04 juli 2012

Den stora mentala tegelväggen

Det har uppdaterats väldigt lite här på bloggen de senaste veckorna. Till en början var det för att jag låg nyopererad på sjukhuset och helt enkelt inte orkade formulera en hel mening som inte innehöll ordet "morfin", men när jag till slut började känna mig lite bättre var det någonting annat som tog emot. Det kändes som att nästa naturliga steg var att skriva ett långt och uttömmande inlägg om operationen, hur jag mådde, vad som skett och skulle ske. Och så vidare.

Det där långa och uttömmande inlägget låg som ett stenok runt min hals. Det blev som ett stort hinder jag inte  orkade ta mig över. Jag orkade inte blogga stort och uttömmande så jag bloggade inte alls.

Så, för att jag inte ska sluta blogga för all framtid tänker jag strunta i det där jobbiga inlägget och bara skriva vidare som om ingenting hänt. Portionera ut berättelsen om sjukhuset och operationen lite i taget när jag känner för det. Jag vet att många är nyfikna på hur det gått och hur jag mår, så här kommer kortversionen.

Jag blev inskriven på min födelsedag. Sushila kom till väntrummet med bakelser och presenter! Jag fick åka hem och sova, för att komma tillbaka klockan sju morgonen efter. Jag opererades. Tydligen har jag väldigt trånga näsgångar och det var svårt att komma igenom. jag blödde mycket och operationen som skulle ta fyra timmar blev över åtta timmar lång. Jag vaknade upp och hade typ den värsta eftermiddagen, kvällen och natten ever. Dessutom fick jag bihåleinflammation. Men kirurgen meddelade att operationen gått bra trots allt, att de hade hittat en hl del som inte skulle vara där i hypofysen - och att han trodde att han hade fått bort allt.

Jag blev flyttad till avdelning tio där jag låg kvar över helgen innan jag kom till härliga avdelning 132. Jag är kär i alla sköterskor och läkare där. På avdelning 132 prövade vi att sluta med den kortison jag fått under och efter operationen och jag blev jättedålig, vilket var ett bra tecken, för det tydde på att kroppen inte längre överproducerade på egen hand. Jag blev dock så dålig att de bestämde att börja med kortisonen igen och vänta några dagar till så att kroppen fick återhämta sig lite till.

Så göttade jag mig lite på sjukhuset över helgen innan vi tog bort kortisonet igen varpå jag mådde som en räv. Det konstaterades att min kropp inte producerar tillräckligt mycket kortisol på egen hand så de skickade hem mig med ett recept på hydrokortison. Utan den dör jag. Faktiskt. På riktigt. Så jag har fått ett snyggt litet halsband som jag ska ha på mig. Synd bara att jag blev allergisk mot det och var tvungen att ta av det efter några dagar.


Slutsatsen är att det ser ut som att operationen lyckades. Hittills ser det faktiskt ut så. Om tre månader är det återbesök och då ska vi pröva att sluta med kortisonet igen och se om kroppen fungerar på egen hand igen. Det kan hända. Annars kan det vara så att jag får äta kortison resten av livet, men det är ljusår bättre än att ha cushings.

Och hur mår jag då? Rätt kasst faktiskt. En stor positiv sak är att jag inte binder lika mycket vätska i kroppen och inte är lika svullen. Det är oerhört skönt. Annars är jag väldigt trött och i perioder får jag migränliknande huvudvärk med tillhörande utmattning. Och så har jag muskelvärk och ledvärk. Allt hänger ihop med kortisol-abstinensen tror jag. Alltså borde det bli bättre med tiden. Frågan är bara hur lång tid ...

5 kommentarer:

Fancy Lane sa...

En stor kram!
Och varför är man alltid en sån duktig flicka att man tänker på att man måste skriva det perfekta inlägget/mailet/brevet så att läsaren ska förstå precis hur det va! Så tagga ner, relaxa lite, vi kommer fortsätta läsa din blogg även om du tar en liiiten paus!
Kram

Caroline sa...

Knasigt att de gör något som man ska ha mot huden i ett allergent material? Men man kanske kan göra ett eget smycke? Det finns ju så många smyckeskonstnärer på nätet, någon tar sig kanske an uppdraget?

Skönt att höra att operationen inneburit en förbättring och hopppas allt rävigt försvinner och att du kan känna snart att det är dags att hoppa ur pyamasen och ha ork och lust till allt det där andra.

Linda sa...

Skickar en stor värmande tanke och kram till dig!

lisakristin sa...

Välkommen tillbaka! Och blogga bara det du har lust. Kram!

Anonym sa...

Hej,
ta och kolla om inte brickan finns att få i plast.
Min man äter Waran och är också allergisk mot metallbrickan men han fick byta ut den mot en i plast. Så nu funkar det för honom.
Kolla du också för det är viktigt att kunna använda sin bricka.

Kram Bibbi