For Cp-dockan by Thepas

Vår docka heter Dumper, det har Theodore bestämt.
Dumprar är det bästa han vet.

För några veckor sedan fick jag i uppdrag av GIL att sticka fem Pride-randiga tröjor åt Cp-dockan. Roligt! tyckte jag eftersom jag gärna stödjer både Pride och Cp-dockan. 


Alla tröjor är stickade i Rauma Finullgarn på stickor nummer 3.

Luvtröja.

Tunika.

Kofta med ribbstickad tubtopp.

Kofta med puffärm.

En till kofta med puffärm.

Sorgen

Ikväll sörjer vi att mina fötter idag varit jefligt svullna igen efter att ha haft sin normala storlek och form sedan jag vaknade upp efter operationen.

Amen.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Uppe!

Klockan är kvart över tolv och jag har varit uppe ända till nu! Inte bara vaken utan uppe i soffan. Inte gått och lagt mig direkt efter att jag nattat Theo, som den senaste tiden.

Och då har vi ändå varit på Lek & buslandet hela familjen. Visserligen satt jag mest på en stol hela tiden, men jag tog mig dit, var där och tog mig hem. Utan att nästan klappa ihop av trötthet klockan sju, som den senaste tiden.

Jag har varit lite piggare idag. Kanske min piggaste dag sedan jag kom hem från sjukhuset rent av. Kanske har det att göra med att jag nu tar värktabletter till natten och alltså får sova bättre. Kanske är det bara en bra dag. Kanske börjar kroppen räta på sig lite. Kanske kanske.

Hur som helst så kan jag ju inte skriva ett helt inlägg utan att klaga lite. Så: Jag har lite mer svullna fötter igen, och så har det hänt något märkligt med min hy. Plötsligt är jag superjättetorr i pannan och på kinder, axlar, rygg och bröstkorg. Märkligt.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Uppe vid ytan för luft

Åh så skönt, idag mår jag lite bättre. Kunde gå upp vid halv elva istället för att, som igår, släpa mig upp vid fyra på eftermiddagen.

En jobbig grej med att inte ha någon egen kortisolproduktion/avvänja kroppen vid alldeles för mycket kortisol är att det gör så jäkla ont i musklerna och lederna. När jag är ute och går (hasar) får jag så jäkla ont i hälsenorna att jag nästan inte vill gå över huvud taget. Och när jag sover har jag så ont i rygg-/arm- och benmuskler att jag knappt kan vända mig om. Värdelöst.

 Men, som sagt, idag är lite bättre än igår. Och det är ju bra.

Kom på fest!

Gamlestadsgalej lever vidare! Vi följer upp förra årets succé med en ännu större och roligare fest. Loppisen står fortfarande i centrum, men i år har vi ännu bättre musikunderhållning, barnshow med Djurovision Song Contest, femtiotalspicknick och auktion. Bland annat. Jag är med och samordnar som vanligt.

Galejet går av stapeln lördag 25 augusti. Kom om ni har möjlighet - det blir roligt! Läs mer på hemsidan, gilla på Facebook eller följ på Twitter!

En ögonblicksbild från förra årets galej.

Söndagsklänningarna

Det här är mina garderobsfavoriter just nu. Några gamla, de flesta nya - och alla jättefina! Klänningar i stora storlekar gör sig verkligen inte rättvisa på spinkiga galgar så ni får lita på mig när jag säger att de är fullkomligt fabulous när de sitter på en tjock kropp.

De flesta kommer från Lindex tjockisavdelning. Jag letade runt i alla möjliga butiker men blev mest besviken. Både Åhléns och H&M, som jag hade ganska höga förväntingar på, hade i princip ingenting jag tyckte var snyggt. Alls. Lindex hade massor. Ellos hade också en del fint och därifrån kommer lite under- och träningskläder snart. Och en väska. Men nu till klänningarna!

Den här köpte jag förra sommaren till ett bröllop, och trots att jag
gått upp 10-15  kilo sedan dess så passar den fortfarande.

Den har så fint blommönster tycker jag!

Den här köpte jag också förra året, och den är egentligen alldeles för kort.
Särskilt om man inte strukit den och den är alldeles skrynlig, som nu.
Jag tror att den blir hur fin som helst med en underklänning till.
En underklänning som är på väg hem till mig as we speak.

Den här klänningen har jag visat tidigare. Den är fortfarande en favorit.

Svalor och andra fåglar är fina på kläder.

Nu kommer äntligen en helt ny klänning! Den här har jag faktiskt inte än premiärburit ännu. 

Lite extra piffigt med paljetter runt halsen.

Oooh, det här är en storfavorit. Den sitter jättefint på och man känner sig
som en hemmafru på femtiotalspicknick.

Rynkdetaljer på oket.

Blommig klänning i samma modell som svalklänningen.

Den här är också en favoritfavorit. Tunt och skönt tyg som faller snyggt ...

... och väldigt sött mönster.

Den här klänningen sitter så jäkla snyggt! Omlottmodell med "fejk-linne! under.
Den här fick jag faktiskt som en överraskning av min man när jag låg på
sjukhuset. Det blev min "åka hem"-klänning.

I den här känner jag mig som Bettie i Mad Men. När hon blev tjock alltså.

En blå solklänning. Jag är inte jättekär i mönstret egentligen
men den var så fin på att jag var tvungen att köpa den ändå.

Det är någonting med skärningen som gör den fin.

Jag avslutar med ett par skor! De här beställde min man hem åt mig på nätet. Innan operationen fick jag inte ens i foten, men nu efteråt sitter de som gjutna. Ser ni att mina fötter och anklar ser nästan normala ut nu? Bara lite svullna. Skorna är så himla sköna och man kan gå i dem i flera timmar utan strumpor utan att få ett endaste litet skavsår. Bobs by Sketchers. Och ja, jag vet att mina fötter är randiga. Så går det när man sitter i solen med tofflor.

Det här finns inte

Jag har lite ont i en tand men pga tandläkarskräck så ignorerar vi det, va.

Shopping-galenskap

Jag fyllde ju trettio i år dårå, och önskade mig bara pengar till kläder. Det var verkligen verkligen verkligen nödvändigt. Allt i min garderob var för litet, trasigt, utslitet, illasittande eller utslitet. Allt påminde mig om sjukdom, fulhet och bara tråkiga saker. Efter operationen behövde jag något nytt, en nystart. Bort med allt det gamla och in med nya kläder. Kläder som var lagom stora, som passade, som satt bra och kändes bra. Fina kläder.

Alltså tog jag mina födelsedagspengar och köpte massor av kläder!

I min garderob finns nu runt tio klänningar som sitter bra och som jag verkligen tycker om (fast alla är inte köpta den här omgången såklart), ett gäng leggings (men jag behöver fler, som inte är svarta eller vita), hur många koftor som helst, 2 fina bh:ar som sitter bra och lite trosor som inte är tio år gamla.

Jag känner mig som en ny människa. Det är roligt att gå upp och klä på mig på morgonen. Tidigare var kläder bara en källa till ångest. Hej nya klädlivet!

Dåligt, dåligt, dåligt. Sedan mysigt.

Idag var jag jättetrött, mådde illa och hade huvudvärk hela morgonen, förmiddagen och eftermiddagen. Jag sov, sov, sov, läste Sookie, sov och läste. Vid femtiden åt jag middag med min man, sedan mådde jag lite bättre och vi åkte in till stan för att göra lite ärenden och ha trevlig tillsammans.

Titt-ut!

Om katetrar och sånt

Jenny undrade lite grejer,och jag svarar.

Njae, det gör inte direkt ont att ha en kateter i urinröret. Det är lite obehagligt när de sätter in den (man får lokalbedövning) men jag sov ju då den här gången.  Sen känns det mest obekvämt, och tanken på att det sitter ett rör där är äcklig. Och så har man ju lite begränsad rörlighet när man måste släpa runt på en påse hela tiden. Det är sååå skönt att bli av med hemskheten, och inte gör det särskilt ont när de tar bort den heller. Man får dra ett djupt andetag och så vips!

Ja, det var någon där när jag vaknade. De väckte mig. Då låg jag på uppvaket tillsammans med andra som var nyopererade. En massa (det kändes som typ fem-sex stycken) sköterskor tog hand om oss och det var alltid någon i rummet. När jag vaknade kände jag mig lite groggy men det gick över rätt snabbt. Hela kvällen och natten var jag lite ... borta. Medveten men inte helt "med" liksom. Tiden gick lååååångsamt och jag besvärades jättemycket av syrgasmasken, alla slangar och sladdar och de stora tussarna i näsan som fick bytas hela tiden. Jobbigast av allt var nog att jag var så sjukt törstig. Munnen och halsen var som en öken och läpparna var spruckna. Jag fick absolut inte dricka så de duttade läpparna med nån slags fuktig tuss vilket inte hjälpte alls. Men jag hade inte ont någonstans i alla fall. De var frikostiga med morfinet.

Tiden på uppvaket var bland det jobbigaste jag varit med om och jag var så otroligt tacksam när jag fick komma till nästa avdelning. Bli av med lite sladdar, syrgasen osv. Få dricka igen! Om jag slipper bli opererad igen någonsin är jag väldigt nöjd.

Men det är lite som att föda barn. Det var hemskt men det var värt det, och nu har det gått lite tid så jag har glömt hur det verkligen kändes.

Supersnark

Alltså, det där med narkos är rätt coolt. Jag hade aldrig blivit sövd förut och visste inte hur det skulle kännas eller vad jag skulle förvänta mig. Det var en märklig upplevelse. Jag låg på britsen med en nål i armen. Först fick jag lugnande och sen sprutade de in sömnmedlet. Efter bara några sekunder började världen tona ut.


Det kändes som att jag sovit i ungefär två minuter när världen tonade in igen åtta timmar senare. Då låg jag i en säng med fem nålar i kroppen, en kateter i urinröret, syrgasmask och diverse sladdar kopplade till klisterlappar lite varstans. 

På andra sidan

Efter två dagar under isen är jag tillbaka på rätt sida dimman igen. Förhoppningsvis håller det i sig för jag är trött på att vara trött och ha huvudvärken from hell.

Medan jag inte orkat göra annat än hålla ögonen öppna har jag börjat omse True Blood från säsong ett och är helt fast igen. Förmodligen kommer jag omläsa alla böckerna också. Och köpa den senaste jag inte har ännu.

Den stora mentala tegelväggen

Det har uppdaterats väldigt lite här på bloggen de senaste veckorna. Till en början var det för att jag låg nyopererad på sjukhuset och helt enkelt inte orkade formulera en hel mening som inte innehöll ordet "morfin", men när jag till slut började känna mig lite bättre var det någonting annat som tog emot. Det kändes som att nästa naturliga steg var att skriva ett långt och uttömmande inlägg om operationen, hur jag mådde, vad som skett och skulle ske. Och så vidare.

Det där långa och uttömmande inlägget låg som ett stenok runt min hals. Det blev som ett stort hinder jag inte  orkade ta mig över. Jag orkade inte blogga stort och uttömmande så jag bloggade inte alls.

Så, för att jag inte ska sluta blogga för all framtid tänker jag strunta i det där jobbiga inlägget och bara skriva vidare som om ingenting hänt. Portionera ut berättelsen om sjukhuset och operationen lite i taget när jag känner för det. Jag vet att många är nyfikna på hur det gått och hur jag mår, så här kommer kortversionen.

Jag blev inskriven på min födelsedag. Sushila kom till väntrummet med bakelser och presenter! Jag fick åka hem och sova, för att komma tillbaka klockan sju morgonen efter. Jag opererades. Tydligen har jag väldigt trånga näsgångar och det var svårt att komma igenom. jag blödde mycket och operationen som skulle ta fyra timmar blev över åtta timmar lång. Jag vaknade upp och hade typ den värsta eftermiddagen, kvällen och natten ever. Dessutom fick jag bihåleinflammation. Men kirurgen meddelade att operationen gått bra trots allt, att de hade hittat en hl del som inte skulle vara där i hypofysen - och att han trodde att han hade fått bort allt.

Jag blev flyttad till avdelning tio där jag låg kvar över helgen innan jag kom till härliga avdelning 132. Jag är kär i alla sköterskor och läkare där. På avdelning 132 prövade vi att sluta med den kortison jag fått under och efter operationen och jag blev jättedålig, vilket var ett bra tecken, för det tydde på att kroppen inte längre överproducerade på egen hand. Jag blev dock så dålig att de bestämde att börja med kortisonen igen och vänta några dagar till så att kroppen fick återhämta sig lite till.

Så göttade jag mig lite på sjukhuset över helgen innan vi tog bort kortisonet igen varpå jag mådde som en räv. Det konstaterades att min kropp inte producerar tillräckligt mycket kortisol på egen hand så de skickade hem mig med ett recept på hydrokortison. Utan den dör jag. Faktiskt. På riktigt. Så jag har fått ett snyggt litet halsband som jag ska ha på mig. Synd bara att jag blev allergisk mot det och var tvungen att ta av det efter några dagar.

Slutsatsen är att det ser ut som att operationen lyckades. Hittills ser det faktiskt ut så. Om tre månader är det återbesök och då ska vi pröva att sluta med kortisonet igen och se om kroppen fungerar på egen hand igen. Det kan hända. Annars kan det vara så att jag får äta kortison resten av livet, men det är ljusår bättre än att ha cushings.

Och hur mår jag då? Rätt kasst faktiskt. En stor positiv sak är att jag inte binder lika mycket vätska i kroppen och inte är lika svullen. Det är oerhört skönt. Annars är jag väldigt trött och i perioder får jag migränliknande huvudvärk med tillhörande utmattning. Och så har jag muskelvärk och ledvärk. Allt hänger ihop med kortisol-abstinensen tror jag. Alltså borde det bli bättre med tiden. Frågan är bara hur lång tid ...