Jag är såååå jääääkla trött på att vara trööött och sjuuuk och tjooock! Jag är så trött på det att jag vill kräkas. Kaskadkräkas som tjejen i Excorcisten. Snurrande huvud och allt. Jag är så trött på att inte orka göra roliga saker. Jag är trött på att inte kunna leka med min son, trött på att inte kunna städa mitt hem, trött på att inte kunna jobba, trött på att inte känna mig snygg, trött på att inte kunna ha några kläder i min garderob, trött på att inte kunna resa mig från golvet och trött på att inte kunna ligga med min man. Jävligt trött! Jävligt!
Jag är jävligt arg också. Arg för att jag är sjuk. Arg för allt jag kunnat och inte kan. Arg för att det känns som att det aldrig kommer att bli bättre (fast jag vet att det kommer att bli det). Jag vill kasta saker i väggarna. Riva sönder saker och bränna ned. Skrika rakt ut och riva mig i håret som en galenpanna.
Och så är jag ledsen. Ledsen över allt jag missar. Alla fester, fikor, promenader, spelningar, lekträffar, jobbmöten, uppdrag, shoppingturer, stick-caféer, lekparkslekar och vinkvällar. Jag är också ledsen över vad andra missar. Mest min familj. Jag är ledsen över att min man har en sjuk fru som inte orkar vara den fru hon varit. Som inte alltid är kärleksfull, som alltid är trött, ofta grinig. Som alltid alltid alltid behöver hjälp och uppassning. Jag är ledsen över att min son har en sjuk mamma som inte alltid orkar vara den mamma han förtjänar. Som alltid är trött, inte vill leka med tågbanan, bara orkar kasta boll i fem minuter och inte kan bära upp för trappan. Som ibland ger glass eller Risifrutti till frukost eller flingor till middag för att hon inte orkar matfighten. Som inte kan ta ut honom på cykelturer längre. Det skär i hjärtat att behöva säga att jag inte orkar. Det skär i hjärtat att han behandlar mig som bomull. Att han inte klättrar och hoppar på mig som på sin pappa. Att han lyder mig snabbare och beter sig bättre när vi är ensamma. För han vet. Han vet att jag inte orkar. Det skär i hjärtat att han är så fin och förtjänar en pigg och energisk mamma. Jag vill lägga mig under en filt och gråta i dagar. Skita i allt, dricka en flaska vin och lyssna på deppmusik. Tycka jävligt synd om mig själv och vara patetisk.
Inte minst så är jag rädd. Rädd för att någonting ska gå fel under operationen. Rädd för att de inte ska hitta någonting att ta bort. Rädd för att behöva vara så här. Rädd för att opereras. Rädd för att förlora mitt jobb. Att kontraktet som går ut i maj inte ska förlängas. Rädd för hur länge jag kommer att behöva vara sjukskriven. Rädd för att jag inte kommer att må så bra som jag hoppas. I slutändan alltså. Rädd för vem jag kommer att vara när det här är över. Rädd för hur jag kommer att se ut. Helst vill jag bara åka hem till en av mina föräldrar och lägga mig i ett knä. Bli klappad på huvudet och itutad att allt kommer att bli bra. Allt kommer att ordna sig. Känna mig trygg. Lägga allt i någon annans händer en stund.
Jag är jävligt trött. Jävligt arg. Jävligt ledsen. Jävligt rädd. Nu har jag sagt det.
*rättar till frisyren och slätar ut förklädet. på med leendet. ordningen är återställd*
6 kommentarer:
Jag vill bara krama om dig jättehårt. Du är världens bästa och det är så orättvist. det enda som kan hända nu är att du blir kärnfrisk igen och det så snart som möjligt.
Du vet det redan men jag skriver det ändå. Det är okej att känna, det är okej att vara arg, det är okej att vara ledsen och det är okej att vara rädd.
Kämpa på Therese, jag håller på dig!
Kram från Mats B.
Jag tycker det är bra att du är arg och ledsen! För det ÄR förbannat orättvist, det är förjävligt att du blev sjuk! Att tillåta sig att känna allt man känner hjälper faktiskt lite, det är åtminstone min erfarenhet. Och att våga dela med sig, att våga be om hjälp. Puss & kram, fina vännen! Du är så stark, även när du känner dig svag.
Du har all rätt att vara arg, ledsen och trött. Var det! För det ÄR skitjobbigt. Och det är okay att släppa kontrollen och bara låta saker hända ibland när saker är skitjobbiga. Om några år när vi ser tillbaka på den här tiden så kommer ingen minnas huruvida du städade eller lagade mat eller var trevlig mot alla utan att du gick igenom en jäkligt tuff tid och hanterade det så gott du kunde. Och det kanske inte känns så men du är superstark. Jag har en förkylning just nu och ligger typ bara i sängen och gnäller, medan du har det tusen gånger jobbigare och ändå lyckas få ihop vardagen med barn och allt.
Och glöm inte att det är nu det kommer bli bättre. Att du mår sämre av medicinen kan ju bero på vad som helst och vara tillfälligt. En biverkning eller något som försvinner efter ett litet tag när kroppen har vant sig. Det kanske läkarna kan svara på? Och operationen kommer gå bra. De är specialister och lär ha gjort samma ingrepp massor av gånger tidigare.
Det blir ju så futtigt när man ska försöka skriva peppande kommentarer, men du vet var vi finns. Om lite mer än en vecka kan du få ligga i mitt knä och ösa ut allt om du vill. För då ska vi ses! Hurra! Och fira att du ska bli frisk snart med... jättemycket ostmacka!
Alla behöver en pysventil. Bra pyst!
Hej söta T!
jag förstår dig precis, upplevde samma sak när jag plötsligt blev påkörd och livet rycktes ifrån mig. Jag kände precis samma sak, ilska, sorg och skuld.
Och det tog tid att komma ut på andra sidan. Och det var ju inte så för mig att "allt blev bra". Utan jag fick ju liksom ändra min världsbild, snurra runt 180 grader och leva i den nya riktningen. Vara den mamman som faktiskt måste vila varje dag. Som faktiskt inte orkar ta med extra barn hem från dagis så ofta... Och som blir lite väl irriterad ibland när värken sätter in och orken är borta.
Så jag förstår dig,
Och jag vill bara säga att det kommer att kännas bättre, tids nog, men det är ju en lång väg dit. Och jag tycker att du är så stark och tapper... Och det är ok att känna att allt är för jävligt, för det är det ju! en mardröm!
Men du kommer att vakna upp ur denna en dag, tills dess så är mitt enda råd att ta en dag i sänder, eller en timme... Och försöka att bara vara...
KRAM!!!
Skicka en kommentar