Kärlek till Lily och Amy

Vad heter tacky på engelska?

Jag har haft en alldeles underbar helg. Det är det viktigaste jag vill meddela. Jag träffade Grahams familj och son. Och nu längtar jag efter dem.

Annars är det samma gamla vanliga: Jobb, stickning, telefonprat med karln och ingen träning.

En lustighet hände på spårvagnen igår. Eller det var mest lustigt för mig antar jag. Jag pratade som vanligt med Graham och vi började med att diskutera kvinnofolkhögskolan. En fånig diskussion om vad för nyttiga sysslor man skulle kunna lära sig där. Som matlagning och barnpassning och andra kvinnosysslor en bra husmor ska bemästra till fullo. Samtalet fortgick och jag påpekade att jag är en riktigt usel husmor och inte alls kommer bli en bra hustru. Graham höll inte alls med och kläckte ur sig: "Du är bäst. Du får mig att känna mig bra". Tjoho. Jag är en så dålig husmor att jag får en 27-årig ungkarl att känna sig som en bra husmor. Han hävdar fortfarande att det inte var så han menade men det spelar ingen roll. Det var roligt.

Jag var förresten rolig(/hjärndöd) idag på spåris. Jenny snackade om olika ord som man kan säga fel på på engelska... missuppfattningar och sånt. Sen pratade vi om det typiska svenska påskägg Jenny la under pojkvännens kudde. Ett sånt där tacky med tuppar och kycklingar. Det var då jag kom på det. Vad sjutton heter tacky på engelska? Jag hann till och med fråga rakt ut innan jag insåg min egen idioti.

Här kommer lite bilder åt er














Färdigstickad rosa fingervante med mönster. Stickad i babygarnet Piggelen.
















Här har vi en pysselväska som jag så fint dekorerat. Den innehåller allt jag och lilla E kan behöva för att sysselsätta oss i veckor om vi vill. Allt från glitterlim och paljetter till vattenfärg och modellera.

Lycka och roliga saker

Livet är fantastiskt, solen skiner och jag kan inte sluta le.

















Speciellt inte med såna här lustigheter i hissen.

Det hände igen!

Tack gode gud för stenkastande ungdomar. Elvan vände vid Aprilgatan. Den blev en sexa.

Idag har jag inte så mycket att skriva. Jag har så mycket jag vill/borde/måste göra. Som att hänga tvätt, rensa garderoben och sticka färdigt fingevantarna.

Jag har en bok på mitt köksbord som jag inte vågar läsa.

Amy Vinhus #2

My weakness from the other sex
Every time his shoulders flex
The way the shirt hangs off his back
My train of thought spins right off track

Amy Vinhus

If my man was fighting
Some unholy war
I would be behind him
Straight shook up beside him
With strength he didn't know
It's you I'm fighting for
He can't lose with me in tow
I refuse to let him go
At his side and drunk on pride
We wait for the blow

Sista droppen är körd

Nä nu får det faktiskt vara nog! Först får man leva med att Tommy Nilsson spelas i ens hem och nu kom jag ut ut duschen till ljudet av Jenny som sjöng Peter Jöback! (Förlåt mamma, jag vet att du tycker om honom och jag kan tolerera honom i bilen till Stockholm men det är på gränsen) Först blev jag allvarligt oroad över min rumskamrats mentala hälsa men när hon började ändra om i texterna pustade jag ut och föll in i leken i stället. Pröva gärna själva, det är roligt. Använd refrängen "Åh, Kristina, guldet blev till sand". Våra favoriter är:

"Åh, Kristina, jag vill bli en man"
"Åh, Kristina, om du var en man"
"Åh, Kristina, jag vill ha en man"

Ja, osv... Kommentera gärna med egna förslag!

Inte illa i alla fall

Jag är ju sjuk och ynklig i dag och kan inte gå med och dricka öl med jobbet och A. Ölen krockade med en RIK-match och dubbelavnitt av Greys Anatomy. Inte en chans att jag orkar varken socialisera eller se på live-handboll. Men glass i soffan framför tv-handboll och läkarserier är inte illa alls om det kniper.

Ynk.

Det är vår ute och jag orkar inte ens gå till fönstret för att se ut. Jag är hungrig men orkar inte äta. Ynk ynk ynk.

Och i morgon ska jag ut på långresa. Men först måste jag jobba.

Oh for fuck's sake!

Jag börjar fundera på om det är en bra idé att jag och Jenny bor tillsammans. Hon sitter och spelar Tommy Nilsson på högsta volym och sjunger med så att det hörs genom mina hörlurar.

Vår- och klagoblogg

Hooost snööööörvel. Buhuuu, nu är jag förkyld igen. Var jag inte alldeles nyss förkyld? Var jag inte alldeles nyss dödssjuk och hemma från jobbet? Nu sitter jag här igen med sandpapper i halsen, grus i lungorna och ett huvud fullt av bomull och getingar. Buhu buhu buhu.

Nog med klagandet.

Igår var det vår i Göteborg! Den där doften låg i luften. Den odefinerbara doften av ljus och hopp och energi. Jag har längtat. Jag känner på mig att det här kommer bli den bästa våren någonsin. Min kropp ligger i soffan och klagar men min fantasi promenerar i ett vårgrönt Slottsskogen och äter mjukglass.

Och hu mycket bättre är inte albumversionen av Rehab med Amy Winehouse än radioversionen? Helt otroligt mycket bättre.

Argh min hjärna är för splittrad för att orka hålla samman något slags sammanhang. Jag måste vila innan jag snurrar till allt alldeles.




















Hur jag orkade med gårdagen.






























Mitt våriga Göteborg.




















Min senaste anteckningsbok.

En mänsklig rättighet

Jag tycker att alla människor har rätt till någon som älskar en för alla dumheter man gör. Någon som tycker att det är alldeles bedårande att man till exempel dricker direkt ur flaskorna i kylen, alltid alltid alltid spiller på tröjan och lägger pannkakor i diskstället. Någon som står ut med ens dåliga humör och går med ut på promenad fast han är sjuk. Någon som ger en gigantiska chokladaskar och mjuka pussar. Någon som inte låter en sitta i fred i soffan och som kommer springande som en hundvalp när man kommer hem. Någon som väcker en tio gånger per natt för att man inte kramas. Någon man gärna går upp klockan fyra för, bara för att vinka av vid tåget. Någon som räknar ned timmarna till man ses igen.

Fyra grejer

Nummer ett: Jag vet att jag är en aning tjatig men jag har verkligen världens bästa pojkvän. Ni vet de där situationerna när man sitter och tänker att "jag önskar att det och det kunde hända, men jag vet att det aldrig kommer bli så". En sån hände idag. Den här helgen är egentligen en vecka då jag och Graham inte ska ses eftersom han har sin son varannan helg. Oturligt nog blev sonen sjuk och kunde inte vara hos sin pappa. Tråkigt för både far och son. Långt ner i det hemligaste hjärterummet önskade jag att jag och Graham skulle ses istället... men det vågade jag inte säga för det lät så själviskt. Det var i stället mannen själv som sa det. Om han inte hade en planerad födelsedagsfest med sina föräldrar skulle han kommit hit. Eller jag till honom. Jag ville verkligen att det skulle bli så men vi kom båda överens om att det blev för kort att åka fram och tillbaka lördag till söndag. Dessutom är även pappa Graham sjuk. Jag funderade och önskade och fantiserade. Det var en sån där situation. "Jag önskar att han bara står där utanför min dörr. Att han inte kan hålla sig i från att komma hit". Jag tyckte faktiskt att han var ovanligt återhållsam, ville han inte att jag skulle komma. Jag skulle göra det om han bad mig. Till slut var jag tvungen att fråga. Då kom det fram att han hela tiden hade planerat att försöka ta sig hit. Att ringa från tåget och säga att han var på väg. Eller ännu hellre, bara stå utanför dörren. En överrraskning jag bara kunnat drömma om innan. Och så är han ju sjuk också, älsklingen. Han är underbar min Graham. Han förtjänar allt fint i världen.

Nummer två:
Det går så jäkla mycket bättre på jobbet nu. Det är roligt igen och en sten har lyfts från mina axlar.

Nummer tre:
This one is for you N. Du är en fin och god människa. Och du dansar som en... tok. Mycket underhållande. Jag blev glad för det där du sa om skrivandet. Mer än jag tror att jag visade. Jag har tänkt på det mycket men jag vet inte. Jag tror att du ser något som inte alla ser. Jag tycker om att du förstår meningen med det jag skriver. För det vet jag att du gör. Du vet att du betyder mycket för mig. Förlåt för i helgen.

Nummer fyra:
Den här veckan har jag råkat ut för två olika påhopp av tonårstjejer. Det första var förödmjukande och skedde i Nordstan. Jag hade just kommit ut från Carlings där jag insett att den där favorittröjan som vanligt bara fanns i s och xs (och var därför lite extra sårbar) när jag, genom ljudet av James Hetfields röst, hörde någon ropa efter mig. Jag vände mig om och fick se två tonårstjejer. Den ena frågade mig var jag köpt mina byxor. Hon sa att de var fina. Jag mumlade något om att de var gamla och var jag hade köpt dem. Hon frågade var det låg och jag blev förvånad eftersom det är en stor kedja. Hennes kompis tog mig i armen och sa "Äh, det är bara min kompis som ville skämta. Hon tycker att dina byxor är skitfula". Jag visste att om jag inte gick genast skulle jag ge dem båda en rak vänster. Jag räknade till fem och gick därifrån medan jag skakade på huvudet. Inuti kokade jag av vrede. Vad tror de att de har för rätt att störa mig med en massa förolämpningar? Vilka idioter. Påhopp nummer två var mer lustigt än förädmjukande. Det hände nu ikväll på spårvagnen från Hisingen. En drängfull, hårdsminkad invandrartjej vacklade genom vagnen och jag förstod ganska snabbt att det var just mig hon var ute efter. Jag satt och pratade i telefon med Graham när hon kom fram och sluddrade: "Din stil knäcker, vet du det? Du är så jäkla cool och du knäcker. Jag har alltid velat vara en punkare ända sedan jag var liten. Svarta kläder och svarta kängor. Jag lovar. Du knäcker!" Och så höll hon på i någon minut. Jag skrattade och hon pussade mina händer och min kind. Det var lite rart. Jag är självfallet ödmjuk nog att inte ta åt mig allt för mycket av hennes uppmuntrande ord men det var en ganska intressant händelse. När blev jag punkare egentligen? Är det så jag uppfattas? Jag äger inga svarta kängor. Jag avskyr Sex Pistols (visserligen älskar jag Ramones, Misfits, Iggy, The Clash, Rancid and so on). Och kan man vilja "bli" punkare? Är det inte bara något man är för att man älskar musiken eller kulturen? Jag vred på huvudet och såg min spegelbild i fönsterrutan. Mitt brunsvarta hår, den svarta skinnjackan och ringen i näsan. Jag identifierar mig inte alls med termen punkare. Jag vet inte vad jag är eller vad jag har för etikett. Men jag vet att jag är alldeles för gammal för att kallas punkare.




















Jag. Punkaren.

Sleepmorning #2

Nehej du. Inte gick jag och tränade i morse heller. Men fuck it for fuck's sake. Det är fredag. En väldigt meningslös fredag.

Kåges heter det... stället.

Sleepmorning

Ha! Idag slapp jag gå upp 06:00. Eller, jag vägrade. Det kändes så exklusivt att få sova till 07:20, ta tid på mig i duschen, babbla med Jenny lite och lämna hemmet vid gott humör 08:40 (lite försenad). Jag vet att jag borde tränat. Då skulle jag varit mer nöjd med mig själv nu, men för min mentala hälsas skull måste jag få sovmorgon ibland. Annars blir jag en levande död. Jag får träna imorgon istället. Och/eller på lördag. Lördag är bra för då kan jag sova nästan så länge jag vill och sen åka iväg till gymet och sen direkt hem till N. Det är en bra plan.

Lunchplanerna denna torsdag består av ärtsoppa och pannkaka med Alex på Kå-ges. Ja. Det heter så. Eller om det stavas Kå-Ge's. Ja så är det nog kanske. Hur som helst så är det ett typiskt göteborgskt fenomen. Gekås finns också. Och en massa andra fåniga omskrivningar av initialer. K-G kallas för övrigt min pojkvän av typ alla utom jag – och alla jag känner. Jag får ta honom till Kå-Ge's för en tallrik pannbiff. Det är specialiteten. Och bara lugn älskling. Man kan få stekt potatis till.

Igår såg jag för övrigt en fenomenal film. Det har varit mycket av den varan på sista tiden (i helgen omsåg jag ju Napoleon Dynamite (8:e) och Smala Sussie (3:e) med Graham). Den här hade jag dock inte sett förut trots att jag länge velat. Man on the Moon var titeln. Jim Carrey, Danny DeVito och Courtney Love var bland skådespelarna. Fan vad bra den var. Förutom att den var gripande och engagerande så kom jag till några insikter:

• Jag tycker faktiskt att Jim Carrey är riktigt riktigt bra. Jag har länge försökt intala mig själv att jag avskyr honom men det gör jag inte. Han är både hysteriskt rolig (ja, jag skrattar högt åt Ace ventura) och en briljant skådespelare (Eternal Sunshine of the Spotless Mind, Lemony Snickets och Man on the Moon). Att mannnen gjort ett par rutinjobb där han gör samma hysteriska karaktär får man väl förlåta honom för. Man kan inte vara briljant jämt. Det skulle ju vara tröttsamt. Även solen har ju sina fläckar. Till och med Johnny Depp. 9th Gate liksom.
• Courtney Love var fortfarande otroligt vacker 1999. Vad hände sen hjärtat?
• R.E.M. är fantastiskt bra i lagom doser med lagom långa mellanrum.
  

En vanlig dag till

Klockan 06:37 älskar jag inte mitt regniga Göteborg längre. Jag är trött på regnet. Jag är trött på att gå upp 06:00. För att träna. TRÄNA! Det är inte ens roligt nu. Jag hatar måsten.















Ja, kolla, värsta seriösa schemat och allt. Och eftersom det gick så trööögt och segt idag straffade jag mig själv genom att öka alla vikter. Rätt åt mig.





















09:48. Jag är så jäkla duktig! Jag följde med Alex till kiosken, hungrig som en räv efter träningen, och köpte: en banan! Jag sneglade på chokladen. Jag sneglade på smågodiset. Men nej. En banan.

22:09. Jag är så lycklig. Jag minns inte att jag någonsin varit så här glad, lugn, till freds, hoppfull. Helt plötsligt är framtiden inte dunkel och skrämmande och långt borta. Helt plötsligt är den ljus och spännande och alldeles runt hörnet.





















Ett tips på världens bästa lypsyl. Jag vet inte var man kan få tag i det i Sverige, eller om det ens finns här. Jag köpte det tillsammans med fyra andra smaker på Urban Outfiters i New York.




















Hehehe. Jag hittade en sån träffande bild som jag bara var tvungen att sätta upp på jobbet.

Titty cake

Jag hittade ett kort från mitt och Jennys lilla födelsedagsfirande. Sällan har världen skådat dess like. Tuttkaka.

Dagen i bilder

Jag reste mig ur min bädd 06:08 efter telefonväckning av ett stycke underbar pojkvän. Tänder borstades och fula mjukisbyxor träddes på benen. Med sömndrucken min och en bekant magkatarr snubblade jag mig halvsovandes till spårvagnen som tog mig till Domkyrkan. När vagnen åkte förbi SKF såg jag ett sött par som pussades hejdå innan karln gick på spåris. Det såg så mysigt och normalt ut. Precis så vill jag ha det. I vanliga fall skulle jag sitta där sur och bitter men inte nu. Nu spred sig en värme i magen som till och med dämpade magkatarr-suget. Det fick mig att tänka på Graham. På vilken tur jag har. På hur ovanligt det måste vara att få bli väckt varje morgon (oavsett vilken tid man ska upp) av den underbaraste mannen på jorden. Jag vill aldrig mer vakna till någonting annat än hans röst. Hehe. Jag är så kär och vidrig.


07:05 stod jag utanför portarna till min tortyrkammare/tankeverkstad. Jag skuttade (oh yes) ned för trapporna och låste in mina saker i det blå skåpet.

Och så här läcker är man på gymet. Osminkad, dödligt trött och iklädd gymnastikskor av "icke-sneakers"-modell.

08:34 var jag färdigtränad och matt. Det gick sådär idag. Det började bra med rekord på cross training-maskinen men sedan började det gå trögare. Magen ville inte vara med och jag kunde inte fokusera. Istället för teknik och tjafs tänkte jag på annonser och kundtidningar och en sovande pojkvän på min arm.

09:03 satt jag på jobbet, stirrade ut genom mitt vindsfönster och åt min gigantiska frukost bestående av knäckebröd, banan, russin och naturell yoghurt (ja Graham, naturell yoghurt. De hade ingen annan och jag höll på att gå under av hunger).

Och trots att jag skrivit upp det i min kalender glömde jag att gratulera min älskling på födelsedagen. Jag är en värdelös fuck-upp till flickvän.

Många långa timmar senare bar det av mot Hisingen och kära lilla N. Jag älskar mitt mörka, regniga Göteborg. Det var inte ens ironiskt.