Jenny undrade lite grejer,och jag svarar.
Njae, det gör inte direkt ont att ha en kateter i urinröret. Det är lite obehagligt när de sätter in den (man får lokalbedövning) men jag sov ju då den här gången. Sen känns det mest obekvämt, och tanken på att det sitter ett rör där är äcklig. Och så har man ju lite begränsad rörlighet när man måste släpa runt på en påse hela tiden. Det är sååå skönt att bli av med hemskheten, och inte gör det särskilt ont när de tar bort den heller. Man får dra ett djupt andetag och så vips!
Ja, det var någon där när jag vaknade. De väckte mig. Då låg jag på uppvaket tillsammans med andra som var nyopererade. En massa (det kändes som typ fem-sex stycken) sköterskor tog hand om oss och det var alltid någon i rummet. När jag vaknade kände jag mig lite groggy men det gick över rätt snabbt. Hela kvällen och natten var jag lite ... borta. Medveten men inte helt "med" liksom. Tiden gick lååååångsamt och jag besvärades jättemycket av syrgasmasken, alla slangar och sladdar och de stora tussarna i näsan som fick bytas hela tiden. Jobbigast av allt var nog att jag var så sjukt törstig. Munnen och halsen var som en öken och läpparna var spruckna. Jag fick absolut inte dricka så de duttade läpparna med nån slags fuktig tuss vilket inte hjälpte alls. Men jag hade inte ont någonstans i alla fall. De var frikostiga med morfinet.
Tiden på uppvaket var bland det jobbigaste jag varit med om och jag var så otroligt tacksam när jag fick komma till nästa avdelning. Bli av med lite sladdar, syrgasen osv. Få dricka igen! Om jag slipper bli opererad igen någonsin är jag väldigt nöjd.
Men det är lite som att föda barn. Det var hemskt men det var värt det, och nu har det gått lite tid så jag har glömt hur det verkligen kändes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar