och huvudvärk. Förhoppningsvis blir morgondagen bättre, då ska vi beställa massor av nya möbler till Theodores rum.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Semesteralbumet

Under sommaren har...

... den lilla pojken blivit grym på att hantera en smart phone.

... vi softat ute på landet.

...  vi varit på flera olika lekland ... -länder ... -land?

... varit på sjuttioårskalas och ätit massor av godsaker.

... åkt en massa bil.

... badat!

... jag domderat från soffan och blivit uppassad på.

... gjort coola saker.

... Theodore sprungit naken på gräsmattor. Ibland under vattenspridarstrålar.

... vi badat mera!

... vi sett en helt nyfödd kalv. Vi snackar typ ett par minuter gammal.

... pojkarna gjort konster och fått applåder.

... vi myst så jäkla mycket!

... vi blivit långhåriga.

... vi varit och klippt oss alla tre.

... vi ätit kräftor!

For Cp-dockan by Thepas

Vår docka heter Dumper, det har Theodore bestämt.
Dumprar är det bästa han vet.

För några veckor sedan fick jag i uppdrag av GIL att sticka fem Pride-randiga tröjor åt Cp-dockan. Roligt! tyckte jag eftersom jag gärna stödjer både Pride och Cp-dockan. 


Alla tröjor är stickade i Rauma Finullgarn på stickor nummer 3.

Luvtröja.

Tunika.

Kofta med ribbstickad tubtopp.

Kofta med puffärm.

En till kofta med puffärm.

Sorgen

Ikväll sörjer vi att mina fötter idag varit jefligt svullna igen efter att ha haft sin normala storlek och form sedan jag vaknade upp efter operationen.

Amen.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Uppe!

Klockan är kvart över tolv och jag har varit uppe ända till nu! Inte bara vaken utan uppe i soffan. Inte gått och lagt mig direkt efter att jag nattat Theo, som den senaste tiden.

Och då har vi ändå varit på Lek & buslandet hela familjen. Visserligen satt jag mest på en stol hela tiden, men jag tog mig dit, var där och tog mig hem. Utan att nästan klappa ihop av trötthet klockan sju, som den senaste tiden.

Jag har varit lite piggare idag. Kanske min piggaste dag sedan jag kom hem från sjukhuset rent av. Kanske har det att göra med att jag nu tar värktabletter till natten och alltså får sova bättre. Kanske är det bara en bra dag. Kanske börjar kroppen räta på sig lite. Kanske kanske.

Hur som helst så kan jag ju inte skriva ett helt inlägg utan att klaga lite. Så: Jag har lite mer svullna fötter igen, och så har det hänt något märkligt med min hy. Plötsligt är jag superjättetorr i pannan och på kinder, axlar, rygg och bröstkorg. Märkligt.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Uppe vid ytan för luft

Åh så skönt, idag mår jag lite bättre. Kunde gå upp vid halv elva istället för att, som igår, släpa mig upp vid fyra på eftermiddagen.

En jobbig grej med att inte ha någon egen kortisolproduktion/avvänja kroppen vid alldeles för mycket kortisol är att det gör så jäkla ont i musklerna och lederna. När jag är ute och går (hasar) får jag så jäkla ont i hälsenorna att jag nästan inte vill gå över huvud taget. Och när jag sover har jag så ont i rygg-/arm- och benmuskler att jag knappt kan vända mig om. Värdelöst.

 Men, som sagt, idag är lite bättre än igår. Och det är ju bra.

Kom på fest!

Gamlestadsgalej lever vidare! Vi följer upp förra årets succé med en ännu större och roligare fest. Loppisen står fortfarande i centrum, men i år har vi ännu bättre musikunderhållning, barnshow med Djurovision Song Contest, femtiotalspicknick och auktion. Bland annat. Jag är med och samordnar som vanligt.

Galejet går av stapeln lördag 25 augusti. Kom om ni har möjlighet - det blir roligt! Läs mer på hemsidan, gilla på Facebook eller följ på Twitter!

En ögonblicksbild från förra årets galej.