Vad är det som händer? Inget.

Det har varit lite skralt med uppdateringar här på bloggen på senare tid. Jag har känt mig oinspirerad och lite less på att skriva samma sak om och om igen. Det händer ju inte så mycket i livet just nu. Theodore är söt. Jag är trött. Och så stickar jag. Kollar på teveserier. Väntar. Det är liksom allt. Varje dag. Inte så himla spännande att berätta om.

Och ändå ska jag berätta. För lite händer ju trots allt.

Theodore är hemma hos farmor och farfar - och stortrivs. Han är glad hela dagarna och sover bra på nätterna i sin egen säng. Han äter som en häst och badar i badkaret. Han gick till och med med på att tvätta håret! Det känns så skönt att han trivs så bra och inte har hemlängtan. Men jag längtar. Och två veckor är lång tid!

Jag var hos läkaren och lämnade prover idag. De är verkligen bra de där läkarna på avdelning 132 på Sahlgrenska. Jag kom inte därifrån med så mycket nyheter förutom att medicinen fungerar och att kortisolvärdena är nere på normala nivåer. Och att det inte gick att hitta någonting på de nya röntgenbilderna. Hon skulle tala med överläkaren och sedan med kirurgerna för att få fram en plan inför operationen. Förmodligen blir den av i maj eller juni. Jag tror på juni.

Imorgon kväll kommer ett gäng söta pinglor hem till mig för handarbete och kafferep. Pepp!

På torsdag ska jag åka ända in till stan för att fika med en kollega från ICA Reklamen och hennes lilla dotter. Pepp!

På onsdag nästa vecka ska jag och maken gå på restaurang tillsammans. Bara vi två. Pepp!

Nu ska jag sticka på en bebiskofta som ska skickas till BB-avdelning i Estland. Och sucka över att jag är tjock och ful.