"Tjejvän och pojkvän"

Sötnötterna Theodore och Alma har busat tillsammans på kondiset idag. När det är studiedag på förskolan och regnet öser ner är det nog faktiskt det allra bästa!

Återkomsten av den braiga mamman

I allt smutsigt mörker som omger min sega vardag just nu finns det faktiskt ljusglimtar. Som den här eftermiddagen och kvällen. Efter en jobbig dag med städhjälps-skam och bråk med maken såg jag inte fram emot att hämta på dagis och bråka om middag och... allt som hör vardagskvällarna till när maken jobbar. Jag hade varit stressad hela dagen över att behöva ha Theo ensam, men plötsligt slog det mig. Varför? Jag har ingen tidspress, jag kan låta hämtning och hemgång ta hur lång tid som helst. Jag behöver inte stressa och bråka. Alltså bestämde jag mig för att ta det lugnt, låta situationer spelas ut.

Vägen till förskolan var njutningsfull. Trots att det gör ont nästan överallt när jag går så gjorde The Killers i mina hörlurar att det var trevligt ändå. Jag hade till och med ett fånigt flin på läpparna. Theodore lekte fint med en fröken när jag kom fram. Det såg verkligen urgulligt ut och jag stannade en stund för att vara med. Han bjöd på sandpannkaka med citron och socker.

På vägen hem gick han så duktigt och höll min hand så fint att jag plötsligt fick ork nog att gå till lekparken. I vanliga fall packar jag så snabbt som möjligt ned honom i vagnen och släpar mig den långa kilometern hem. Idag fick pojken åka kana, leka i sandlådan och gunga innan vi fortsatte hemåt. En liten stund i alla fall.

Väl hemma lade sig Theodore på golvet och kunde plötsligt inte klä av sig själv. I vanliga fall hade jag suckat och klätt av honom innan jag slängde mig i soffan och lät honom titta på tv resten av kvällen. Men idag lät jag honom ligga. Gick in i köket och hällde upp var sitt glas juice, hämtade ett pussel och ett memoryspel och satte mig vid köksbordet för att vänta.

Det tog en halvtimme eller så innan han klädde av sig helt själv och kom och satte sig vid bordet. Hängde upp alla kläder till och med. Och jag var inte ett dugg stressad. Det var bara lite mysigt, och efteråt var jag så himla stolt över honom för att han till och med ställt skorna rätt. Min kille!

Vi lade ett pussel och spelade en omgång memory innan det var dags att laga mat. Färsk fylld pasta, en av Theodores favoriter. Middagen var mysig utan några större konflikter och vi var båda nöjda när vi traskade upp för trappan för att se på barnprogram innan det var dags för natttning.

Lite Barnkanalen och Boomerang senare bytte vi om till pyjamas, borstade tänderna och läste saga. Allt utan all för mycket bråk, mest pga av muta i form av spel på min telefon. Tre godnattsånger senare sov Theo, och jag var pigg nog att vara vaken en stund till. Det är verkligen inte varje dag!

Nu sitter jag och tittar på Battlestar Galactica S03 och njuter av att känna mig som en riktigt bra mamma. En sådan mamma som jag vill vara. Bra i min bok alltså. En mamma som orkar ta fighter, som orkar leka, som orkar laga riktig mat, som orkar vara snäll, som orkar lyssna och berätta. En mamma som är medveten och med i nuet. Det är en så skön känsla!

Jag ska nog ta en macka banne mig!

Med fin-tishan på

Handbolls-huliganism - finns det i Sverige?

Äntligen har jag kunnat ta mig ut till Partille igen för en rejäl omgång handboll. Både damer, herrar, Champions League och elitserien stod på schemat. En fullspäckad handbollskväll! Senare kunde jag konstatera en tråkig förlust för damerna, en skön vinst för herrarna och rejält med smolk i handbollsbägaren.

Under alla år jag suttit på handbollsläktare runt om i Sverige har jag sällan stött på något bråk eller obehag. Folk sköter sig för det mesta, och är oftast trevliga och engagerade i spelet. Två gånger har jag fått en klump i magen - i Eriksdalshallen när Hammarbys klack mobbade motståndarnas målvakt, och ikväll. Tre rader nedanför oss satt nämligen tre medelålders så kallade män som förstörde upplevelsen för mig, mitt sällskap och en stackars man. 

Jag uppmärksammade inte exakt vad som hände men plötsligt knuffar en av "männen" till en man i övre medelåldern så att han ramlar ut på trappan. Han slår sig som tur är inte (hoppas jag) men det kunde gått illa. Det hela verkade handla om att han råkat ta fel plats varpå en av "männen" blir hotfull och överdrivet arg. Minst sagt obehagligt att se. Jag tyckte så himla synd om den knuffade mannen som först satte sig på en annan plats, sedan gick därifrån. Det märktes så tydligt att han ville säga något, göra något - men vågade inte. Sen gick han bara. Jag hoppas att han inte gick hem och missade den underhållande matchen på grund av tre idioter. 

Jag kände mig orolig och obehaglig till mods resten av matchen och ville helst att de tre "männen" skulle ge sig av. Eller, allra helst skulle jag vilja veta deras namn och stänga av dem från hallen helt och hållet.

Drömkroppen dagen efter

Tack för alla fina reaktioner på mitt inlägg om drömkroppen. Tänk, det var till och med någon jag inte känner som delade det med sina kamrater på Facebook. De kändes väldigt bra att skriva ett inlägg som inte innehöll någonting negativt, typ jag är tjock och ful, men axlarna är fina. Typ. Ni förstår vad jag menar. Ett inlägg som inte handlade om min sjuka kropp, utan det som faktiskt fortfarande fungerar. Eller sånt som börjat fungera igen. Men det var verkligen inte lätt. Det är så enkelt att slinka dit negativa saker utan att en tänker på det. Tack igen allihopa.

Någon frågade hur jag mår nu. Rätt risigt måste jag erkänna. Jag är frisk från min cushings, och det är jag otroligt tacksam för, men det är en lång väg tillbaka och det känns. Min kropp, som tidigare producerade för mycket kortisol, kan nu istället inte producera tillräckligt mycket. Jag äter därför hydrokortison för att kompensera men trappar ned var tredje vecka för att lura igång kroppen. Så att säga. Det är fruktansvärt jobbigt och det känns som att ständigt leva med för lite batterier. För lite energi och drivkraft. Jag är ständigt trött, illamående och orkeslös.

Men det är att förvänta, och det kommer att gå över så småningom. Kanske om några månader, kanske om ett halvår, nästan helt säkert om ett år.

Den långa vägen känns oändlig ibland

Inlägget nedan tog uppskattningsvis en timme att skriva med mitt lite rostiga språkbruk. När det var färdigt hade jag ordentligt ont i armar, ben, rygg, axlar och magmuskler. Alltså så ont att jag hade svårt att ta mig ned för trappan när jag hörde Theodore gnälla i sin säng. Så ont, av spänningarna som uppstod av att sitta upprätt vid min dator och skriva i en timme.

Ibland känns vägen tillbaka så otroligt lång.

Men hey, det blev ett inlägg i alla fall.

Min drömkropp - eller inte. Men bra ändå.

Ända sedan jag hörde talas om Sofi Fahrmans nya bok Bodylicious - så får du din drömkropp har jag gått och irriterat mig och förundrats över människors idioti. Det känns så unket att ge ut en sån här bok 2012 och jag tycker verkligen inte att världen behöver ännu en pekpinne som talar om för oss hur våra kroppar ska se ut eller vara för att få epitetet "drömkropp". Ja, alltså deras bild av drömkroppar såklart. För faktum är att vi alla med största säkerhet har olika bilder av hur sådana ser ut. Särskilt när det kommer till våra egna kroppar.

Så stötte jag via twitter på det här blogginlägget och blev först glad för att hon tänker som jag önskar att fler tänkte. Sen blev jag ledsen för att jag inte kunde tänka likadant om min kropp. Den är inte stark och frisk och duglig. Sen blev jag glad igen för trots att den inte är perfekt, och trots att den inte är min drömkropp just nu, så är den bra på så många sätt ändå!

Hör här bara.

Jag har magiska fingrar. Otaliga är gångerna jag hört att de är unika, men jag tror att det sitter mer i känslan än själva beröringen. Jag har en värme och ett lugn i mig som jag kan överföra till andra via mina fingertoppar. I mig finns så mycket oro och rörelse. Så mycket osäkerhet och press, men mina händer kan lugna och min famn tröstar ändå. Om jag har en superkraft så är det den.

Fingrarna är inte bara magiska utan fina också .Särskilt med lackade naglar. Dessutom kan de handarbeta. Och om de kan. Jag är en riktig liten mästare med stickor och nålar.

Mina axlar är slanka med en fin kurvning. Blottas de tillfälligt under en uppknäppt kofta får min man något drömskt i blicken. Det gillar jag. Mina axlar är bra och mellan dem sitter ett huvud på skaft. Det huvudet använder jag så bra jag kan och utnyttjar dess potential på bästa sätt, även om vissa har hävdat annorlunda. De hade fel. Där finns min kreativitet, förmodligen min bästa tillgång. Förutom min andra superkraft då.

På mitt huvud sitter mitt ansikte och mitt i det min näsa. En näsa som i nästan 15 års tid genomborrades av en ring men som är fri från den nu. En näsa som skulle må bra av lite mer skinn men är söt som den är. Ovanför näsan sitter mina blå ögon. De ser lite halvtaskigt men det gör inget eftersom jag har så snygga glasögon. Under näsan sitter min mun, och den säger mycket bra och dåliga saker. Oftast styrs den av hjärtat innan hjärnan har korrekturläst och läpparna är fantastiskt bra på att pussas. Det är dagens sanning.

En bit nedanför huvudet sitter mina bröst. De har verkligen fyllt sitt syfte och jag är stolt över dem. De har trots allt inte bara varit en fröjd för ögat utan närt, tröstat, lugnat och sövt ett litet barn i nio månader. Sällan har jag upplevt ett sådant självklart lugn eller sådan stor frustration som när jag ammat mitt barn.

Innanför brösten sitter mitt hjärta, och det är stort men skört. Många har försökt göra det illa och en del har lyckats, men fortfarande vill det tro det bästa om alla. Ett slag i taget.

Under hjärtat finns min mage och där har Theodore bott. Det är därför en helig plats som inte förtjänar att bespottas för att den må ha fel form. Ett barn har vuxit där inne. Det är fortfarande svårt att förstå ibland. Magen har inte bara huserat ett barn utan där inne någonstans bor också min magkänsla. Den har både hjälpt och stjälpt mig men sedan jag lärde mig att lyssna på den bättre har den blivit en av mina bästa vänner. Men vi håller fortfarande på att lära känna varandra ordentligt.

Mina fötter står stadiga på jorden och trivs i Converse-skor. På fossingarna sitter tio begåvade tår som kan plocka upp saker från golvet, nypas och flirta.

Se där. Massor av bra saker med min kropp, och det finns fler! Det gäller bara att ställa in siktet på bra istället för dåligt.

Om det ändå vore lika enkelt varje dag.

MVH Förkyld och hängig

Snörvel.

Snörvel.

Hutter.

Snörvel.

Torkar rinnande ögon.

Hutter.

Snörvel.

Det är ungefär läget idag. Jag misstänkte för några dagar sedan att jag var på väg att få sonens förkylning men sen hände inget och jag ropade hej innan jag kommit över ån. Nu sitter jag i soffan under en filt och huttrar och snörvlar och mår illa. Nyser och torkar rinnande ögon. Spak som en överkokt sparris.

Huden svider och de varma kläderna kliar som glasfiberdamm över allt. Obekväm. Höfter, knän och rygg gör ont och det är omöjligt att ligga skönt. Men är för trött för att sitta.

Mannen tar kvittrig son till förskolan och åker sedan in till stan och gör ärenden åt mig/oss. Är lite extra tacksam idag.

Snörvel.

Jag svängde ihop en matchande mössa också när jag ändå var igång

Ravelry-länk till mönstret finns här.

I am a maker

Jag har gjort mitt första riktiga stickmönster! Ett par halvvantar jag slängde ihop av egen design blev så fina att jag bestämde mig för att skriva ihop instruktionerna och publicera på Ravelry. Innan jag visste ordet av hade jag massor av likes och mönstret ligger nu i 15 köer. Roligt!

Pröva och sticka dem själva, det är ett superlätt mönster och man behöver bara minde än ett nystan Puno från Gepard Garn. Gör't!

Här finns Ravelry-länk.

Skratt- och ostfesten i Örebro

I helgen träffades kompisgänget från förr upp hemma hos Marie i Örebro. Vi buntade ihop oss i den utbäddade bäddsoffan kring en enorm ostbricka och tjattrade till trutarna ville ramla av. Det var så fantastiskt roligt och jag skrattade så att jag tappade andan och tårarna sprutade. Istället för att blir trött kände jag mig piggare än på åratal!

När jag skulle åka hem mötte jag dessutom kamraten Peter på Örebro station. Han skulle hem med samma tåg så vi gjorde sällskap. Väl hemma möttes jag av en snorig liten man som inte saknat mig alls och en stor man som åtminstone saknat mig lite.

Jag svepte svalsjalen runt halsen, klev på tåget och reste iväg.

Tvilling (Marie) masserar tvilling tvp ((Tobias).

Ostfesten!

Gin och tonic!

Massage nummer två.

Varm i magen och lugn i hjärtat

Idag känner jag mig tillfreds. Nöjd och glad på ett varmt och luddigt sätt, och det var evigheter sedan. Evigheter. Som i flera år.

Förra veckan var jag under isen. Kroppen klarade inte av att leva på de låga kortisolvärden den kunde komma upp i på egen hand så jag fick kontakta sjukhuset igen och nu är jag på en nedtrappningsplan istället för att sluta cold turkey. Och vilken skillnad! Förra veckan låg jag i soffan, illamående och utmattad med huvudvärk och hjärtklappning. I lördags svimmade jag nästan när jag försökte gå utanför dörren. Idag sitter jag här just hemkommen från stan efter att ha lämnat pojken på förskolan och sedan gjort lite ärenden. Och jag är inte utmmattad till dödens rand. Jag känner mig rent av rätt pigg!

Det känns så hoppfullt och skönt att ha gjort saker jag inte orkat eller kunnat på så fasansfullt länge. Jag har borstat håret, klätt mig i respektabla kläder, kommit i min gamla vår-/höstjacka, lämnat Theodore, åkt in till stan, varit i tre olika affärer och lyssnat på musik! Musik! Det låter säkert jättekonstigt att jag är så glad över att ha lyssnat på musik, men tänk er följande:

Jag har älskat och levt för och till musik sedan tidiga tonåren. Älskat passionerat. Inte kunnat leva utan. Gäll hårdrock, trallig pop, svängig country, bombastiska ballader. Slukat och blivit uppslukad. Och så smög sig den här sjukdomen på mig, långsamt likt skuggorna en sensommareftermiddag. Jag märkte inte att den var på väg men så var den plötsligt där, och hela livet förändrades. Bland annat klarade jag inte av att lyssna på musik längre. Åtminstone inte som jag brukade. The National och annat mjukt fungerade bra på låg volym men försökte jag mig på någonting med lite driv eller styrka eller volym eller stora känslor var det som om jag ville krypa ur mitt eget skinn.

Med skyhöga nivåer av stresshormoner i kroppen var jag helt enkelt för känslig för att beröras av musiken. Allt omkring mig behövde vara så lugnt som möjligt (så långt det går med ett litet barn i familjen). Låga ljudnivåer, ingen stress och press, långa långa nätter. Annars krashade jag.

Men nu, nu! Nu lyssnar jag på The Killers nya skiva och håller på att dö av glädjeslag. Den är så jäkla bra och jag kan känna det i hela kroppen. Musiken gör mig lycklig igen och det känns helt frakking underbart!

För övrigt är det fint att få njuta av en Killers-skiva utan att få ångest på köpet. Jag gillar verkligen bandet men de första skivorna (som är jättebra) påminner så mycket om en tid i mitt liv som jag lämnat bakom mig. Tiden innan jag fann mig själv och det liv jag ville leva. Tiden innan Karl-Graham och Theodore. Med ett jobb som sög allt självförtroende ur mig, och idel destruktiva relationer. Nu kan jag äntligen lyssna med glädje och en varm bitterljuv känsla i magen och ett lugn i hjärtat.

Idag är en bra dag.