Friday

Etiopisk mat. Det var lite som indisk mat med en slags syrlig pannkaka som man använde för att skopa upp maten som smakade kryddigt - ofta med kanel. Det var smaskens!

Nu är det lördag och vi har nyss vaknat och duschat. Klockan är kvart över nio och solen skiner i New York. Vi ska åka till Coney Island idag!

Igår tog vi det ganska lugnt jämfört med tidigare dagar. Vi strosade runt lite i Soho, tog tuben till Central Park och åt Etiopisk middag med cheferna och deras sambos/fruar. Mannen fick klätterutrustning i form av skor och sele medan jag fick nya fina kängor. Och så köpte vi lite presenter.

Nu ska jag borsta håret och göra mig i ordning, sedan ska jag putta upp mannen ur sängen för jag är hungrig!

Coney Island baby!

Mina nya fina stövlar från Timberland. Snygga och praktiska, passar lika bra i stan som i pulkabacken.

Torsdagen - bättre sent än aldrig

Igår (torsdag för oss som har en annan tid än er i Sverige) däckade jag som en klubbad säl när vi kom hem till hotellrummet på kvällen så jag hann inte blogga. Jag skulle ligga i sängen och sticka och se på teve men jag störtsomnade istället. Rapport kommer istället här och nu, när vi pauserar lite på hotellrummet. Vi spatserade runt i Soho och studentområdet vid NYU igår. Shoppade lite, åt lite och tittade massor. Dagens shoppingskörd bestod i ett stycke kastrull-set åt Theodore (julklapp) från Crate & Barrel och två stycken garnnystan från Purl Soho. Här kommer bilder.

Frukost på ett café i Soho. Jag åt pannkaka och mannen omelett. Det vi saknar nästan mest av allt förutom vår son är cafékulturen vi blivit så bortskämda med i vår del av världen. Är du ute på stan är det mycket sällsynt att du behöver gå mer än ett kvarter innan du hittar ett café där du kan fika/vila/gå på toa. Här finns vagnar och hål i väggen, mycket sällan finns mysiga caféer där man faktiskt kan så sig ned och vila fötterna. Typ Starbucks men där smakar kaffet bajs. Bränt bajs.

Åh, den här fina garnbutiken fick jag besöka och botanisera i så länge att jag tröttnade. Jag har i flera år följt bloggen, nu fick jag besöka butiken!

Se bara! Jättefina stickade ... saker.

Världens finaste haklappar. Men mycket opraktiska.

Världens finaste portmonäer. Synd att jag inte använder sådana, annars hade jag lätt köpt den här gulblommiga.

Det fanns inte bara fina färdigsydda/-stickade saker. Det fanns såklart garn också! Jag fick med mig ett nystan rosa Lacey Lamb (50g) från Jade Sapphire Exotic Fibres och ett nystan ljusblå Eco+ (250g) från Cascade Yarns. En sjal ska det bli av det rosa, och kanske en halsduk eller så av det blå. Vad tycker ni?

Vi tog en korv- och drickapaus i Washington Square Park. Korven var äcklig men drickan var god. Det fanns hundratals (nåja, minst tjugo) ekorrar överallt i parken.

Efter pausen gick vi lite till innan vi var tvungna att äta igen. Man måste äta mycket när man har semester. På Crumbs kan  man äta världens godaste cupcakes. Vi valde Half baked och om man kan sin B&J:s så vet man vad det betyder. Jag åt min halva med mjölk och mannen med kaffe.

Ok sen gick vi lite till och åkte hem till hotellet och slappade. Sedan var det mat igen. Vi åkte tuben tillbaka till studentområdet och slog oss ned bland alla ungdomarna på Dallas BBQ. Vi fick till och med visa leg för att få dricka öl. Fniss. Ölen kom förresten i gigantiska frostade kupor. Very nice. Very classy.

Alltså. Jag vet att det här inte ser så gott ut men jag kan lova att det var det. Hemgjord coleslaw, marinerat fläsk- och nötkött, bröd och pommes med skalen kvar. Jag åt dubbelt så mycket som jag orkade och ändå var typ en tredjedel kvar.

Efter maten delade vi på en Pineapple Crush. I det röda röret finns tequilan som man fick hälla i själv. Jag fick hjärnfrys, mannen gomsegelfrys. Sedan gick vi hem och stensomnade.

Dag ett. Till fots.

Dagens promenadsträcka: Lafayette str. 120 till Times Square.  5 km, 10 timmar, inklusive shopping och fika.

Vi har det så bra här i New York så ni förstår inte! Igår slappade vi lite på rummet innan vi promenerade den några minuter långa promenaden till den restaurang där vi skulle möta cheferna och deras respektive. En kinesisk restaurang här i Chinatown som heter Joe's Shanghai. Den ska tydligen vara mycket omtalad och har riktig kinamat, till skillnad från alla andra jag varit på. Vi åt dumplings till förrätt och fried rice cake med räkor till huvudrätt. Mycket gott. Vid halv elva gick vi hem och däckade i den sköna sängen - vi hade trots allt varit vakna i typ 25 timmar.

Vi sov och sov och sov och vaknade vid halv åtta - magnifikt! Sedan gav vi oss av ut på stan för att promenera från Lafayette street till Time Square via Soho. På vägen besökte vi  bland annat minst sju hundra skoaffärer, JC Penney och Macy's. Väl på Times Square handlade vi presenter till barnen på Toys 'r' Us där vi också sprang på ena chefen och hans sambo. Vad är oddsen liksom?

Runt åttatiden kom vi tillbaka till hotellrummet efter att ha åkt tunnelbana. Jag höll på att dö av tröttma men vi släpade oss ändå ut på gatorna igen för att hitta mat. I Little Italy valde vi restaurang El Piccolo Buffalo där vi åt stenugnsbakad pizza och drack öl. Det var romantiskt och mysigt förutom när en engelsman kräktes kaskader över hela sitt bord och sina kamrater. Efter maten gick vi till en grocery store och köpte öl, Snapple-kopia, chips, vatten och Oreos. Nu ska allt detta ätas i sängen framför teven. Gött!

Joe's Shanghai i Chinatown. Bästa dumplingarna i stan vad det verkar.

Fried rice cake med räkor.

Frukost på Starbucks. Fika på Starbucks. Och alla gånger nya spännande tolkningar av vårt namn.

Trött Therese vilar fötterna på Macy's.

Äntligen framme på Times Square!

Dagens shopping-skörd. Pyjamas med fötter, Levi's-hängslisar och Thomas-Tågetleksak till Theodore. Lego-spel och roliga godisar till Edward, finklänning och strumpbyxor till mig och schampoo + balsam till semester-Sharparna.

Framme!

Nu  har vi äntligen ställt ned våra väskor och installerat oss i hotellrummet i Chinatown, New York, USA. Resan var lång men förlöpte utan problem trots att jag är så flygrädd. Faktum är att jag bara fick en liten panikattack precis innan vi skulle boarda planet från Landvetter, sedan gick allt som en dans och jag var inte rädd en enda gång!

Vi har just pratat med mamma hemma i Göteborg och hon meddelade att allt hade gått så bra med Theodore. Han hade inte varit ledsen utan glad och hade somnat utan problem på kvällen. Alldeles strax ska vi ta en promenad för att se på omgivningarna i Chinatown och till kvällen ska vi äta middag med cheferna och deras fruar. Mina chefer alltså.

Jag gick upp halv fyra, mannen gick upp tio över fyra, taxin gick kvart över fyra.  Till vår stora glädje fanns Espresso House på Landvetter och frukosten var räddad!

Två glada semesterfirare på flygplatsen.

Flygresorna gick så himla bra trots att den ena var lååång. Vi tittade på film och lyssnade på musik och åt och åt och åt. Det enda jobbiga var egentligen att jag fick lock för öronen och det sitter fortfarande i.

Utsikten från vårt fönster. Vi bor alltså precis mitt i Chinatown. Tunnelbanestationsnedgång precis tvärs över gatan och utanför bild finns en Dunkin' Donuts. Det är nästa stopp.

Det lilla hotellrummet. Precis stort nog för en säng, ett skrivbord och två resväskor . Men alldeles lagom för oss. Det är fräscht, sängen är skön och det ligger på Manhattan och det är det viktigaste.

Adios amigos!

Om tio timmar lyfter planet mot New York (med mellanlandning i London). Om sju och en halv timme väntar en taxi på oss utanför grinden. Väskan är nästan färdigpackad, pengar är växlade, pass är ordnat. Det ska bli så otroligt spännande och underbart och läskigt. Jag kommer att sakna ihjäl mig efter min lilla bebis men så har jag ju saknat ihjäl mig efter kvalitetstid med min man också. Vi behöver det här. Vi behöver få vara ensamma tillsammans och bara ha mysigt och rå om varandra. Det ska bli underbart!

Jag stänger av telefonen under resan men det går väldigt bra att maila eller höra av sig på fejjan. Vi har datorn med oss och jag planerar att blogga minst varje dag.

Det känns lite lättare att lämna lilla stora knyttet efter en sån här myskväll. Det hade varit jobbigt att åka om sista kvällen varit gnällig och ledsen ... men det såg Thomaståget till att vi slapp!

Dan före dan

Nu har jag och mamma/mormor lämnat lilla vilden på dagis. I eftermiddag är det hon och pappan som hämtar och sedan är det mormor för hela slanten ända till på måndag nästa vecka. För imorgon bitti åker vi. Kvart över fyra på morgonen står en taxi och väntar på oss utanför grinden, då åker vi till New York och kommer inte tillbaka förrän den 25 oktober.

Jag kommer att sakna mitt lilla knytte något alldeles ofantligt mycket men han kommer att ha det bra med mormor. Jag och mannen ska vila, mysa, äta och dricka gott, shoppa, sova, strosa och bara vara.

Men oroa er inte, jag uppdaterar bloggen som vanligt.

Veckohandling

Alltså ibland när man är och handlar och har varit vaken sedan klockan sex så blir man bara så himla trött.

Då kan man sova sig igenom typ vad som helst.

Sköna lördag

Theodore provkör sina nya skor. Påsen med den lilla skokartongen ville han prompt bära själv.

Pust! Äntligen får jag sitta i soffan och vila mitt stackars kadaver till kropp. Det har varit en lång men mysig dag. Theodore vaknade halv fem och ville absolut inte sova. Dåligt eftersom våra grannar tydligen klagat på att vi väsnas för tidigt på helgmornarna. Jag kämpade för att få pojken att somna om och efter en halvtimme sov han en stund i min famn och en stund i min säng. Jag sov inte.

Under förmiddagen var det tvätt och disk som stod på schemat. Martin och lilla Alma kom över på lite fika och sedan var det middagslur som gällde för hela familjen. Det kan möjligtvis vara ett sömnrekord, vi sov från halv tolv till tre. Alldeles sömndruckna klädde vi på oss och åkte in till stan för att göra lite ärenden. Vi växlade till oss lite dollars och köpte lite nödvändigheter som nya skor och tallrikar till Theodore. Hans små "lära sig äta"-skålar börjr bli för små och vi vågar inte riktigt lita på att han inte slänger vårt porslin i golvet. Det är mycket "banka" just nu och saker flyger lite hit och dit.

Vi kom i alla fall hem ganska sent, efter sex, så vi lekte/vek tvätt en stund och sen var det sovdags igen, men nu tänkte vi vuxna vara vakna en stund till. Jag i alla fall. Imorgon ska vi veckohandla åt Theodore och mamma som ska mysa och leka utan oss hela nästa vecka.

Theodores nya skor. Timberland, storlek 23 (!), 499:- från Timberland-butiken bakom Domkyrkan.

En av Theodores nya tallrik. Plast, 19:- från Lagrhaus. Ha fick en djup också.

Fixa det här, annars!

Sitter i telefonkö till SJ:s kundservice. De har hittat fel på 2 av 3000 hjul och ställer således in alla Intercitytåg. Nej, det är inget skämt.

Min mamma har en biljett till på söndag eftersom hon ska komma hit och passa Theo medan vi är i New York. Måtte SJ fixa det här åt oss nu annars jävlar!

Motivation, tack.

Det här med att inte äta socker och för mycket fett (eller för mycket kalorier över huvud taget) går ganska bra. Det är inte ens särskilt jobbigt längre och det finns flera gamla fallgropar jag inte ens vill ha längre. Läsk till exempel. Smågodis (förutom choklad) är inte heller så lockande. Andra saker är värre, choklad och mackor och chips ... och för stora portioner.

Skillnaden syns inte direkt på vågen men det känns väldigt bra i kroppen. Jag behöver inte allt det där extra och det känns bra att vara utan.

Och så blev Theodore sjuk. Det gick fortfarande bra att äta duktigt, det blev ingen cykling till jobbet men så kan det bli.

Och så blev jag sjuk samtidigt som Theodore. Och det gick sisådär med att äta bra. Jag orkade inte göra duktig frukost till mig själv och åt några mackor, jag orkade inte laga duktig mat utan det blev diverse halvfabrikat, jag gick hemma och hade tråkigt och var urtrött och kikade i skåp lådor efter saker att äta.

Och så blev Theodore frisk och jag är fortfarande sjuk. Nu är alltså läge att börja cykla till jobbet igen (nej jag orkar inte, jag är sjuk och åker spårvagn, tack). Nu är alltså läge att börja laga ordentlig mat igen (nej, jag är död när jag kommer hem, jag är sjuk och det blir pyttipanna till middag, varsågod). Nu är alltså läge att sluta småäta (nej, jag tycker synd om mig själv, jag är sjuk och ville ha kanelbulle och kakor igår och idag vill jag ha choklad).

Så nu sitter jag här efter lunchen med en mage sprängfylld av choklad som jag bara ville ha med hjärnan. Det känns inte alls bra och jag ångrar mig bittert. De typ, tre-fyra första bitarna var goda - resten bara ångestfyllda. Jag skulle slängt dem men jag hade inte kraften då. Så jag åt upp dem.

Ge mig nu lite motivation att äta duktigt och inte fuska de här dagarna som är kvar till vi åker till New York. Väl där tänker jag göra lite som jag vill, för det är ju trots allt semester, men det finns ingen anledning att tappa koncepten redan nu.

Pepp tack!

Lungpesten fortskrider

Men suck! Kan jag inte få sluta hosta snart? Jag har faktiskt inte tid att vara sjuk för jag ska åka till New York på tisdag. Jag borde kanske gå till jourcentralen och be om lite hostmedicin, men jag har inte tid med det heller för mannen jobbar eftermiddag den här veckan. Har det inte blivit bättre till på lördag går jag då.

Jag tycker dock att jag mår en aning bättre i övrigt och således fick Theodore vara vaken till ordinarie läggtid ikväll. Vi hade urmysigt.

Till middag blev det fylld pasta med tomatsås och parmesan. Tomat och majs till det.

Ibland är man så hungrig att man måste äta från två tallrikar.

Och till efterrätt tyckte vi att vi kunde få en bulle. Faktiskt.

Kära dagbok

När man är sjuk i någon slags lungpest, har jobbat hela dagen, hämtat son på dagis, lagat mat och duschat hämtad son så får man lägga barnet en halvtimme tidigare så att man får ligga i soffan och vila. Det får man.

2xSävehof

Den ena matchen var inte särskilt spännande, den andra nästan alltför spännande. Så kan man kanske sammanfatta dagens handbollshändelser.

Dammatchen mot danska Viborg var sannerligen ingen spännande tillställning. Viborg körde över de svartgula utan pardon och det var helt väntat. Viborg är trots allt världens bästa damlag med helproffs och landslagsspelare på varje position. Sävehof har egna produkter. Stämningen i hallen var lite avslagen och trots att  vi var över 2000 personer i publiken infann sig aldrig någon "känsla". Det är så synd att det är så med damhandbollen. Jag önskar att jag inte behövde skriva så och spä på alla redan förutfattade meningar. Resultatet blev i alla fall 37-24 och att siffrorna inte skenade iväg mer hade laget målvakten Cecilia Grubbström att tacka för. Jag tror att hon tog sex straffar av åtta eller något sånt. Helt sanslöst.

Herrmatchen, däremot, var en orgie i "känsla". Man kunde inte tro att publiken bara vuxit med runt 300 personer för nu klappades och hojtades och hejades det minsann. Och spännande var det. Lite för spännande nästan. Sävehof ledde stort fram till slutet då de plötsligt tappade fokus och i slutändan blev det en kamp om sista målet. 33-32 vann de med till slut i en match som kantades av kulörta kort och två fingrar i luften. Jag har ingen aning om hur många utvisningar som utdelades men jag räknade till fyra röda kort. Fyra! I samma match! Egentligen var det nog en helt perfekt match i mina ögon med mycket action, många smällar, mycket hjärta och oerhörd spänning i slutet.

101010

Jaha men då drar väl jag och ser två Sävehof-champions league-matcher i rad då.

Vad ska ni göra denna 10-söndag?

Lite Theodore så här för omväxlings skull

Det är mycket "ajaj" just nu. Busfrö var ordet.

Men med mycket "ajaj" - alltså nyfikenhet, upptäckarlust och mental mognad - kommer också stora framsteg. Som att lära sig hur man använder nässpray till exempel.

Och jobbargubbar är fortfarande exakt lika intressanta. Så här kan han stå hur länge som helst. Tills vi måste gå hem.

Världens bästa och gladaste bebis

Theodore i toppform en liten stund innan läggdags, efter sista dosen av äckliga Kåvepeninen.

Pappans stora dag

Minns ni en dag i maj, den 22 närmare bestämt? Det gör jag, för då var det "min stora dag". Inte min födelsedag eller så, utan en dag som var ämnad för och tillägnad bara mig. Jag blev uppassad och bortskämd å det grövsta och jag älskade varje sekund. Ni kan läsa om det här, här och här.

Idag var det dags att återgälda den stora gesten. Det var dags för "pappans stora dag". Mannens alltså. Min dag inkluderade massage, en dag på stan och en massa godsaker - och det visade sig vara precis vad pappan önskade också. Till råga på allt hade vi den stora äran att tillbringa dagen med världens gladaste och duktigaste son. Hela dagen!

Det här äter vi till middag ikväll, vad äter ni?

När vi ätit ska jag sticka klart den här pås-påsen.

Och när den är färdig har jag en hel massa fint garn som väntar på att bli stickat med.

Om jag säger såhär:

Om man kommer hem från jourcentralen med en söt pojke som är pigg och tapper trots att det är över en timme efter läggdags och hittar sin man i köket bakandes eclairer - då har man det rätt bra va.

Min bebis är tillbaka

När man sett en himla massa sånt här i nästan två veckor:

... är man himla glad när man får se lite sånt här:

Theodore visar bilder från sjukstugan

Det är viktigt att dricka mycket när man är sjuk. Det har mamma sagt.

Och vila ...

Du och jag mamma.

När vi är på promenad vill jag gärna busa så mycket som möjligt och till exempel försöka gå på den farliga vägen.

När man är sjuk och inte kan sova så bra på natten (eller dagen) så slutar det oftast så här. Lite hur som helst.

Det bästa med att vara sjuk är att när man blir lite friskare är  det så roligt att gå ut och leka igen!

Tittut!

Gamlestadens bigminton-proffs nummer ett.

Tappre lille man

Inte nog med att han har öroninflammation, ögoninfektion och en hemsk hosta - han har fyra tänder på väg upp också.

Raseri nummer ett

Vi är fortsatt förkylda här hemma. Mannen håller ihop rätt bra hittills men vi andra är rätt under isen. Theodore får alla sina mediciner och vi hoppas att han ska vara bättre imorgon. Personligen ber jag till högre eller lägre makter om en lugnare natt med mer sömn för mannen jobbar natt och jag har således ingen att knuffa upp varannan gång Theodore vaknar. Och mina energinivåer är rätt uttömda kan jag lova.

Och på tal om noll energi, Theodore äter så dåligt nu när han är sjuk. Han dricker ganska bra och det är det viktigaste, sedan petar vi i honom någon gröt, macka, glass eller frukt när vi kommer åt. Jag vet inte om det var sjukdomen, lågt blodsocker eller begynnande trots men pojken fick ett vredesutbrott utan dess like idag. Han och mannen hade kommit hem från Konsum, där de fyllt på glassförrådet, och Theodore skulle just få en glasspinne med vaniljsmak. Han smakar och plötsligt blir han vansinnig, slänger glassen på golvet och sig själv kort därefter. Där ligger han och sparkar med benen och gallskriker. Inget ledsen-skrik, inget ont-skrik, inget trött-skrik utan ett ilsket  vredes-skrik.

Han var skitförbannad och vi fattade ingenting. Vi fick inte klappa eller lyfta upp eller ens titta på honom. Han bara skrek och skrek och kastade sig omkring på golvet. Vi vuxna såg på varandra och kunde inte låta bli att småskratta lite medan vi betraktade pojken och funderade på vad som utlöste vreden. Var det fel på glassen? Det var visserligen ingen isglass men vaniljglass har han ju fått förut och gillat så... Till slut var det jag som gav mig och satte mig en bit ifrån pojken med en ny glass i handen. Lite nonchalant sådär. Efter en stund slutade han gråta och gick fram till mig, tog glassen och satte sig i mitt knä. Utbrott över.

Var det här första trotset? I så fall förlorade jag.

Jourcentralen revisited

Ja nu har vi besökt dem igen, läkarna och sköterskorna på Jourcentralen i Gamlestaden. Theodore blev liksom aldrig bättre från sin förkylning och febern var inne på sjunde-åttonde dagen så vi kände att det var lika bra att kolla upp så han inte fått någon bakterieinfektion. Sagt och gjort, vi väntade i väntrummet, träffade doktorn och fick vår dom. Ögoninfektion, öroninflammation och gräslig hosta. Innan vi gick vidare till apoteket fick han två doser vad-det-nu-hette som man andas in genom en sån där mask. Luftrörsvidgande. Vi... någonting.

Så, nu har vi en hel medicin-buffé uppradad för Theodore tre eller fyra gånger dagligen. Febernedsättande, hostmedicin, penicillin, ögondroppar och nässpray. Jag verkligen bävade inför att komma hem och behöva sätta i honom alla dessa hemskheter. Han är ju så himla duktig på att ta medicin men det har ju varit goda sorter som Alvedon och den där goda hostmedicinen, inte Kåvepenin direkt. Jag vet inte om det var nybörjartur men det gick så himla bra! Han tog alla olika medicinerna utan några problem alls! Drack dem ur den lilla koppen utan hjälp, hot eller mutor. Jag misstänker att det inte går riktigt lika bra imorgon. Nässprayen gick också ganska bra. Ögondropparna däremot var inte ett dugg roliga. och de ska tas fyra gånger per dag. Hualigen, jag känner mig som en barnmisshandlerska när jag står där med flaskan ovanför den gallskrikande ungen. Men måste man så måste man. Så är det bara.

Skönt i alla fall att få veta vad som felades den lille, och att vi nu fått medel för att göra honom frisk. Vi ser fram emot fortsatt VAB:ande nästa vecka...

Kuckeliku, klockan är sju!

Det är lördag, klockan är sju och det är alldeles tyst hemma hos familjen Sharp. På övervåningen sover svärmor och Edward. Här nere sover mannen och Theodore. Jag är för förkyld för att orka sova, och dessutom däckade jag samtidigt som Theodore igår så jag har sovit i säkert elva timmar. Det var en slitsam dag igår.

Det är lördag och jag sitter i köket och lyssnar till kylskåpets brummande. Eller är det frysen? Det är rätt mysigt i alla fall och jag har första parkett nu när himlen börjar ljusna utanför fönstret. Och det är alldeles tyst. Fullkomligt underbart. Jag är inte ensam för jag har min familj omkring mig, men det är ändå tyst och lugnt. Stilla och fridfullt.

Om bara en liten stund vaknar ett av barnen, och så ett till. Och så kommer de vuxna upp strax därpå. Så är livet igång med buller och bång. Frukost, trösta, busa, torka, byta, klä. På högsta fart utan avbrott till kvällens nattningar är gjorda. Det känns så ibland, särskilt när vi eller barnen är sjuka. Som att dagen är ett race jag ska igenom, och så pustar jag ut efter kvällens mållinje. Då är det tur att sådana här mornar finns, så att jag hinner fokusera lite. Känna mig tacksam över dagen och inte bara se den som en uppgift som ska klaras av. Hinna reflektera och känna efter. Hinna längta efter barnen.

Hinna vara Therese en stund innan jag ska vara mamma och fru.

Theodore kom med sitt lilla prickiga täcke och sa med sin pipiga lilla bebisröst: Snälla rara mamma får jag sova bredvid dig inatt, jag hostar så mycket och känner mig så ledsen och vill bara hålla dig i handen när jag sover. Självklart fick han det, och när jag vände ryggen till var min sängplats borta.

Förkylningsnytt

Ja, då räknar även jag mig till de förkylda i den här familjen. Theodore är fortfarande ganska krasslig men det känns som att det är lite mindre snor och host och rinnande ögon idag. Mannen har börjat nysa men jag hoppas att det bara är inbillningssjuka, eller sympatiförkylning, för han har redan haft två förylningar sedan Theo började dagis. Man skulle kunna tro att det är barnet som ska få alla dagisbaciller men så är det inte. Det är pappan som får dem. Och nu mamman då. Halsen skaver, huvudet värker, näsan är täppt, nacken stramar och orken är på minus fem. Särskilt efter inatt då Theodore vaknade gråtandes ungefär en miljon gånger av att han hostade så mycket. Stackars bebis, stackars mamma och stackars pappa.

Jag VAB:ar idag. För första gången. Mannen är på väg till Stockholm för att hämta Edward och vi har svärmor här på besök, men Theo var så pass krasslig att jag inte hade hjärta att lämna honom hemma - var sig för hans eller svärmors skull. Det är inte lätt att vara/ta hand om en sjuk ettochetthalvt-åring.

Just nu sover pojken äntligen, han behöver det verkligen. Han har faktiskt sovit riktigt bra i nästan två timmar nu utan att hosta alltför mycket. Skönt! Medan pojken sover och svärmor läser på övervåningen skriver jag handlingslista och stickar på mina höstvantar. Jag har kommit till mitten av den näst sista blomman ungefär. Det blir ganska fint. Och hallå förresten! Vi har ju fått hem vår fina nya kamera nu, så jag kan ta en bild och visa!

Här sitter jag och bloggar och stickar.

Och när jag ända är inne på stickningar kan jag visa två av de födelsedagspresenter jag stickade och nu har gett bort. En rosa mössa med rosett och en kort halsduk med knapp.

Mössa till Annagreta.

Halsduk till Sushila.