20 februari 2009

Vad avgör om man blir en bra förälder?

Sent omsider läste jag Agatas kommentar till inlägget angående föräldrautbildning. Är det bara jag som tycker att det är helt vansinnigt att adoptivföräldrar måste genomgå massor av utbildning för att få ett barn, medan det är frivilligt att utbilda sig när man skaffar biologiska barn?

Självklart kan det vara till fördel för en blivande adoptivförälder att få stöd och information kring exempelvis anknytning, på samma vis som det för ett preggo-par kan vara skönt att få stöd och info kring förlossning etc. Och båda paren kan också behöva prata om hur det känns att bli föräldrar till ett litet barn. Att bli en familj.

Jag är väldigt tacksam för att jag fått gå på så bra föräldrautbildning som jag har och anser att alla blivande föräldrar har nytta av den information vi fått. Dock är det inte för att jag känner mig utbildad och skolad till förälder (haha, vilken befängd tanke), utan för att jag fått så mycket stöd och peppning. Vi har inte skrivit några prov eller haft några föreläsningar. Vi har samtalat och ställt frågor.

Jag tycker att alla blivande föräldrar ska gå föräldrautbildningar för att förbereda sig mentalt, men att det finns ett krav på adoptivföräldrarna insinuerar att de skulle vara sämre rustade att bli föräldrar än ett par som väntar ett barn som växer i ena förälderns mage. Det tycker jag är helt idiotiskt.

Visst, det är en särskild situation när man adopterar ett barn, för det bär ju på sin ryggsäck och ursprung och har vissa förutsättningar. Men så kan det ju även vara för biologiska föräldrar. Man kan få ett sjukt eller skadat barn till exempel, eller så kan mamman drabbas av en förlossningsdepression och inte klara av att anknyta till barnet. Men det tas inte upp. Man utgår från att allt ska gå på räls.

Så när man adopterar utgår man ifrån att det ska bli problem, men när man föder barn så ugår man från att det ska gå problemfritt. Är inte det orättvist? Borde inte biologiska- och adoptivföräldrar behandlas lika utifrån sina förutsättningar? Borde man inte ge stöd åt båda och i båda fallen utgå från att det ska gå bra men ge information om vilket stöd som finns att få om det inte gör det?

Eller så är det bara jag som är överkänslig och inte har tillräcklig insikt och information kring ämnet...

Hur som helst. Jag fortsätter att räkna ned till min stora bebisdag.

6 dagar kvar att jobba 75%.
15 dagar kvar att jobba 50%.
41 dagar kvar till beräknad födsel.

1 kommentar:

Anonym sa...

Med tanke på att det nog inte finns några barn som är så efterlängtade som adopterade barn är det faktiskt lite konstigt... De har ju ofta haft bra mycket längre tid än nio månader att förbereda sig på vad som komma skall...