Fyra grejer

Nummer ett: Jag vet att jag är en aning tjatig men jag har verkligen världens bästa pojkvän. Ni vet de där situationerna när man sitter och tänker att "jag önskar att det och det kunde hända, men jag vet att det aldrig kommer bli så". En sån hände idag. Den här helgen är egentligen en vecka då jag och Graham inte ska ses eftersom han har sin son varannan helg. Oturligt nog blev sonen sjuk och kunde inte vara hos sin pappa. Tråkigt för både far och son. Långt ner i det hemligaste hjärterummet önskade jag att jag och Graham skulle ses istället... men det vågade jag inte säga för det lät så själviskt. Det var i stället mannen själv som sa det. Om han inte hade en planerad födelsedagsfest med sina föräldrar skulle han kommit hit. Eller jag till honom. Jag ville verkligen att det skulle bli så men vi kom båda överens om att det blev för kort att åka fram och tillbaka lördag till söndag. Dessutom är även pappa Graham sjuk. Jag funderade och önskade och fantiserade. Det var en sån där situation. "Jag önskar att han bara står där utanför min dörr. Att han inte kan hålla sig i från att komma hit". Jag tyckte faktiskt att han var ovanligt återhållsam, ville han inte att jag skulle komma. Jag skulle göra det om han bad mig. Till slut var jag tvungen att fråga. Då kom det fram att han hela tiden hade planerat att försöka ta sig hit. Att ringa från tåget och säga att han var på väg. Eller ännu hellre, bara stå utanför dörren. En överrraskning jag bara kunnat drömma om innan. Och så är han ju sjuk också, älsklingen. Han är underbar min Graham. Han förtjänar allt fint i världen.

Nummer två:
Det går så jäkla mycket bättre på jobbet nu. Det är roligt igen och en sten har lyfts från mina axlar.

Nummer tre:
This one is for you N. Du är en fin och god människa. Och du dansar som en... tok. Mycket underhållande. Jag blev glad för det där du sa om skrivandet. Mer än jag tror att jag visade. Jag har tänkt på det mycket men jag vet inte. Jag tror att du ser något som inte alla ser. Jag tycker om att du förstår meningen med det jag skriver. För det vet jag att du gör. Du vet att du betyder mycket för mig. Förlåt för i helgen.

Nummer fyra:
Den här veckan har jag råkat ut för två olika påhopp av tonårstjejer. Det första var förödmjukande och skedde i Nordstan. Jag hade just kommit ut från Carlings där jag insett att den där favorittröjan som vanligt bara fanns i s och xs (och var därför lite extra sårbar) när jag, genom ljudet av James Hetfields röst, hörde någon ropa efter mig. Jag vände mig om och fick se två tonårstjejer. Den ena frågade mig var jag köpt mina byxor. Hon sa att de var fina. Jag mumlade något om att de var gamla och var jag hade köpt dem. Hon frågade var det låg och jag blev förvånad eftersom det är en stor kedja. Hennes kompis tog mig i armen och sa "Äh, det är bara min kompis som ville skämta. Hon tycker att dina byxor är skitfula". Jag visste att om jag inte gick genast skulle jag ge dem båda en rak vänster. Jag räknade till fem och gick därifrån medan jag skakade på huvudet. Inuti kokade jag av vrede. Vad tror de att de har för rätt att störa mig med en massa förolämpningar? Vilka idioter. Påhopp nummer två var mer lustigt än förädmjukande. Det hände nu ikväll på spårvagnen från Hisingen. En drängfull, hårdsminkad invandrartjej vacklade genom vagnen och jag förstod ganska snabbt att det var just mig hon var ute efter. Jag satt och pratade i telefon med Graham när hon kom fram och sluddrade: "Din stil knäcker, vet du det? Du är så jäkla cool och du knäcker. Jag har alltid velat vara en punkare ända sedan jag var liten. Svarta kläder och svarta kängor. Jag lovar. Du knäcker!" Och så höll hon på i någon minut. Jag skrattade och hon pussade mina händer och min kind. Det var lite rart. Jag är självfallet ödmjuk nog att inte ta åt mig allt för mycket av hennes uppmuntrande ord men det var en ganska intressant händelse. När blev jag punkare egentligen? Är det så jag uppfattas? Jag äger inga svarta kängor. Jag avskyr Sex Pistols (visserligen älskar jag Ramones, Misfits, Iggy, The Clash, Rancid and so on). Och kan man vilja "bli" punkare? Är det inte bara något man är för att man älskar musiken eller kulturen? Jag vred på huvudet och såg min spegelbild i fönsterrutan. Mitt brunsvarta hår, den svarta skinnjackan och ringen i näsan. Jag identifierar mig inte alls med termen punkare. Jag vet inte vad jag är eller vad jag har för etikett. Men jag vet att jag är alldeles för gammal för att kallas punkare.




















Jag. Punkaren.