Imorse frågade dagisfröken Mia om Theodore möjligtvis ätit en kula.
Jo, det hade han.
Den kom ut igår på dagis och då var alltså allt frid och fröjd. Tur. Jag har gått och oroat mig över den där kulan. Det är svårt att hålla isär storpojkeleksakerna och lillpojkeleksakerna när vi har båda barnen hemma. Annars stänger vi ju bara dörren till Edwards rum och så är det inget mer med det. Men vi kan ju inte förbjuda honom att leka i vardagsrummet och hur mycket vi än plockar letar sig alltid någon småsak in i skrymslen som bara Theodore hittar. Som den där kulan till Edwards magnetpinnar.
Tur att den kom ut den naturliga vägen i alla fall. Jag åt tydligen ett helt gäng kanonkulor i plast till Playmobile när jag var liten. De gick samma väg.
2 kommentarer:
Hej där!
Åhh så skönt!! :-) Jobbigt o oroa sig över det...
Omöjligt att hålla hemmet helt fritt från småsaker, vi har ju pärlor o allt möjligt här hemma som är Leias. Det är ju så livet är och mamman kan inte skydda den lilla från allt ont o världen,
ha en fin dag,
kram Caroline
Puh va skönt att den kom ut den naturliga vägen. Alltid lite oroande sånt där.
Förstår att det måste vara svårt att hålla små händer borta från små saker...varje dag. Det är så lätt hänt.
Haha, skrattade lite när jag läste om dina kanonkulor!
Skicka en kommentar