Kolla vad vi fick för 100 spänn

Gårdagens bröd visserligen, men mjukt och färskt. Tre limpor, en brödkaka, två påsar småfranskor, två påsar släta bullar och en påse vaniljbullar. För hundra spänn! Jag älskar vårt kondis.

Theo läser saga och sjunger

Theodores treårsfirande

Och så gick han och blev tre år, min lille gosse. Helt obegripligt att han redan är så stor. På söndag kommer ett par av hans kompisar över och äter lite Spiderman-tårta, men han har såklart redan blivit firad av oss. Flera gånger.

Igår, på själva födelsedagen, blev han firad på dagis. Glass och sång och festligheter. Han var mycket nöjd. På eftermiddagen hämtade jag och maken pojken och vi gick till kondiset. Där fick Theodore välja vad han ville. Det blev en stor prinsessbakelse.

Sedan gick vi hem och öppnade paket! Några från oss och några som kommit med posten.

Favoriterna? Bulldozern och bilarna förstås. Och ingen annan än smurftröjan dög imorse.

Och inte slutade det där inte. Idag kom två jättestora paket på posten innehållande presenter från mormor, gammelmormor och morbror Erik. Dem öppnade vi ute på gården i kvällssolen.

Attans tunna stickor!

Av!

Ser ni vad som har hänt här? Stickan har gått av! Det är ju lite riskabelt att sticka med 3-millimetersstickor av trä men det är ju såååå mycket behagligare än metall. Tills de går av. Nu måste jag köpa ett nytt set utbytbara 3-millimetare, men då har jag i alla fall en extra om en andra sticka skulle få för sig att gå av. Lite nesligt var det ändå för jag hade bara den här ärmen och oket kvar på koftan och jag trodde att Theodore skulle kunna ha den redan till helgen. Men så blev det inte.

Istället var jag tvungen att börja på någonting nytt som krävde andra stickor. Det blev den här.

Randigt var det här!

Det är också tänkt att bli en tröja åt Theodore. Stickad i Semilla Fine och lite Drops Alpaca. Kan det möjligtvis vara så att jag är lite besatt av ränder? Eller kan det möjligtvis var så att jag i min stash har max tre nystan i samma färg så att jag är tvungen att randa? Både och.

Sötaste!

Jag har på mig en blommig klänning idag. Alltså, jag går mest runt i säckiga mjukisbyxor nuförtiden men jag kände för någonting vårigt och drog på mig en klänning jag köpte till ett bröllop i somras. Som tur är passade den fortfarande!

När jag satte mig i soffan och skulle klä på Theodore imorse tittade han på mig och sa "vilken fin blommig tröja du har". Så himla sött! Det är första gången jag har hört honom uttrycka att någon är fin eller att någonting är fint på någon - utan att vi frågat först eller så. Helt spontant liksom. Det var så fint och rart.

Min fina lilla kille"

Dags för nya perspektiv igen

Nu skulle jag ju må så himla mycket bättre var det tänkt, eller hur? Bara jag fick de där medicinerna så skulle allt bli nästan som vanligt, va? Och så gick jag där och kände mig risigare än någonsin. 

Visst, vissa saker är lite bättre. Huden i ansiktet är inte lika inflammerad, jag tappar inte lika mycket hår och det känns friskare, knölen på nacken har nog blivit lite mindre och ibland känner jag mig lite smidigare än på länge. Som ett kylskåp och inte ett betongblock. Däremot är jag otroligt utmattad och svag under stora delar av dagen, illamående med hög puls. Vanligtvis mellan tolvtiden och fyratiden ungefär. Då är jag antingen helt utlsagen och måste ligga ned utan att röra mig eller bara vanligt utmattad och jättetrött. Vid middagstid känner jag mig oftast lite bättre och på kvällen är jag oftast ganska pigg igen. Jag är oftast rätt pigg på förmiddagen också, innan medicinen börjar verka.

Det är alltså abstinens det handlar om. Kroppen freakar ut eftersom den i flera år varit van vid skyhöga kortisolvärden och nu är jag taskig och sänker dem. Alltså är det egentligen bra att jag mår dåligt. Det betyder att medicinen fungerar. Det betyder också att jag måste skifta perspektiv igen. Att bli bättre från den här sjukdomen betyder att man faktiskt mår sämre ett tag. Ganska länge till och med.

Jag var på ett läkarbesök i måndags, ledsen och trött och less. Det var skönt att få klaga av mig lite och läkaren (som jag gillar) gav mig lite nya perspektiv.

För det första. Det kommer att ta mycket längre tid att bli frisk än jag trott och hoppats (kanske lite naivt). En operation kommer förhoppningsvis att vara gjord under våren. Efter det måste jag vara sjukskriven i minst tre månader medan kortisonmedicinen jag kommer att äta trappas ned. Under den här tiden kommer jag att må lika dåligt som nu, om inte sämre. Dessutom kommer jag under ganska lång tid inte få exempelvis lyfta eller nysa. Jag kommer alltså vara sjuk ett bra tag till. Minst till i höst.

För det andra. Jag kommer inte att kunna jobba på ett bra tag. Jag har ju hela tiden trott att jag på något magiskt vis skulle kunna gå tillbaka till jobbet snart. Att jag nästa månad skulle vara bättre. Eller nästa. Men så är det inte. Jag kommer inte att kunna jobba igen förrän tidigast i höst. Och då bara på 25 % till en början. Det betyder förmodligen att mitt nuvarande kontrakt inte kommer att förlängas eftersom det går ut i maj. Det suger donkey dick men jag har full förståelse om de måste ersätta min tjänst mer permanent. Det betyder också att jag inte kommer ha ett jobb att gå tillbaka till när jag mår bättre. Det suger också donkey dick men det är inget att göra någonting åt. Det måste jag acceptera.

För det tredje. Jag måste sluta ha dåligt samvete för att jag inte kan vara den supermamma Theodore förtjänar. Eller, jag måste inse att jag visst är den supermamma han förtjänar, för jag gör mitt bästa. Nej, jag kan inte följa med på utflykter eller gunga eller klättra. Nej, jag orkar inte leka med tågbanan på golvet. Ja, jag är trött jämt och tappar tålamodet ibland. Men jag leker med honom så mycket jag bara orkar. Han får så mycket kärlek och ömhet och uppmuntran en liten pojke kan få. Han har ett tryggt hem, två kärleksfulla föräldrar, hela kläder, mat på bordet och en pappa som tar honom till lekparker, klätterberg och mysiga utflykter. Det går ingen nöd på Theodore.

För det fjärde. Jag måste tillåta mig själv att vara sjuk. På riktigt. Jag måste sluta känna mig pressad att bli bättre, orka mer. Jag känner mig som Agda 85 år. Det är så det är. Och Agda 85 orkar inte gå mer än till dagis och tillbaka. Ett varv runt kvarteret kan vara utmattande och ibland orkar hon inte svara i telefonen när den ringer. Så är det och så kommer det vara ett tag. Det måste vara ok. Agda 85 kan inte gå till simhallen eller gymmet just nu. Agda 85 orkar inte alltid laga ordentliga middagar utan bjuder familjen på köttfärssås från en burk. Jag är Agda 85. Det måste jag acceptera.

Jobbiga saker att fundera över. Jobbiga saker att acceptera. Men när man till slut får lite reda i oredan i huvudet och hjärtat känns det så otroligt mycket bättre. För det är faktiskt fasansfullt mycket lättare att må dåligt om man vet att det är ok.

LIlla kaffebönan

Liten ettåringskofta stickad i härlig Baby Cashmerino från Debbie Bliss på rundstickor nummer 4,5 och 5. Mönstret heter Little Coffee Bean Cardigan och finns här (Ravelry-länk). Knapparna är second hand-fyndade. Likaså sytråden.

Ugglevantar

Jaa! De här ugglevantarna var jätteroliga att sticka! Snabbt gick det också, och de blev alldeles underbart mjuka och lagom varma för våren, så jag lär ju göra fler. Mönstret finns här.

Stickade i Alpaka från Schachenmayr på rundsticka 3,5 och 4. Blå knappar och grön sytråd är second hand-fyndade.

Liten kortärmad bomullströja

Liten t-shirt stickad i Drops Paris från Garnstudio på rundsticka nummer 4,5. Liten vintageknapp från lådan på Holmens marknad. Storlek: 1 år.

Mönstret finns här (Ravelry-länk) men jag gjorde min lite annorlunda, mest på grund av att jag gjorde en massa fel. Hehe. För det första är min tröja egentligen bak och fram, knäppningen ska egentligen vara i fram, men eftersom min randövergång blev så ful bestämde jag att det fick bli tvärt om istället. Dessutom är mönstret egentligen långärmat, men mitt garn tog slut och eftersom jag var på sjukhuset när jag stickade kunde jag inte fixa mer. Och så skulle det egentligen vara fler knappar, men jag gjorde fel här också så jag fick sy igen knapphålen och tvinga fram ett nytt i efterhand.

Trots alla små missöden blev tröjan ändå ganska fin, och jag tror att den kan vara sval och skön på en liten ettåring när sommarsolen skiner.

Leias kofta

Beställningskofta stickad i Artesano Superwash Merino på rundsticka 3,5. Mönstret heter Playful Stripes och kan köpas här (Ravelry-länk). Storlek: 6 år. Knappar inköpta på Strikk,

Jag är supernöjd med den här koftan. Garnet och mönstret passar så fint ihop och de slätstickade delarna är så ... släta! De små picot-kanterna är bedårande och jag kommer nog att sticka fler sådana här koftor i framtiden.

Jag hoppas verkligen att den kommer att passa lilla fröken.

BFF-helg

Nu sitter min fina Jenny på tåget och är på väg hem. Det känns sorgligt men jag är jätteglad att hon kom hit och var här hela helgen. Jenny är min bästa vän i hela världen och det har varit så ända sedan vi träffades den där mattelektionen första veckan i gymnasiet.

Det blev en slapp och ledig helg. Tanken var att vi skulle på punkspelning på fredagskvällen men vi var båda så trötta att vi helt enkelt inte kunde resa oss ur soffan. Kanske var det ändå lite ambitiöst planerat av mig med tanke på hur jag mår. Men hoppet är det sista som dör!

Vi har suttit i soffan, haft Misfits-maraton, pratat och umgåtts. Skojat med Theo, ätit god mat och fikat på Le Pain Francaise. Jag har också varit väldigt trött och stukat foten.

Jag önskar att vi kunde ses oftare.

Grrrr!

Ni är jag lite irriterad. Jag fick meddelande från Försäkringskassan om den kommande utbetalningen. En mycket mindre utbetalning än vanligt och jag förstod genast att läkaren glömt att skriva det där sjukintyget. Alltså har inte Försäkringskassan något intyg från och med 5 mars. Suck. Ringa och fixa.

Jag passade på att ringa och fråga om remissen till neurokirurgin också och då fick jag veta att de inte gör någon bedömning förrän jag gjort en ny magnetröntgenundersökning. Det hade de meddelat min läkare men jag har inte fått veta något och jag har heller inte fått någon tid till en sådan undersökning. Det här hade tydligen meddelats läkaren den 14 mars. En evighet sedan! Så nu måste jag vänta på en MR-undersökning och sedan vänta på de svaren och sedan vänta på en bedömning av dem och sedan vänta på en operationstid och sedan vänta på själva operationen. Jag blir vansinnig på detta väntande!

På måndag ska jag till avdelning 132 igen för att lämna prover och prata med koordinatorn Olof. Han får reda ut allt för mig ...

Dippfri dag!

Tjoho! Idag hände det, idag fick jag ingen mitt-på-dagen-dipp! Jag blev inte utslagen i flera timmar. Jag mådde ganska fint hela dagen.

Nu har jag hämtat Theo från dagis (utan stress!), sett till att han fått i sig (lite) mat fast han inte ville, diskat en stor disk, tagit hand om en bajskatastrof och mysnattat lillen. Och jag känner mig inte helt slut! Visst är fötterna svullna igen, men inte som förut. Visst värker ryggen, men inte så farligt. Visst är jag trött, men idag är en ganska pigg dag!

Och imorgon. Imorgon kommer min bästa Jenny! Jag och Theo ska möta henne vid tåget klockan halv tolv om jag är lika pigg som idag. Jag håller alla tummar och tår!

21. Delicious

Photo A Day

20. Before/After

Nä, det är lite för tidigt för före/efter-bild, så det blir en tigerbild istället,
Photo A Day

19. Funny

Liten tokig tremånadersbebis.
Photo A Day

18. A corner of your home

Photo A Day

17. Green

Photo A Day

Jag är tillbaka, och vid liv!

Efter en supermysig söndag med besök av Theos kompis Ellen och hennes fina föräldrar, bakning och mys blev jag plötsligt jättesjuk! Jag vaknade på måndagsmorgonen av att jag kände mig lite risig men redan efter några minuter var magsjuka med feber ett faktum. Eller om det var matförgiftning. Ingen annan i familjen har blivit sjuk så jag vet faktiskt inte vad det var för åkomma.

Dåligt som en räv mådde jag i alla fall och det var först fram emot kvällen som jag var pigg nog att vara vaken några timmar. Då gick jag upp och såg Glorious 39 innan jag gick och lade mig igen.

Idag mår jag lite bättre även om jag är lite skakis och magen är lite upp och ned. Febern är borta i alla fall och det gör stor skillnad! Det är tufft nog att ha magsjuka eller Cushings, men båda två samtidigt och jag blir helt utslagen! Nu arbetar jag på att repa mig och bli i toppform till på fredag, för då kommer världens bästa Jenny på besök!

Bästis

Bästis hänger med och klättrar.

På Theodores förskoleavdelning har de ett litet gosedjurslamm som heter Bästis. Bästis får ibland följa med ett av barnen hem på fredagseftermiddagen. Sedan skriver föräldrarna en liten berättelsen om vad Bästis gjort under helgen, så att alla barn och fröknar kan prata om det på måndagen. I fredags var det Theodores tur att ta med Bästis hem.

Redan samma kväll blev det spännande då Bästis fick vara med och göra hamburgare till middag. Sedan var det kvällsmys med barnprogram i soffan innan lammet somnade bredvid Theodore i min säng.

Idag fick Bästis följa med till klätterberget. Där fick han se Theodore klättra för första gången alldeles själv. Med rep och sele och allt! Pojken skulle nog varit jätteduktig, om det inte var för att han vägrade ta i berget eftersom "det var kallt". Pappan liksom puttade upp honom en bit istället. Hehe.

Imorgon ska Bästis vara med och baka och sedan leka med Theodores kompis Ellen som kommer på besök. Det blir nog toppen!