Ett stort tack till mina försvarsmekanismer

Nu har det gått ett par dagar sedan jag var hos neurokirurgen och kom hem alldeles deppig och uppgiven. Jag är fortfarande besviken och ledsen, men nu har mina försvarsmekanismer kickat in och jag känner mig lite bättre. Så länge jag inte tänker för mycket alltså. För det är det som är tricket för mig, att rulla in allt jobbigt i positivt tänkande och förtränga det.

Många verkar tro att jag är stark och modig och någon slags "kämpe" för att jag alltid verkar ta allt det här sjukdomsrelaterade med ro och ett leende, men så är det såklart inte. Det är mitt försvar för att orka med. Jag tar inte itu med känslorna, jag kväver dem med ett stort leende och gömmer dem långt bak i hjärnans vindsförråd. Och där får de ligga tills de då och då bryter sig ut och jag måste känna för en stund. Sedan åker de in igen, där de hör hemma.

Det är en jäkla massa jobbiga känslor inblandade. Skuld, sorg, självförakt, rädsla, ilska, oro, frustration, hopplöshet. Destruktiva känslor som inte leder till någonting bra alls, och att älta dem gör det inte lättare att klara av vardagen. Att förtränga att det är jobbigt är ett sätt att leva vidare, att orka med, att stå ut.

Tyvärr leder det givetvis till att andra känslor blir förträngda på köpet och ibland är det svårt att känna någonting alls faktiskt. Jag kämpar så mycket med att hålla tillbaka det dåliga att det bra inte orkar tränga igenom. Det är värdelöst men det är vad jag måste göra för att orka med och jag är medveten om det. Jag är också medveten om att jag kommer att behöva bearbeta alla de här känslorna förr eller senare. Det kommer att krävas hjälp för att reda ut allt som sopats under mattan under så lång tid, men det kommer sen. Nu fokuserar jag bara på att ta mig igenom veckan. Och nästa vecka. Och nästa.

Så så är det. Det känns lite bättre än tidigare i veckan och det tackar jag mina försvarsmekanismer för. I eftermiddag har jag en telefontid med läkare och då ska jag fråga om alternativen till operationen. Vad som händer om den inte lyckas. Det är alltid lättare att klara av jobbiga saker om man vet vad man kan vänta sig. Det är lättare att orka med när man har alla korten på bordet.

Yumyum

Baconlindade dadlar, rökta räkor, vitlöksmarinerade champinjoner, oliver, camembert, bläckfiskringar, kycklingvingar, korvar, sillar och quasidillas. Det var så fasansfullt gott! OMG!

Helst ville jag ha en öl och en mojito också, men jag får inte dricka alkohol så det blev en juicedrink. God den med.

I love date night.

Det kom ett brev i inkorgen

"Hej Mamma o Pappa

Jag mår bra. Idag åt jag tre av farfars stora Weetabix och en banan till frukost, sen har jag varit ute och hjälpt farfar i trädgårgen. Snart skall jag åka till Örebro och träffa farbror Andrew.

Hej då.

Theodore"

Stickat till bebisar i Lettland

Det blev en rätt stor hög till slut.

Kommer ni ihåg att jag berättade om Stickhjälpen? Dit man kan skicka stickade babykläder som sedan skänks till BB-avdelningar i Lettland. Jag har tänkt bidra länge men det har inte blivit av, och så såg jag i förra veckan att de ska lägga ned och att sista försändelsen går i maj. Sista inlämningsdagen är sista april så det var bara att börja sticka för brinnande livet för att hinna med!

Nu är jag färdig. Nästan hela mitt restgarnslager är slut och det här är vad jag hann med:

Jacka med luva stickad i Drops Eskimo från Garnstudio på stickor nummer 6. Mönstret finns här (Ravelry-länk).

Matchande tossor, också stickade i Drops Eskimo, men på stickor 3,5. Mönster finns här.

Yttepytteliten kofta stickad i Artesano Superwash Merino på stickor nummer 4. Knapparna kommer, som vanligt, från knapplådan på Holmens marknad och den gröna sytråden också för den delen. Ravelry-länk till mönstret finns här.

Matchande små yttepyttiga sandalisar, stickade i samma garn på stickor nummer 3,5. Ravelry-mönster.

Den här lilla koftan har jag stickat förut och den är lite av en favorit. Synd att den bara finns i en storlek. Stickade i Løve Garn Baby og Hosegarn på stickor 3,5. Det genialiska mönstret finns här.

Matchande mössa med ett hjärtmönster som knappt syns. Jag är inte direkt jättenöjd men den värmer säkert ett litet bebishuvud gott ändå. Stickad i Løve Garn Baby og Hosegarn på stickor 3 och 4. Ravelry-mönster finns här.

Bedårande klänning stickad i Artesano Superwash Merino på stickor nummer 4. Mönster finns här.

Alldeles fantastiskt söt ekorretröja stickad i lite olika ullgarner jag hittade i gömmorna. Mönster finns här.

Jag hade lite bebisplagg liggandes färdigstickade också. Eftersom de inte var tilltänkta någon särskild bebis får de åka med de också. En kofta, en väst  och två bollar.

Operation är kanske inte mirakellösningen i alla fall

Min dag fick en liten annorlunda vändning när det ringde från neurokirurgiavdelningen på Sahlgrenska. De hade fått ett återbud och frågade om jag ville ha en konsultationstid klockan två. Klart jag ville! Nu rullar det på, tänkte jag och blev lite uppspelt.

Riktigt lika uppspelt var jag inte när jag kom därifrån. Rätt nedstämd faktiskt. Den där operationen som ska göra allting bra igen? Den är kanske inte den mirakellösning jag hoppats på. Till att börja med är det inte 100 % säkert att en operation av den här typen lyckas. Man kan ta bort tumören men fortfarande inte vara botad. Sen har vi ju problemet med att de inte hittar tumören i mitt fall. Det gör oddsen ännu sämre. Risken finns att jag vaknar upp efter operationen och får höra att de inte hittat något. Katastrof. Jag vill inte ens tänka på det.

Läkaren lät mig i alla fall avgöra om jag ville genomgå operationen eller inte, och det var ingen tvekan för mig. Jag måste ta chansen. Det finns ju en möjlighet att jag blir frisk. Läkaren kunde inte ge mig någon procent, men jag antar att om oddsen inte var åtminstone lite på min sida så skulle de inte låta mig välja över huvud taget. Dessutom vet jag ingenting om alternativen. Ska jag må så här resten av livet om jag inte gör operationen, eller om den inte funkar? Finns det någon typ av medicin, förutom den jag tar? Jag har förstått att det inte är så nyttigt att äta den här medicinen länge. Läkaren kunde inte säga någonting om alternativen utan det får jag fråga min läkare om när jag har telefontid nästa gång. På torsdag tror jag.

Så. Jag kommer att opereras. Jag står på väntelistan och har jag tur blir det min tur i maj eller början av juni. Men det är inte alls säkert att det fungerar och det tänker jag deppa lite över ett tag. Tills jag vänjer mig vid tanken och får nya perspektiv. Men där är jag inte ännu och just nu känns det rätt värdelöst. Jag vill blir frisk och pigg och sund och hälsosam. Jag vill busa med min lilla pojke och svänga honom högt i luften. Jag vill cykla med honom igen. Springa efter en fotboll i sommarsolen. Jag vill jobba och skriva. Träffa folk och känna mig fin. Just nu känns allt det där väldigt långt borta igen.

Det är fortfarande rätt bra!

Ja, alltså, bra är ju ett relativt begrepp - men jämfört med hur jag mått det senaste halvåret måste jag säga att det känns rätt bra.

Igår tog jag en liten promenad. En promenad som inte togs för att jag var tvungen att ta mig från A till B, utan för att jag ville ha lite motion. Förr i tiden innebar motion minst en halvtimmes hård ansträngning, svett och andfåddhet. En mycket rask promenad till exempel. Nu blir jag helt slut av bara vanlig långsam promenadtakt, så "motion" innebär idag att röra på mig över huvud taget.

Jag ville göra promenaden till någonting roligt så jag kombinerade den med ett besök på Holmens marknad. Det är en ganska lång promenad, en halvmil kanske, så jag bestämde mig för att gå så långt jag orkade och ta bussen resten av vägen. 1,7 kilometer kom jag innan jag klev på bussen. 22 minuter tog det och det innebär en fart på runt 4,5 km/h. Inte så imponerande i vanliga fall, men det är ok i rådande situation. Jag är ju faktiskt sjuk och väldigt överviktig.

Holmens marknad var trevlig som vanligt, men lite urplockad. Jag såg en stol jag gärna ville ha, men de såldes bara i par och jag behöver bara en till min pysselhörna. Jag kom i alla fall hem med en liten påse knappar och en sax.

Det händer mycket roligt de närmaste dagarna. Idag kommer städarna hit och gör det skinande rent och underbart. Jag ska sy i knappar i de små bebiskläderna som ska till Lettland, fotografera dem och packa dem för leverans. Imorgon ska jag och maken äta god middag på tapasrestaurangen Pinchos. Superpepp på det! På torsdag kväll kommer bästa Sushila hit för att äta middag och prata Game of Thrones. På fredag är det date night igen då jag och maken ska gå på premiären av The Avengers. PEPP! Efter det stänger jag in mig fredag-söndag för att spela betaversionen av Guil Wars 2. Och på måndag åker vi hem till svärisarna och jag får äntligen träffa min lilla son igen.

Rätt mycket bra grejer va?

Stenåldersteve

Jag sitter och tittar på en film på teve. På teve-teve alltså. På en kanal. På en film som sänds vid en viss tid och som innehåller både reklampauser och en insprängd nyhetssändning. Det känns alldeles exotiskt och uråldrigt. Hur i hela friden har vi i massor av år bara accepterat att en film avbryts för en hel nyhetssändning? Som om det vore helt normalt. För det första blir ju filmupplevelsen helt störd och för det andra blir filmerna enormt långa. Och så svensk textning. Jag föredrar engelsk. Inget av det här var några problem till jag började se på film och serier via datorn, nu känns det nästan outhärdligt. Jäkla stenåldersteve.

När det är bra får man banne mig se till att njuta!

Jag sitter här och mår himla gött! Det där tunga täcket av ledsamhet har lättat och saker och ting känns ljusa och lätta för första gången på mycket länge. Det känns så bra att jag liksom blir lite hög. Lite som när man är lagom salongsberusad och vill tala om för alla att man älskar dem. Ni vet?

Jag har varit mycket piggare än vanligt de senaste dagarna och har umgåtts med många mysiga människor. Min man till exempel. Han är verkligen en riktig pärla, min make. Tur att det är jag som har honom och ingen annan.

Och så har jag träningsvärk i nästan hela kroppen - och det ser jag som ett gott tecken. Det betyder att jag för det första orkat röra på mig så pass mycket att jag faktiskt ansträngt musklerna lite. För det andra betyder det förmodligen att kroppen mår så pass mycket bättre att den har slutat bryta ned musklerna och börjat bygga upp dem igen. Eller hur? För varför skulle jag annars få träningsvärk i dem? Det är ju inte den där vanliga muskelvärken utan riktig träningsvärk. Det har jag inte haft på länge länge länge. Det känns gött!

En livespelning med Florence + the Machine rullar på min teveskärm och det är så jäkla bra! Hon är verkligen helt enastående, den där Florence. Herregud så bra.

Annars stickar jag vidare på små små plagg till bebisar i Lettland. Fint sätt att bli av med lite restgarner.

Lilla trädgårdsmästaren

Idag fick jag prata med Theodore i telefonen. Han var alldeles kvittrig och berättade att han fått en egen vattenkanna som var gul och att han hade planterat blommor med farmor i växthuset. När jag kom hem fick jag de här bilderna mailade till mig. Jag saknar min lilla stora karl - men han har det hur bra som helst. Det sa han själv.

Jag är nyss hemkommen från en dag på stan med fina Johanna och hennes dotter. Vi har fikat och promenerat, varit i lekparken och lite affärer. Jag har en pigg och glad dag idag, efter en supermysig kafferepskväll igår. Det är bra nu!

Sticknytt

Som svar på Celines många frågor kommer här ett inlägg om stickning.

Theodores kofta.

Just nu stickar jag på två koftor. En pytteliten som ska till nyblivna föräldrar i Lettland (och inte Estland om jag skrev tidigare) och en lite större som Theodore ska få.

Pyttekoftan är en del i projektet Stickhjälpen som skickar bebispaket till BB-avdelningar i Riga. Ett jättefint initiativ som tyvärr verkar läggas ned i och med den här sista sändningen som går iväg i början av maj. Jag ska försöka få med några små pytteplagg. Här kan ni läsa mer.

Och så påspåsen. Jag har gjort ett helt gäng sådana, och från början stickade jag dem utifrån det här mönstret, men sedan har jag börjat göra dem lite större och helt i slätstickning.

Vad är det som händer? Inget.

Det har varit lite skralt med uppdateringar här på bloggen på senare tid. Jag har känt mig oinspirerad och lite less på att skriva samma sak om och om igen. Det händer ju inte så mycket i livet just nu. Theodore är söt. Jag är trött. Och så stickar jag. Kollar på teveserier. Väntar. Det är liksom allt. Varje dag. Inte så himla spännande att berätta om.

Och ändå ska jag berätta. För lite händer ju trots allt.

Theodore är hemma hos farmor och farfar - och stortrivs. Han är glad hela dagarna och sover bra på nätterna i sin egen säng. Han äter som en häst och badar i badkaret. Han gick till och med med på att tvätta håret! Det känns så skönt att han trivs så bra och inte har hemlängtan. Men jag längtar. Och två veckor är lång tid!

Jag var hos läkaren och lämnade prover idag. De är verkligen bra de där läkarna på avdelning 132 på Sahlgrenska. Jag kom inte därifrån med så mycket nyheter förutom att medicinen fungerar och att kortisolvärdena är nere på normala nivåer. Och att det inte gick att hitta någonting på de nya röntgenbilderna. Hon skulle tala med överläkaren och sedan med kirurgerna för att få fram en plan inför operationen. Förmodligen blir den av i maj eller juni. Jag tror på juni.

Imorgon kväll kommer ett gäng söta pinglor hem till mig för handarbete och kafferep. Pepp!

På torsdag ska jag åka ända in till stan för att fika med en kollega från ICA Reklamen och hennes lilla dotter. Pepp!

På onsdag nästa vecka ska jag och maken gå på restaurang tillsammans. Bara vi två. Pepp!

Nu ska jag sticka på en bebiskofta som ska skickas till BB-avdelning i Estland. Och sucka över att jag är tjock och ful.

Brev från kolonien

Yo, Theodorski här! Jag har det bra hemma hos farmor och farfar. Det är rena semestern och jag har fått god mat och tårta. Alla gör i stort sett som jag vill och jag har fått spela massor på farmors piano. Jag har också badat i badkaret som en sköldpadda.

Idag var vi och hälsade på lite hönor och kycklingar och det var kul, men kossorna ville jag inte hälsa på för de var för stora.

Det finns mycket leksaksbilar här. Och traktorer. Det är bra.

Jag vet att det är bra men det skääääär i mammahjärtat!

När man är stor kille drar man sin egen Tiger-väska.

Idag åkte min älskade lilla stora och duktiga son med sin farfar hem och ska stanna där i två veckor. Svärföräldrarna är snälla och avlastar oss med barnvakt! De får umgås med sitt minsta barnbarn, Theodore får en rolig semester och vi föräldrar får vila upp oss lite. Win för alla alltså!

Men ändå skäääär det i mammahjärtat och jag längtar efter min lilla fantastiska pojke. Jag vet att han har det bra och jag oroar mig inte för hans välbefinnande ett dugg. Det är jag som är saknig! Jag är inte van att vara borta från mitt barn. Jag kan räkna barnvaktstillfällena vi haft på ena handens fingrar, och då har det handlat om en enstaka kväll. Och så den gången vi var i New York lite mer än en vecka. När Theodore var ett och ett halvt.

Jag är inte van vid att bara ha mig själv och maken att rå om. Jag minns inte hur det känns. Missförstå mig inte, det känns ju så klart helt fantastiskt (även om vi båda är dunderförkylda) och jag är mycket tacksam. Det känns fint att kunna ha en ostörd konversation med sin man. Att inte behöva se till att pojken får i sig mat, leks, nattas, borstas och så vidare. Att slippa Bamse och tecknad Spiderman på teve. Att kunna vila ordentligt. Låta hjärnan stänga av lite.

Men jag kan ändå inte låta bli att ha dåligt samvete. Inte kan man väl få tycka att det är skönt att inte ha sitt barn hemma? Eller får man det?

Jag är i alla fall mycket glad över att ha haft svärfar här hela veckan. Jag har knappt behövt lyfta ett finger och han har tagit hand om hela hushållet med dagislämningar, disk, tvätt och allehanda ärenden. Och ändå var det jag som fick en blombukett när han åkte. Det är en riktig engelsk gentleman kan jag tala om.

Filmtips

Jag såg just en så himla fin och bra kortfilm på SVT Play. Nörden och kärleken, en kortfilm av Marcus Ljunggren och Max Tellving. Den lämnade mig med en varm och luddig känsla i kroppen. Se den!

Bild lånad från svt.se

Från svtplay.se:
"Daniel kan allt om strategispelet Warhammer 40k men ingenting om kärlek. Nyligen stormade den in i hans liv, kärleken med stort K. Som får havet att koka, himlen att storma och solen att explodera. Kärleken heter Måns. Hur gör man? Vad säger man? Och kan man ens vara nörd och bög samtidigt?"

Allkonstnären

Han är inte bara mästerfotograf, min lille son, han är minsann en hejare med kritan också! Här har han till exempel ritat en dödskalle med ansikte, kropp, armar och ben och allt! Urgullig.

Andra nyheter är att jag äntligen fått den andra magnetröntgen gjord. Nästa läkartid är på tisdag nästa vecka och då får jag förmodligen veta lite mer. Kanske.

Och så är farfarn här för att hälsa på och avlasta. Jätteskönt! Han ska till exempel lämna Theodore på dagis om en liten stund. Jag slipper gå ut i regnet! Dessutom tar han med sig lilleman på fredag när han åker hem, och pojken ska få vara hos farmor och farfar i minst en vecka. Kul för honom och skönt för oss. Även om jag kommer att sakna ihjäl mig såklart.

Påsken enligt Instagram

Edward och farbror Andrew hälsade på hela helgen och Lilleman var i extas. Här är han dock trött och mysig.

Vi åt så jäklarekordgod påskmiddag som alla vräkte i sig tills varenda skål och fat var tomt.

Jag var förkyld och fick ögoninflammation deluxe i båda ögonen.

Vi köpte en skitsnygg femtiotalssekretär och skapade kaos i hörnan. Vem orkar komma och organisera?

Självklart hade vi lite påskpyntande också. Vi målade ägg som vi glömde att äta, och de här fina paret valde Theodore ut i affären.

Annars har vi ätit godis och största delen av familjen har gjort lite utflykter medan jag har suttit hemma och stickat och varit sjuk.

Den lilla fotografen

När man sätter Theodore bakom kameran är det här vad som kommer ut. Helt obeskuret. Ganska coolt va?

Misslyckad tröja som blev ok ändå

Det började himla bra. Smart mönster och enkel stickning. Om man följer mönstret alltså. Mitt i stickningen började jag följa anvisningarna för storlek sex år i stället för fyra år och vips så blev ärmarna löjligt långa. Men skam den som ger sig, jag stickade vidare, modifierade lite och vek upp asmycket. Det blev rätt ok ändå och tröjan borde passa bra om sådär ett år eller så.

Tröjan är stickad i Semilla Fino och Drops Alpaca på rundstickor 3,5. Mönstret finns här.

Depp

Jag har egentligen vetat om det ett tag, men idag blev det svart på vitt. Mitt kontrakt med ICA går ut i maj och jag kan ju inte komma tillbaka till dess, så det förlängs inte. Inga hard feelings mot dem, de måste ju kunna ersätta min tjänst. Men det svider.

Det finns ju ingenting jag kan göra åt situationen. Jag kan ju inte jobba och försöker att inte oroa mig över hur det ska bli när jag ska börja trappa ned sjukskrivningen och arbetsträna eller vad det blir. Svårt att arbetsträna utan jobb!

Som sagt, det finns inget jag kan göra nu. Men det är jobbigt. Och idag deppar jag över det.

En massa uppatering

Nu har jag en massa olika saker som jag borde bloggat om men inte orkat.

Som att vi hade världens mysigaste lilla treårskalas i söndags. Fyra barn, två bebisar och sex vuxna. Spiderman-tårta, tutor och ballonger. Bullar och fina presenter. Det hela var väldigt lyckat och Theodore var överlycklig.

Eller som att jag fått en tid till en ny magnetröntgen. Tisdag klockan kvart i nio.

Eller som att vi köpte nya vårskor till Theodore idag. Riktigt springiga, jättefina och i helt lagom prisklass. 300 kronor på Johanssons skor.

Bild lånad från johanssons.se

Samtal i sängen under nattning

Theodore, 3 år, och Mamman, 29 år, ligger på samma kudde i Mammans säng.

Liten: Den stora draken satt i vulkanen, mamma. Det var han som sprutade eld genom näsan. Han ville äta upp Bamse.
Mamman: Ja, precis. Och sen ville han bara äta köttbullar.
Liten: Farmor kom med köttbullar.
Mamman: Just det. Nu ska du sova.
...
Liten: Varför har vi en gardin där på insidan?
Mamman: Rullgardinen? Den har vi för att stänga ute ljuset så att vi kan sova bättre.
Liten: En rullmatta?
Mamman: Ja, eller rullgardin kallas det. Godnatt hjärtat.
...
Liten: En sång till.
Mamman: Päronöarna igen?
Liten: Nej, godnattsången (Gå till sängs, slumra in...)
Mamman sjunger.
...
Liten: Nu är jag en vovve.
Mamman: Jasså, imorse var du mammas kattunge, kommer du ihåg det?
Liten: Ja. Nu är jag en vovve-hund. Jag vill kramas. Här och sen här (båda kinderna).
Mamman: Klart vi ska kramas.

Och så höll det på ett tag. Alldeles för mysigt för att tjata om sömn. Somnade gjorde han ändå som ett ljus. Min mysiga lilla kille!