Sista dagen

Nu är den här. Den sista officiella sommarsemesterdagen 2007. Det gör inget. Det gör ingenting att jag sov till halv tio och sedan dess bara har suttit i soffan. Kollat på nåt program om hundar på tv4+, läst klart 9½ månad av Annika Lantz (och äntligen slipper jag den manande känslan av att jag måste läsa vidare trots att varje sida ger mig mer ångest och hjärtklappning), uppdaterat min halvdöda blogg, ätit fil med Havrefras, ätit två kalla köttbitar från grillningen igår - direkt från kylen. Nu sitter jag och väntar på att Karl-Graham ska komma hem. 21 minuter kvar. Ca. Så länge dricker jag ett glas mineralvatten med kaktussmak och lyssnar på den nya Danzig-skivan (en samling låtar som inte kommit med på skivorna so far. Jag vägrar tro att det bara är ett sätt att håva in pengar utan för stor ansträgning av Glenns 52-åriga kadav... eller kropp menar jag. Såklart är det ju så att han längtar och brinner för att få ge ut de här mästerverken som sållades bort inte för att de inte höll måttet utan för att de inte passade in i "flowet" på skivan. Såklart.). Jag försöker leva med vissheten om att jag aldrig kommer få se Danzig live. Jag ska alltd vara så jävla sen med att komma på att jag vill saker. Som nu till exempel. Jag blev plötsligt assugen på att gå till Hemköp och köpa choklad att hetsäta. Smart att jag kom på det nu och inte för en halvtimme sedan. Nu hinner jag inte innan Karl-Graham kommer hem och jag har ingen lust att hetsäta den framför honom. Då kanske jag måste dela!! Dessutom har vi någon slags nyttighetsöverenskommelse och jag känner inte för den där skamkänslan som kommer om jag svullar i mig choklad framför hans illa dolda ogillande blickar. (Ja, jag är medveten om att de inte finns i verkligheten. De är bara i mitt huvud.) Hur som helst. Hade jag kommit på min geniala idé för en halvtimme sedan hade jag kunnat äta min choklad i lugn och ro här hemma och låtsas att jag inte alls åt den i smyg utan att jag bara åt den när ingen annan var hemma. Om jag går nu kommer Karl-Graham vara hemma när jag kommer hem, vilket betyder att jag måste äta upp chokladen på vägen hem. Det vill säga kasta i mig den på de ca 90 sekunder det tar att gå från Hemköp. Man kan nog säga att det är bra för mig att ha någon jag vill dölja vissa sidor för... speciellt om det hindrar mig från att kunna leva ut dem. Som nu.

Det slog mig just att Karl-Graham kommer att läsa det här. Jag läser igenom allt med mina allra mest (Allram Eest hehe) objektiva ögon. Det låter sinnessjukt. Jag måste vara lite sinnessjuk.

Äh, det gör inget.

10 minuter kvar. Om han cyklar från jobbet på 5 minuter. Igår kom han hem flera timmar tidigare till stor del på grund av att jag hade (inte utan lov) snokat runt bland bilderna på hans dator och hittat bilder på hans höggravida ex och fått en paniksaknads-mindrevärdeskomplex-
svartsjuke-jag-är-ledsnast-i-hela-värdlen-attack. Och så lite för att min mamma var på besök. Nog mest därför egentligen. Sött var det i alla fall och jag blev så överraskad och lycklig att jag förmodligen kramades lite för hårt. Sen var han världens sötaste hela kvällen och sa fina saker som gjorde mig lycklig och inte så ledsnast-i-hela-världen. Som tack mobbade jag honom tillsammans med hans familj och min mamma. Jag är världens bästa flickvän.

Jag kanske borde bädda sängen. Då blir han glad. Jag diskade ju faktiskt min frukostsked och -tallrik. Och så packade jag för en stund sedan så att det inte ska bli så stressigt när han kommer hem. Vi har bara en timme sen måste vi gå till bussen så vi hinner till tåget som ska ta oss till centralen där vi ska hämta Eddie. Sen ska vi hem till mamma där vi ska vara hela helgen. Jag måste komma ihåg att ta med pysselväskan annars kommer Eddie få tristessångest och bli obstinat. I och för sig ska vi på barnkalas på lördag. Då kommer han förmodligen leka av sig och somna som ett rosigt och sött paket på kvällen och ge plastmamma och pappa lite vuxentid. Hahhahahah! Det var det roligaste jag skrivit på länge. Alla vet att vi kommer somna vid nattningen och vakna tre på natten och vara ledsna för att kvällen försvann. Men mysigt är det.

Shit! Jag skulle ju bädda! Skynda!!

Yep. Jag hann. Jag stressbäddade och blev så upp i varv att jag utav bara farten ställde i ordning packningen, slängde skräp, kissade och packade pysselväskan. Nu är han fem minuter sen. Är det kanske blåsigt ute? Motvind i uppförsbackar på hemvägen. Jag skulle ha hunnit till Hemköp.

Nu ringde han. Han är fortfarande på jobbet. Han lät stressad. Han skulle byta om och skynda hem utan att duscha. Stackare. Jag frågade om han ville att jag skulle göra något så länge. Nej sa han. Det struntar jag i. Jaag tänker lägga fram möjliga packningsförslag åt honom som han bara kan slänga ner i väskan. Då hinner han duscha här hemma innan vi åker. Älsklingen.

Jag skulle SÅ hunnit till Hemköp.